När man växt ur sitt bo.

Jag vet att jag ofta talar om fördelarna med att bo hemma och hur mycket jag trivs.
Men sanningen är att jag kan känna mig enormt trängd emellanåt. Det känns som att boet börjar bli på tok för litet och kanterna skaver och irriterar.

Min privata sfär känns i det närmaste klaustrofobisk emellanåt och det finns tillfällen då det kryper i hela kroppen.
Det är alltid en TV som dånar i bakgrunden, när jag försöker skypea med någon får jag konkurrera med TV-ljudet. På kvällen när jag planerat lite ensamtid framför datorn då alla somnat visar det sig att jag inte alls får vara ifred.

Det finns stunder när dessa saker får mig att nästan börja gråta. Som ett litet barn.
Tyvärr kommer det av orsaker jag inte vill ta upp dröja ytterligare två år innan jag kan flytta hemifrån.
Jag har alltid älskat att bo hemma och sett miljontals fördelar med det. Alltid bävat för den dagen jag måste kliva in i en tom lägenhet.
Min egen lägenhet, eftersom jag växt upp tillsammans med mina tre syskon i en fyra och fick stänga in mig i garderoben då jag ville vara ifred.

Har man växt upp så tätt inpå andra människor blir tomheten enorm när man är ensam, jag fick inte eget rum förrän jag var över 15 år gammal.

Men nu, börjar det bli påfrestande. Jag är så rädd att jag ska bli mer och mer surmulen och agiterande pga detta. Men min privata sfär och möjligheten att få finnas och vara ibland utan att någon ens pratar med mig betyder väldigt mycket för mig.

Jag känner mig motad in i ett hörn och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback