Första svaret.

Redan samma dag fick jag svar från terapeuten. Och nu när jag tänker efter, alla som jag har gått hos säger ungefär samma saker. Men jag lägger fortfarande huvudet på sned och tänker "hur?".
 
För visst, man vet egentligen vad man bör och inte bör göra, hur man ska tänka och så vidare. Men att i realiteten göra det är en helt annan sak. Att få det att genomsyra vardagen, livet, allt är den svåra biten.
 
Jag är väl medveten om hur jag borde göra, men jag är så trygg i min lilla grop. Jag vågar inte gå ut. Men hade jag gett upp hade jag gjort för länge, längesedan. Jag är ändå stolt över mig själv, jag kämpar på, jag söker hjälp och nya vägar. Det ger jag mig cred för.
 
(Nu låter det som att jag har världens deepest issue, att jag är heroinist eller liknande, men det är bara lite personal flaws, ska nämnas. I det stora hela är jag en ganska normalt fungerande människa)
 
Från det ena till det andra - jag fyller år på söndag.
Då var det 22 år sedan jag ploppade ut från mamma och in i den här världen, en tjock liten michelinbebis som pajade mammas figur.
Jag ser väldigt mycket fram emot att fylla år i år. Detta för att hela familjen kommer kunna vara samlad. På min födelsedag är det nästan alltid så att minst en familjemedlem är bortrest, men nu kommer alltså alla och det är det jag önskar mig mest, men risk för att låta medelålders och klyschig (well, I'm gettn older)
 
Dagens positiva:
Ingen kö till jobbet! På ynka 15 minuter tog jag mig från Hägersten och Anna som låg och snarkade så sött i sängen till Solna, jag var nästan helt solo på vägarna, till och med på Essingeleden. Woop woop!
 
 

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback