Igår såg jag en dokumentär om en Japansk skog där över 500 personer begått självmord sedan 50-talet.
Folk vallfärdar till den vackra skogen för att ta självmord, vilket man delvis tror beror på en novell som skrevs 1960 som handlar om ett kärlekspar som tar livet av sig där. I dokumentären fick man följa en skogvaktare tillika geolog som bevakade området och genom sina år i skogen hittat åtskilliga kroppar och också övertalat en hel del människor att inte ta sitt liv.



Det mest gripande i dokumentären var i slutet, då han hittade ett skelett som fortfarande hade kläder på sig och gympaskor på fötterna. Det såg ut att ha varit en ung människa.
Nedanför ett träd lite längre bort låg buketter med blommor.
"Det är nog från de anhöriga" sa han. "Vi tror att vi är ensamma här i världen, men det är inte sant".

"Vi tror att vi är ensamma i den här världen men det är inte sant".
Den meningen etsade sig fast i mitt huvud och det klokaste jag hört på länge.

Sedan skulle jag kunna fortsätta spinna vidare på varför jag tror så många hänger sig i den mytomspunna skogen. Jag tror inte det har med andar eller sagor att göra, utan om pressen.
Av det man läst om det japanska samhället är att det är enorm press på de unga. De studerar dygnets vakna timmar och går på extraskolor, då är naturligtvis bara de högsta betygen acceptabla.

Men alla kan inte bli skarpslipade genier och högavlönade "lyckokast". Människor har fått det där med lycka om bakfoten. Lycka kan enbart definieras av den egna individen och behöver inte nödvändigtvis innebära pengar eller materiell tillgång.
Bilnycklar och andra tillhörigheter låg slängda under träden där hängsnarorna fortfarande dinglade.



På parkeringen utanför skogen stod övergivna fina bilar som parkerats där för sista gången.
De behövs knappast för sista transportsträckan.