Kan någon bara ta bort den här vidriga känslan?
Det här funkar fan inte.

Idag när jag körde hem på Örbyleden sprang en liten kottis över gatan, som tur var körde jag ensam på vägen och kunde väja för den, kottisen blev rädd och sprang lyckligtvis tillbaka, hoppas att den stannade där också för bakom kom ett par bilar.

Det finns fan inget sötare djur än igelkottar, ingen blir gladare än jag när dom hittar en, jag brukar, retarded som jag är ta upp dom och "kela" med dom. Det gillar dom dock inget vidare utan brukar hoppa och fräsa.

Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag råkade köra över en. Åh, kan vi inte göra övergångsställen för kottisar?


En igelkott jag hittade ute 2006 eller 2007, hur jävla söta är
dom inte?!