Jag har inga fördomar mot ungar mammor, jag förstår dem bara inte.

Jag ser fram emot den dagen jag ska skaffa barn. Många tror då (speciellt om man är tjej och säger det) att man vill skaffa unge samma dag.

Att längta/se fram emot och vara en realist och vilja vänta är faktiskt kombinerbart. Jag har liksom 4 kontinenter kvar jag vill se innan det är dags, men jag vill inte vara lastgammal heller.

Jag har inga fördomar mot unga mammor, jag förstår att människor värderar olika här i livet och att det för vissa inte känns särskilt lockande med utlandsresor och festande, de ser äventyret i familjelivet.
Men jag har ändå svårt att sätta mig in i tankesättet.

Jag har gjort abort. Inget jag hymlar med eller på något sätt skäms för. Det var en olycka och jag var much too young. Trots att det var bland det svåraste jag gjort tvekade jag aldrig.
Hur kan en 16-åring aktivt kan välja bort de oändliga möjligheter man faktiskt har när man bor i Sverige.

Att resa till andra sidan jordklotet, se en äkta regnskog, sandstränder, allt sådant som man annars bara hade fått se en glimt av på National Geographic.
Hur kan man inte vilja det? Hur kan det inte locka en?

Jag vill kunna slänga ner ett stort och naggat fotoalbum i knät på mina ungar och säga
"Nu ska ni få se allt mamma gjorde när hon var ung!"
Förhoppningsvis kan jag också inspirera dem att göra detsamma.



Somliga säger att man kan göra allt det även när man har fått barn. Det tror jag bara är önsketänkande. Visst när man fyllt 50 och barnen flygit ur boet, men hur hade du tänkt att du skulle paddla kajak genom Amazonas djungler med en unge i släptåg?
Och att lämna sitt barn och sticka ut på en långresa vore ju bara vidrigt.

Då väntar jag hellre, till jag har flängt färdigt. Sen får jag barn. Till den dagen längtar jag.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback