(Jag har valt att censurera ansikten/namn på de bilder jag laddat upp. Tyvärr är originalen inte det.)

Det finns en sport där nästan samtliga utövare verkar lida av någon allvarligt psykisk åkomma. Jag talar om hästsporten. Det finns ingen sport där lagandan är så kass och där folk är så elaka mot varandra som inom just ridning.

När jag gick på ridskola fick man stänga av läktaren under lektionerna. Innan hade man kunnat sitta där och kolla på andra som hade lektion om man hade tråkigt eller väntade på sin egen, men inte längre eftersom tjejerna som satt där inte kunde hålla käft och langade ut spydiga kommentarer då och då.

Själva idén med en lektion är just att man ska lära sig, vilket är lärarens uppgift. Till slut blev stämningen så dålig att man helt enkelt förbjöd folk att sitta där lektionstid.

Det finns enligt mig två faktorer till varför det är så;
1) Ridning är en dyr sport, en termin på ridskola går på runt 3000kr. Tjejerna som rider är ganska ofta bortskämda pappas flickor.
2) Det är nästan bara tjejer som rider. Av någon anledning har man misslyckats i att lära småtjejer laganda utan det mesta går på att trampa på och se alla andra tjejer som potentiella rivaler.

"Stötta" och "hjälpa" finns inte i vokabulären på ridskolorna. Gör någon fel pekas det genast ut och kommenteras. Och ridlärarna ser mellan fingrarna på allt, de orkar väl inte bry sig om vad som händer utanför lektionstid.

På bilddagboken, eller daiviews som sidan nu heter, finns en grupp som heter "Hiss eller Diss" där någon laddar upp bilder på olika ryttare och under skriver man "Hiss" eller "Diss" beroende på om ryttaren har fin sits, snygga eller fula ridkläder etc.

Konstigt, det är en häst ditt aber.

Men det stannar inte där, en tjej fick en bild uppladdad på sig med orden "Diss, har blablabla blivit gulhårig eller?" man går alltså på personangrepp.

Man länkar också till en skvallerblogg där folk snokar reda på saker om folk inom ridningen. En tjej har diabetes, en annan har skaffat pojkvän och så fortsätter det i all oändlighet. De roar sig med att sprida rykten och förtal om varandra om helt meningslösa saker.



Men var är föräldrarna då?
Tyvärr är föräldrarna lika kokta som deras ungar. Det är de som har avlat fram dessa monster. Mammorna är överspacklade kärringar i rosa rysch-pysch med fruktansvärda ålderskomplex och två meter metallicmålade lösnaglar som sitter på läktaren och gapar.
Och i pappornas värld finns inte att deras lilla fjun är en elak ungjävel, det är alla andra det är fel på.

Jag ska lära min dotter att lösa bråk med fistfights istället för att frysa ut och snacka skit om folk.
Och skulle hon bli hästintresserad tänker jag försöka få in henne på western.


Kanske ska ägna fritiden åt att lära sig stava?

Givetvis finns det hästtjejer som inte är som jag nämnt ovanstående, har bland annat många kollegor som rider och som är helt underbara, men tyvärr finns det många som beter sig som arslen och det finns nog ingen ungdomssport med så utbredd mobbing som just ridsporten.
Och ingen sport där det görs så lite för att lösa det.

Ibland skäms jag för att vara tjej. Ärligt talat.