När jag var liten levde jag i en rosa bubbla och trodde gott om allt och alla.

 

Jag tror knappast jag besatt förmågan att ogilla människor, jag trodde att alla var goda och lyckliga, ett riktigt litet änglabarn.

Min familj var den bästa i världen och kunde varit hämtad från en merci-reklam där alla skrattade och log som om de vore på en konstant ecstasy-trip (min familj var/är fantastisk, men ni förstår vad jag menar)

Som tur var hade jag syskon som lärde mig om livets hårda baksidor på ett pedagogiskt sätt.

 

När jag var 11 år prenumererade jag på en djurtidning där man fick paket hem med saker till sitt djur, i mitt fall en kanin. Ni förstår ju hur änglalik jag var när jag prenumererade på något som inte ens innehöll saker till mig själv, utan enbart till mitt husdjur som jag förövrigt gav ett fat med perfekt skurna frukter och grönsaker varje kväll.

 

En dag var det en artikel om marsvin i tidningen som medföljde, det var bilder på marsvin, något stod på en vipbräda, en satt med ett bär i munnen och så vidare, jag noterade inte alls att de såg en aning stela ut.

Jag visade min storasyster repotaget och sa "ååh, titta så söta", eftersom vi haft marsvin när vi var mindre.

 

Min syster, som såg det ibland som sin uppgift att presentera verkligheten för mig i min naivt rosa fulffvärld, tittade på bilderna och sa torrt:

 

Hela min världsbild raserade, i min värld var marsvin älskade husdjur och om de dog skulle de begravas med pompa och ståt, absolut inte stoppas upp och än mindre fotograferas uppstoppade i olika situationer.

 

"Nej det är de inte alls det!", jag blev skitsur på min storasyster och tyckte hon var hemsk. Efter det följde dagar av förvirring och frågor, jag slet fram tidningen minst en gång om dag och granskade bilderna förtvivlat. Kunde det...?

Ja, efter överväganden var jag tvungen att acceptera sanningen - min syster hade rätt.

 

Nu kan väl diskuteras hur nödvändigt det var av min syster att överhuvudtaget säga detta, men hon har lärt mig mycket nyttigt genom åren och just det här minnet fick mig att gapskratta rakt ut på tunnelbanan så att folk runtomkring mig antagligen trodde att jag hade rymt från någon instution.

 

Som hon själv kommenterade - sanningen svider, och ja, det gör den sannerligen när man är 11 år och djurälskare.