Min sammanfattning av kvällens mello.


Ulrik Munther:
Nej, jag blev inte så jävla munter av ditt framträdande. Lady fucking Gaga har laddat upp en video av dig på sin twitter och att skicka en Emil i Lönneberga som lätt skulle kunna sno åt sig rösterna från alla fjortisar i hela europa hade ju kunnat bli hur bra som helst.
Istället gör du en dålig rip of på låten "Battlefield" (ni vet; "why does love always feel like a BAATTLEFIIELD, BATTLEFIIELD").

Du är helt enkelt för dålig för att kasta sten.


Top Cats:
Blöhö blöhö rockabilly, lyssnade inte så noga jag var för upptagen med att peta ut de godaste godisarna ur skålen.


Sonja Aldén:
Men fo HELVEDE, kan du sluta med dina evinnerligt tråkiga ballader kvinna? Vi har sett dig i virvlande beige, strassprydda klänningar bland rökeffekter och krälande dansare.
Du har bra röst men du kan då fan inte låta bli dessa godnattsånger. Vi vill se dig fucka ur i en tight läderdräkt med pyroteknik ut pattarna och använda den där rösten till något raffigt.


Andreas Lundstedt:
Vänta jag har hört den här låten förut... Den låter som alla andra låtar Andreas gjort. Solo och med Alcazar, altratraz, alcotransor. Han är het, han är bög, han har en bra röst. Han väljer att köra en Magnus Carlsson "Kom heem, vi börjar om iigen, nej förresten - vi ses aldrig mer" bluööhh.
Vi har hört den här låten 78 gånger innan och har vi otur får vi göra den en 79:de gång om han inte skärper sig.


Timoteij:
Trashar ett unikt vinnande koncept, d.v.s pop blandad med folkmusik med årets suglåt. Jag orkade inte höra utan började läsa tidningen istället, den var hysterisk och totalt menlös. Dessutom har Sara Löfgren, Sarek och en rad andra artister redan sjungit om stormande hav.
Så jävla intressant är det inte, man får sand i ögonen och är man ute och ror kan man drunkna.


David Lindgren:
Hysterisk teknodunk som fick mig att inte orka mer. Här satt jag återigen med näsan i tidningen.


Mimi Oh:
Kvinna, kunde du inte valt en lite längre och mer runkig titel? Tiden gick alldeles för långsamt innan den här snopp-låten var slut.


Thomas di Leva:
Min lilla älskling, så fin i sin kaftan och sitt rymdblommebabbel. Di Leva är så mysig med sitt kärleksbudskap att han borde ha gått vidare bara för den sakens skull.
Jag var dock mer intresserad av vad han hade att säga innan numret än själva låten.
Han skulle passat bra som ett fredligt LSD-rus i konfliktdrabbade Azerbajzdjan, eller hur?

Gina kommer med så klockrena kommentarer i Green Room, Helena Bergström däremot är helt värdelös på alla typer av imitationer och karaktärstolkningar. Kanske för att hon spelat exakt likadana roller genom alla år, men om ens make är regissör slipper man förbi castingen rätt lätt misstänker jag.
Sarah Dawn Finer - så ska en kvinnokropp se ut, vilka lovely former hon har, hade jag varit kille hade jag bara vilja dyka under hennes klänning och klämma överallt.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback