Min värsta kris kom inte när jag var tonåring. Den kom när jag blev vuxen.

Jag hade väldigt svårt för vuxenrollen, jag blev rädd för allt ansvar den innebar och det faktum att nu var allt upp till mig. Det fanns ingen skola jag kunde ringa och gnälla på om saker och ting inte gick som de skulle och jag kunde inte längre förvänta mig att mina föräldrar alltid skulle rädda mig.
Nu var jag vuxen, alla konsekvenser fick jag ta alldeles själv.



Har man levt i sjutton år som omyndig blir det som en smäll på käften. Jag upplevde det lite som att stå på bar backe.
"Vad gör jag nu? Tänk om jag aldrig får några jobb? Vad ska jag bli?"

Även om jag tar allt ansvar själv och lever som en vuxen kan jag ändå ibland uppleva att rollen skaver. Jag har fortfarande inte gått in den.

Då och då får jag smått panik över vilka beslut jag ska ta, vilken väg jag ska välja och tankar kring att jag borde kommit mycket längre än jag hittils gjort.

Jag vill plugga, men jag vill också resa och se världen. Jag vill bo hemma, men jag vill också hitta något eget.
Den bästa strategin jag har kommit fram till hittils är att ta en sak i taget.
Mitt främsta projekt just nu är att ta körkort, sen får jag se vad nästa blir.

Jag försöker ta ett djupt andetag och påminna mig själv om att jag inte måste bestämma min livsplan just idag.
Den får växa fram i takt med mig.