Egentligen skulle jag gjort massor när jag kom hem från jobbet.

Jag och John skulle ha handlat inför kräftskivan imorgon bland annat, men när jag ringde John hörde jag att han höll på att svimma av trötthet, så vi bestämde att ta det imorgon. I ärlighetens namn hade inte jag heller orkat ge mig ut bland fredagshandlarna idag.

 

Jag är så slut och trött idag, egentligen längtar jag bara efter att få krypa ner i sängen, men det får vänta några timmar.

Ikväll blir det nog bokläsning och soffhäng, laddar inför morgondagen istället. Funderar på hur jag ens ska orka resa mig för att mikra min köttfärssås, det får väl bli med de absolut sista krafterna jag har.

 

Min huvudbry just nu är vad jag ska ha på mig på kräftskivan. Ofta klär man upp sig för utomhusfester sedan drar man ändå på sig en stor fleece i slutet på kvällen. Jag har inte ens några rena kläder, det får bli ett senare problem, något hittar man ju alltid.

 

Anledningen är främst att det aldrig går att rengöra huden på ögonlocken ordentligt, så fort du närmar dig ögonfransarna måste man använda vatten och man får absolut inte gnugga ögonen.

 

Detta resulterar i att man alltid har sminkrester runt ögonen, hur mycket man än tvättar.

 

Kostnad: runt 1000kr, sedan 600-700 för påfyllning.

Hur ofta: Ca 3 gånger/vecka

Skötsel: Egentligen väldigt lite, det enda man behöver göra är att dra en mascaraborste igenom dem ibland.

Att tänka på: Man får inte använda oljebaserade produkter på fransarna, då lossnar limmet, därför måste man köpa en specialmascara utan olja. Du får inte gnugga ögonen, därför är det väldigt svårt att tvätta bort smink nära fransarna, enklast är att använda tops, men att få bort allt om man t.ex har målat en eyelinerrand är i princip omöjligt.

Positivt: Att alltid, alltid se ut som bambi. Sminkad eller ej är man alltid fint och de behöver i princip ingen skötsel.

Negativt: Det är dyrt, att inte kunna tvätta bort sminket ordentligt är inte bra för hyn och hur mycket man än pillar med tops vaknar man alltid med sminkkladd under ögonen som man inte får ur fransarna.

Det är också väldigt dyrk.

Rekommenderas för: Dig som använder måttligt med smink, helst inget alls.

Rekommenderas inte för: Dig som använder smink, framförallt eyeliner.

Varning: Fransarna kan snurra sig och vända sig inåt mot ögat och skava mot hornhinnan, väldigt obehagligt, då måste man ta en pincett och ta bort fransen omedelbart.

 

Själv har fransarna resulterat i en vagel och en röd och irriterad hornhinna för min del. Nu lägger jag ner, det var helt fantastiskt att kunna tvätta rent ögonen ordentligt på jag vet inte hur länge.

Nu blir det lösisar med lim när jag vill vara fin istället.

Eller en sked med laktosfri yoghurt.

 

 

Note to self: så här fräsch är man 05:00 om man går och lägger sig i tid.

 

I helgen blir det kräftskiva, lucky me, jag som älskar kräftor! Sen är resten bara en bonus.

Det är bara att ladda upp för nästa vecka är min 6-dagars vecka, då brukar man bli ganska mör.

 

Det är väldigt omdebatterat huruvida man behöver bil i Stockholm.

Och jag kan väl hålla med om att i Stockholm med sina kommunikationer så är det egentligen rätt onödigt i det avseendet, men sen är Stockholm stort och allt är inte within reach av tunnelbanan exempelvis.

 

Men det är en enorm bekvämlighet. När man jobbar kväll, när man ska storhandla eller åka till IKEA, eller när man ska åka utanför Stockholm där man inte kan ta bussen från tågstationen till dit man ska.

 

 

Jag kan dra ett exempel på i vilka situationer jag avgudar min bil.

Om jag ska åka hemifrån, göra ett stopp hos mamma och sedan åka till Anna ser rutten ut så här med kommunaltrafik:

Hem - mamma 10 minuters bussresa, 20 minuters promenad (till och från bussen), totalt 30 minuter.

Mamma - Anna 35 min buss-och tunnelbaneresa, promenad 5 + 10, totalt 45 ,minuter.

Totalt: 1 timme och 15 minuter.

 

Med bil tar sträckan:

Hem - mamma 10 minuter

Mamma - Anna 15-20 minuter.

 

Det är en diff på 40 minuter.

 

Till jobbet tar den 1 timme dörr till dörr med kommunaltrafik, med bil tar samma sträcka 20-30 minuter om det inte är köer.

 

Det är lite roligt med alla som hävdar att bil är det mest onödiga som finns, sedan ser man hela tiden på facebook:

"Någon med bil som skjutsa mig dit? Någon med bil som kan hämta mig från IKEA?". Och när man åker hem från kompisar sent på natten är det en ovärdelig trygghet.

 

Ur en miljöaspekt är visserligen bilen katastrof och jag tycker det är fantastiskt att så många åker med kommunaltrafik eller cyklar (inte när de svänger ut från min döda vinkel utan att se sig för dock) men det finns vissa situationer när jag inte hade velat vara utan min bil för allt i världen.

 

 

 

Idag hämtade jag ut Bettis. 5600 gick kalaset på, vattenpumpen hade lagt av och något som heter masslufttrycks-blaha samt lamda-sonden hade gett upp.

 

Egentligen ska man ju begära en prisbild innan, men jag är ingen van bilägare och ville bara få problemet fixat. Jag började nästan, nästan grina när bilmecken sa hur mycket det skulle bli, det finns inget annat att göra än att betala.

Å andra sidan är Bettis nu genomgången grundligt och förhoppningsvis är det inget dyrt som brakar ihop på ett bra tag nu.

Först var jag lite grinig, men så fort jag satte mig i min puttrande, trygga lilla traktor så kände jag kärleken bubbla i mig. Jag älskar min bil. Min första bil, som ger mig så mycket frihet och som har ett bagage som rymmer ett halvt flyttlass, hur skulle jag någonsin kunna göra mig av med den?

 

 

På vägen hem svängde jag förbi mamma, det känns som att man är lite dålig på att hälsa på nära och kära ibland. Hon har planer på att flytta ut på landet, hon hade hittat en gård för, håll i er peeps - 400.000! Då ingick ett hektar mark, två hus och en lada med stall.

 

Vi satt och fantsierade om att hon vi kunde bo i varsitt hus, jag kunde ha två ardennerhästar och så skulle vi ha en flock får som betade upp marken och lite höns. Jag tror jag skulle trivas väldigt bra lite utanför stan, kanske inte mitt ute på den karga Norrlandsbygden men invid en mindre stad. Nära till bekvämligheter men med folkmassor på behörigt tillstånd.

Jag känner verkligen att jag mer och mer börjar ogilla Stockholmsstöket, sen är bopriserna här hutlösa. Till och med i förorterna har det gått upp i sjuka priser.

 

 

Väl hemma svängde jag ihop en köttfärrsås efter att jag hade ätit upp resterna av min brorsas goda korvstroganoff. Jag måste nämligen bli mycket bättre på att göra matlåda, I'm a lazy ass så jag köper oftast mat ute vilket i slutändan blir väldigt dyrt. Och nu när Bettis har gjort ett rejält hål i plånboken får jag hålla igen den här månaden.

 

 

Dock har jag alltid en buffert på kontot för oförutsedda utgifter, som egentligen är ett sparkonto för större planer än så, men ibland får det också fungera som buffertkonto.

 

 

Idag ska jag ta mig tusan lägga under täcket innan 10, det lyckades jag inte med igår.

Cirka 20 minuter kvar. Godnatt alla myskorvar därute.

"Man 42-år, 186cm, ganska smal, vill träffa tjej för familjebildning, allmänna intressen".

 

Det enda jag ser är "blablabla du kommer blir mentalt instabil av tristessen det innebär att leva med mig".

Och familjebildning, det låter lite som man söker en avelsko.

 

Vissa av dem kanske är sjukt sköna personer bara att de är helt utomordentligt usla på att promota sig själva.

En del annonser innehåller även märkliga och väldigt specifika önskemål. Igår såg jag en man som sökte en bestämd kvinna som var rödhårig med fräknar.

Jag är av åsikten att man helt ska slopa specifika utseendekrav som hårfärg, för hur relevant är det för kärleken och hur många potentiella guldkorn sållar man då inte bort?

 

En annan favorit är en kvinna som avslutade en stel, tråkig annons med "Är arbetslös"

1. På vilket sätt är det relevant i sammanhanget?

2. Men för i helvete, vad gör du kvinna?!

 

 

Vidare kan man också fråga sig vem som överhuvudtaget använder sig av kontaktannonser nu finns internetdejting där man både kan se bilder på och chatta med personen innan man ses. Fast å andra sidan, om man slutar med kontaktannonser i tidningar kommer jag börja gråta. Då kommer ett av mina stora nöjen försvinna.

 

 

Men jag hoppas ändå av hela mitt hjärta att dessa torrbollar hittar en annan torrboll för kärlek och familjebildning. Alla kan ju inte vara så roliga som jag.

Vad gör man om man inte gillar att laga mat och vill ha en gourmetmiddag? Man mutar sin bror!

 

Eftersom jag tog lite för mycket tid på mig för morgonbestyren imorse vilket gjorde att jag missade min tunnelbana imorse. Meningen var att min bror skulle ta pappas bil och jag skulle ta brors bil medan min var på lagning.

Så jag kom överrens med bror att jag skulle ta hans bil till jobbet, dock visade det sig att pappa hade lämnat bilen hos sin kompis innan han drog till Grek-landet.

 

Min stackars bror fick ta bussen till jobbet, men jag tankade hans bil som plåster på såren och han lagade sin berömde korvstroganoff till mig.

 

Nu har jag gjort en uppfräschning från topp till tå. Bad med hårinpackning, sen filade jag naglarna och satte på nytt lack.

Jag tycker det är så sött med små, korta naglar.

 

Nu ska jag bara smörja in mig och torka håret, sedan ska jag göra mitt yttersta för att gå och lägga mig i tid. Det har visat sig vara lättare sagt en gjort, kommer alltid en intressant dokumentär eller liknande och pajar allt.

 

Egentligen hade jag tänkt skriva något far more interesting, men min väckarklocka stod på 04:15 imorse och så också imorgon, energi går lite på sparlåga för närvarande.

Okej, alla kunniga på FB-forumet kommer seriöst döda mig snart. Jag ser för mitt inre hur de sliter sitt hår eller längtar efter att sträcka armarna genom skärmen för att strypa mig. Jag har bombat en tråd med frågor om designen, det har hänt alla möjliga märkliga saker under dagen.

 

När jag skulle fixa dropdowns på de två sista övermenyerna försvann hela bloggen och ploppade endast fram när jag höll muspekaren på en av dropdown-menyerna.

Nu har sidomenyn mystiskt försvunnit och menyerna har staplat sig igen.

 

Och trots att jag läser instruktionerna om och om och om igen så lyckas jag aldrig hitta det som felar.

 

Vill i alla fall skicka en virtuell kram, blombukett, kanelbulle, trerätters osv till de som orkar hjälpa till.

Varför staplar sig den horisontella menyn trots att jag har gjort allt enligt instruktioner?

Jag tror alltid jag har outsmartat koderna och lyckas utan att egentligen kunna ett shit om css och html, men det visar sig varje gång att jag har fått allt åt helvete om bakfoten.

 

Usch, jag är för trött för detta.

Jag är för trött för allt, även för att stå emot magnum miniglassarna som låg i kylen trots att jag gjorde mitt yttersta för att lyckas.

 

Nu ska jag göra mitt yttersta för att orka resa röven från den här sköna fotöljen och städa upp lite här samt boka en tvättid. Avsaknaden av rena strumpor börjar tära på mig nu.

Ikväll är det jag och alla över 90 som stupar i säng klockan 9, jag blir så vresig av sömnbrist.

 

Dagens insikt: Mannen jag gifter mig med måste både vara bra på och gilla att laga mat. Annars kommer jag svälta ihjäl, på riktigt. Jag tar gärna tvätten och städet, men maken till mer inspirationslös och ointresserad människa för matlagning får man leta efter.

 

Jag väntar på en bloggdesign, tills dess pillar jag på den här sporadiskt, jag står inte ut med blogg.se's fula hemmagjorda.

I helgen var vi på Café Opera, jag, Anna, hennes syster och hennes barndomskompis.

Innan gick vi till Liljeholmen för att Annas homie på Kicks, en fantastiskt talangfull Make-up-artist skulle fixa henne innan, så jag fick en make-up-lektion på köpet.

 

Jag skulle även köpa ett par skor att ha på mig ute.

Sedan fick Anna syn på ett par monsterheels och sa "Ååh, du skulle vara så jävla snygg i dom!"

 

Så bra gick det att köpa ett par skor med "låg klack". Otroligt nog lyckades jag strutta omkring i dessa obehindrat hela kvällen, förvånansvärt bekväma skor (eller så var jag dövad av alkoholen)

 

 

För en vresig utgångsmotståndare blev kvällen oerhört lyckad, det var längesen jag dansade så mycket och hade så kul ute.

Efter att Annas syster och barndomsvän blivit trötta och begav sig hemåt stannade jag och Anna kvar.

Vi blev då inbjudna till VIP-rummet där det bjöds på gratis drinkar och champagne.

 

Överallt satt packade 18-åringar och kladdade på pilska kostymkillar. Jag och Anna satt och fulade oss i soffan och mot slutet av kvällen bjöd Anna på en sällan skådad fuldans som gjorde att jag nästan, nästan pissade på mig av garv.

 

 

Morgonen efter vaknade jag med mystiska utslag. Kanske Anna som smittat min hand med någon könis?

 

Nu är vardagen igång igen. Hösten är här om ingen har noterat. Sommaren behagade aldrig dyka upp i år, jag undrar om det ens blev över 22 grader en enda gång i år?

"Det känns som jag är klar med den här sommaren" sa Anna och jag är nog beredd att hålla med.

 

Jag behöver förövrigt handla. Detta var min mumsiga frukost igår.

 

Kram på er i höstrusket.

 

 

Nu måste jag sova. Men först vill jag dela med mig av min mindre positiva upplevelse som statist.

 

Att vara statist är en rätt häftig upplevelse, man får vara där, man får se hur en filminspelning går till.

Man gör det gratis, vilket i och för sig är förståeligt, eftersom man är oerfaren och bara kan skymtas i bakgrunden - men, det är ändå ens tid man lägger på att göra detta.

 

Idag blev jag uppriktigt förbannad. Inspelningen skulle var från 16:30-23:00, vilket innebar att man i princip inte kunde lämna lokalen för man skulle vara beredd på att filmandet när som helst kunde sätta igång.

Vilket det typ aldrig gjorde. 90% av tiden gick åt till att vänta. Och vänta. Och vänta.

 

Vid 21:00-tiden var man ganska hungrig. Inte så överraskande med tanke på att man då inte hade ätit på minst 4,5 timmar.

Det som bjöds på var kakor och vatten, vid baren stod det några tjejer och som såg ut att servera smörgåsar. Ett par hungriga statister, inklusive jag, gick fram och frågade om man fick ta en macka.

 

Där gick min gräns. Jag bidar ca 7 timmar av min värdefulla tid, för att jobba gratis och jag får inte ens en sketen jävla ostmacka. Så oerhört snålt och slavlikt.

Jag har gjort mycket "volontärarbete" och uppdrag och det minsta brukar vara att man får något att äta.

 

Detta blev bara för mycket och helt ärligt så vände jag på klacken och gick. Jag ska ändå upp och jobba tidigt imorgon.

Om jag någonsin gör ett statistjobb igen ska jag vara noga med villkoren, för man ska fan inte bara gå runt och vara tacksam för att man får synas i bakgrunden i 30 sekunder. Statisterna utgör en viktig del i arbetet, för en klubb-scen utan människor i blir förmodligen inte så trovärdig.

Det minsta man kan förvänta sig i lön är att få bli behandlad som lite bättre än en slav.

 

Nåväl, jag är en nödvändig erfarenhet rikare, nu ska jag krypa ner så jag får mina fåtal timmar sömn.

Godnatt med er.

När det gäller relationer i stort så handlar mycket om att kunna acceptera varandras olikheter.

För det är så, man kommer aldrig bli identisk med sin bästa vän. Man kanske har samma grundvärderingar, men i övrigt är man olika.

 

Jag kan ta mig och Anna som ett exempel.
Anna är ett sprudlande, karimatiskt yrväder, jag är något mer eftertänksam och planeringskrävande.

Om man skulle störa sig på varandras egenheter skulle man snabbt bli vansinnig.

 

Jag blir ständigt avbruten av Anna och ibland är det som att sitta vid ett italiensk middagsbord när vi konverserar, men det är inget som stör mig, om hon börjar prata om något annat mitt under en historia eller börjar garva åt Robin som jamar som om någon höll på att strypa honom styr jag bara tillbaka konversationen till det jag skulle säga.

 

Skulle Anna störa sig på mitt autistiska tidsplanerande så hade hon snart blivit psyksjuk, eller om hon hade blivit sur varje gång jag tackat nej till en utekväll eller vad som helst som innefattar alkohol.

Vi kompromissar, hon släpar med mig ut ibland, annars hittar vi på något som passar mig bättre.

 

 

Att acceptera saker som sårar en är inte alls detsamma som att vara förstående för andra människors personliga premisser.

Jag har en familjemedlem som ibland kan kläcka ur sig plumpa kommentarer utan att egentligen mena något illa. Då kan man tala om att man blev sårad av kommentaren, ofta är det ett missförstånd.

Jag har en annan familjemedlem som är oerhört lättstressad. Då kan man lägga en hand på axeln och säga:

 

Genom att vara tydlig med sina egna behov och bemöta andras kan man lätt undvika konflikter.

 

Jag har haft vänskaper där kompisen alltid ska pin-pointa alla mina enligt dem mindre önsvärda egenskaper.

"Du är så seg, du är så virrig, du är så ditt och datt", gärna med lite negativ betonging på det hela. Det är inte kul att höra. Jag vet hur jag är och där har man ett val. Passar det inte så är man aldrig tvungen att umgås med en annan människa.

 

Men det är när man hittar en vän som älskar en för att man babblar i munnen på dem, för att man är virrig och för att man är lite smygautistisk som man har hittat äkta vänskap.

Här har ni beviset. Thumbnail och allt.

Mens, höstkyla och kaos på jobbet. Tur att jag ska träffa min psykolog idag.

 

Återkommer med ett lite mer intressant inlägg senare.

Inatt drömde jag att jag var kär. Drömmen var så verklig att jag var minst sagt förvirrad när jag vaknade.

Jag kunde till och med känna den där pirrande känslan i magen.

 

Jag drömde att jag träffade en peruanskfödd fotbollsspelare som var lika gammal som jag. Han hade någon typ av fosterföräldrar som var svenska, han kunde flytande spanska och pratade brytningsfri svenska.

Vi träffades hemma i lägenheten där han bodde hos sina föräldrar, en vanlig förortslägenhet. Medan jag satt på hans balkong skickade jag ett meddelande till honom på Facebook där jag skrev:

"Que tal?" (typ "Läget?") varför har jag ingen aning om, men när jag skrev var det liksom en tråd där det kom meddelanden med någon sekunds mellanrum från alla hans fans.

 

När jag gick in till honom igen ångrade jag att jag skrivit till honom på Facebook medan jag var hos honom och tyckte det var lite pinsamt, men hoppades att mitt meddelande skulle försvinna i mängden.

 

Sedan satt vi på hans balkong, då talade hans mamma om att det var något fel på hans lever och att han medicinerades för det.

 

Däremellan vaknade jag och när jag somnade om igen fortsatte drömmen, fast då gick allt åt helskotta.

 

Killen jag var kär i hade blivit riktigt gay och dryg. Jag följde med honom till en av hans ridtävlingar (tydligen hade han förvandlats till hästhoppare)

Innan tävlingen låg han på gräset invid ridbanan i ceriserosa ridbyxor och lösögonfransar (den längsta sorten).

"Snygga fransar" sa jag. Han svarade med ett hummande, sedan sa han:

Jag: "Jaha förlåt, men alltså eftersom vi är ett par... Jag menade inte..."

"Jo, men, ah, vi kanske kan chilla lite" och så blev jag i princip dumpad.

 

I nästa stund står jag i en hiss, jag har på mig orangea byxor, jag har gått upp ganska mycket i vikt och är ganska mullig.

Däremot har jag långt fint hår.

Jag har upplevt det ett par gånger i mitt liv, och det är alltid lika fantastiskt. När en människa som normalt sett alltid är påverkad av en substans helt plötsligt kliver ur den dimman och man får träffa den verkliga personen bakom beroendet.

 

Och om de ändå fattade själva hur stort det är, skulle de nog aldrig falla tillbaka igen.

De märker det inte, för de kan aldrig se hur de uppfattas, men vi andra runtomkring gör.

 

Kanske är det därför jag har blivit mer och mer anti drickat. Jag gillar inte personlighetsförändringarna som andra, men framförallt jag genomgår.

Jag fyllesmsar, öppnar mitt hjärta om saker jag sedan ångrar dagen efter. Det är liksom inte jag, det är alkoholen som twistar en.

 

Hur som helst, jag står här med pom pom's och hejarrop, det vore så lyckligt om detta gick vägen.

Och ni andra som tagit er ut ett lite för intensivt bruk/missbruk, ni ska vara riktigt stolta över er själva.

 

Nu blev jag glad. Tack för supporten främlingar!

Jag har fått välja bort allt som jag gillar till frukost, däribland bröd och alla yoghurtar som innehåller laktos.

Jag har haft problem med min mage som blåser upp till en gravidballong lite när den känner för det, så nu försöker sålla lite i kosten och se vad som kan vara orsaken. Jag tror jag har hittat lösningen.

 

Bröd och laktosprodukter gillar den inte att starta dagen med, idag fick jag äta ett ägg till frukost. Ett helt vanligt ägg. Jag är inte så förtjust i ägg och höll halvt på att kräkas, men jag måste bli mätt.

 

Jag hatar Keso så det är uteslutet, det måste vara något enkelt eftersom jag är som en zombie på morgonen och inte har hjärnkapacitet att laga något mer avancerat.

Dock bör nämnas att det är en statistroll det rör sig om, jag kommer troligtvis kunna skymtas i ett par sekunder i en musikvideo, men det ska bli riktigt kul att vara med på en filminspelning och se hur det gå till.

 

Imorgon blir det fredagsmys, jag tänkte laga en jättegod rätt som Anna köpte till mig på ett lunchställe i tisdags, det var lammfärsbiffar med chevré och rödbetor, fantastiskt gott och borde inte vara så svårt att laga själv.

 

Helgplanerna vacklar fram och tillbaka. Det gick från Grönan till SPA till att strosa på stan till Grönan igen. Ambivalensen beror till största delen på det darriga vädret. Utgången på kvällen är hur som helst spikad.

 

Dagens jackpott: hittade en skål med djungevrål under vardagsrumsbordet OCH vi har magnumglassar i kylen Jag som har PMS och allt! Om nom flobba flobba.

 

 

Min första casting idag. Återkommer med rapport senare.

Skönaste snubben på tunnelbanan idag. Han har på sig en snygg, stilren outfit. Grå stickad kofta, svarta byxor och - ett par guldsandaler.

Det var på riktigt snyggt. Vilket geni! Kunde inte sluta stirra på hans fötter. Varför har inte fler på sig det?

Idag började jag fundera, som jag gjort varje månad sedan allt började i 12-års ålder, för man lär sig aldrig.

Jag funderade på varför jag fått finnar i pannan, varför jag var så förbaskat tjurig, varför jag aldrig blev mätt, hur jag kunde trycka i mig 6 små kexchokladar och ändå vara sugen på mer och varför jag var så förbenat trött.

 

Denna procedur upprepas varje månad. Man sitter där som ett frågetecken och kan inte får sitt liv förstå dessa märkliga symtom och varför man är känslomässigt labil och börjar böla när man läser Aftonbladets "Svenska Hjältar".

 

Men nu vet jag, det blir till att moffa choklad och böla i 4 dagar till.

Det enda jag kan tänka på idag är att jag vill hem och tvätta håret och måla om mina naglar.

Jag tvättar bara mitt hår ca 3 gånger i veckan, jag låter det bli lite lite fett innan jag tvättar det.

 

Det är för att jag inte vill övertvätta det så att hårkvalitén försämras och så att man kommer in i ett mönster där håret blir fettigt efter en dag.

En frisör sa till mig en gång: "Det absolut bästa hårinpackningen är att låta håret bli fett ibland"

 

Det ser dock inte så fräscht ut, men ofta hinner det aldrig bli särskilt greasy. Det är mer att det känns.

 

Det andra jag har funderat över är efter att jag läst Metro.

"Hetaste vinterhandskarna kommer från Mango" och så en bild på ett par helt fucking vanliga skinnhandskar.

Hetast hur? Kommer någon någonsin se den mikroskopiska lappen på sidan där det står "Mango"?

 

Då kan man lika väl gå till turistbutikerna i Gamla Stan och köpa ett par 99 kronor, precis samma kvalité som alla andra skinnhandskar.

Och de tre modelejonen som presenterades förstod jag inte heller.

1. En tjej i en svart tisha med YVSL-tryck och ett par batikfärgade brallor. Wow, så hippt. Eller?

2. Beoynces syrra i en blommig tantklänning, hon matchar så fantastiskt eftersom den svarta väskan går ihop med en svart rant på klänningen.

 

Inte för att jag är något modelejon men modevärlden är så pretto att jag kräks. Så länge man är känd/kreddig så kan man klä sig i ett nerbajsat långvårdslakan och ändå ses som innovativ och cool.

 

 

 

Idag är jag trött (ovanligt?) jag har som mål att komma i säng 22:00 varje kväll, det blir snarare 23:30, 1,5 timmes fail. Ofta blir jag distraherad av någon grym dokumentär på ettan.

 

Min arbetsplats göder oss som små grisar inför slakt, idag ställde dom in en hel låda med kexchoklad. Jag har närmast ett tvångsmässigt förhållande till godsaker jag gillar. Jag kan inte låta bli. Inte ens om det låg glödande kol mellan mig och det goda, finns det så äter jag.

Fyra blev det, jag kommer säkert moffa i mig fler, jag kan bara be att mina kollegor hinner äta upp dessa, tyvärr har jobbet drabbats av en nyttighetsepidemi så alla knaprar avocado och keso.

 

I helgen ska jag på Gröna Lund med Ana-Banana (det är mest mitt initiativ, jag har velat gå hela sommaren), därefter blir det utgång för första gången på en halv evighet. Jag får ligga nerbäddad och spela The Sims på söndagen.

 

Om jag till exempel ska hem, hämta bilen och lite pryttlar och sedan åka till Anna måste jag skriva ut hur lång till göromålen kommer ta och ungefär vid vilken tid vad ska vara klart.

Exempel: Slutar jobbet klockan 16, är hemma ca 17:00, är klar hemma ca 17:40, är hos Anna ca 18:10.

 

Det skriver jag också ut när jag svarar på sms, inte för att den jag skriver det till bryr sig, men jag måste göra så för min egen skull, det beror mycket på ADDn.

Jag har svårare att hålla reda på alla bitar och det händer att jag glömmer hälften av det jag skulle ha gjort. Har man en gröt i huvudet gäller det att sortera och skriva ner för att det ska bli så organiserat som möjligt.

 

Jag får halvt panik när saker grötar ihop sig och jag inte har någon kontroll.

Anna är precis tvärtom:

och jag: "MEN VÄNTA LITE! Exakt när möter vi upp Egon? Hur lång tid tar middagen att laga? Har vi verkligen tid att platta håret då? Vilken tid exakt sätter vi oss i Taxin?"

 

Det beror på att hon inte har någon ADD och har därför inget behov av att staka ut en exakt tidpunkt när middagen ska stå på bordet för att försäkra sig om att vi sedan hinner fixa oss.

Det finns inget som stressar mig så mycket som "Äh, det löser sig".

 

Å andra sidan vet hon att jag är sådan och gör ingen stor affär av mitt tvångsmässiga minut-planerande.

Stress har två effekter på mig

1. Aggressivitet "och var är det där förbannadejävlabusskortshelvetet?!"

2. Apati - jag ger upp, sätter mig i ett hörn och bara accepterar att jag blir sen eller gör saker extra långsamt.

 

Men att vara olika anser jag bara är en styrka i en vänskap. Är en fladdrig och spontan och den andra lite stel och planerande får det effekten att den fladdriga blir lite mer stabil och den stela slappnar av lite mer.

Som ying och yang ungefär.

 

Jag är helt emot att tvinga en annan människa att göra abort. Det ska aldrig få ske och jag är glad att så inte är fallet i Sverige.

 

Jag valde själv att ta det beslutet när jag blev gravid alldeles för ung, jag hade klarat det, men jag hade varit helt och hållet beroende av mina föräldrar och troligen hade jag också grämat mig över att ha missat min ungdom och resandet som jag ju älskar.

 

Vissa har inte den längtan och det är ju okej, man gör som man vill.

Jag anser att har man valet, så bör man vänta till man själv är kapabel att ta hand om ett barn, d.v.s jobb och en bostad för att täcka upp de grundläggande kriterierna som krävs för att ha barn.

 

Några unga föräldrar klarar jobbet galant, andra gör det inte. Som en bloggerska vars barn numer bor hos en fosterfamilj. Är man 14 år är uppmärksamhet av all slag nästan som en drog, en graviditet ger troligen ett rus utöver det vanliga, men sedan då?

Mina varningsklockor ringde när hon skrev ett inlägg om hur mamman reglerade vad hon fick skriva och inte. Som man gör mot ett litet barn.

Troligtvis var hon långt ifrån känslomässigt kapabel att vara mamma, hennes bottenlösa bekräftelsebehov genomsyrar hela bloggen och nu har hon även skrivit en självbiografi som bland annat handlar om hur hon sålt sin kropp.

Den biografin kommer hennes dotter även bli beblandad i när hon växer upp och det tycker inte jag är rättvist.

Konsekvenstänkandet i den åldern lämnar lite att önska.

 

En annan 16 årig bloggerska väntar sitt andra barn, men en ny pappa som hon inte är tillsammans med. Det sprack en månad in i graviditeten. Tonåringsförhållande är inte kända för att vara särskilt slitstarka, än mindre tåla ett barn.

 

Ett barn är från plusset på stickan, därefter förevigt, man slutar aldrig vara förälder, och ansvaret slutar inte när ungen fyller 18, vissa behöver man stötta längre än så.

 

Det är upp till var och en när man vill skaffa barn och olyckor kan ske, men ärligt talat blir jag mörkrädd när plutläppar ynglar av sig som en avelstikar.

 

Och killarna då? Skäms på dem med, de hade oskyddat sex och sedan stack dem, de får lika mycket pisk som tjejerna av mig i det här fallet.

Någonstans får man inte glömma bort barnen, vars barndom och stabilitet hotas av en mamma som valde bort sina ungdomsår för den där rosaskimrande drömmen om att hon och den fjortisförlovade tonårsförälskelsen skulle bilda familj och vara tillsammans i all framtid.

Eller för att gravidmagar är fint. Eller för att hon då får en hållhake på killen som smådissar henne.

 

Och killarna, som i 99% av fallen bara sticker. Trots att de vet vad som kan hända om man har oskyddat sex.

Jag hoppas de ångrar sig bittert när tonårshormonerna har pyst ut och de får lite vett i skallen.

 

Har man valet tycker jag åtminstone man kan vänta till man har en inkomst och tak över huvudet, utöver det är åldern ganska irrelevant.

Däremot vet jag själv hur man var som tonåring och det var allt utom en lämplig förälder, man trodde sig veta och kunna allt men egentligen var man bara omogen och hormonstinn.

Man ska också komma ihåg att trots att det går att festa då och då så finns det inte längre utrymme för ett oansvarigt tonårsliv, som jag tror är nödvändigt för oss alla att gå igenom.

 

Jag valde abort, det gör väldigt ont ibland om jag ska vara helt ärlig. Jag försöker att inte tänka så mycket på vad det kunde ha blivit om jag lät bli.
Jag vet bara att jag hade blivit ganska bitter över att jag aldrig fick simma i korallrev, bestiga Machu Picchu, sitta i ett partytält någonstans i Smålandsskogarna och vråla med i gitarrspel 3 på natten eller för att jag aldrig hade kunnat hålla en livs levande Lamaunge i famnen, på andra sidan jordklotet.

Jag gick från en lugn vardagslunk till ett fullspäckat schema, out of nowhere blev 3 kommande helger fullbokade, jag vet inte riktigt hur det gick till men så blev det.

 

Igår var jag med Anna och såg Snabba Cash 2, ingen feel good film men jag älskar Snabba Cash filmerna. En detalj som jag är särskilt förtjust i är att man väljer att låta karaktärerna prata på sina modersmål. En sydamerikan får prata spanska, en arab arabiska, en serb, serbiska osv.

I Amerikanska filmer spelar det ingen roll om Muhammad El Fadi är född, bosatt och befinner sig i Afghanistan, nog fan pratar han engelska med brytning. Med sin familj. Seems legit.

Likadant med alla ryska elakingar (för de är alltid ryssar) oavsett om de pratar med varandra så är det alltid engelska, det drar ner trovärdigheten så mycket.

 

Däremot gillar jag inte cliffhanger slut, jag är så nyfiken att det blir närmast plågsamt för mig. Hoppas det inte är den sista Snabba Cash filmen för då blir jag ledsen på riktigt.

 

Idag ska jag tuta förbi Carro efter jobbet för att laga middag och smida lite planer (vilka kan jag inte spoila ännu).

I övrigt står Gröna Lund, Kräftskivor, SPA och jobbrelaterade saker på schemat framöver.

 

Jag hoppas verkligen att jag kan skriva om en spännande kommande händelse här på bloggen snart (nej inte graviditet, giftermål eller dylikt)

 

Den överlägset bästa deodoranten jag brukat i hela mitt liv (och då menar jag verkligen överlägset, finns ingen som kommer ens i närheten) finns bara att köpa i Peru.

Och den går inte att beställa. Nu börjar arbetet med att få en peruan att skicka ett gäng till mig i Sverige, jag måste ha dessa.

Detta får mig seriöst att aldrig vilja skaffa barn.

 

Nu blandar jag ur seriositeten med lite ytlighet.

 

I helgen spenderade jag lite kvalitetstid med min mor, vi gick på stan, åt fantastiskt goda kräftor och pillade med våra hår.

 

Om nom, dessa tog slut p Om nom, dessa tog slut på 5 minuter ca.

På schemat ikväll:

När det handlar om förändring av sig själv så tror folk ibland att man hurtfriskt ska bli "en ny människa". Men det ska man verkligen inte, man ska vara sig själv med alla ens unika sidor. Däremot ska man bryta eventuella destruktiva mönster och beteenden som får en att må dåligt och som sätter krokben för en själv?

 

Well, för det första får man vara förberedd på att det inte kommer gå över en natt. Det har gjort mig besviken under tiden jag jobbat med mig själv, jag är en otålig person och jag ville helst att allt skulle förändras igår.

 

Här kommer några tips för er som lever med ångest eller flaws som får er att snubbla i livet.

 

En terapeut/psykolog kan hjälpa en att se saker ur ett mer övergripande perspektiv, man ser inte skogen för alla träd, det är extremt svårt att se sig själv utifrån många gånger. Man tror att man kan, men ofta har man helt fel.

Terapeuten har inget trollspö som hon eller han viftar med och så är du botad, däremot kan de hjälpa dig att förstå dig själv, varför du agerar samt reagerar på ett visst sätt i vissa situationer. När du förstår det är du halvvägs redan.

Hittar man rätt terapeut kan man prata om allt, av naturliga skäl undanhåller man vissa saker för folk i sin omgivning, här kan du släppa ut allt.

 

Note: Jag rekommenderar inte att gå till en kurator om man behöver proffessionell hjälp. De passar bra för folk med lite mindre problem som vill babbla av sig, men väldigt få har utbildning för att hantera mer avancerade problem och ångestproblematik.

 

Du kanske har harvat runt i samma mönster i 10 år, det vore konstigt om man inte föll tillbaka i samma spår minst en gång. Det tar tid, att falla tillbaka är helt normalt och ingen anledning att bli arg eller besviken på sig själv. Bara det faktum att man kämpar med sig själv är nog att ge en stor eloge till sig själv. Se framstegen istället för när du misslyckas.

One step forward two steps back.

Note: Det är aldrig, någonsin, ever meningslöst att jobba med sig själv, när rösten i huvudet säger "detta är meningslöst, jag kommer aldrig att bli bättre", kör in något i truten på'n. Kom ihåg att man oftast inte märker framstegen själv, eftersom det sker i smygande takt.

 

Wooah, detta är det svåraste. Vi är så vana att hacka på oss själva för allt och inget. Ingen är hårdare mot dig själv än just du. Återigen, det kommer inte gå över en natt, det är som att lära känna en ny person. Vem är jag? Vad vill jag?

Det låter flummigt och kanske lite svårgreppat, men egentligen är det ganska enkelt.

När du lär dig älska dig själv så minskar behovet av att racka ner på andra och känslor som missunnsamhet och avundsjuka. Du är den viktigaste personen i ditt liv.

 

Note: Detta tar också tid, det får man räkna med. Jag har jobbat på det i snart 2 år och knappt kommit halvvägs. Medvetenheten är viktigast, att man gör sitt bästa för att hålla igen eventuella negativa röster från sitt inre, det finns också en hel drös bra böcker, själv kan jag rekommendera "Självkänsla nu" av Mia Törnblom.

 

Ödsla för guds skull ingen tid på människor som suger ur dig livskraften eller trycker ner dig. En riktig vän ska lyfta upp dig, i alla lägen, och du ska givetvis göra samma tillbaka.

Missunnsamma, nedlåtande vänner - ner i papperskorgen utan att passera gå. Ägna mycket tid med familjen och folk som får dig att garva så tårarna spruta.

 

Note: Givetvis ska du behandla dessa guldkorn till vänner lika bra tillbaka. Kvalitét före kvantitet.

 

"Men, du är den mest stabila i den här familjen, ska du gå hos psykolog" sa min mamma lite skämtsamt när jag började gå i terapi för ca 2 år sedan. Själv gjorde jag det i förebyggande syfta och för att bota till synes oförklarlig ångest som behaga dyka upp lite när som.

Som mest har jag 3 olika terapiformer rullande, det tunga artilleriet som jag kallar det, men man kan aldrig satsa för mycket på sitt inre. Ingen skulle väl chilla runt med en lunginflammation och tänka "äähh, skit i det", vårda ditt inre också!

 

Note: Det finns massvis med olika terapiformer och psykologer. KBT-inriktad terapi är troligen den som är bäst lämpad för beteendeförändring och ångesthantering, där fokuserar man mer på det som ligger framför en, snarare än ens förflutna samt får verktyg hur man ska göra här och nu.

Det där får man känna av själv, det viktigaste är att du trivs, ibland behöver man bearbeta sitt förflutna också. Alla terapeuter går man inte ihop med, känn efter och byt tills du är nöjd, men tänk på att förändringen måste komma från dig, om du inte slutat få ångest efter 2 sessioner är det inte terapeuten det är fel på, utan återigen det tar tid.

 

Om du är en sprallig liten spillevink betyder det inte att du ska trycka undan/ta bort det, det är ju din personlighet!

Är du däremot förhållandeberoende och får kraftig ångest av att vara ensam och kastar dig mellan relationer för att du inte klarar dig själv - då är det inte din personlighet, utan ett beteende som får dig att må dåligt.

Om du är en pladdermaja, en våghals, en lugn och filosofisk person, omfamna det, det är ju härliga du!

Men om du är konflikträdd och den konflikträdslan får dig att missa en massa en roligt i livet och sätter käppar i hjulet för ditt välmående och dina relationer, ja då är det inte ett personlighetsdrag utan snarare ett beteendemönster som går att ändra på och den förändringen kommer få dig att må bättre.

 

7. Hitta din egen ångestdämpning.

Som helst inte innefattar allehanda droger, alkohol eller skärsår i armarna, inte sagt utifrån ett moraliskt perspektiv utan för din egen skull.

Vissa springer, vissa lyssnar på musik, vissa ringer en vän - jag skriver! Ångest är inget farlig men fruktansvärt obehagligt, det ska man inte förringa. Ibland kan det hjälpa att bara låta ångesten flöda igenom kroppen, låta den få ha sin gång så försvinner den sedan. Ibland kan det räcka att bara berätta för någon att man mår piss.

 

Note: Svår ångest och panikångest är föremål för akutpsykiatrisk vård givetvis.

 

Till sist - slå inte så hårt på dig själv, att jobba med dig själv handlar om att förlåta dig själv för sina tillkortakommanden, lära dig älska dig själv och jobba för ett härligare liv. Det låter oerhört hurtfriskt och cheesy, men det är faktiskt sant.

Dåliga beteendemönster gör inte dig dålig, det är troligen en försvarsmekanism som du har utvecklat men som inte längre fungerar så bra utan stjälper snarare än hjälper.

Dessa ska du förändra för att du vill, för att du älskar dig själv och du vill ta hand om dig själv. Glöm för bövelen inte det.

Hjälp mig att förstå.

Svart klänning över jeans och grå kofta?

Tur att det är preskiberat nu, 6 år sedan.

Min mamma har ett jobb som innebär att hon ständigt är omgiven av människor. Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan.

 

När jag var liten och hon kom hem från jobbet och jag genast började pladdra om ditt och datt sa hon ibland:

Jag förstod aldrig vad hon menade med att "vila huvudet", men det gör jag idag.

 

Tidvis kan jag tendera att bli ganska osocial. Det är dock inte så för alla som jobbar med människor omkring sig, vissa orkar vara sociala dygnets alla timmar och älskar det.

Jag älskar också att socialisera, jag älskar människor, men ibland blir jag mätt.

 

8 timmar om dagen måste jag vara trevlig. Oavsett hur personen jag kommunicerar med bemöter mig eller reagerar.

Då är det ibland så att vissa dagar när jag kommer hem orkar jag inte utbyta en enda artighetsfras till. Jag vill bara sitta ensam i tystnaden som en gammal enuck.

 

Min huvudsakliga arbetsuppgift går ut på att prata, så när arbetsdagen är slut är man så jävla trött på att höra sin egen röst samt på mänsklig ordväxling att man knappt orkar öppna käften.

Detta är som sagt olika för alla, jag vet många som fungerar som mig, men i mitt fall tenderar jag att periodvis bli en aning folkskygg.

 

Dricker sällan och vill sitta ensam hemma, vilken otroligt färgstark och rolig personlighet jag verkar ha. Men å andra sidan, är jag bland människor så får de min fulla kärlek, uppmärksamhet och sällskap, då ger jag allt.

Och för att kunna det måste jag få spendera lite tid ensam då och då.

När jag var 14 år gammal blev jag vald till skolans Lucia.

 

Jag gick på kören, vi bjöd resten av skolan på diverse halvkeffa framträdanden (jag har hört det på CD-skiva i efterhand och det lät verkligen förjävligt) hur som haver, det var kul och man fick slippa från vissa lektioner för att gå på körövningar.

 

Jag hade inget Lucianattlinne, och istället för att gå och köpa ett frågade jag min kompis om hon hade något Lucianattlinne jag kunde låna, och det hade hon. Smart som jag är provar jag inte nattlinnet, så när dagen då kommer, cirkus 40 minuter innan jag skulle framträda för en hel 1-9-klass skola får jag påsen, tar ut nattlinnet, provar det och...

 

Inser att det är en storlek för typ en 11-åring. Ärmarna slutade vid armbågarna ungefär, och klänningen slutade långt ovanför mina anklar. Detta framkallar naturligtvis full panik, till detta hör också att jag var 14 år gammal och då är precis allt pinsamt, speciellt saker som har med ens eget utseende att göra så jag springer hem (jag bodde ca 2 minuters promenad från skolan) och river ut både min egen och min storasysters garderob.

 

Eftersom mitt (dåvarande) livs kärlek skulle bevittna det hela tyckte jag det var en bra outfit.

Det tyckte inte min musiklärare.

Så jag fick ha kjolen under mitt för lilla Lucianattlinne. Jag bröt ihop fullständigt, tårarna sprutade och jag ville inte vara Lucia längre, men det var ungefär en kvart kvar, därute satt alla och väntade så det fanns inte utrymme för att banga nu.

 

Smäll nummer två kommer när jag ska öva på min sång i micken. Ovan att höra min egen röst och med världens sämsta självkänsla vågar jag inte sjunga. Jag tycker rösten låter konstigt vilket gör att jag sjunger falskt, vilket gör att jag verkligen inte vill sjunga.

Efter ett flertal försök med total tunghäfta, jag får inte fram ens ett litet nynnande, beslutar sig min musiklärare i all hast (och lite panik) att jag ska ha två tjejer som står bredvid mig, precis bredvid mina öron som sjunger så att jag inte hör min egen röst lika väl.

 

Framträdandet då? Jag minns inte så mycket av det, mest att jag ville försvinna där jag gick med ljuskrona i håret, ett för litet nattlinne med kjol under och ett par rosa ballerina.

"Du var jättefin men man hörde nästan inget" sa en kille i min klass efteråt, och tur var väl det.

 

Jag ville aldrig mer vara lucia efter det, däremot försökte jag en gång få igenom att få vara lussebulle. Det fick jag inte.

Men jag har i alla fall varit Lucia, så det kan jag bockat av från min "Att-göra"-lista.

 

 

Långt ner i arkivet - en samling vackra bilder från min tonår som jag hade glömt existerade

Epic blonde i ny förpackning - den nya designen är på ingång snart

Ett vettigt inlägg - Jag ska avhandla sexturismen i Thailand

Lite mer om framtidsplaner - så stay tuned!

Det jobbigaste med att vara vuxen är att de beslut man tar påverkar så otroligt mycket.

 

Dessa beslut driver mig till vansinne.

Just nu samlar jag på mig så mycket information jag kan för att vara säker på att jag tar det bästa. Jag stöter och blöter, bollar tankar och reflekterar.

 

Men det bästa av allt - det är mitt beslut. Äntligen har jag nått den punkten i mitt liv då det är dags att lyssna på mig och ingen annan. Det är bara jag som bestämmer över mitt liv nu. Det känns ovanligt och lite skakigt. Men det ska nog gå.

Så kan jag skriva ännu ett inlägg om en fantastisk dag. Denna gång träffade jag min kompis Carro för första gången sen i mars, den damen har en benägenhet att dra utomlands lite randomly.

 

Det kändes som att vara 9 år igen, vi spelade The Sims, åt middag med hennes familj som jag har känt nu i 16 år och jag började garva så att tårarna sprutade vid matbordet.

 

 

Nu har jag precis kommit upp ur duschen efter en liten renovering, imorgon är det jobbdags igen.

Det ena är en provspelning som jag kanske kommer att få göra. Mer kan jag tyvärr inte avslöja just nu.

Det andra gäller framtidsplaner som jag dessvärre inte kan säga något om (hatar själv när folk gör så här, jag är största hycklaren)

 

Men, den här bloggen kanske blir mycket mer spännande snart.

Nu ska jag dock föna håret och smörja in mig med kokonöts body butter som jag fick i födelsedagspresent. Sedan ska min hjärna få vila över lite skönhetssömn.

När jag tog en filosofi-cigg på balkongen började jag fundera på det här med mina baksmällor.

 

Jag tjatar mycket och ofta om hur hemska de är, och det är de verkligen.

Jag mår illa, värk i lederna, huvudvärk och blir snurrig i huvudet. Detta är något som pågår från det att jag vaknar till att jag går och lägger mig.

 

Och jag har testat allt. Dricka vatten, dricka litervis med vatten, jag har testat bakis, resorb, att ta resorbtabletter under festandets gång, att äta innan jag går och lägger mig. Precis allt, men det är alltid lika vidrigt när jag vaknar.

 

Därför tvingas jag välja mina strider när det gäller drickandet. Å andra sidan har jag haft min suparperiod, den pågick varje helg och varje ledig dag från att jag var 16 till ungefär 19-20 års ålder. Sedan pallade jag inte mer.

 

Det är sjukt, men ibland känns det som jag måste ursäkta/rättfärdiga mig, varför jag, som är 22 år gammal och borde gå på krogen varje helg, istället stannar hemma eller hittar på andra saker. Det är lätt för någon som vaknar upp dagen efter utan några som helst efterdyningar att festa hela tiden, för mig är det annorlunda.

 

Ibland kan jag kolla bland bilderna som laddas upp på facebook på fyllda vinglas, krogrundor och AW-bilder och frågar mig själv "Är jag tråkig?". Svaret är naturligtvis nej, jag är allt annat än tråkig, dessvärre uppfattas man som en bangare och torrboll när man ständigt tackar nej till after works och utgångar.

 

Men om jag ska dricka så måste det vara värt det. Mitt rekord är tre öl, jag blev bakfull på tre fucking öl, då är det inte bara att gå och dricka lite då och då.

 

"Man lever ju bara en gång!" för mig är det inte att "leva" att spendera en hel dag med att vilja att den dagen skall vara över. Jag lider och plågas av alkoholen, så är det bara.

 

Jag har inte slutat festa, jag kommer nog aldrig sluta med det heller, men jag väljer att ta den plågsamma baksmällan när det verkligen känns värt besväret.

Och att man kan ha lika kul utan alkohol är bullshit, vem fan vill vara ute på krogen med en massa fyllon och själv vara nykter?

 

Jag är hur som helst ganska glad att semestrarna är slut och folk börjar träna och vara nyttiga igen. Då är jag ungefär lika tråkig som alla andra. Eller lika rolig.

Imorse när jag vaknade tänkte jag "Hm, vad ska jag hitta på idag?", sedan såg jag kläderna som låg utspridda på golvet tillsammans med dammråttorna. Nu blev jag klar med allt.

 

Jag har:

- Städat

- Tvättat allt

- Rensat och sorterat

- Borrat upp en krok

- Betalat räkningar + en massa andra tråkiga vuxensaker.

 

Eftersom jag är ledig även imorgon ville jag viga den här dagen till alla tråkiga nödvändigheter, jag har svårt att slappna av och ha kul om jag har 58 miljarder "to do" i bakhuvudet.

 

Dagen blev hur som helst fantastisk, jag och pappa åkte till Farsta centrum, bara vi två. Vi strosade omkring i affärer, tog en fika tillsammans, jag älskar att spendera tid med mina päron.

 

När vi kom hem kom både mamma, bror och plastsyster förbi (alla kom dit helt random) passande nog lagom till tacosen var färdig. Så vi satt här, nästan hela gummifamiljen, åt tacos och kollade på "Vem vet mest".

 

Nu har jag tagit på mig myskläderna och sitter i sängen med datorn. Tänkte jag skulle spendera de sista vakna timmarna med lite Sims-spelande, jag orkar inte göra något mer avancerat efter att ha hållt igång hela dagen.

 

 

Nu kanske vi undrar varför i helvete jag tar en bild på min väsk-krok? Det är en bild jag ska skicka till

mormor, den antika och väldigt fina hängaren ni ser hittade jag i hennes källare och kärade ner mig i,

så jag fick den i födelsedagspresent.

 

Där kan man se hur den gamla svagdrickekannan kom till användning.

 

Mormor bor ju 40 mil ifrån mig, så hon kommer inte så ofta på besök, båda vi är väldigt intresserade av inredning och loppisfynd, då kan det vara ganska kul att skicka bilder på brev.

 

Vad skönt det kändes att skriva ett positivt blogginlägg om en fantastisk dag, annars brukar det stå ganska mycket deppigt här, men det är ju för att det är här jag får utlopp för mina känslor i text.

 

Något annat som är positivt är att det snart kommer en ny snygg bloggdesign här, då kommer det bli roligare att skriva.

 

Hoppas att ni hade en lika fin dag som jag. Puss och hej.

Idag mår jag verkligen uruselt, bakis = hjärtklappning, illamående, ledvärk, huvudvärk, snurr i skallen. Fy fan.

 

Men hyfsat snart får jag åka hem och då blir det söndagsmys hemma i stugan. Ska krypa ner i ett par mjukisbrallor och lägga mig och spela The Sims. Jag brukar tröttna fortare än kvickt, dom är ju så sjukt jobbiga att underhålla, men det är världens bästa bakis/förkylningsaktivitet.

 

För närvarande håller jag på och spelar på en riktig Svennebanan-famil, Maria och Tord. Dom ska ha en fin trädgård, få tre lyckade barn och leva lyckliga i alla sina dagar, det är en ändå en skön kontrast till verkligheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har funderat länge på det här med svenskars festvanor och det faktum att vi är lite snikna med inbjudningarna.

Oftast blir det ett "Okej då" eller ett "Alltså, vi blir för många".

 

Alkoholens köps individuellt och man delar sällan med sig. 

Utomlands är det helt andra bullar, när jag festade i Frankrike fick alla som ville komma och dra med sig vem de ville.

Nästan alla hade med sig tre flarror vin, en vodka, en whiskey, en skumpa som de langade upp på bordet för alla att dricka.

 

Jag kan tycka att vi svenskar är rätt fjantiga med det där. Om någon har slut på öl så får personen ifråga tigga till sig lite vin av någon som har en full BIB och om någon vill ha med sig en kompis så blir det genast ett jätteproblem.

Varför är vi sådana?

Jag vet inte, jag är själv lite sådan, jag vill ha kontroll på vilka som kommer. Det beror på flera orsaker och jag tänkte presentera dessa nedan.

 

 

Trevliga Tobbe - "Kan jag ta med mig Tobbe? Han är asschysst, jag lovar!" och Tobbe visar sig vara asschysst, men tål inte sprit. Så efter två shottar tequila ser han alla som kastar en blick på honom som potentiella hot och börjar vifta med nävarna. På grund av sitt neandertalar-state är han inte heller lätt att kasta ut, i värsta fall krävs ansamlingar från hela festen, eller ännu värre fabror blå.

 

Kleptoman-Kalle - Som tack för att han fick komma tar han med sig värdens mobiltelefon och ipod (har jag varit med om 2 gånger), går aldrig att spåra efter som han/hon döljer denna tvångstanke väldigt väl.

 

Bekräftelse-Bea - Skapar rabalder genom att stöta på alla upptagna killar, trots det utbredda utbudet av singelkillar, varför? För att hon kan.

 

Gråt-Gabbi - Efter 4 öl börjar tårarna spruta. Det är uppbrottet hon gick igenom för 2 år sedan, hennes jobbiga barndom, att killen inte svarat på hennes sms på 5 minuter, att hon är tjock, att barnen i Afrika svälter. Har hon väl börjat är det nästintill omöjligt att få stopp på denna rinnande kran. Partypooper av värsta sort.

 

Per och hans polare - "Är det okej om jag tar med mig 2 assköna killkompisar?" Ja visst. När han dyker upp utanför dörren har det talet på något magiskt vis multiplicerats med 8 och där står ett tiotal brölande, packade grabbar. Har man lägenhet kan man kika i titthålet och avspisa sällskapet.

Har man villa kan man bara titta på medan mammas antika porslinssamling och annat värdefullt krasas under fyllskallarnas genomfart.

 

Spy-Sofia - Ditsläpad av någon oansvarig person, blott 14 år gammal och har ingen aning om hur många 7.0 skogsbär hennes späda kropp klarar. Hon raglar omkring i myllret av människor och innan någon hinner reagerar har hon spytt ner hela hallen och ligger medvetslös på golvet.

 

Detta är väl anledningen till att man granskar sin gästlista så noga. Vissa människor lite överdrivet mycket, kanske finns inte dessa karaktärer i Frankrike eftersom de druckit vin sen de var 7 år gammal och således är härdade?

 

Fast egentligen, ska man träffa nya människor är det risken man får ta. Kanske borde vi vara lite mer öppna och se till att ha en bra back-upp om någon av dessa gäster dyker upp? Eller bara se till att ha ett rum med bra lås dit man kan slänga in dem?

 

"Amen guud lyllos dig" säger många. Och visst, går ner i vikt gör man, men det är faktiskt jobbigt när matlusten lyser med sin frånvaro och man måste tvinga i sig mat för att orka.

 

Jag känner ingen hunger, det enda sättet jag känner att jag inte fått i mig mat är en fruktansvärd utmattning.

 

Jag måste tvinga i mig små, små portioner, det kan räcka med 3 tuggor innan det tar stopp och jag inte får i mig mer. Lyckligtvis brukar det gå över efter ett tag, det är bland annat därför min medicin inte får ges till anorektiker, jag skulle lätt kunna gå dygn utan mat, visserligen skulle jag tuppa av till slut, men jag skulle aldrig känna någon hunger eller sug efter mat, då är det väldigt viktigt att man tvingar i sig trots att man egentligen inte vill äta.

 

 

 

Vad har du på dig?
En vit fladdrig tröja med amerikanska flaggan på (such a hipocrit) och svarta jeans.

Hur mår du?
Manodepressivt, ena sekunden asgarvar jag åt vad Anna skriver, andra fastnar jag i ångesttankar.

Vad önskar du just nu?
En cigg vore gott.

Vad har du ätit idag?
En macka, en sked gammal yoghurt som stått på mitt skrivbord i två dagar, ett fåtal tuggor thaimat.

Vad ska du göra imorrn?
Mysa.

Och på söndag?
Jobba.

Vem saknar du?
Ville (min ninis, may he rest in peace)

Senaste köp?
Min lunch, kyckling i cocoscurrymjölk och liis.

Vad skrattade du senast åt?
Det som Anna skrev fick mig att garva högt.

Vad grät du senast åt?
Dagen före min födelsedag.

Vem sov du senast med?
Anna, som pratade i sömnen ashögt och var allmänt myzig.<3

Vad läser du just nu?
Shame on me, en massa leffe-bloggar.

Senast sedda film?
Såg lite av en asdålig B-film igår som min brorsa tittade på som i princip bestod av våld, silikonpattar och smyglebbkinkyporr.

Vilken svordom använder du mest?
 Pung, kuk, fan, horfitta (om jag är riktigt, riktigt arg)

Vem var den senaste som ringde dig?
Mamma

Har du dejtat någon av en annan religion?
Ingen som praktiserade sin religion

senast 3 inkomna sms?
”Men du är snyggast. Problem?” (tack Anna)
"Vänta”
”Okejdå!!!! :)” 

Vad stod de i ditt senaste skickade sms?
“Åh vad timmarna går segt nu :D”

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Engelska, barn och ungdomspsykiatri, svenska.

Vilken är din favoritfrukt?
Physalis.

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Taylor Momsen, Anna Faris och "nån porrskådis". Yay.

Vad är du rädd för?
Att dö.

En person du tycker är snygg?
Ola Rapace.

Blir du lätt svartsjuk?
Nej.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Linus i "De halvt dolda"

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Elin.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Thailändska.

Vad för sorts killar faller du för?
Killar med humor.

Vart vill du åka just nu?
Bali.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Det har jag redan fått - en dag med nära och kära.

And two steps back. Så känns det hela tiden i arbetet med sig själv. Och allvarligt talat, att jobba med sig själv är det absolut svåraste som finns.

 

Mönster som man har gått in i över 10 år är väldigt djupa och sådeles inte så lätta att ändra riktning på. Skam den som ger sig. Jag förväntar mig inte att jag en dag ska vakna som en ny människa och ha alla svar, men jag hoppas att allt som är jobbigt ska bli mer hanterbart.

 

Det viktigaste är trots allt att det går framåt, oavsett hur små stegen är. Och så får man ju inte glömma bort allt som faktiskt är bra.

 

 

Hör ni det? Hatar, despites, avskyr!

 

Nu har jag suttit och försökt koda och fixa men tamigfan ingenting blir rätt. Det är lättare att lära sig arabiska hrrrllll%%%href<li>balle.

 

Och så fort man trodde man förstått vilken kod som reglerar vad så sitter man där med tre headers och texten är utspridd över hela sidan, snyggt!

 

Webbdesigner - check!

 

Förövrigt fick jag årets noja på väg till jobbet. Framför mig på en 30-väg står en buss och blinkar inåt, linjen är heldragen men eftersom jag har en tid att passa har jag inte tid att stå där och chilla hela dagen. Så jag kör försiktigt om.

Och bakom mig kör en polis. Neurotisk som jag är börjar jag nästan böla och tänker att där rök mitt körkort (why would it?) men polisen gör exakt samma sak. Sedan sitter jag tänker "Undra hur länge de legat bakom? Såg de när jag körde 3km för fort?"

 

Lyckligtvis var så inte fallet, varför känner man sig jämt skyldig så fort en polis dyker upp?

 

Jag glömmer aldrig när jag skulle hem från Peru och alla blev sniffade på av knarkhundar när vi klev av i Amsterdam, jag har aldrig varit så rädd. "Tänk om jag har petat på något som hade kokain på sig!" dock tror jag så här i efterhand att

1) Det knappast skulle ge utslag och jag petat på ett handfat där någon spillt en mikrodel kokain

2) Att de kan fastställa att man inte hanterat drogen själv utan råkat ta i något med någon substans på.

 

Däremot lämnade min luggage check i Peru lite att önska. Jag blev stoppad på hemresan av en kvinna som pratade knackig engelska. Hon frågade vad jag gjorde där och lite sådant, sen bad hon att få se mitt bagage (där jag förövrigt förvarade min ADD medicin)

 

Hon lyfte på en tröja och sedan var hon nöjd. Jag började öppna andra facket på väskan men hon bara viftade på händerna och sa åt mig att det inte behövdes.

 

Det enda jag "smugglade" hem var lite mat och en trästaty som visade sig vara full av termiter. Det räckte för mig.

Jag är så bra på att snoka reda på saker att jag nästan blir chockad över mig själv.

Tips - försök aldrig hålla något hemligt för mig, jag kommer alltid luska reda på det ändå. Huähuäh.

Blogg.se's egna designer är rrrent rrruskiga saker.

 

Jag skulle koda in den nya designen men tyvärr gick det åt helskotta. Den nya kommer så fort min räddare i nöden kommit till undsättning.

Nu är 2 års kaos äntligen slut. Ett kapitel är slut och jag kan börja på ett nytt.

Mitt juridiska ansvar är avskrivet, nu kan jag lägga alla rädslor bakom mig och börja på ett liv som bara ska vara mitt.

 

Jag har en massa fint att se fram emot, bland annat Bandit Rock Boat i Oktober där Black Stone Cherry spelar, en eventuell Dublinresa med Anna i september, Centralbadet med Anna, en varm och härlig vinterresa i januari.

 

Väntar på att min design ska bli klar, jag mår lite dåligt av att se min fula blogg just nu, men det dröjer nog inte länge.

 

Det är så fantastiskt, när man trott att saker och ting aldrig kommer att lösa sig till det bättre, så gör det verkligen det till slut.

Nu kan jag andas ut. Ett tag i alla fall.

Jag älskar att fylla år av två anledningar.

 

 

 

 

Min födelsedag blev helt perfekt. Själva dagen spenderades på Nyfiken Gul, ett riktigt toppenställe ägt av ett par. Serveringspersonalen var super och jag fick t.o.m en bakelse med ljus i av dem.

 

Efter det gick jag, bror, syster, moster och plastsyster till Trädgårn och sedan körde vi hårt resten av kvällen på lite olika ställen. Allt gick bra tills Rebecka bad bartenderna att "hitta på något kul" till mig.

 

In kommer han med en bricka med 2 shottar, ett coctailglas med något i samt ett glas med sprit i.

"När jag säger drick så måste du dricka, så mycket du bara kan" säger han och räcker mig två sugrör.

"Och skulle jag vara du skulle jag nog inte dricka mer ikväll efter det här".

 

Han tuttar eld på spriten i glaset, häller ner shotsen i coctailglaset och så i med den brinnande spriten

"DRICK!" och jag dricker denna vedervärdiga sörja för glatta livet, jag klarade lite mer än halva innan jag kände hur det brann i maggropen och spyan inte var långt borta.

 

"Du blir inte utkastad, detta är på mitt ansvar", woop woop, uppbackad av en bartender? Hur ofta händer det?

 

Fyllan kom som en käftsmäll, men jag fick ingen snefylla eller blev konstig, jag blev bara väldigt, väldigt glad och hade vissa svårigheter med balans och koordination.

 

Jag gjorde så att förutom att ta resorb innan jag gick och la mig så tog jag två stycken under kvällens gång.

Baksmälla beror som ni kanske vet på extremt uttorkning, och att få i sig den mängd vatten man förlorar är svårt eftersom man måste hinka i sig litervis.

 

Slutsats: Min lever fungerar ej. Seriöst. Jag får acceptera att för att festa så måste jag ta en tripp ner till hinhålet dagen efter. Eller vara nykter, men hur kul är det att vara nykter och vettig bland en massa fyllon? Tack men nej tack.

 

Slutet på detta inlägg vill jag tillägna alla som har;

- Grattat mig, tack tack, blir så glad när man vet att man är tänkt på!

- Firat med mig, världens bästa present, och min födelsedag, både lördagen och söndagen blev helt fantastiska!

- Alla presenter, jag förväntade mig inget alls egentligen men fick massvis med genomtänkta, roliga, fina presenter, tack för att ni tänkt på mig och lagt ner er tid och energi på mig.

 

Det låter som ett tacktal för Grammy galan men faktum är att jag blir väldigt rörd av allt fint människor runt om mig gör för just mig.

Min 21 års dag spenderade jag med att böla. Mitt under födelsedagsmiddagen bredvid en restaurang kom tårarna och trillade ner i min entrecôtebit.

 

 

Om 2 dagar fyller jag 22. Idag satt jag i spöregnet i min bil. "Payphone" gick på radion, och jag satt och grät. Och grät. Och grät.

Jag har så mycket känslor som virvlar omkring i kroppen just nu. Jag gör så att jag bara dundrar på och sen kommer allt och slår mig i bakhuvudet istället. Jag borde ha lärt mig, nu när jag är 22 år och vuxen. Men det var inte så lätt som jag hade trott att bli stor.

 

Det kommer med ett stort ansvar och jag kan inte säga att jag hanterar det med bravur.

 

Min födelsedag ska spenderas på en jättemysig restaurang som heter "Nyfiken Gul" och som ligger på strandkanten bortanför Eriksdalsbadet.

På söndag, som ju är min riktiga födelsedag blir det tårta och kaffe, som jag älskar.

 

Jag har sagt att det jag önskar mig är att alla kommer och firar med mig. Det kan låta klyschigt men det är sant. Nu när jag kan köpa det jag vill ha själv värderar jag samvaron med familjen otroligt mycket. Ofta brukar många vara bortresta över min födelsedag, men nu är i alla fall hela familjen hemma vilket jag är väldigt glad för. Till och med min moster är här och ska vara med.

 

Just nu sitter jag på sängen, helt utmattad efter en lång jobbvecka och huvudvärk av alla tårar. Jag kommer stupa i kudden tidigt ikväll.

Imorgon tänkte jag ladda upp lite bilder, Anna sa att det skulle vara lite roligare om jag la in fler bilder och jag håller med, jag är bara inte riktigt lika engagerad som alla instagramare som tar bilder på precis allt.

 

Det är jättefint väder och normala människor sitter nog på uteserveringar och smuttar på vitt vin, inte jag.

Inte idag i alla fall, jag ska sitta hemma, kanske spela The Sims, skönt att fokusera på fiktiva liv istället för mitt eget.

 

Detta år ska jag försöka fylla år utan tårar. Det kanske går. Vi får se.

Redan samma dag fick jag svar från terapeuten. Och nu när jag tänker efter, alla som jag har gått hos säger ungefär samma saker. Men jag lägger fortfarande huvudet på sned och tänker "hur?".

 

För visst, man vet egentligen vad man bör och inte bör göra, hur man ska tänka och så vidare. Men att i realiteten göra det är en helt annan sak. Att få det att genomsyra vardagen, livet, allt är den svåra biten.

 

Jag är väl medveten om hur jag borde göra, men jag är så trygg i min lilla grop. Jag vågar inte gå ut. Men hade jag gett upp hade jag gjort för länge, längesedan. Jag är ändå stolt över mig själv, jag kämpar på, jag söker hjälp och nya vägar. Det ger jag mig cred för.

 

 

Då var det 22 år sedan jag ploppade ut från mamma och in i den här världen, en tjock liten michelinbebis som pajade mammas figur.

Jag ser väldigt mycket fram emot att fylla år i år. Detta för att hela familjen kommer kunna vara samlad. På min födelsedag är det nästan alltid så att minst en familjemedlem är bortrest, men nu kommer alltså alla och det är det jag önskar mig mest, men risk för att låta medelålders och klyschig (well, I'm gettn older)

 

Ingen kö till jobbet! På ynka 15 minuter tog jag mig från Hägersten och Anna som låg och snarkade så sött i sängen till Solna, jag var nästan helt solo på vägarna, till och med på Essingeleden. Woop woop!

 

 

Då var första mailet ivägskickat till KBT-terapeuten. Det ska bli intressant. Antagligen lär det dröja en halv evighet att få svar, för jag misstänker att det regnar in mail nu, men jag skickade mitt tidigt på morgonen så förhoppningsvis är jag bland dem första som får svar.

 

KBT är en ganska konkret samtalsform där man fokuserar på nuet och hur man ska hantera de problem man har just nu, snarare än att blicka bakåt.

En mailkontakt kan vara användbar på det sättet att man kan gå tillbaka och läsa svaren.

 

Alla sätt är bra sätt. Det kanske ger resultat, vem vet?

 

På söndag fyller jag år. Jag känner mig ganska likgiltig inför min födelsedag. Folk har frågat vad jag önskar mig och helt ärligt så vet jag inte. Det blir väl middag och tårta, det viktigaste för mig är att familjen är samlad.

 

Idag känner jag mig alldeles darrig och svag, obehaglig känsla. Men jag lever, det är det viktigaste, då går faktiskt allt att ordna. Man måste bara hitta verktygen och samla styrka.

 

Ny design är på ingång förresten, då ska jag ägna mig lite mer åt bloggen, inte för att den är särskilt spännande att läsa, men det är min terapi, om jag inte får skriva blir jag knäpp.

 

Puss och kram på er.