Ibland blir jag helt ärligt ledsen när jag ser statusar på facebook eller blogginlägg där folk slår på sig själva för att de exempelvis missat en träningsdag.

"Usch vad DÅLIG jag är som inte gick till gymmet" eller "fy vad fet och äcklig jag är, nu måste jag skärpa mig".

 

Om träningen ska bli positivt betingad och en naturlig del av ens vardag får den inte vara ångestrelaterad. Jag började inte träna för att jag tyckte jag var fet eller ful. Jag började träna för att jag har en helt fantastisk kropp som inte mår bra av att sitta still på en kontorsstol 8 timmar om dagen och som jag vill vårda.

 

Jag ville ha en stark, frisk kropp och ett skönt flås, sen kommer ju de fysiska attributen på köpet så småningom, men det tar tid.

 

Blir man mer motiverad om man slår på sig själv? Blir man mer motiverad om man odlar fram ett självhat i sambad med träningen? I think not.

 

Om jag missar ett pass, så lägger jag helt enkelt om planerna. Varför missade jag träningen idag? Tidsbrist? Mensvärk? Om man analyserar dom sakerna utan att sitta och tänka att man är dålig så får man ett svar.

 

Mitt tips är att förlägga vilodagarna på de dagar man vet att man har ont om tid eller verkligen behöver vila. Med en god planering där man också räknar in jobbiga arbetspass eller att det kommer vara crowded på gymmet så missar man oftast inga pass.

 

Har man en dålig vecka, exempelvis före eller under mens, vissa har problem med svår mensvärk och även om det står överallt att mensvärken lindras av träning så är det svårt när man ligger ihopkrupen och stönar av smärta att resa sig upp och strutta iväg till gymmet - lägg en lägre ribba då.

 

Kanske räcker det att gå tre veckor den veckan istället för om man får fyra? Kanske kan man byta ut de pass som är mest påfrestande mot en lite lättare träning som exempelvis kondition och så vidare.

 

Jag vet en som hade en bild på sig själv på sitt kylskåp när h*n var som mest otränad och tjock, med en lapp satt under "så här vill jag aldrig se ut". Tror ni den personen hade en positiv betingning till sin träning? 

Sluta vara så jävla elaka mot er själva, det går stick i stäv med varför man faktiskt tränar, det gör man för att man vill vårda sin fantastiska kropp.

 

Motion kan dessutom se ut på en miljon olika sätt, vissa har gårdar med djur att sköta, det krävs en del flås för att mocka en box kan jag meddela, andra har yrken som till exempel trädgårdsarbete där man inte sitter still en enda gång under dagen. Det måste inte vara specifikt på ett gym.

 

Men oavsett, om man har den inställningen till sig själv så tycker jag att man inte bara bör börja träna, utan då skall man även motionera sin självkänsla, jag har själv haft ätstörningar light. Ni vet, när man var 14 år och vägde 47 kilo, var livrädd för att äta för mycket och stod och slog på det obefintliga fettet på magen framför spegeln eller grät när skolsystern kallade in en och sa att man måste gå upp i vikt.

 

Jag gick upp till 51kg, jag fick beröm av både föräldrar och skolsystern på uppföljningssamtalet. Själv stod jag och bölade över resultatet. Även om det nu var väldigt light och jag vet inte ens om det kan kategoriseras som en ätstörning så är det inget jag vill uppleva igen. För det hade inte spelat någon roll hur snygg kropp jag hade haft eller hur smal jag blivit, jag hade ändå stått där med snoret och tårarna rinnandes framför spegeln.

 

Det kan vara värt att tänka på, älska er själva och fokusera på att berömma er själva när ni gör något bra - snarare än att bestraffa.