Och så lite otur.

Idag när jag satte in nyckeln i dörrlåset på min bil för att åka hem stod jag plötsligt där med halva nyckeln i handen och halva i låset.
Det blev inget motstånd och sa inte ens "klick" när den bröts itu. Dörren hade frusit och låset likaså, det var bara att ta tunnelbanan hem.
 
Eftersom jag var på så gott humör blev jag inte så väldigt arg eller frustrerad, jag och pappa åkte tillbaka med låssprayen i högsta hugg och fick upp dörrarna till slut, numer kommer jag i alla fall vara extremt försiktig när jag öppnar dörrarna och alltid bära med mig låsspray i väskan.
 
Humöret fortsätter på plussidan trots dagens bravader, jag har precis ätit pappas panerade torsk och ska strax lägga mig.
Imorgon ska jag som sagt shoppa de sista julklapparna och om jag har tur också hitta en passande klänning till julfesten med jobbet på lördag.
Alla klänningar jag har är svarta vilket är grymt tråkigt, i ren protest tänkte jag bära något med paljetter och se ut som en vandrande diskokula.
 
I övrigt är jag lite förvirrad och frustrerad p.g.a yttre faktorer, men trots detta tar jag allting med ovanligt stor ro. Jag vet inte varför jag plötsligt blivit så lugn i hanteringen av allt som händer. 
Det ska bli så skönt att komma igång med träningen på tisdag. Det ger mig något att fokusera på och sträva efter, för mycket tid att tänka kan göra att tankarna galopperar iväg alldeles för långt.
 
Jag längtar efter att få svettas som en gris och böla en skvätt över den massiva träningsvärken jag kommer att ha emellanåt. Inte i ett självplågande syfte utan för att jag har saknat den fysiska känningen. Den som gör att man känner sig lite levande och som verkligen är ett kvitto på att man kämpat och slitigt.
 
Idag blev jag förövrigt återigen trakasserad av djävulskatten, denna gång när jag sträckte in handen i garderoben (min garderob) för att ta en tröja. Missan brukar nämligen parkera sig i garderoben i tid och otid, nu drog jag försiktig ut några plagg för att inte störa henne. Pang sa det sen hade jag både klor och tänder i armen. Pappa fick komma till undsättning med en tom pet-flaska för få henne att flytta på sig.
 
När jag kom hem tidigare idag hade någon släppt in en liten, liten fläckig kisse som egentligen bor i porten bredvid. Hon följde glatt med mig upp och slank in i lägenheten, som tur var låg Missan och sov någonstans för annars hade det blivit kaos. Hur som haver hade jag god lust att kasta ut Missan i trappen och behålla den söta lilla kissen som var på besök.
 
Ska inte ett husdjur vara till glädje? Vår retarderade katt är snarare satans eget husdjur som han sänt till jorden för att göra livet surt för alla. Utom pappas fru, som är den enda som hon verkar gilla.
 
Nej mina vänner, nu är det jag och alla över 90 som kryper under täcket (känns wierd att jag alltid lägger mig tidigare än min egen far) men ska man upp 5 så ska man.
 
Godnatt.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback