Jag gick sönder och för första gången på väldigt länge så grät jag. Äntligen grät jag.

Jag grät för allt som har hänt och allt som inte fick bli.
För allt idiotiskt jag har gjort och själv blivit utsatt för.
För allt jag sagt och inte vågat säga.
För allt jag gjort och inte gjort.

Det var så jävla skönt att ligga i en hög på marken och skaka av gråt. Känslan när all ångest rinner ut ur tårkanalerna, när det gör ont i varenda cell i kroppen.

Till slut upphörde tårarna och efter det kände jag mig befriad. Gråten hade ersatt den skavande, strypande onda ångestkänslan som följt mig nu varje dag.
Den där det känns som varje andetag är en massiv kraftansträngning, som om någon sitter och klämmer åt runt halsen med sina bara händer och som om att man när som helst kommer spy eller svimma.

Det är så många gånger som man känner att man inte orkar mer.
Nu orkar jag inte ta ett enda steg till, jag orkar inte dra ett endaste andetag, låt mig bara få ligga här och ruttna bort.
När man liksom inte kan fly från smärtan, man är inlåst i en mardröm utan uppehåll. Det är så obeskrivligt vidrigt, till slut får man panik.

Man skulle kunna göra vad som helst för att bara få det att sluta.

Men det gör man aldrig. Man biter ihop och man sätter ena foten framför den andra och livet fortskrider fastän man knappt känner sig som ett levande ting. Bara en förprogrammerad robot.

När man satt foten framför den andra tillräckligt många gånger så kommer man framåt. Har man väl gått ett tag så vaknar man plötsligt och inser att man är på en helt annan plats. En mycket bättre plats, och ångesten fastnade på en trädgren längs vägen.

Det är därför man aldrig får sluta gå framåt, för hur jävla pissigt, kuksugigt livet än känns ibland så kommer man till den punkten.
Jag också så småningom.
God natt.