En sak jag aldrig förstått mig på här i livet, är företeelsen att vara vän med sin expartner.
Förutom att det för de flesta är något som gör mer skada än nytta, så kan jag bara inte förstå varför.

Visserligen beror detta på hur länge man varit tillsammans och hur relationen sett ut innan.
Men låt oss säga att man påbörjat relationen med fjärilar i magen, och sedan blivit ens partners bästa vän - vilket ju händer, eller snarare är nödvändigt för att relationen ska fortgå, så finns där ingen grund för vänskap.

Att vara vänner, som det så fint heter, innebär att man måste vara delaktig i, och se hur den andra parten går vidare.
Om det inte är ett gemensamt beslut, vilket det oftast inte är, innebär det en uppslitande hjärtesorg för den ena.
Framförallt blir det fruktansvärt konstigt. En person som man kysst, kramat och varit intim med i 2 år ska man plötsligt förhålla sig till som man gör med sina kompisar. En sådan omställning går inte med en knapptryckning.

Det enda utav mina ex jag kan ha en vänskaplig relation med är mitt första. Och vi gjorde slut för över 5 år sedan.

Vissa människor klarar av det, jag kan inte sålla mig till den skaran. Det hade varit fantastiskt att kunna hålla kontakten med en person jag delat så mycket med, men jag vill inte se röken av honom.
Jag vill inte höra om honom, vill inte se vad han gör och jag vill definitivt inte utsätta mig för när han väljer att gå vidare.

Då lever jag hellre i ovisshet och det handlar inte om att jag inte bryr mig. Det är bara jag som skyddar mitt eget hjärta. Det kan jag inte göra om någon fortfarande inkräktar där.