Dagens drajv.

Mina never är, som många vet, inte det bästa gud har åstadkommit.

Därför var jag nästan säker på att jag skulle bli helt hispig när jag var ensam och körde, det var det jag var rädd för. Men faktum är att det har blivit precis tvärtom. Konstigt nog.
Nu finns ingen där som kan dra åt handbromsen eller ta tag i ratten. Det gör mig ännu mer fokuserad.

Jag har tagit det mesta med ro, jag har kört fel, men då har jag bara kört mot de ställen jag känner till där jag har vänt och tagit vägarna jag vet om.

Idag körde jag till Trångsund och plockade upp Elin, sen åkte vi till Farsta handlade mat, sedan till henne där vi hade tacomys och tittade på Let's Dance.
Sedan åkte jag hem i mörkret och hamnade på en helt annan väg än den jag tänkt. Men jag följde skylten mot Farsta och tids nog ploppade jag upp här i Gubbängen.

Jag tycker man får skryta och vara stolt när man har kämpat så här länge för något. Och jag är framförallt stolt över mig själv vilken lugn förare jag är.
Jag har absolut inte drabbats av någon slags hybris där jag tror att jag är Michael Schumacher, men jag litar på mig själv att jag klarar av att hantera de situationer som uppkommer.

Så länge man är lugn, ser sig för och kör med vett så ordnar sig det mesta.

Nu tänkte jag snart lägga mig och tryna. Pappa verkar inte det minsta orolig för att jag kör omkring i hans bil
"Det är bara att ta bilen när du vill", det tyder å andra sidan på att han litar till min förmåga.
Det om något känns bra.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback