Inatt vaknade jag från världens vidrigaste mardröm. Den kanske inte låter så läskig men jag hade sån panik när jag vaknade.
Jag drömde att jag skulle till London och hade mellanlandat i Lima. Där träffade jag B och hans kompis, som förövrigt hade förvandlats till Simon, Toms kompis som jag träffade i Frankrike. Vi tog en gemensam taxi till flygplatsen, Ryanair hade börjat flyga till Lima. På väg dit så tar B upp sin biljett. Då upptäcker jag det - vi är inte tillsammans längre, vi har ju inte bokat biljetterna gemensamt! Jag har ingen biljett hem, inser jag.
Jag utbrister då i full panik då jag inser att jag skulle bli lämnad ensam i Lima. Helt själv utan någon som kunde hjälpa mig hem. Jag skriker och skriker och skriker tills det inte finns någon luft kvar i lungorna.

Känslan av vanmakt och att bli totalt övergiven genomsyrar hela drömmen. Till slut lyckas jag ändå hitta en biljett på samma plan som de, till London.
- Men hur ska du komma hem därifrån sen? Du har ju ingen biljett från London till Stockholm? Undrar B.
- London, det är så nära att man praktiskt taget kan gå hem, säger jag. Och det är det ju i jämförelse med Lima. När jag sitter på planet så tänker jag i drömmen "Men wtf, jag skulle ju till London, då mellanlandar man ju inte i Lima" och så plopp, befann jag mig i London av egen tankekraft.

Kanske symboliserar drömmen makten av just tankekraften och att den kan ta en dit man vill? Jag tror faktiskt det.

Just nu är jag i lite deppmode, jag hade tänkt mig en riktigt vild kväll men en händelse gjorde mig så jävla besviken och arg på allt att jag kände för att totalvägra allt.

Jag började hur som helst morgonen med en riktig uppfräschning. Skrubbning, hårinpackning och hela kittet. Under hela tiden jag satt i badkaret satt min katt och fullkomligt tokstirrade på mig. Då menar jag verkligen stirrade, hon släppte inte blicken en sekund och det kändes halvawkward.


Sedan tutade jag över till Elin för lite kaffe och sedan till mamma. Vi grillade på balkongen och drack alkoholfritt bubbel som förövrigt var jättegott.


Just nu längtar jag bara bort. Jag längtar till Småland så mycket att jag nästan bara vill lägga mig och grina. Jag är så trött på Stockholm just nu, jag är så trött på allt som är min vardag. Det är visserligen jag som skapar min egen vardag och jag gör den inte tokspännande, det kan jag inte anklagas för.


Förra sommaren med mina underbara släktingar.

Det gäller att seize the moment och göra det absolut bästa av det man har framför sig, istället för att bara längta bort. Jag brukar vara ganska bra på det men nu vill jag verkligen ha min semester och att få komma bort härifrån.

The life of a rockstar - not.