Vi kan aldrig förstå en annan människas ångest.

Whitney, Any Whinehouse, Michael Jackson.

Ingen av dessa ovan nämnda dog en naturlig död, de dog till följd av ett hårt missbrukande.
Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg där jag tar upp ämnet att skönhet och pengar aldrig kommer att skydda oss från ångest och olycka (http://epicblonde.blogg.se/2011/october/utkast-okt-29-2011.html)

Så är det ju, annars hade inte en kvinna med världens vackraste röst, stunningly beautiful och med så mycket pengar att hon hade kunnat köpa ett helt jävla land i cash, dött i sviterna av ett drogmissbruk 48 år gammal.



Vi sätter så stor tillit till materiella och ytliga värden, vi tror på riktigt att de kan rädda oss från den där djupa, rivande och fullständigt hänsynslösa ångesten som emellanåt drabbar oss människor.
Det räcker inte, det är lätt att tycka att Amy borde ha skärpt till sig och klivit ur sin crack-dimma.
Men vi har ingen aning om vilka demoner hon tampades med.

När folk talar om Whitney Houstons död säger nästan alla "Hon hade så mycket kvar att ge".
Är det för vår skull vi sörjer Whitney? För att vi inte längre fick fler låtar som kunde ge oss gåshud? För att hon aldrig mer kommer släppa ett nytt album och för att ingen någonsin igen får chansen att se henne live?

Kan vi inte bara sörja över det faktum att ännu en person - känd eller ej, har varit så ångestfylld att hon var tvungen att preparera sig för att orka med?
Och kanske till och med se oss omkring för att upptäcka att sådana saker kanske sker i vår nära omgivning.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback