Bloggpaus.
Nu blev det alltså klart att jag, pappa, plastsyster, brorsan och gummimamma åker ner till landet idag och inte imorgon. P.g.a den icke existerande mottagningen och avsaknaden av dator och internet blir det bloggpaus på jag vet inte hur länge, som längst 3 veckor.
Jag förstår att ni kommer sakna mina spännande inlägg om nybytta lakan, bilder på mina krukväxter etc, det är jag hemskt ledsen för.
Nu väntar minst en vecka i total harmoni, grillning, bad, en del kalla öl i solnedgången och förhoppningsvis turridning på en ardenner som förra året.
Ha det bäst nu och njut av sommaren trots dess vädermässiga brister - det ska jag göra.
Semestern har börjat.
Finns det något bättre än att krypa ner i nybäddade lakan?
Dammtussarna hann jag tyvärr inte ta idag, men jag hann bädda rent, spika upp de sista fotona på väggen och plocka rent här.
Jag hann också fixa naglarna, jag filade som vanligt ner fingernaglarna korta och runda.
Förut älskade jag långa naglar och hade alltid nagelförlängning, men nu har jag börjat älska små runda sockersöta naglar som man kan lacka olika beroende på tycke och smak.
Har under en längre tid matchat tå-och-fingernaglar men det orkar jag verkligen inte längre så jag lackade tårna med ett ljusrosa genomskinligt lack som passar till allt och som ser väldigt fräscht ut.
Imorgon måste jag köpa ny mobil, inte för att min ceriserosa nokia inte duger, utan av en enda anledning - spotify. Jag fixar inte livet i allmänhet utan musik. Jag har försökt och det går bara inte, jag måste ha en mobil där jag kan ladda ner en spotifyapp.
Jag har funderat på det här med inredning idag. Jag har lagt klickgolv både i rummet hos mamma och sedan när jag flyttade hit till pappa. Det var ett måste, jag bara vägrade ha det orange-bruna linoleumgolvet som fanns här. Onödigt tyckte vissa, det är ju bara ett rum i en hyresrätt, men för mig är detta min lilla oas. Det enda privata jag har eftersom jag bor hemma hos mina päron fortfarande.
För mig är det enormt viktigt att ha det fint där jag bor. Då får det kosta vad det kosta vill.
Jag skulle ladda upp före och efter bilder på mitt förra rum, då stötte jag dessvärre på en massa annat jag inte ville se i min gamla blogg.
Att man kan vara så skör. Jag höll just på att skriva världens gladaste inlägg.
Ibland undrar jag om detta är det starkaste jag kommer bli? Kommer jag alltid blåsa omkull av minsta lilla vindpust? Det känns så, som att min styrka är så undergrävd och urholkad att den aldrig kommer komma tillbaka igen.
Det var exakt vad en viss person ville.
Jag tror jag har förringat och förnekat allt det jag har genomlevt för att det ska bli uthärdligt, nu slår det mig i bakhuvudet som en svängdörr.
Det kommer ta tid att läka och den tiden vet jag inte om jag har.
Nu ska jag som sagt krypa ner i mina nybäddade lakan, det är just den känslan jag måste omfamna och avnjuta. Då drar sig de jobbiga minnena så sakteliga tillbaka.
Godnatt på er därute.
Dagens gissel.
Gissel:
1. Mina naglar är fula. Nagellacket är avskavt och matchar inte min outfit. Detta genererar i stor ångest.
2. Eftersom min mobil tyvärr förolyckades under midsommar (dock oklart om det berodde på att den legat i ett läckande partytält eller att det var bitmärken från hund på batteriet). Därför måste jag använda en Nokia som endast har radio att tillgå i form av musik.
Olyckligtvis funkar bara den mellan Gullmarsplan och Gubbis, resten av resan till jobbet är under jord = ingen mottagning.
3. Jag har inte köpt någon 30-års present till min bror (FÖRLÅÅT) jag har ju för fasen aldrig tid. Men han ska få en, även om han envist hävdar att han inget vill ha.
4. Jag kan inte bestämma huruvida jag ska åka utomlands min sista semestervecka eller inte.
Vill ha:
1. En klocka
2. En garderob som matchar. Jag har massor av kläder, men inget som passar ihop.
3. Semester (1 h och 20 min kvar)
4. Tid! Jag har 40 miljarder saker att göra.
5. Massor av fina nackellack.
När jag kommer hem från jobbet ska jag göra något jag längtat efter, nämligen att städa och ordna. Jag hatar egentligen oordning men p.g.a frånvarande ork och tid så börjar dammtussarna likna levande husdjur och kläderna ligger i en enda röra. Ska bli så skönt att byta lakan, dammsuga, försöka rädda min halvt avlidna blomma och organisera inför packningen så jag slipper sitta med magsår 5 minuter innan jag ska åka.
Min blomma när den levde, may it rest in peace.
Det här skrinet är en av mina favorit inredningsdetaljer, bryter av fint mot allt det vita.
Retrotavlor som förvisso skär sig med resten av inredningen men de är för snygga för att inte vara på väggen.
Sedan kvarstår faktum hur jag ska hinna träffa alla jag vill innan jag åker? Mamsen måste jag hälsa på, Elin vill jag träffa och andra personer också. Jag får rejsa runt till alla. One has got to be fair.
Klad hezt
Om man läser min blogg skulle man nästan kunna tro att jag är gravt deprimerad, på vippen till suicidbenägen. Så är såklart inte fallet.
Skriften har alltid varit mitt sätt att ventilera och sätta ord på allt som far omkring i huvudet. Framförallt det negativa. Jag skriver sällan om att jag är glättande lycklig och livet leker. Fastän det är så stundtals. Varje dag.
Idag klockan 17:00 börjar min semester, den första sen jag gav mig ut i arbetslivet. Den ska präglas av mig och allt jag vill göra. Jag ringde till ardenner-turridningsstället idag och frågade om tid, hon skulle hitta en passande grupp och ringa tillbaka (det är balsam för själen)
I övrigt åker jag på söndag, det blir jag, pappa, bror och plastmor som åker ner. Vi ska bada, fiska, slåss mot knotten, spela kort, hänga med sköna Smålänningar, äta viltkebab i Abodaklint m.m. kanske blir det en solresa sista veckan, oavsett vad ska det bli fantastiskt, jag behöver detta.
Så här såg det ut förra sommaren, en bit mellan häst och mark kan man
säga!
Uppvaknandet.
På väg ner till landet läste jag en artikel ur Cosmo om en tjej som blivit psykiskt nertryckt och misshandlad av sin kille. Idag läste jag ett antal artiklar om psykisk misshandel. Det var obehagligt därför att jag kände igen mig i varenda situation.
Det gör ont, plötsligt inser man varför man är så sårfylld på insidan...p
Less och nya fransar.
Usch, nu är jag så trött och less på allt.
Efter jobbet ska jag förnya fransarna, vilket ju passar perfekt inför semester. Jag lär väl somna även denna gång (sist började jag t.o.m snarka) sedan ska jag hem och tvätta. Vilken underbar aktivitet att komma hem till.
Jag väntar otåligt på att veckan ska ta slut och min semester ska börja, det är så mycket jag skulle vilja ordna och fixa med. Bland annat mitt rum som jag inte dammsugit på typ en månad och som ser förjävligt ut.
Det är bara en dag men det känns som en halv evighet.
Bad luck Bryan.
Igår bara sket sig allt. Min mage ballade ur (vilket den gjort idag med), den blir till en ballong, ser ut som jag är höggravid och det känns som någon gör tusen nålar inuti magen. Men nu har jag börjat föra anteckningar på vilka dagar det kom och vad jag har ätit den dagen för att kanske kunna härleda det till något i kosten eller så (jag vill inte ha en kamera uppkörd i röva, helst.)
Back to the story, det som hände var att; Bettan måste bli kvar på verkstaden, inte för att det är något större fel utan för att det är lite meckigt att fixa hastighetsmätaren så de måste skicka iväg den till ett annat ställe.
Billös, men så ringer man sin bror som ändå sitter och bärsar och han säger "Men du kan ta min", så då stressade jag hem, åkte dit där han befann sig, då var hans mobil avstängd.
Där stod jag, stressad, men en mullrande mage som stacks och hade svällt långt över jeanskanten, en mamma som väntade på hjälp och sedan hade jag bestämt tacokväll med Anna. Och innandess haft en redig skitdag.
Jag hade lust att lägga mig platt på gatan och bara böla, så kan man dessvärre inte göra när man är 21 år gammal, så jag satte mig på bussen, åkte till mamma och sedan landade jag till slut hos Anna, vi åt tacos (läs slafsade, vi båda hade mer tacos runt munnen än i) efter det garvade vi läppen av oss åt allt möjligt och mosade i oss ett halvt paket gräddglass med svenska jordgubbar. Om nom.
Är ni någonsin olyckliga. Titta på denna.
Så sa min mamma något väldigt klokt när jag ilsket vrålade:
"Nu sket sig ALLA mina planer!"
"Ja du, om du visste hur många gånger i livet som mina planer har skitit sig", och ja, det är faktiskt inte hela världen.
Kiss-e katten.
Jag måste bara dela med mig av en liten anekdot som utspelade sig på vårt landställe.
Min kära plastmor satte sig för att kissa ute på backen en tidig morgon, eftersom vi lever som savages på landet använder vi bara dass till nr 2 och pissar ute i det fria.
Vår katt, som förövrigt är extremt gosig på morgonen kom kutandes mitt när plastmorsan satt sig på backen och börjat kissa och sprang, just det - rakt under min plastmamma som just satt sig på huk och börjat pinka.
Hon klarade sig enligt uppgift med en nerkissad rygg men jag kan inte ens beskriva hur mycket jag garvade när plastmorn min med en suck berättade:
"Just det, jag råkade kissa på katten".
Ungefär lika kul som när vi tömde dass för ett par år sedan och det kom en igelkott utspringandes med ett bajspapper som satt fast på taggarna.
Det här med att bli vuxen.
...Är det jävla meck måste jag säga. Framförallt att ha bil. Idag öppnade jag ett kuvert från trafikförsäkringsverket "jaha, nu ska jag betala för min trafikförsäkring" tänkte jag. Nej, det är vad jag ska betala för att jag inte ännu har någon försäkring.
Det var bara att gå in på compricer och hitta den bästa. 500 spänn i månaden går kalaset på, tjofaderittanlej. Sen ska jag paya 1240 till det där jävla trafikförsäkringsverket med.
Smålandsbilder.
Trötta efter en lång bilresa
l
Lyckan var total när jag hittade en padda!
Midsommarfin
lSvensk sommar när den är som bäst.
En dålig dag.
Jag har funderat mycket, som jag ju alltid gör. Först var tanken att vi åker tillbaka till landet nu i helgen, men med tanke på vädret funderade jag på att dra en sista minuten första veckan och spendera resterande två på landet.
Hur det än blir så blir det bra, behöver bara komma bort. Mår inte alls bra just nu. Återkommer med underbara midsommarbilder ikväll.
Tillbaka från skogarna!
Nu, mina trogna typ 4 läsare, är jag tillbaka från skogarna.
Jag har gått barfota eller de enstaka gånger jag burit något på fötterna har det varit foppatofflor, pinkat i det fria, haft en underbar midsommar och mina kläder är fulla med diverse matfläckar (som det ska vara på landet)
Återkommer med lite bilder imorgon, nu blir det sängen, en vecka arbete ska avklaras därefter väntar tre veckors semester och då tutar jag ner till landet igen.
Taggad tjej påväg till midsommarfesten.
Puss på er!
Försöker att inte gråta.
Det småländska lugnet
Varje år sen jag låg och guppade i fostervattnet i mammas mage har jag varit i Småland.
Jag är liksom inte ett renodlat asfaltsbarn, när jag var liten var jag aldrig rädd för insekter eller djur, jag trivdes med att skita på dass och att tvätta mig i sjön oavsett väder.
Det är så lätt, när man bor i en storstad att bli så där hätsk och stressig, här hörs ingen fågelsång eller prassel i buskarna, det som ljuder här är bilarna och steget från den oändliga mängd människor man stångas med.
Jag åker tillbaka varje år för att det är där jag hämtar min energi, det finns ingen plats som får det att spritta till så i kroppen och som får mig att bli 5 år gammal igen.
Allt flyter på i en helt annan lunk, 08:or är inte dryga, vi lider bara av konstant magsår och vi har människor inpå oss var vi än går, vi står intryckta med näsan i andras armhålor när vi åker tunnelbana och i rusningstrafiken står vi packade som sillar. Tillsammans. I en enda stor mysig stresshög.
Jag tror att småstadsmänniskor generellt är goare därför att dom inte tvingas till kontakt med andra jämt och ständigt, då blir det trevligare att vara tillsammans.
Jag har nästan slutat helt att shoppa i stan, jag håller mig till förorterna (som är nog så packade de med) och jag har börjat avsky att stångas, armbågas, packas.
För att jag ska stå ut med det resterande delen av året måste jag få åka till mitt smultronställe på jorden, bli svimfärdig av syreöverdosen, slåss med myggen, leta paddor och bada näck.
Jag har egentligen aldrig känt någon himlastormande kärlek för Stockholm, även om det är praktiskt att bo i Hufvudstaden. Det är bara ett fåtal tillfällen jag svär åt landsbygden och det är när man är sugen på något, det är söndag och alla affärer stängde för 2 timmar sedan.
Vem vet, kanske jag skaffar två ardennerhästar och ett par alldeles egna pissetofflor. En karl och tre ungar. Det kanske skulle passa mig? Tills dess är det min tillflykt minst en gång om året. Och kommer alltid att vara.
Lita på Rosa, seriously!
- Hämta ut medicin
- Hämta ut paket
- Köpa fläckborttagning
- Tvätta
- Fixa vit bolero
Så blev det till slut bestämt, vi tutar ner till Smålandsskogarna över midsommar. Det innebär väldigt mycket organiserande och planerande hit och dit. Efter jobbet ska jag förbi Farsta, hämta upp en bolero till klänningen efter jobbet, sedan hem och stresspacka.
Vi åker imorgon efter jobbet, jag kan inte vänta till vi landar i Småland och jag blir öronbedövad av tystnaden. Sedan lär ju resan ner bli ett äventyr i sig när jag åker med två som är - om än möjligt, ännu värre nutcases än jag.
Förövrigt kan jag meddela alla tvivlare därute att ja, ni kan lita på Rosa! Jag testade vanish oxy action för kaffefläckarna på mina vita jeans, och det fungerade utmärkt! Samma sak med fläckar på ett linne som inte gick bort i vanlig tvätt.
Kult att vara vuxen.
Detta står på min "att göra"-lista:
- Hämta ut medicin
- Hämta ut paket
- Köpa fläckborttagning
- Tvätta
- Fixa vit bolero
Jeez, det är nästan värre att vara ledig än att jobba för då måste man göra allt det som man inte kan när man jobbar. Jag har i alla fall kommit en bra bit påväg i mitt rum, som man förut inte såg golvet på p.g.a alla kläder.
Nu måste jag dessvärra lämna resten för imorgon, jag själv ser ut som ett hejkomochhjälpmig, så dammtussarna får virvla omkring här tills imorgon, lite ska väl jag få njuta också!
Nuf said.
Väder.
Vädret är ju på tapeten väldigt mycket just nu, tröttsamt tycker några, men jag förstår det.
I Sverige är sommaren som en natts dålig sömn, man nickar till och när man vaknar igen känns det knappt som det har skett.
Den korta, men åh så underbara tiden vill man gärna kunna grilla, bada, fiska och sola. Det går liksom inte för sig hällregnet.
Jag sätter hoppet till juli, annars vet jag ärligt talat inte vad min plan B är, åka utomlands är nice, men jag vill ju spendera sommaren här.
Nu är snart min 6-dagars jobbvecka över, och det ska jag fira med en massage på måndag (tjat, tjat, men jag kan inte sluta tänka på det, ska bli helt underbart!)
I övrigt vore det trevligt med lite shopping också, men jag känner mig totalt inspirationslös vad gäller kläder. Känns inte som något är riktigt snyggt och jag vet inte vilka slags plagg jag ska satsa på.
I-landsproblem indeed.
Blir det?
Eller blir det?
Ha det så kult på restaurangen folks.
I Sverige är sommaren som en natts dålig sömn, man nickar till och när man vaknar igen känns det knappt som det har skett.
Den korta, men åh så underbara tiden vill man gärna kunna grilla, bada, fiska och sola. Det går liksom inte för sig hällregnet.
Jag sätter hoppet till juli, annars vet jag ärligt talat inte vad min plan B är, åka utomlands är nice, men jag vill ju spendera sommaren här.
Nu är snart min 6-dagars jobbvecka över, och det ska jag fira med en massage på måndag (tjat, tjat, men jag kan inte sluta tänka på det, ska bli helt underbart!)
I övrigt vore det trevligt med lite shopping också, men jag känner mig totalt inspirationslös vad gäller kläder. Känns inte som något är riktigt snyggt och jag vet inte vilka slags plagg jag ska satsa på.
I-landsproblem indeed.
Blir det?
Eller blir det?
Ha det så kult på restaurangen folks.
Syskonkärlek pt.2
Det är ett under att vi inte hamnat på gruppboende än.
Göra någon illa.
Jag har varit med om en del break-ups i mitt liv.
Några från seriösa förhållanden, några från kortare historier. Ibland har jag varit den som stuckit, andra gånger har jag blivit lämnad.
Visst gör det ont, stoltheten och förtroendet ärras. Men jag har aldrig, under mitt 21-åriga liv varit med om att någon har gjort så mycket med vilje för att såra den andra.
Trots att historien för längesedan nått sitt slut, fortsätter personen att skriva rakt igenom elaka saker. Jag är ingen ängel, men jag har åtminstone talat hövligt, visat respekt genom att inte höra av mig när jag inte borde, enbart reda ut praktiska saker när det behövts.
Vi alla vet att man kan bli ett mental wreck, ringa på fyllan och böla med mera. Men att i nyktert tillstånd, med vilje, skriva sådant som man vet sliter en annan persons hjärta i stycken.
Varför?
Vissa morgnar har jag vaknat och kollat sms-inkorgen där det stått "Du är den värsta människan i världen".
Intellektuellt sett vet jag att jag inte är den värsta människan som satt sina fötter på den här jorden, men det gör ont. Riktigt jävla ont.
När nu personen ifråga dessutom har en ny, what the fuck is the point undrar jag?
Jag orkar inte höra något mer om hur vidrig jag är, att det enda jag gör är att förstöra andra människors liv.
Jag har kämpat, stretat, gråtit, varit lugn, jag har dragit mitt lass, och när jag själv har tyckt att ett ex har varit ett arselhål har jag raderat numret och sedmera aldrig hört av mig igen.
Nu orkar jag inte mer, jag har redan tagit till "blockera uppringare"-funktionen som inte fungerar. Ändra nummer tänker jag inte göra.
"Men läs inte sms:en då"
Problemet är bara att för att kunna radera ett sms i HTC-mobiler måste man gå in på själva konversationen.
Jag är ingen jävla robot. Om någon säger sådana hemskheter till mig blir jag ledsen, så är det bara.
Som tur var har jag människor omkring mig som ständigt påminner mig om att jag faktiskt är ganska så fin ändå.
Hör man något tillräckligt ofta kan hända att man börjar tro att det är sant, det trodde jag förut. Nu vet jag bättre.
Några från seriösa förhållanden, några från kortare historier. Ibland har jag varit den som stuckit, andra gånger har jag blivit lämnad.
Visst gör det ont, stoltheten och förtroendet ärras. Men jag har aldrig, under mitt 21-åriga liv varit med om att någon har gjort så mycket med vilje för att såra den andra.
Trots att historien för längesedan nått sitt slut, fortsätter personen att skriva rakt igenom elaka saker. Jag är ingen ängel, men jag har åtminstone talat hövligt, visat respekt genom att inte höra av mig när jag inte borde, enbart reda ut praktiska saker när det behövts.
Vi alla vet att man kan bli ett mental wreck, ringa på fyllan och böla med mera. Men att i nyktert tillstånd, med vilje, skriva sådant som man vet sliter en annan persons hjärta i stycken.
Varför?
Vissa morgnar har jag vaknat och kollat sms-inkorgen där det stått "Du är den värsta människan i världen".
Intellektuellt sett vet jag att jag inte är den värsta människan som satt sina fötter på den här jorden, men det gör ont. Riktigt jävla ont.
När nu personen ifråga dessutom har en ny, what the fuck is the point undrar jag?
Jag orkar inte höra något mer om hur vidrig jag är, att det enda jag gör är att förstöra andra människors liv.
Jag har kämpat, stretat, gråtit, varit lugn, jag har dragit mitt lass, och när jag själv har tyckt att ett ex har varit ett arselhål har jag raderat numret och sedmera aldrig hört av mig igen.
Nu orkar jag inte mer, jag har redan tagit till "blockera uppringare"-funktionen som inte fungerar. Ändra nummer tänker jag inte göra.
"Men läs inte sms:en då"
Problemet är bara att för att kunna radera ett sms i HTC-mobiler måste man gå in på själva konversationen.
Jag är ingen jävla robot. Om någon säger sådana hemskheter till mig blir jag ledsen, så är det bara.
Som tur var har jag människor omkring mig som ständigt påminner mig om att jag faktiskt är ganska så fin ändå.
Hör man något tillräckligt ofta kan hända att man börjar tro att det är sant, det trodde jag förut. Nu vet jag bättre.
Min kontorsplats.
Nötter på ett papper.
Idag har jag varit duktig och endast tagit två kaffekoppar.
Varför använda den gamla när man kan ta en ny?
Precis som du ville.
Fattar du inte, fattar du inte att jag är ledbruten, trasig, orkeslös.
Jag orkar inte bråka mer nu, du har fått som du vill, du har lämnat efter dig slamsor av min självkänsla, min styrka och min tro på mig själv.
Jag försöker tala vänligt, jag vill inte att hatet och bitterheten ska äta upp varken dig eller mig. Jag hissade min vita flagga för längesedan, jag bad om ursäkt för mina tillkortakommanden, men du då?
Har du bett om ursäkt för den gången jag låg på badrumsgolvet med dörren låst och grät av rädsla?
Har du bett om ursäkt för alla gånger jag la mig på golvet och störtgrät för att du än en gång ringde mig på fyllan och talade för mig vilken dålig jävla människa jag var?
Har du bett om ursäkt för alla gånger du garvade mig i ansiktet medan ångesten ströp mig?
Gör vad fan du vill med slamsorna som är kvar, jag orkar inte bry mig längre. Det spelar ingen roll hur stort hål du borrar med dina frätande ord, det är redan så stort att det går genom hela mig.
Jag vill inte att hat ska svärta ner minnena, men om det är det du vill får det stå för dig.
Jag tänker aldrig hata dig, men jag hatar dina handlingar.
Jag hoppas bara, innerligt att du någon gång blir lycklig och att du aldrig, aldrig gör detta mot någon annan.
Du sa att du ville att jag skulle straffas, du förstod aldrig att straffet redan hade pågått en lång tid.
Jag förstår inte meningen i att så här långt efteråt, fortfarande trycka ner mig i skorna, fortfarande skicka elaka fyllesms.
Du sa att du önskade se mig brinna i helvetet, jag har redan varit där och vänt.
Jag orkar inte bråka mer nu, du har fått som du vill, du har lämnat efter dig slamsor av min självkänsla, min styrka och min tro på mig själv.
Jag försöker tala vänligt, jag vill inte att hatet och bitterheten ska äta upp varken dig eller mig. Jag hissade min vita flagga för längesedan, jag bad om ursäkt för mina tillkortakommanden, men du då?
Har du bett om ursäkt för den gången jag låg på badrumsgolvet med dörren låst och grät av rädsla?
Har du bett om ursäkt för alla gånger jag la mig på golvet och störtgrät för att du än en gång ringde mig på fyllan och talade för mig vilken dålig jävla människa jag var?
Har du bett om ursäkt för alla gånger du garvade mig i ansiktet medan ångesten ströp mig?
Gör vad fan du vill med slamsorna som är kvar, jag orkar inte bry mig längre. Det spelar ingen roll hur stort hål du borrar med dina frätande ord, det är redan så stort att det går genom hela mig.
Jag vill inte att hat ska svärta ner minnena, men om det är det du vill får det stå för dig.
Jag tänker aldrig hata dig, men jag hatar dina handlingar.
Jag hoppas bara, innerligt att du någon gång blir lycklig och att du aldrig, aldrig gör detta mot någon annan.
Du sa att du ville att jag skulle straffas, du förstod aldrig att straffet redan hade pågått en lång tid.
Jag förstår inte meningen i att så här långt efteråt, fortfarande trycka ner mig i skorna, fortfarande skicka elaka fyllesms.
Du sa att du önskade se mig brinna i helvetet, jag har redan varit där och vänt.
Kiss/hiss
- Taxibilar (främst) som inte blinkar vid filbyte på motorväg utan bara kryssar lite skönt emellan filerna och får alla andra trafikanter att tvärnita.
- RFSL:s kampanjer om att "bli" lebb/bög/bi. I århundraden har man försökt att få andra länder att inse att homosexualitet inte är ett val eller något som kan "botas". Även om detta är ett skämt går det stick i stäv med det och jag tycker man framställer homosexualitet som en hobby
- Sverige i fotboll.
- Mina blommor lever! Jag är så stolt över mig själv
- Tacokväll med min kollega och hennes sköldpadda ikväll, man måste ju krydda vardagen lite
- Midsommar, jag är astaggad, jag ska bli aprak, lägga 9 blommor under kudden och dansa runt stången.
Homosexuella och svenska flaggor.
Dagens funderingar:
1. Länder som är emot homosexualitet, allvarligt talat, vem orkar överhuvudtaget bry sig om vilken sexualitet någon annan har? Och hur i hela världen påverkar det mig som enskild person att någon annan lever med/har sex/pussas med en person av samma kön?
"Jag börjar få såna jävla problem med knälederna, det är ju för att det är två lebbar som flyttat upp i lägenheten ovanför"
eller
"De där nedrans bögarna, nu har bensinpriset stigit igen och allt är deras fel".
2. "Man får inte ens ha svenska flaggan på sin balkong utan att bli kallad för rasist" - according to who?
Jag har aldrig i mitt 21-åriga liv hört en person av utländsk härkomst säga "fy fan vilken jävla rasist, svenska flaggan på verandan och allt, det syntes på lång väg".
Faktum är att vad jag kan se så bryr sig personer med utländsk härkomst inte ett skit huruvida vi svenskar springer runt med en sverige-tröja eller har vår flagga på balkongen, lika lite som de bryr sig om lakritspuckar (alltså den är ju sjukt långsökt).
De som bryr sig är ofta etniska svenskar, de är de enda som gastar om att allting är rasistiskt och tror att alla personer med utländsk bakgrund lider av en genetisk överkänslighet och känner sig kränkta om någon säger "Jag gillar Sverige".
Förövrigt - att tycka om sitt land säger egentligen ingenting om vad för åsikt man har om andra etniska grupper. Det betyder enbart, just det - att man gillar sitt land.
Det kanske är dags att sluta analysera sönder allt och tolka in saker som inte ens finns där.
1. Länder som är emot homosexualitet, allvarligt talat, vem orkar överhuvudtaget bry sig om vilken sexualitet någon annan har? Och hur i hela världen påverkar det mig som enskild person att någon annan lever med/har sex/pussas med en person av samma kön?
"Jag börjar få såna jävla problem med knälederna, det är ju för att det är två lebbar som flyttat upp i lägenheten ovanför"
eller
"De där nedrans bögarna, nu har bensinpriset stigit igen och allt är deras fel".
2. "Man får inte ens ha svenska flaggan på sin balkong utan att bli kallad för rasist" - according to who?
Jag har aldrig i mitt 21-åriga liv hört en person av utländsk härkomst säga "fy fan vilken jävla rasist, svenska flaggan på verandan och allt, det syntes på lång väg".
Faktum är att vad jag kan se så bryr sig personer med utländsk härkomst inte ett skit huruvida vi svenskar springer runt med en sverige-tröja eller har vår flagga på balkongen, lika lite som de bryr sig om lakritspuckar (alltså den är ju sjukt långsökt).
De som bryr sig är ofta etniska svenskar, de är de enda som gastar om att allting är rasistiskt och tror att alla personer med utländsk bakgrund lider av en genetisk överkänslighet och känner sig kränkta om någon säger "Jag gillar Sverige".
Förövrigt - att tycka om sitt land säger egentligen ingenting om vad för åsikt man har om andra etniska grupper. Det betyder enbart, just det - att man gillar sitt land.
Det kanske är dags att sluta analysera sönder allt och tolka in saker som inte ens finns där.
Syskonkärlek och planer.
Mig och min bror, det är så här vi visar vår kärlek.
Idag var det bara hem från jobbet, rakt in i köket, steka sig några fiskpinnar och sedan störtdyka ner i badet. Egentligen orkade jag inte det men jag hade ingen lust att gå till jobbet med smörhår imorgon, någon måtta får det faktiskt vara.
Nu sitter jag här i badrocken och torkar upp. Idag slutade jag sent, imorgon börjar jag tidigt, det blir inte mycket till liv då.
Abropå liv har jag fyllt på mer ännu mer planer, nästa vecka ska jag försöka tvinga med Elin till Grönan, hon verkade ganska villig faktiskt.
Sedan har jag fortfarande inte bestämt vad jag ska göra på Midsommar, men jag föreslog för bror att vi skulle dra en blixtvisit ner till Småland och fira den där - för vilket annat ställe är bättre att fira midsommar på än just där?
Det är ännu bara spånerier, men nästa vecka är det trots allt midsommar så we better hurry up.
När vi ändå talar om planer, jag är en sådan person som gör det jag vill göra. Har jag bestämt mig för att jag ska resa till en viss plats, utföra en viss sak så gör jag det också.
Det finns inget som gör mig så vansinning som prat och planering och sedan blir det inget. Därför ser jag till att genomföra alla de saker jag vill.
Jag vet en tjej, jag blir bara så sorgsen när jag kollar hennes facebook och läser vad hon skriver. Om alla länder hon ska besöka, varje år är det ett nytt, inget utav åren har hon åkt någonstans än möjligen slutet på tunnelbanelinjen. Det känns hårt att säga men det är en sådan person som aldrig kommer besöka dessa platser (av anledningar jag inte kan outa här), kansken en charter i Grekland, men inte mer.
Nej allvarligt talat folks, drömmer ni om att simma i korallrev, dra en weekend i New York, åka på Safari i Kenya - gör det, gör det inte sen, inte någon gång utan gör det.
Och vänta inte på att någon ska följa med, för då får ni vänta länge.
Nu ska jag försöka bestämma vilket nagellack jag ska måla på samt outfitta för imorgon (ni vet, hjärnan hänger inte riktigt med 6 på morgonen så i värsta fall går man hemifrån med långkallingar på huvudet)
"So long gay booys", som kinesen i Hangover hade sagt.
Ses snart skattepengar.
Tjoff, så var alla skattepengar inlagda på sparkontot och de kommer jag inte återse förrän i vinter, för då sticker jag till varmare breddgrader är det tänkt. Funderar främst på Malaysia eller Indonesien.
Just nu känns det som att mitt liv inte är alltför händelserikt, som jag skrev förut har jag kommit i en liten svacka där jag liksom inte har någon lust. Jag vill ingenting, jag vill bara ha min semester och sticka till Småland. Så ska man egentligen inte tänka, livet är ju här och nu, men vad fasen, jag går mest och nojar över vilken tid jag ska upp dagen efter och att jag inte får vara för trött.
Tänk att bara få S-L-Ä-P-P-A det, det är det jag ser fram emot!
Det jag har att se fram emot nu är;
- Myskväll med middag och vin med Mikaela och gollisNixon
- Massage på måndag (seriously, det kan eventuellt vara bättre än sex och mat)
- Midsommar (vet dock fortfarande inte vad jag ska göra)
och givetvis - SEMESTER! Bara tre veckor kvar nu.
Sedan ska jag också försöka lura med någon till Grönan innan jag åker.
Nej, nu ska jag göra mitt bästa för att embrace the day.
Oh just det, jag har TVÅ goda nyheter om vi nu ska fortsätta vara positiva;
1) Jag har blivit brun
2) Jag har fått bekräftat av en läkare att man kan sola 2ggr/veckan utan att det är någon fara, wheey!
Just nu känns det som att mitt liv inte är alltför händelserikt, som jag skrev förut har jag kommit i en liten svacka där jag liksom inte har någon lust. Jag vill ingenting, jag vill bara ha min semester och sticka till Småland. Så ska man egentligen inte tänka, livet är ju här och nu, men vad fasen, jag går mest och nojar över vilken tid jag ska upp dagen efter och att jag inte får vara för trött.
Tänk att bara få S-L-Ä-P-P-A det, det är det jag ser fram emot!
Det jag har att se fram emot nu är;
- Myskväll med middag och vin med Mikaela och gollisNixon
- Massage på måndag (seriously, det kan eventuellt vara bättre än sex och mat)
- Midsommar (vet dock fortfarande inte vad jag ska göra)
och givetvis - SEMESTER! Bara tre veckor kvar nu.
Sedan ska jag också försöka lura med någon till Grönan innan jag åker.
Nej, nu ska jag göra mitt bästa för att embrace the day.
Oh just det, jag har TVÅ goda nyheter om vi nu ska fortsätta vara positiva;
1) Jag har blivit brun
2) Jag har fått bekräftat av en läkare att man kan sola 2ggr/veckan utan att det är någon fara, wheey!
Längtar bort...
Inatt vaknade jag från världens vidrigaste mardröm. Den kanske inte låter så läskig men jag hade sån panik när jag vaknade.
Jag drömde att jag skulle till London och hade mellanlandat i Lima. Där träffade jag B och hans kompis, som förövrigt hade förvandlats till Simon, Toms kompis som jag träffade i Frankrike. Vi tog en gemensam taxi till flygplatsen, Ryanair hade börjat flyga till Lima. På väg dit så tar B upp sin biljett. Då upptäcker jag det - vi är inte tillsammans längre, vi har ju inte bokat biljetterna gemensamt! Jag har ingen biljett hem, inser jag.
Jag utbrister då i full panik då jag inser att jag skulle bli lämnad ensam i Lima. Helt själv utan någon som kunde hjälpa mig hem. Jag skriker och skriker och skriker tills det inte finns någon luft kvar i lungorna.
Känslan av vanmakt och att bli totalt övergiven genomsyrar hela drömmen. Till slut lyckas jag ändå hitta en biljett på samma plan som de, till London.
- Men hur ska du komma hem därifrån sen? Du har ju ingen biljett från London till Stockholm? Undrar B.
- London, det är så nära att man praktiskt taget kan gå hem, säger jag. Och det är det ju i jämförelse med Lima. När jag sitter på planet så tänker jag i drömmen "Men wtf, jag skulle ju till London, då mellanlandar man ju inte i Lima" och så plopp, befann jag mig i London av egen tankekraft.
Kanske symboliserar drömmen makten av just tankekraften och att den kan ta en dit man vill? Jag tror faktiskt det.
Just nu är jag i lite deppmode, jag hade tänkt mig en riktigt vild kväll men en händelse gjorde mig så jävla besviken och arg på allt att jag kände för att totalvägra allt.
Jag började hur som helst morgonen med en riktig uppfräschning. Skrubbning, hårinpackning och hela kittet. Under hela tiden jag satt i badkaret satt min katt och fullkomligt tokstirrade på mig. Då menar jag verkligen stirrade, hon släppte inte blicken en sekund och det kändes halvawkward.
Sedan tutade jag över till Elin för lite kaffe och sedan till mamma. Vi grillade på balkongen och drack alkoholfritt bubbel som förövrigt var jättegott.
Just nu längtar jag bara bort. Jag längtar till Småland så mycket att jag nästan bara vill lägga mig och grina. Jag är så trött på Stockholm just nu, jag är så trött på allt som är min vardag. Det är visserligen jag som skapar min egen vardag och jag gör den inte tokspännande, det kan jag inte anklagas för.
Förra sommaren med mina underbara släktingar.
Det gäller att seize the moment och göra det absolut bästa av det man har framför sig, istället för att bara längta bort. Jag brukar vara ganska bra på det men nu vill jag verkligen ha min semester och att få komma bort härifrån.
The life of a rockstar - not.
Jag drömde att jag skulle till London och hade mellanlandat i Lima. Där träffade jag B och hans kompis, som förövrigt hade förvandlats till Simon, Toms kompis som jag träffade i Frankrike. Vi tog en gemensam taxi till flygplatsen, Ryanair hade börjat flyga till Lima. På väg dit så tar B upp sin biljett. Då upptäcker jag det - vi är inte tillsammans längre, vi har ju inte bokat biljetterna gemensamt! Jag har ingen biljett hem, inser jag.
Jag utbrister då i full panik då jag inser att jag skulle bli lämnad ensam i Lima. Helt själv utan någon som kunde hjälpa mig hem. Jag skriker och skriker och skriker tills det inte finns någon luft kvar i lungorna.
Känslan av vanmakt och att bli totalt övergiven genomsyrar hela drömmen. Till slut lyckas jag ändå hitta en biljett på samma plan som de, till London.
- Men hur ska du komma hem därifrån sen? Du har ju ingen biljett från London till Stockholm? Undrar B.
- London, det är så nära att man praktiskt taget kan gå hem, säger jag. Och det är det ju i jämförelse med Lima. När jag sitter på planet så tänker jag i drömmen "Men wtf, jag skulle ju till London, då mellanlandar man ju inte i Lima" och så plopp, befann jag mig i London av egen tankekraft.
Kanske symboliserar drömmen makten av just tankekraften och att den kan ta en dit man vill? Jag tror faktiskt det.
Just nu är jag i lite deppmode, jag hade tänkt mig en riktigt vild kväll men en händelse gjorde mig så jävla besviken och arg på allt att jag kände för att totalvägra allt.
Jag började hur som helst morgonen med en riktig uppfräschning. Skrubbning, hårinpackning och hela kittet. Under hela tiden jag satt i badkaret satt min katt och fullkomligt tokstirrade på mig. Då menar jag verkligen stirrade, hon släppte inte blicken en sekund och det kändes halvawkward.
Sedan tutade jag över till Elin för lite kaffe och sedan till mamma. Vi grillade på balkongen och drack alkoholfritt bubbel som förövrigt var jättegott.
Just nu längtar jag bara bort. Jag längtar till Småland så mycket att jag nästan bara vill lägga mig och grina. Jag är så trött på Stockholm just nu, jag är så trött på allt som är min vardag. Det är visserligen jag som skapar min egen vardag och jag gör den inte tokspännande, det kan jag inte anklagas för.
Förra sommaren med mina underbara släktingar.
Det gäller att seize the moment och göra det absolut bästa av det man har framför sig, istället för att bara längta bort. Jag brukar vara ganska bra på det men nu vill jag verkligen ha min semester och att få komma bort härifrån.
The life of a rockstar - not.
Och där gick luften ur.
Fredagar för mig har alltid varit göra-ingenting-dagar.
Vissa är helt taggade för fest men själv brukar jag kämpa med att hålla ögonen öppna på fredagkvällarna, där det som all ånga man hållit uppe under veckan pyser ur en och man ligger där på soffan som en skrynklig, urblåst ballong.
Idag bestämde jag mig för att vara hemma, känns som jag varit borta större delen av veckan och jag kände för lite qualitytime med min farsgubbe.
Pappa hade köpt något svindyrt kött från en köttbod med eget slakteri. Jag har aldrig ätit så gott kött. Vi passade på medan solen och värmen tittade fram. Nu sitter alla i soffan helt döda och om ett litet tag blir det jordgubbar och glass.
Älskade pappsen vid grillen
Om nom
Jag fick handha en extra arbetsuppgift under veckan som krävde extra mycket tankeverksamhet. Det tillsammans med väldigt tidiga tider gör att jag just nu känner att om mitt bakhuvud snuddar soffkuddarna kommer jag somna och inte vakna förrän imorgon.
Men nu är det fredag och imorgon får jag sova ut. Fy fan vad skönt, önskar er en lika skön fredag som min.
Vissa är helt taggade för fest men själv brukar jag kämpa med att hålla ögonen öppna på fredagkvällarna, där det som all ånga man hållit uppe under veckan pyser ur en och man ligger där på soffan som en skrynklig, urblåst ballong.
Idag bestämde jag mig för att vara hemma, känns som jag varit borta större delen av veckan och jag kände för lite qualitytime med min farsgubbe.
Pappa hade köpt något svindyrt kött från en köttbod med eget slakteri. Jag har aldrig ätit så gott kött. Vi passade på medan solen och värmen tittade fram. Nu sitter alla i soffan helt döda och om ett litet tag blir det jordgubbar och glass.
Älskade pappsen vid grillen
Om nom
Jag fick handha en extra arbetsuppgift under veckan som krävde extra mycket tankeverksamhet. Det tillsammans med väldigt tidiga tider gör att jag just nu känner att om mitt bakhuvud snuddar soffkuddarna kommer jag somna och inte vakna förrän imorgon.
Men nu är det fredag och imorgon får jag sova ut. Fy fan vad skönt, önskar er en lika skön fredag som min.
Blir det en prins tro...?
Funkar det inte med grodor får man testa sködpaddor, den här bedårande
saken heter Nixon.
Salonger - vår tids drugdealers.
"Första gången ni testar kommer det komma en trevlig person och erbjuda er dyra droger helt gratis, dom kommer säga 'jag diggar dig, därför bjussar jag på detta' och varför då? Jo, första gången kommer det vara så underbart att ni sedan kommer vilja ha mer, och det är då de börjar ta betalt för grejerna"
Ungefär så kan det låta på en drogföreläsning för ungdomar.
Och jag har insett att skönhetsbehandlingar fungerar precis likadant, speciellt på Groupon.
Igår förlängde jag mina fransar igen, och jag är ganska hooked kan jag säga. Framförallt p.g.a enkelheten. Inget mascarakladd och man kan gå helt osminkad och fortfarande känna sig tjusig.
Sen kommer jag antagligen känna mig väldigt naken utan dessa.
Det är av den anledningen jag inte vill ha hårförlängning, kommer ju känna mig skallig utan det där svallet.
Jag har förövrigt hållt mig väldigt naturlig länge, jag testade smink sent och jag var 19 år när jag färgade håret första gången, för jag visste att om man börjar så måste man fortsätta.
Idag känner jag mig, detta till trots inte tjusig. Jag har en riktigt runkig vecka om jag får säga det själv (kan bero på mens), men jag känner mig missnöjd med allt, ful i allt och vill liksom ingenting.
Usch, I want my normal self tillbaka.
Ungefär så kan det låta på en drogföreläsning för ungdomar.
Och jag har insett att skönhetsbehandlingar fungerar precis likadant, speciellt på Groupon.
Igår förlängde jag mina fransar igen, och jag är ganska hooked kan jag säga. Framförallt p.g.a enkelheten. Inget mascarakladd och man kan gå helt osminkad och fortfarande känna sig tjusig.
Sen kommer jag antagligen känna mig väldigt naken utan dessa.
Det är av den anledningen jag inte vill ha hårförlängning, kommer ju känna mig skallig utan det där svallet.
Jag har förövrigt hållt mig väldigt naturlig länge, jag testade smink sent och jag var 19 år när jag färgade håret första gången, för jag visste att om man börjar så måste man fortsätta.
Idag känner jag mig, detta till trots inte tjusig. Jag har en riktigt runkig vecka om jag får säga det själv (kan bero på mens), men jag känner mig missnöjd med allt, ful i allt och vill liksom ingenting.
Usch, I want my normal self tillbaka.
Att få allt gjort.
Finns inget så härligt som känslan av att ha massor av saker uträttade.
Igår tröstade jag Anna, tvättade alla mina kläder, bytte lakan och städade.
Nu på morgonen har jag plockat och gjort fint här hemma, kanske ingen jätteupphetsande syssla, men fan vad skönt det är när allt sådant är gjort.
Nu bär det av till Farsta för att köpa strumpor, som jag insett är en bristvara och kanske något nytt klädesplagg.
Ikväll ska jag pyssla om mig själv, måla naglarna och fräscha till mig inför måndagen. Då blir starten på veckan alltid så mycket bättre.
Igår tröstade jag Anna, tvättade alla mina kläder, bytte lakan och städade.
Nu på morgonen har jag plockat och gjort fint här hemma, kanske ingen jätteupphetsande syssla, men fan vad skönt det är när allt sådant är gjort.
Nu bär det av till Farsta för att köpa strumpor, som jag insett är en bristvara och kanske något nytt klädesplagg.
Ikväll ska jag pyssla om mig själv, måla naglarna och fräscha till mig inför måndagen. Då blir starten på veckan alltid så mycket bättre.
Nästa gång jag plussar.
Jag är självutnämnd hobby-barnmorska i min vänskapskrets.
Jag har läst på om alla preventivmedel som finns, jag vet varenda biverkan och process i kvinnokroppen. Dels för att jag tycker det är intressant, dels för att jag själv vill gardera mig med kunskap.
Min egen väg till det perfekta skyddet har varit långt och krokigt, och det tog ett tag innan jag förstod processen hur hormonella preparat fungerar och varför det inte passade mig.
Därtill är jag också ze master of gravtester, jag har gjort ett antal själv och gör fortfarande då och då, trots att jag vet att jag är till 97% skyddad, 97% är en hög siffra, men trots detta inte 100%. Man blir lite smått paranoid när man har varit gravid, för det har jag och det är inget jag hymlar med eller på något sätt tycker är skamligt.
Jag var 16 år gammal, jag glömmer aldrig när jag tog det testet inne på min pojkväns toalett. Jag minns att jag pissade i en plastpåse för vi hade ingen burk jag kunde kissa i. Han låg kvar i sängen och halvsov och jag smög in på toan, hans familj var på väg till jobbet tror jag.
Jag doppade stickan i kisset och det tog 1 millisekund innan det var ett fett plus. Den känslan går knappt att beskriva, det var ungefär dom att blodet som forsade igenom en just då var 30 grader kallt och man började darra okontrollerat. Jag tömde ut pisspåsen, slängde den i soporna, tvättade av händerna och kutade in till min kille.
"Graviiid, jag är graviiid" väste jag. Han, som knappt var vaken förstod nog inte vad jag sa.
"Ojdå, men det ordnar sig". Sen gick vi och la oss. Tror jag.
Som ni säkert förstår eftersom jag inte har några barn gjorde jag abort. Det är något jag gärna inte gör om.
Fy i helvete säger jag bara. Förutom den psykiska smärtan av att faktiskt ta bort något som kunde ha blivit ens barn om man bara låtit det vara, så tillkommer också den fysiska och jag hittils i mitt 22 åriga liv aldrig haft så ont som jag hade då.
Jag önskade bara att någon kom in med en machete och skar halsen av mig (eftersom en abort är som en miniförlossning, dvs att livmodern krampar för att få ut det som är inuti kan ni ju tänka er).
Nämnas bör också, för alla er därute som kanske ska göra en medicinsk abort och nu blir rädda.
- Man bör få morfin och andra smärtstillande, jag fick en vetekudde, men å andra sidan fick Danderyds abortmottagning också en varning efter mitt besök. Nästan alla får morfin utan att be om det.
- Alla har inte så ont, vissa känner inget alls.
Hur som haver, jag ångrar inte mitt beslut, även om det var bland det värsta jag gjort.
Jag måste också säga att mina föräldrars reaktion var den bästa man kunde få, de sa båda:
"Emma, om du vill behålla barnet så får du det, bara så att du vet". För man kan aldrig tvinga en kvinna, hur ung hon än är till en abort.
Det ska vara ett väl genomtänkt beslut som man ger kvinnan tid och ro att fundera över.
Jag kände aldrig något tvång, och att få höra det från sina föräldrar kändes oerhört betryggande. Nu blev det så i alla fall. Många gånger funderar jag på vad det kunde ha blivit, jag försöker låta bli.
Nästa gång jag ser ett plus på testet så vet jag hur jag vill att det ska se ut;
- Jag och min kärlek ska sitta på toaletten, efter att gemensamt ha bestämt oss för att kasta kopparspiralen åt helsefyr och börja producera barn.
Det plusset ska vara ett glädefyllt, som får oss att hoppa, kramas och dansa indiandansen runt runt på toaletten.
Jag längtar så mycket dit, även om det är massa år kvar.
Jag har läst på om alla preventivmedel som finns, jag vet varenda biverkan och process i kvinnokroppen. Dels för att jag tycker det är intressant, dels för att jag själv vill gardera mig med kunskap.
Min egen väg till det perfekta skyddet har varit långt och krokigt, och det tog ett tag innan jag förstod processen hur hormonella preparat fungerar och varför det inte passade mig.
Därtill är jag också ze master of gravtester, jag har gjort ett antal själv och gör fortfarande då och då, trots att jag vet att jag är till 97% skyddad, 97% är en hög siffra, men trots detta inte 100%. Man blir lite smått paranoid när man har varit gravid, för det har jag och det är inget jag hymlar med eller på något sätt tycker är skamligt.
Jag var 16 år gammal, jag glömmer aldrig när jag tog det testet inne på min pojkväns toalett. Jag minns att jag pissade i en plastpåse för vi hade ingen burk jag kunde kissa i. Han låg kvar i sängen och halvsov och jag smög in på toan, hans familj var på väg till jobbet tror jag.
Jag doppade stickan i kisset och det tog 1 millisekund innan det var ett fett plus. Den känslan går knappt att beskriva, det var ungefär dom att blodet som forsade igenom en just då var 30 grader kallt och man började darra okontrollerat. Jag tömde ut pisspåsen, slängde den i soporna, tvättade av händerna och kutade in till min kille.
"Graviiid, jag är graviiid" väste jag. Han, som knappt var vaken förstod nog inte vad jag sa.
"Ojdå, men det ordnar sig". Sen gick vi och la oss. Tror jag.
Som ni säkert förstår eftersom jag inte har några barn gjorde jag abort. Det är något jag gärna inte gör om.
Fy i helvete säger jag bara. Förutom den psykiska smärtan av att faktiskt ta bort något som kunde ha blivit ens barn om man bara låtit det vara, så tillkommer också den fysiska och jag hittils i mitt 22 åriga liv aldrig haft så ont som jag hade då.
Jag önskade bara att någon kom in med en machete och skar halsen av mig (eftersom en abort är som en miniförlossning, dvs att livmodern krampar för att få ut det som är inuti kan ni ju tänka er).
Nämnas bör också, för alla er därute som kanske ska göra en medicinsk abort och nu blir rädda.
- Man bör få morfin och andra smärtstillande, jag fick en vetekudde, men å andra sidan fick Danderyds abortmottagning också en varning efter mitt besök. Nästan alla får morfin utan att be om det.
- Alla har inte så ont, vissa känner inget alls.
Hur som haver, jag ångrar inte mitt beslut, även om det var bland det värsta jag gjort.
Jag måste också säga att mina föräldrars reaktion var den bästa man kunde få, de sa båda:
"Emma, om du vill behålla barnet så får du det, bara så att du vet". För man kan aldrig tvinga en kvinna, hur ung hon än är till en abort.
Det ska vara ett väl genomtänkt beslut som man ger kvinnan tid och ro att fundera över.
Jag kände aldrig något tvång, och att få höra det från sina föräldrar kändes oerhört betryggande. Nu blev det så i alla fall. Många gånger funderar jag på vad det kunde ha blivit, jag försöker låta bli.
Nästa gång jag ser ett plus på testet så vet jag hur jag vill att det ska se ut;
- Jag och min kärlek ska sitta på toaletten, efter att gemensamt ha bestämt oss för att kasta kopparspiralen åt helsefyr och börja producera barn.
Det plusset ska vara ett glädefyllt, som får oss att hoppa, kramas och dansa indiandansen runt runt på toaletten.
Jag längtar så mycket dit, även om det är massa år kvar.
Min kattjävel.
Vår katt som vi har är typ det sötaste som finns, men skenet bedrar. Jag börjar på riktigt tro att kattfan är ond. Evil, besatt av en demon.
Hon har det mest skumma beteende, framförallt mot mig. Hon sover jämt i min säng, följer mig vart jag än går, ska kela gosa etc, och här kommer det besynnerliga. Alltid efter sin kärleksförklaring, eller att hon förföljt/terrat mig så attackerar hon närmaste utstickande kroppsdel, oftast händer/fötter.
Det spelar ingen roll om man klappar henne eller om man inte gör det, attacken kommer oavsett och då får hon den där onda blicken i ögonen.
Psykkatt, är det någon som vet vad det här schizofrena beteendet beror på?
Jag skulle aldrig vara elak mot ett djur, jag försöker bara hålla mig så långt borta från den där läskiga kattfan som det bara går, jag har försökt allt. Ge henne mer uppmärksamhet och bara låta henne vara.
Igår låg hon i min säng, på en filt som jag flyttade lite på, då fick hon världens psykbryt, hoppade fram och rev mig i handen.
Jag har funderat på om hon känner sig oälskad/åsidosatt och försökt vara extra snäll med henne men inget hjälper, som tur var följer hon nog med pappa och hans fru när de ska bort i helgen. Tack gode gud för att slippa denna guds förgätna katt ett tag.
Kanske borde ta henne till en exorcist?
Hon har det mest skumma beteende, framförallt mot mig. Hon sover jämt i min säng, följer mig vart jag än går, ska kela gosa etc, och här kommer det besynnerliga. Alltid efter sin kärleksförklaring, eller att hon förföljt/terrat mig så attackerar hon närmaste utstickande kroppsdel, oftast händer/fötter.
Det spelar ingen roll om man klappar henne eller om man inte gör det, attacken kommer oavsett och då får hon den där onda blicken i ögonen.
Psykkatt, är det någon som vet vad det här schizofrena beteendet beror på?
Jag skulle aldrig vara elak mot ett djur, jag försöker bara hålla mig så långt borta från den där läskiga kattfan som det bara går, jag har försökt allt. Ge henne mer uppmärksamhet och bara låta henne vara.
Igår låg hon i min säng, på en filt som jag flyttade lite på, då fick hon världens psykbryt, hoppade fram och rev mig i handen.
Jag har funderat på om hon känner sig oälskad/åsidosatt och försökt vara extra snäll med henne men inget hjälper, som tur var följer hon nog med pappa och hans fru när de ska bort i helgen. Tack gode gud för att slippa denna guds förgätna katt ett tag.
Kanske borde ta henne till en exorcist?