Jag gick sönder och för första gången på väldigt länge så grät jag. Äntligen grät jag.

Jag grät för allt som har hänt och allt som inte fick bli.
För allt idiotiskt jag har gjort och själv blivit utsatt för.
För allt jag sagt och inte vågat säga.
För allt jag gjort och inte gjort.

Det var så jävla skönt att ligga i en hög på marken och skaka av gråt. Känslan när all ångest rinner ut ur tårkanalerna, när det gör ont i varenda cell i kroppen.

Till slut upphörde tårarna och efter det kände jag mig befriad. Gråten hade ersatt den skavande, strypande onda ångestkänslan som följt mig nu varje dag.
Den där det känns som varje andetag är en massiv kraftansträngning, som om någon sitter och klämmer åt runt halsen med sina bara händer och som om att man när som helst kommer spy eller svimma.

Det är så många gånger som man känner att man inte orkar mer.
Nu orkar jag inte ta ett enda steg till, jag orkar inte dra ett endaste andetag, låt mig bara få ligga här och ruttna bort.
När man liksom inte kan fly från smärtan, man är inlåst i en mardröm utan uppehåll. Det är så obeskrivligt vidrigt, till slut får man panik.

Man skulle kunna göra vad som helst för att bara få det att sluta.

Men det gör man aldrig. Man biter ihop och man sätter ena foten framför den andra och livet fortskrider fastän man knappt känner sig som ett levande ting. Bara en förprogrammerad robot.

När man satt foten framför den andra tillräckligt många gånger så kommer man framåt. Har man väl gått ett tag så vaknar man plötsligt och inser att man är på en helt annan plats. En mycket bättre plats, och ångesten fastnade på en trädgren längs vägen.

Det är därför man aldrig får sluta gå framåt, för hur jävla pissigt, kuksugigt livet än känns ibland så kommer man till den punkten.
Jag också så småningom.
God natt.

Idag mötte jag upp Elin i skanstull, vårat mission var att hitta ett café, något som visade sig vara mycket svårare än vi trott.

Vi åkte från Skanstull ända bort till Fridhemsplan för att hitta ett fik med uteservering. De flesta uteserveringar tillhörde restauranger och de få som tillhörde fiken var fullproppade. Till slut hittade vi ett litet ställe med typ tre uteplatser där vi satte oss.

Sedan, helt impulsivt drog vi och mötte upp en kompis till Elin på ett ställe som heter Luxhamnen eller något sådant vid lilla Essingen, det var jättemysigt, har aldrig varit där förut men det var verkligen en hit.
Jag kan också meddela att jag tog årets första dopp, jag hoppade rakt i och skrek som en liten flicka när jag kom upp igen - uppfriskande, minst sagt.



Nu är jag hemma och har sysselsatt mig med att städa. Man kunde inte se golvet härinne för alla kläder, jag kan inte påstå att jag är jättemotiverad men det börjar se helt okej ut här. Jag ska nog passa på att byta lakan och sortera mina papper också.

Jag måste med alla medel som finns försöka uppehålla mig, det är fullständigt kaos i mitt huvud just nu. Jag har i alla fall bestämt mig för en sak;
- Den här sommaren ska jag ta vara på. Jag ska ta vara på och insupa varje solglimt och ta varje tillfälle som finns att umgås med fina människor och ha kul.

Resten, ångesten och allt som jag inte kan råda över kan jag bara rida ut. Jag har liksom inget annat val.

Man vet så väl, man gör tvärtemot.

Jag vill börja inlägget med att säga att jag inte har rökt gräs, men det är rätt svårt att hålla ögat öppet när det kommer en fet blixt.


Tjejen som gjorde fransarna var duktig och jättetrevlig, jag passade på att ta brynen också, jag är inte världsbäst på att noppa så det händer att halva brynet ryker med när jag är i gasen med pincetten.

Hon frågade om jag ville ha "naturligt" och jag kände bara fuck no, om jag inte får se ut som en transa så får det vara.

Visst blev det fint? Ny tid är bokad om tre veckor, känns som det här kommer bli en addiction.

Nu har jag också valt tre outfittor till plåtningen, hoppas jag slipper fårskinnsfällar och speglar.
Då ska kaffet bara klunkas sedan ska jag dricka ännu mer kaffe med Elin på stan.

Peace.

Imorse åkte jag och Bettan hem till mamma där bror hade serverat frukost. Vi har suttit på balkongen och pratat och myst.

Jag jobbar kväll idag och börjar inte förrän 13:30, men imorgon är jag ledig och då är det som sagt ögonfransförlängning och fotografering som gäller, jag har fortfarande inte bestämt mig för vilka kläder jag ska ha på mig, kanske är dags nu?

Euforin över att köra bil börjar avta lite nu, det är inte riktigt lika kul att köra omkring längre, även om det är fruktansvärt skönt och en stor frihet, så är det segt att köra långa sträckor, men jag ska inte klaga, nu har jag det jag alltid har velat ha - bil och körkort!

Let me present to you, min fina Bettan!


Hon är väldigt lång, brummar som en traktor och skriker när man gör tvära svängar, men går det gör hon och stereon är skitbra.
Min första bil, hon ska bara vaxas, få ny sätesklädsel och städas. Oj vad många äventyr vi ska på i sommar!

Snart ska jag åka till jobbet i min nya bil. Jag bara ser mig helt uppgivet omkring på alla pärmar, fotoramar som ska upp på väggarna men dom ligger i en hög på pianot.

Jag som skulle hunnit med så mycket idag, jag skulle ju fikat med mamma etc, nu blev det inte så. Annat kom emellan.
Känns som man har nått vägs ände. Vissa saker kommer aldrig att förändras, historier kommer upprepa sig, igen och igen och igen tills allt tar slut.

Det finns inget någon annan kan göra längre, jag vet inte hur länge till jag orkar upprätthålla en ansträngd trevlig min och låtsas som att allt är bra för alla andras skull. Det börjar faktiskt tära på mig med, jag orkar inte detta.

Jag har suttit och spanat på Stockholms bostadskö förövrigt, jag står typ 39 av 79 på en lägenhet i Husby.
Allvarligt talat, hade jag inte haft min familj och mina vänner här hade jag stuckit för längesedan och börjat om i någon mysig byhåla.

Jag lär nog bli kvar i mitt lilla rum minst ett år till. Och den tanken känns väldigt tung emellanåt.

Det händer då alltid saker i mitt liv, jag sparar dock det privata och skriver om annat istället.

För det första ska sägas att jag nu har blivit bilägare - på riktigt. Det blev en volvo kombi, så nu är det bara villan och vovven som fattas, en karl kanske är bra också?

Jag har ju sagt typ 2 gånger tidigare att "nu har jag bil!", men men den föregående bilen var det så att det blev för mycket som behövde fixas och för lite tid över till den som skulle göra det och bilen blev bara stående.
Den andra bilen jag skulle köpa visade sig gå för dyrt, men nu står alltså bilen på gatan här utanför, den heter Bettan och den är min!

Eftersom jag jobbar hela veckan utom en enda dag, fredagen så har den blivit lite av en egodag. Först ska jag göra fransarna och efter det ska jag gå och fotograferas.
Jag är verkligen inte vän med kameralinsen och jag har inte planerat att ta en massa cheesy "ansiktet-ovanför-en-spegel-bilder", jag har mina idéer, hoppas några blir bra åtminstone.

Själv ska jag nog skutta in i duschen nu och på vägen dit försöka undvika min katt som är extra insane in the membrane idag, jag tror hon är lite orolig efter oroligheterna runtomkring henne den senaste dagen, jag är inte så pedagogisk med henne jag vrålar mest när hon helt sonika får för sig att hugga en efter att ha krupit upp i famnen på en, gosat och spunnit.

Jag satt förresten och läste gamla anteckningar jag gjort i boken "Självkänsla nu!" av Mia Törnblom, de anteckningarna gjordes för snart ett år sedan.
På "mållistan" stod bland annat;
- Ta körkort
- Hitta ett jobb jag trivs med

Ibland kan man vara så förbaskat gnällig över att livet inte ter sig exakt så som man vill att man glömmer bort det man faktiskt åstadkommit och det som har blivit bättre.

I den boken står också att det går inte att skapa lycka med hjälp av yttre attribut, vilket jag håller med om (http://epicblonde.blogg.se/2011/october/utkast-okt-29-2011.html) ett tidigare inlägg i ämnet, för jag märker att jag ibland blir mer ytlig desto sämre jag mår.

Jag tror dels att det handlar om simpel ångestprojicering, om det som framkallar ångest är svåråtgärdat eller att man kanske rentav inte ens vet varför, projicerar man detta på utseende - något som är lätt att fixa till.
En kropp kan tränas, en frisyr kan ändras, en approach kan förvandlas med nya kläder och så vidare.

Dock tror jag i mitt fall att det inte bara handlar om det, det handlar också som jag skrev tidigare, om att syselsätta sig med något, projekt av olika slag håller en sysselsatt och tankarna i schack, det kan gälla att göra om ett rum, rensa bland sina tillhörigheter och ibland också sitt eget utseende.

Jag tycker själv att jag ser bra ut, det är lite som mitt rum, ibland bonar jag om och förändrar, men i det stora hela är jag precis som jag vill ha mig. Annars hade det ju aldrig varit jag?

Idag ska jag äntligen iväg till hudläkaren, men mina skumma utslag på både händer och fötter som har kommit och gått hela veckan.
Jag undrar verkligen vad det är för något.

Efter det blir det jobb, jag jobbar till 22:30 hela veckan, egentligen inte min favorittid men jobbar man en sådan tid måste man nästan jobba alla likadant den veckan, annars blir man insane in the membrane av att vara hemma vid 12 och sedan behöva gå upp efter typ 5 timmar.

Helgen var jättemysig, jag kommer tillbaka till den, jag måste fixa mig så att jag ser representabel ut innan jag går ut genom dörren.

To be continued!

För den här snygga designen, det är en person med väldigt stort tålamod som har lyssnat på mina n00bfrågor och hjälpt mig, fast den sista finputsningen har han gjort.

Igår hittade jag tillbaka rätt väg via klarastrandsleden och hör och häpna - jag börjar bli grym på fickparkering!
Ingen är stoltare än jag.

Jag kom på att jag hade typ ett par rena underkläder kvar och desto färre strumpor, eftersom jag inte hade någon ledig tvättid så fick jag sätta mig i bilen och köra till Elin och tvätta med henne.
Det är ganska mysigt att tvätta med någon annan, det borde man göra fler gånger.

Hon bjöd också på middag, hemmagjord kebabtallrik, vi kollade på Big Brother och myste.

I helgen ska jag som sagt till Göteborg, det är väldigt praktiskt att ha en moster med grym klädsmak och samma storlek som jag, är totalt oinspirerad och tryckte ner lite random kläder som jag inte tror kommer matcha.
Min galna syster vill festa på kvällen, jag vill spara mig till lördagen eftersom jag snittat ca 4-5 timmar sömn per natt denna veckan.
"Jag tänker inte sitta hemma en fredag" protesterade hon vilt som en annan fjortis när jag föreslog ett lugnt restaurangbesök, ibland kan man undra vem av oss som är 6 år äldre, jag tycker mig ana en liten 30 års kris hö-hö (förlåt, du vet att jag älskar dig)

Dagens neiiihjjjjj:
1.Det ligger utspridda nötter över mitt skrivbord som jag inte orkar städa bort
2. Min jobbdator har tydligen uppdaterat sig och vill starta om - det vill inte jag.

Bakom varje människas totalt irrationella handling finns ofta en helt rationell förklaring.

Ibland önskade man bara att man visste vad.

Igår tog hemresan från jobbet 2 långa timmar. Som tur var satt Elin med i bilen, jag satt och skrek "PITTKUK" (mitt nya svärord) till allt och alla.
Och jag hittade förövrigt inte tillbaka den normala vägen via klarastrandsleden utan fick köra via t-centralen där alla taxibilar hade damp och jag fick vända i rondellen vid glaskuken.

Vi kom hem till slut, åt middag och sedan låg jag och Elin och babblade av oss innan jag skjutsade hem henne.

När jag kom hem igen hade min gummisyster anlänt, väldans mysigt, jag tycker väldigt mycket om mina artificiella syskon så det är alltid lika kul när de kommer.

Igår var jag på riktigt satt jag och svor och sa "Jag ska aldrig köra bil till jobbet de här tiderna!".
Ha-ha, det var modigt sagt av en tjej som snoozar i snitt 40 minuter. Jag vaknade en kvart innan min tunnelbanan gick och fick ta bilen i alla fall, jag hade säkert hunnit om jag hade stått emot min fåfänga, sedan blir jag jävligt tjurig om jag inte får frukost.

Jag smög in till pappa och försökte väcka honom, lyckligtvis hoppade katten upp på honom med en duns, så jag slapp bli the bad guy, han skulle inte ha bilen så jag kunde köra till jobbet.

Katten har ju fått för sig att stå vid dörren och jama varje gång jag ska gå till jobbet, helst när jag är stressad också. Det finns inte en sportslig att lirka sig ut och få henne att stanna innanför för hon är snabb som en friggin iller när hon piper ut.


Myskorven.

Hon får gå ute om dagarna, men då måste hon ha halsband, vilket jag inte hittade, sen måste någon vara hemma som kan släppa in henne igen.
Så jag brukar dumpa av henne i pappa och hans frus sovrum och sedan stänga dörren. Efter 5 minuter hör man hur hon får stora jucket, krafsar på dörren och jamar.

Det var deras sovmorgon.

Idag ska jag packa inför Göteborg, egentligen behöver jag tvätta, men jag glömde boka så jag får lukta lite illa.


Visst fick jag till en nice helt slumpmässig erigerad tofs igårkväll?

Hoppas ni får en härlig morgon och att erat kaffe är lika gott som mitt.

Allvarligt talat, nu måste jag få sula lite moralkakor omkring mig.

Det talas mycket om rattfylla, tack och lov är det socialt oaccepterat här i Sverige, om någon på fyllan börjar famla efter bilnycklarna kan man räkna med att  samtliga i sällskapet kommer brotta ner personen ifråga, binda fast honom/henne i sängen och kasta bilnycklarna i toan om det skulle behövas.

Men sedan har vi en livsfarlig bilförare som däremot är helt socialt accepterad och sällan omdebatterad.
Den trötta.

Jag har nu läst två artiklar, detta är inga fyllon, inga dömda kriminella eller oansvariga unga grabbar.
Det är småbarnsföräldrar, som trots att ögonen klipprar och de ser trippelt av trötthet sätter sig framför ratten och kör.

I det första fallet handlade det om en kvinna som åkte med sina två barn på en 110-väg. Hon somnade, körde av vägen och blev förlamad från halsen och neråt. Barnen klarade sig, men de förlorade på ett sätt sin mamma den dagen.

Idag läste jag en rubrik i Aftonbladet "Bil voltade i Stockholm", jag klickade på länken eftersom det ska mycket till för att en bil ska volta. Då var det en familjefar som somnade vid ratten, samtliga i familjen klarade sig, mamman med allvarliga men inte livshotande skador.

For fuck sake människor, det blir inga små blåmärken om ni smäller i 90km/h, inga brutna ben, det är raka vägen ner i kistan utan att passera gå.
Om ögonlocken klipper, tänk inte ens tanken på att sätta er i bilen, kan man inte hålla ögonen öppna har man inte den reaktionsförmågan som krävs för att framföra ett fordon.

Det är inte bara dig själv du försätter i livsfara, det är alla andra på vägen också. Det finns inget som är så viktigt att hinna till att man måste balansera mellan liv och död.

Jag vet hur det känns att vara så där trött, under min tonårstid kunde jag till och med somna medan jag satt och antecknade i klassrummet. När jag vaknade och kollade på papperet stod det inte ens ord där utan bara random streck kors och tvärs.

Det finns inte en chans på världskartan att jag skulle sätta mig och köra i det tillståndet, det är likvärdigt med att vara pruttfull, jag skulle aldrig kunna kontrollera bilen.

Det finns inga ursäkter what so ever, speciellt att åka med sina barn i bilen i det tillståndet. Den här pappan hade sjuk tur och jag hoppas att många läser den artikeln och att informationen går in i folks hjärnor vilket gamble det här handlar om.

Och för mamman som är förlamad från halsen och neråt blir livet aldrig sig likt. Tänk om hon hade skitit i att sätta sig i bilen, sagt "nej jag klarar inte detta, jag får ta tåget hem, jag får hämta bilen en annan dag". Då hade utgången blivit en helt annan.

Due to my små dippar då och då för varierande anledningar älskar jag att dyka ner i små projekt, saker som uppehåller tankarna.
Just nu är det;
Utseendet - känns som jag har sett likadan ut sen 8an, därför ska det förlängas både här och där, ska bli spännande!
Inredning/organisering - idag kommer mina pärmar komma, så idag sätter jag mig och rensar alla papper, kommer bli så skönt, sedan ska det som sagt vårfixas lite i rummet också.
Bloggdesignen - att något så simpelt kan vara så sjukt svårt. Jag spammar min guru med frågor till förbannelse, estackars katten och jag kommer aldrig lära mig koda, det kan jag nu konstatera.

Jag har en massa djupa tankar jag hade tänkt skriva ner men jag är alldeles för trött.
Idag ska jag dricka kaffe med Elin och försöka att inte råka köra upp vid t-centralen när jag åker hem från jobbet, så jäkla läskigt att göra u-svängar där med alla nutcases som springer fram och tillbaka över gatan.

I helgen åker jag till the cursed city - Göteborg, alla som ligger minus på min lista (utom faster såklart) befinner sig där, eller har någon connection i staden.
Ödets ironi - jag kan dock hålla mig skratt.