Innan jag själv upplevde det så tillhörde jag också skaran som tänkte "men allvarligt talat, varför stannar man kvar med en kille som förtrycker en?"

Det är ett faktum, att om man inte själv har upplevt det förstår man heller inte hur det fungerar. Att hamna i en destruktiv relation är en långsam och väldigt komplex process. Jag ska försöka förklara hur och varför.

En stor och avgörande sak är självkänsla. Hos båda parter. Hos den som blir förtryckt kanske självkänslan redan är svag vilket gör denne till ett ännu lättare offer. Men oftast är det så att även den som förtrycker ha svag självkänsla, alternativt psykopatiska drag - vilket är själva anledningen till att denne har behovet av att förtrycka.

Allt börjar fantastiskt, förtryckaren är ofta väldigt romantisk, säger alla saker man vill höra. Detta pågår under en lång tid utan några synbara tecken på att något skulle vara fel. Då är man hooked, fast och redan i förtryckarens klor.

Förnedringen börjar inte i stor skala utan är till en början knappt synbara inslag i relationen.
Det kan vara saker som nästan kan tolkas som lite gulliga. En förnedring som alltid följs av "men älskling, hjärtat då".
När dessa sakta men säkert ökar i styrka har man redan vant sig vid att höra det och tycker inte att det är några konstigheter.

Förtryckaren har en eminent förmåga att vända på saker så att vad som än händer är det ens eget fel. Om någonting konstigt händer, exempelvis en misstänkt otrohet blir förtryckaren dramatiskt förkrossad över hur man ens kan tro en sådan sak om personen.
I vissa fall kan det gå så långt att personen börjar prata om att göra slut på grund av att man inte har någon tillit till denne.

Detta händer inte när man regelrätt anklagar för otrohet utan om man ställer obekväma frågor (som borde vara helt normala om man inte varit otrogen)
"Okej, men vem är den här tjejen och hur känner ni varandra?"
"Varför frågar du så mycket? Gud vad du håller på och snoka hela tiden!"

Om man av någon anledning gråter eller blir ledsen när dessa situationer uppstår kan personen komma med saker som
"Varför gråter du? Det är jag som borde vara ledsen nu!"
Ett argument som man i den situationen har svårt att värja sig emot. Förtryckaren negligerar och förminskar ständigt ens egna känslor och gör sig själv till huvudperson i alla lägen.
Ett annat knep förtryckaren kan använda sig av när denne gjort en tillräckligt ledsen är att på ett förnedrande och nedlåtande sätt trösta en, genom att till exempel sätta handen under hakan och säga saker som:
"Men tönt, varför gråter du? Det där är väl inget att vara ledsen för?".

När man till slut är så insnärjd och manipulerad tappar man greppet om verkligheten. Man vet inte längre vad som är rätt och fel, vad som är sjukt och vad som är vettigt.
För vad man än säger, hur man än gör kommer förtryckaren med ett "bättre" argument som man inte kan svara emot.

Känslor handlar ju egentligen inte om rätt och fel, det handlar om hur man själv upplever saker.

Jag var med om en - när jag tänker tillbaka, helt bisarr situation. Den jag levde med hade varit otrogen och blivit ertappad. Men för att förflytta fokus från sin egen miss riktade han strålkastarljuset mot mig istället. Som argument för att jag inte borde få gå på krogen eller varför han inte kunde lita på mig sade han:
"Om jag, som älskar dig så mycket har kunnat vara otrogen på fyllan så måste du också kunna det, det är därför jag är rädd."

Hur står man ut med detta? Varför drar man inte när dessa saker börjar krypa fram?
Jo, för att förtryckaren vet precis i vilket läge denne ska byta taktik. När det börjar bli för mycket förnedringar växlar personen ofta häftigt om och visar sin mest fantastiska sida.
Det är inte ovanligt att denne tar på sig en liten del av skulden själv, men lägger den ändå över på en själv genom att hävda att det till stor del var du själv som orsakade dennes reaktion.

Då blir man överröst med vackra ord, nu ska det bli annorlunda och vi ska kämpa tillsammans. Men mest är det du själv som ska skärpa dig, då kommer allt bli bra igen.

Men det går inte att skärpa sig. Det spelar ingen roll vad du gör för allt blir ändå fel till slut.

Förtryckaren har också väldigt smarta knep för att kunna gå över gränsen vad gäller den kroppsliga integriteten. Om man av någon anledning avvisar denne på ett eller annat sätt följs det ofta av dramatiska utspel som;
"Älskar du mig inte längre? Får jag inte ens röra min egen partner?"
Med de orden tar ofta det dåliga samvetet överhanden och offret gör då saker emot den egna viljan.

I slutändan är allting ens eget fel.
- Att ens partner öppet kladdade på någon annan den där festen var p g a du har ett sjukt kontrollbehov och din partner är trött på det
- Att ens partner gjorde något emot ens vilja var för att du är elak och kall
- Att ens partner fick dig att börja gråta var för att du är en sån jävla lipsill som överdramatiserar allt och vill att folk ska tycka synd om dig
- Att ens partner sov borta hos någon random tjej är för att denne inte vill komma hem till natten i respekt för dig eftersom ni ändå kommer börja bråka när denne är full

Detta pågår i all oändlighet, förtryckaren kan erkänna sin skuld, men aldrig hela. Ett förlåt följs alltid av:
"Men du gjorde också fel"

Om du överväger att lämna relationen tar förtryckaren i det tunga artilleriet. Den här personen vet precis vad som får dig att snubbla. Det tunga artilleriet är finslipad manipulation som kan innebära att personen ifråga gör slut på ett abrubt och dramatiskt sätt, men ändå lämnar frågetecken och utrymme för en återförening.
Det kan vara att personen säger luddiga saker som "detta är inte slutet, vi får se, jag behöver space" vilket då innebär att du återigen är i en totalt maktlös situation där du ska respektera och har överseende för den person som hela tiden kontrollerat dig.

Ett annat tungt vapen är "det slutgiltiga". När förtryckaren märker att du inte bryr sig lika mycket längre och börjar stå stadigt på egna ben tar denne ut sitt sista ess i rockärmen nämligen "nu ses vi aldrig mer".

Detta kan vara ett sentimentalt "jag flyttar utomlands om en månad, ville bara säga hejdå" eller liknande. Detta är troligtvis inte en verklig plan utan återigen - bara ett sätt att återfå kontrollen.

Notera också att förtryckaren ofta växlar flitigt mellan olika metoder.
Denne kan agera aggressivt, romantiskt, låtsad empati, ånger, sakligt osv. När en metod slutar att fungera sätts nästa in och till slut är du så jävla bortkollrad att du inte förstår någonting längre. Framförallt är du rädd.

Här följer några varningstecken du ska se upp för;
- Åsikter om utseende och kläder.
När din partner på eget bevåg börjar dra ut tofsen du har satt upp eller säger "den där kjolen tänker jag aldrig låta dig ha på dig", klämtar varningsklockorna
- Åsikter om dina drömmar och känslor
När din partner säger åt dig vad du får/inte får känna eller drömma om är du ute på hal is. Om din partner skrattar åt något du drömmer om att göra exempelvis och negligerar detta som "det där är väl ingen dröm" ska du dra öronen åt dig
- Negligering av känslor
När din partner säger åt dig att "det där är inget att gråta över" eller att denne borde vara ledsen och inte du är verkligen inget gott tecken, det innebär att du inte tillåts känna på ett visst sätt och anklagas för känsloyttringar du inte kan rå för.
- Gör något kroppsligt du inte vill
Det spelar ingen roll om ni varit tillsammans i 50 år - ingen har någonsin rätt att röra dig utan din vilja! Och alla vet att bara för att man en enda gång inte är sugen på det ena eller det andra så innebär inte det att man slutat älska sin partner, det är bara dumheter!

Vad ska man göra om man hamnar i ovanstående beskriven situation?
För det första, berätta för någon! Prata, älta och ös ur dig.
Kontakta gärna en utomstående, exempelvis en psykolog som kan hjälpa dig att få rätsida på saker och ting.
En annan viktig sak är låta det ta tid. Du behöver inte bryta upp och gå vidare som en stark person på en dag, att ta sig ur något sådant kan ta lång tid - låt det göra det och känn dig inte misslyckad om du faller tillbaka några gånger innan du slutligen lyckas slå dig fri.

Vad ska man göra som anhörig om man ser att någon i ens närhet bli utsatt för detta?
Lyssna! Det är det absolut bästa rådet. Lyssna och ha tålamod. Det kan ta lång tid innan personen ifråga vågar ta steget och ta sig ur den destruktiva relationen.
Det spelar ingen roll hur många gånger du påpekar att personen borde lämna, denne kan vara mycket rädd och är troligen också väldigt mentalt nedbruten.
Genom att lyssna och finnas där ökar chanserna rejält för att personen till slut ska våga.
Om våld förekommer gäller givetvis andra bullar, då får man faktiskt tvinga personen bort därifrån fort som attan innan något spårar ur.

Och till sist;
Kom ihåg att det aldrig är ditt fel att du blir behandlad på detta sätt och att man inte är korkad eller svag för att man hamnar i en sådan sits, det kan hända vem som helst!
Skäms inte och våga berätta för någon, skäms heller inte om du faller för manipulation, vi är inga känslomässiga robotar, självklart blir vi påverkade.

Jag har försökt undvika att skriva i termer som hon och han som ni kanske har noterat. Detta därför att båda könen kan bli utsatta för detta. Det finns även kvinnor som manipulerar och utsätter sin partner för någon form av psykisk misshandel, det är lika illa som om en man gjorde det.