Igår körde jag upp. Och failade totalt.

Jag har kört flera månader fläckfritt, det sitter i ryggmärgen men mina nerver klarade inte trycket.
Jag ville så gärna klara det och var så rädd för att misslyckas att jag grät hela uppkörningen. Uppkörningsledaren frågade om jag ville ta en bensträckare. Det ville jag inte. Jag ville bara tillbaka, i mitt huvud var det redan kört.

Jag körde sämre än när jag först började övningssköra, jag krackelerade.

När uppkörningen var över tog jag emot papperet och ville bara ut ur bilen. Sedan satte jag mig på parkeringen och då brast det.
Allt jobbigt jag burit inom mig rann ut tillsammans med tårarna längs mina kinder. Allt som jag lägger på lager istället för att ta itu med forsade ut.

Jag är så trött på allt just nu. Jag är trött på mörkret, trött på pissväder, trött på att ge av mig själv och få en bråkdel tillbaka, trött på ovisshet, trött på att bli kallad tråkig för att jag inte vill spendera min fredagkväll ute i pissregnet, trött på oro.
Samtidigt är jag också tacksam. Tacksam för att tiden går fort och det kommer gå snabbt till våren, tacksam för min underbara familj som stöttar mig i vått och torrt, för att jag har julafton och nyår att se fram emot.

Sedan är jag också rädd. Jag är rädd för att jag ska falla i glömska och för att jag är den enda av oss som längtar.
Den känslan är förmodligen värst.