Det här med språk.

Jag blir lite generad när folk säger att jag "kan" franska och spanska. Lite stolt t.o.m även om det är en sanning med modifikation.
 
Franska har jag läst från 6:an upp till andra året på gymnasiet. De verkliga kunskaperna fick jag när jag umgicks med Tom (min fling från frankrike) samt besökte honom i Frankrike 2009, det var så jag lärde mig att konversera på franska och inte bara hur man frågar vad klockan är eller var bageriet ligger.
 
Spanska lärde jag mig helt och hållet genom tal när jag var i Peru, jag kunde inte ett ord innan jag kom dit, ändå kan jag nästan lika bra franska som spanska.
 
Men att säga att jag kan dessa språk är som sagt en smärre överdrift, sanningen är att jag pratar fastän jag inte kan. Min franska är i vissa fall på en fyraårings nivå, uttalet är det inget fel på, men när jag t.ex skulle ringa ett hotell i Biarritz och fråga hur varmt vattnet i poolen var sa jag:
"La piscine, chaud?" översättning: "Poolen, varmt?" och gick upp i slutet som man gör vid en fråga, självklart förstod receptionisten min fråga och av vad hon svarade kunde jag höra:
"Vingt - vingt et un" alltså "tjugo-tjugoett"
 
 
Ibland säger jag "Åka affär" istället för "jag ska åka till affären", men folk förstår vad det är jag menar och det är det som är hela grejen med språk, man måste våga prata även om man vet att det man säger är en grammatisk katastrof så spelar det ingen roll.
 
Du behöver heller inte förstå allt de säger, det räcker med att du fångar ett par ord och förstår kontexten, i annat fall är det bara att säga att du inte förstod.
 
Det jag vill ha sagt är att även om ni känner att ni suger på ett språk så försök staka er fram i alla fall.
Jag kan lova er att jag lärde mig bra mycket mer efter 1 månad i Peru än efter 6 års studier, visst, du lär dig lite skitnödiga standardfraser men inte hur man faktiskt snackar med varandra.
 
 

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback