Jag har förstått att många stör sig på "ghetto"-snack, alltså folk som låter som om de pratar väldigt knackig svenska även fast de kanske är födda här eller rent av är helt etniska svenskar.

 

"Varför kan de inte bara lära sig svenska" eller "varför pratar man som en blatte om man är helt svensk" (ursäkta ordvalet men nu reciterade jag) och det kan man ju fråga sig.

Svaret tror jag är att "ghetto-svenska" är en sociolekt.

 

En sociolekt är som en dialekt fast istället för att vara geografiskt förankrad är den förankrad i den sociala grupp man umgås i.

Exempelvis är lidingö-dialekten/brat-prat en sociolekt precis som söderslang som dock är en något utdöende sådan.

 

De som snackar ghetto-svenska vet mycket väl om att det inte är korrekt att säga "sen jag gick till affären", precis som jag vet att det heter "beror på" och inte "brus på" som jag ju säger.

Jag gick i en klass där många pratade så, men så fort det var ett formellt sammanhang som till exempel presentationer ställde de om helt och pratade utan några grammatiska eller klassiska brytningsfel.

 

Vi människor är flockdjur, vi gillar gemenskap och att höra samman och vi härmar omedvetet gruppen vi umgås med. Det märker man själv när man utan att märka det anammar någon annans uttryck, till exempel hatade Anna när jag sa "gaaaanska så fett", men bara någon vecka senare använde hon samma uttryck ofrivilligt.

 

Det intressanta är att det som folk ofta blandar ihop med brytning i själva verket är en sociolekt och inte alls några svårigheter i att förstå eller kunna utöva språket.

Det kan vara värt att tänka på när man stör sig på denna typen av sätt att tala, det går faktiskt att likställa med bratsens nasala i:n och talesätt som exempelvis "nop notch" och "vi styyyyyr det".