Jag fick i alla fall vara barn i 13 år.

När jag var liten bestod min barndom av lek och fantasi.
Mina föräldrar lade ingen som helst vikt på utseende och det är jag glad för. Jag fick vara barn så länge det bara gick.
Jag var 13 år när jag överhuvudtaget började bry mig om hur jag såg ut. Mitt hår var ett enda trassel och kläder var något som bara hade ett praktiskt syfte. Desto bekvämare desto bättre. Det fick gärna vara en häst på också.

Den enda gången mamma sa något om hur jag såg ut var om mina kläder var skitiga, trasiga eller 2 storlekar för små (något jag själv sket i, jag traskade till skolan i gummistövlar)

När jag var 14 noppade jag ögonbrynen för första gången, halva ögonbrynet försvann dock och jag och min syster fick skynda oss till Åhléns för att köpa en ögonbrynspenna.
Jag var 15 när jag rakade bort mina blonda fjun från benen, helt onödigt enligt mig dock. Mina benhår varken syns eller känns.

Min storasyster är vacker som få, och har alltid varit. Hela tiden när hon var liten sa folk till mamma att
"Åh, hon borde bli modell!"
"Nej" bet mamma ifrån "Hon ska använda huvudet!". Det var hon väldigt på det klara med, hennes dotter skulle aldrig bygga sitt liv på sitt utseende utan faktiskt använda sin intelligens - vilket hon också gjorde.

Den söta flickan var en riktig vildunge som klättrade i containrar, upp på tak och fick skäll av lärarna för att hon levde och hade sig. Men mamma lät henne vara så, hon lät henne vara barn och tvingade aldrig på henne rollen som söt flicka.
Hon fick vara sig själv.

Jag är så otroligt lycklig att jag fick vara barn så länge som jag faktiskt var.
För från 13 och framåt kommer jag alltid att bry mig om mitt yttre, men jag fick i alla fall 13 år där det var helt betydelselöst i en värld av oskuldsfullhet och fantasi.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback