Det är tre faktorer som gör att jag inte tål uttrycket "man blir faktiskt inte kär i könet, man blir kär i personen!".

Den första är att det ofta sägs av 14-åringar som använder det allra keffaste argumentet de kan hitta för att ta homosexualitet i försvar.
Det behövs inget försvar! Och ska man nu försvara homosexualitet (För vilka då? Homofoberna är ett i princip utdött släkte) så kan man använda fasiken så mycket bättre argument än just detta.

Varför då?
För att om man enbart blev kär i personen hade in homo/hetero/bi-sexualitet inte funnits. Sexualiteter baseras ju på att man blir attraheras av ett visst kön och attraktionen, viljan att fortplanta oss är ju det som måste till för att vi ska bli kära.
Det är det som skiljer vänner från pojkvänner.

Vidare undrar jag hur det är att bli kär i ett kön.
"När jag drog ner kallingarna och fick se hans pulserande, något vänsterböjda kuk så föll jag handlöst".
Visserligen skulle aldrig otrohet förekomma (i så fall bara med läpparna) men personligen skulle jag finna en sådan kärlek ohållbar i det långa loppet.
Kön har aldrig varit särskilt intellektuelt lagda, de vill ju bara en sak.