Fan.
02:26, ensam på vägarna och hoppades att bandit på högsta skulle tysta alla jobbiga tankar som malde just då.
Jag vet att min idé var världssämst. Kanske den sämsta jag kommit på hittils, men det var liksom inget överlagt. Som en fluga mot en altanlampa, ingenting annat.
Jag nästan hoppades att jag skulle gråta. Att tårarna för ovanlighetens skull kunde strömma ner för kinderna, men som vanligt kom inget.
Jag gråter sällan. Det är bara en hård ångestklump som sitter långt därinne och skaver.
Idag växte den klumpen, den nästan ströp mig och det kändes som elstötar som gick genom kroppen. En fysisk, obarmhärtigt verklig känsla som fick mig att vilja kliva ur min kropp och fly.
Problemet är, att Jag och Mig själv inte varit vänner på många år. Anledningen är därför att Jag svek Mig själv, jag behandlade Mig själv på ett sätt som man inte skulle behandla någon vän. Knappast ens en fiende.
När Jag egentligen borde ha räddat Mig själv, släpat Mig själv någon annanstans och fört Mig i säkerhet så stod Jag liksom bara där, förstenad av skräck och såg på.
Det är som om man stumt skulle se på när ens bästa vän blev brutalt misshandlad, utan att ens hest kraxa ur sig minsta protest. Den finns inget värre man kan göra. Det gjorde Jag mot Mig själv, det förbannade jag mig för och en avsky out of proportions började gro.
Men Jag kommer aldrig ifrån Mig själv. Aldrig någonsin, hur mycket man än hade velat så är man ett.
Jag var rädd. Väldigt, väldigt rädd.
Idag funderade jag på om jag hade kunnat radera mitt eget minne, hade jag gjort det då?
Om jag haft kontrollen i min hand i denna stund - ja. Om några år kommer svaret troligen bli nej, försvarat med klyschor som "Det som inte dödar, det härdar". Det är en sanning med modifikation, för ibland har jag känt mig mer eller mindre död.
Inte levande åtminstone.
Jag kan ge folk 80, kanske 90%, men resten 10% får de aldrig se röken av. Det är så skört därinne att det ligger väl bevarat innanför en tjock, ogenomtränglig mur.
Mina irrationella beteenden har till största del berott på att jag måste skydda dessa resterande procent från att bli exponerade.
Lite som när prinsen får syn på Snövit när hon är iklädd i trasor och hon gömmer sig fast hon egentligen inget hellre vill att gå till honom.
Jag har duckat, sprungit, backat för att slippa riskera att någon börjar plocka sönder den muren. Skulle någon ta sig in där och sedan riva sönder det jag så hjälpligt försökt ordna skulle fallet bli så hårt att jag är tveksam på om jag någonsin igen skulle orka resa mig.
Den här känslan är temporär. Det vet jag. Den är fruktansvärd på alla sätt och vis, men den går över.
Jag önskar att jag legat här och gråtit just nu. Jag lyckas inte ens få fram en rynka i pannan.
Nu ska jag sova. Inga mardrömmar i världen kan vara värre än just den här känslan. Jag hoppas att mitt sinne låter skona mig inatt åtminstone.
Kommentarer
Trackback