Hej ångest.
Seriöst alla runtomkring mig har eller håller på att sluta röka.
Jag är den enda som inte ens försöker, jag vet inte varför alla slutar röka just nu, kanske är det åldern, nu är man vuxen på riktigt och det är dags att lägga av med en sådan onödig vana.
Jag reflekterar ofta över varför jag började, jag var nämligen 17 år när jag började röka. Alltså ingen liten fjortis. Jag minns inte exakt hur det gick till, jag kom bara ihåg att innan det var jag sjukt anti och ville inte ens smaka när folk i min närhet rökte.
Jag kommer bara ihåg att jag smakade en cigg från en kompis medan vi väntade på tunnelbanan i globen, fick världens skönaste nicokick och därefter började jag röka när jag var uttråkad. Exempelvis i väntat på tunnelbanan och liknande, någonstans där var jag fast.
Jag som var övertygad om att jag aldrig skulle bli det.
Problemet för mig med att sluta är två orsaker.
1. Jag har en medicin som triggar igång ett sådant fruktansvärt röksug som seriöst inte är av denna värld. Om jag inte tar min medicin en dag kan jag ganska lätt gå en hel dag utan att röka.
2. Jag är så jävla rädd att bli av med min tröst. Cigg är som en "vuxennapp" kan man säga. När helst det är jobbigt, när man har ångest, när man är ledsen, stressad, upprörd, så har man ciggen som en backup och något som lugnar ner en.
Ska jag vara helt uppriktig är jag skiträdd för att bli av med den trösten. Även att gå upp i vikt.
Sedan kan jag också vara otroligt tjurskallig, så fort det känns som någon annan tar ett beslut åt mig blir jag genast defensiv. Jag vill att det ska vara jag som slutar, jag vill inte att någon annan ska lägga sig i eller har åsikter om hur det går med ett eventuellt rökavslut.
Om någon säger "ska inte du sluta röka?" blir det som en motsatt effekt, jag röker tre extra cigg bara för att markera att jag inte vill att någon annan ska ta ett beslut åt mig.
Därför har jag beslutat att när jag väl slutar så tänker jag inte berätta för någon, jag vill varken ha hejarrop eller förmaningar.
När nu det blir, jag blev extremt röksugen av att skriva det här inlägget.
Hejdå.
Å snart är det helg.
Just nu sitter jag mer eller mindre apatisk i sängen. Jag har nästan packat klart helg-väskan, skrivit ihop en kom-ihåg-lista för det sista jag ska lägga ner imorgon innan jag går till jobbet och ska strax ner i badet.
Jag får verkligen använda den allra sista energin som finns kvar, jag är så trött att jag knappt vet var jag ska ta vägen.
Kläderna från Bikbok satt som en smäck och örhängena var jättefina (intressant huh?)
Fick höra idag från flera håll att jag såg fin och fräsch ut, jag vet inte om det berodde på att jag hade tofs, vilket jag väldigt, väldigt sällan har.
Ner i badet var det ja, puss och trevlig helg.
Bikinis och materialåtgång
Hur kan vissa bikinis vara så dyra? Lär ju kosta några ören att tillverka och materialåtgången är inte precis skyhög.
Det största dill-emmat.
Mitt största dilemma vad gäller gymmandet är egentligen att göra sig iordning efteråt. Det är inte alltid jag hinner från gymmet och till det jag ska göra efter.
I omklädningsrummet finns en spegel och ett vägguttag, vilket innebär att min skönhetsprocedur, föning av håret, styling, sminkning och allehanda insmörjning tar en otrolig massa tid, för att inte säga plats att göra.
Det är därför jag föredrar att gymma före jobbet, då behöver jag inte sminka och fixa om mig den dagen.
Idag fick jag min beställning från Bikbok också, ska bli spännande att se hur allt sitter.
Tröjan från H&M var dessvärre ingen hit alls, jag insåg efter en dags användande att den satt ganska taskigt, så den lär hamna i min enorma låda med jag-använder-aldrig-kläder eftersom jag var så smart och ryckte bort lappen på den.
Känner mig lite konsumtionshetsig för närvarande, det är mycket saker jag vill ha, fast egentligen skulle jag behöva en heldag till att rensa ut allt som jag inte vill ha, ibland kan plagg som faktiskt är riktigt snygga komma bort i röran.
Problem solved och fulast på gymmet.
Ni vet att det är vanligt att folk börjar med att köpa snygga gymkläder och sedan börjar gymma? Eller så gör de inte det och deras svindyra nike-skor med tillbehör står och blir dammiga i garderoben och osar ångest.
Jag gjorde precis tvärtom. Jag lånar min plastmammas utslitna joggingskor (faktum är att jag har faktiskt inte ett par egna gympaskor) sedan tränar jag i ett par urtvättade träningsbrallor och ett vanligt, långt HM-linne.
Okej, det är inte optimalt att inte ha bra skor, men skulle jag vänta till jag har de perfekta sakerna skulle det inte bli mycket träning, men jag kan lova att jag ser keffast ut på gymmet.
Jag tror att mitt problem har löst sig. Jag sov cirkus 2 timmar inatt därför gör jag bara en skärmdump på det hela.
Avbrott i träningen igen?
Nu är jag så sjukt deppad ärligt talat.
Imorse vaknade jag med en värk som strålade från nacken ut till höger skulderblad.
I takt med att dagen gick har värken bara blivit värre och värre och värre. Just nu klarar jag knappt av att vrida nacken åt höger och varje andetag är smärtsamt.
Jag mailade min PT direkt och frågade hur jag skulle göra med träningen, vi ska avvakta och se hur det känns imorgon, då är det ändå min vilodag, men han var tveksam till att jag skulle fortsätta styrketräningen tills vi vet vad det faktiskt beror på. Om det är en skada i muskeln kan det bli så otroligt mycket värre om man bara kör på.
Just nu kommer jag åtminstone fortsätta med konditionsträningen, som jag ju gjorde idag på lunchen, men om inte värken blir bättre väldigt snart kommer jag få avbryta träningen igen.
Jag vill inte avbryta träningen, vill vill vill inte! Det är kämpigt nog som det är att få in en fungerande rutin och nu har jag äntligen hittat den.
Det känns ungefär som att jag har massiv nackspärr i skulderbladet, fy fan.
Håll tummarna för mig är ni gulliga.
Håll tummarna för mig är ni gulliga.
Hurtig.se
Det blir crosstraining på lunchen har jag nu bestämt. Jag kommer seriöst aldrig orka göra det efter jobbet.
Fy fan vilken hurtbulle jag är. Imorgon är det min vilodag.
Det bästa med att ha PT
Att gå hos en PT kostar multum, det gör det, men en sak som många inte tänker på som ingår i priset (i alla fall med min PT) är fri tillgång till rådgivning och hjälp, det är minst lika mycket värt som själva lektionerna.
Jag får fråga min PT allt, och då menar jag verkligen allt.
Han har fleråriga utbildningar i allt från näringslära till athletic training till massör vilket gör att han i princip kan allt som har med hälsa och träning att göra.
Är man rookie och inte ens vet hur man ska lyfta en hantel är det fler saker än själva utförandet som man kan behöva hjälp med utan även saker som;
- Hur sjuk är för sjuk för att träna?
- Är det farligt att träna om man har muskelvärk?
- Proteinshake, bra eller anus?
- Varför får jag ont i benhinnorna när jag powerwalkar och vad kan jag göra åt det?
Det finns ingen fråga som är för dum och man får fullständig stöttning genom alla moment, inte bara då du utför själva träningen. Det är en av de saker jag nästan tycker är mest värt och det som gör att det blir än mer prisvärt - faktiskt.
Å vilken underbar dag!
Det är inte ofta man säger det om en måndag, men så är det i alla fall.
Idag har jag gjort allt sådant som man aldrig har tid med när man jobbar, jag började dagen med att vakna upp bredvid en snygg blondin, sedan bar det vidare för ett PT-pass där vi satte in lite nya övningar i det befintliga träningsschemat, efter det åkte jag till Farsta, jag var ju egentligen i stan men jag orkar verkligen inte snurra omkring där.
Även fast jag lovat mig själv dyrt och heligt att jag inte skulle shoppa mer den här månaden, jag har redan gått loss på två tröjor som jag beställt hem från Bikbok.
Visserligen köpte jag mest nödvändiga saker, som underkläder som var på rea och mina favorittrosor, sedan gick jag in på Kicks, där det gick åt helvete, vilket jag visste att det skulle.
Jag kom därifrån med en svindyr basskugga, vilket visserligen är nödvändigt för min är slut och en bra basskugga är liksom grunden för hela sminkningen, men ändå.
För närvarande sitter jag och lyssnar på min pappa och hans fru som får spelet över att de inte lyckas logga in på sina hotmailkonton, det är lite charmen med att bo hemma, som tur var kommer mitt snille till bror över alldeles strax och styr upp kaoset.
Nu får det hur som helst vara slutshoppat, på riktigt, budgeten är tight eftersom jag betalade Egyptenresan.
Dessutom har jag insett att jag har en hel drös med kläder som jag verkligen aldrig använder, så nu letar jag ljus och lykta efter en flyttkartong eller liknande där jag kan trycka ner allt som jag inte använder, för jag vet inte om jag just vill göra mig av med det helt eller bara lägga undan det.
Nu ska jag göra precis det jag har lust med, vilket för tillfället är att måla naglarna och ta en dusch.
Puss och kärlek.
Mina vårdkontakter!
Jag vet att jag har skrivit om det förut, men jag gör det igen - om ni inte har testat mina vårdkontakter, gör det nu!
www.minavardkontakter.se, där kan ni förnya recept, ställa frågor till en sjuksyster (som vårdguiden fast i mailform), ställa frågor till psykiatrin och de som svarar ger utförliga och noggranna svar som dessutom sparas så du kan läsa igenom dem igen om du behöver.
Förutom detta kan du boka tid på olika vårdinrättningar, en helt suverän sida!
Du slipper sitta i telefonköer för allt detta och du kan be om SMS och/eller email-aviseringar när ärenden är avslutade, d.v.s du har fått ett svar på det du behöver.
För er som är oroliga för flugor i trumpeten och bor i Stockholms län kan ni beställa hem gratis klamydiatester.
Allt som behövs för att logga in är ett bank-id som förövrigt är jättelätt att fixa om man inte är helt tekniskt retarderad. Det gör man via sin internetbank.
Som sagt, inga fler telefonköer, det funkar kanonbra!
Taggad inför dagens PT-pass.
As you can see.
Vad mår ett barn bra av?
Detta läste jag på en annan blogg:
"Tjejen har psykiska besvär, ADHD mm och verkade inte ens kunna ta hand om sig
själv, pojkvännen måste också ha en psykisk störning och hur de ska kunna ta
hand om ett barn, uppfostra det och lära pojken om allt känns så långt borta.
Dessutom har de inget socialt nätverk som kan hjälpa dem, vilket tragiskt liv
den nyfödde kommer få!"
själv, pojkvännen måste också ha en psykisk störning och hur de ska kunna ta
hand om ett barn, uppfostra det och lära pojken om allt känns så långt borta.
Dessutom har de inget socialt nätverk som kan hjälpa dem, vilket tragiskt liv
den nyfödde kommer få!"
I det här fallet blir jag förvånad över hur man kan vara så snabb att avgöra huruvida ett barns liv kommer bli "tragiskt" eller inte.
ADHD finns det mediciner för och är knappast något som gör en dålig förälder per automatik. Nu är jag inte helt insatt i situationen men "psykiska besvär" är väldigt luddigt och kan inbegripa allt möjligt.
Dessutom finns det många som faktiskt skärper till sig när de får barn och ser till att ordna upp sina liv, vad säger att dessa med säkerhet inte kommer att göra det?
Ibland kan jag bli lite chockad över folks syn på vad barn mår bra av och inte.
Enligt svennebananer lever barn i "misär" om de inte har varsitt eget rum eller får åka omkring i en buggaboovagn sitt första levnadsår.
Mitt personliga skäl till att jag vill ha barn under ordnade former är fler, dels vill jag ha levt mitt liv innan jag ägnar hela min vakna tid åt någon annan, sedan är det av rent praktiska skäl, det är bra mycket softare att ha egen bil om man har ungar, då kan man förflytta sig lättare och slipper släpa omkring med barnvagnar och matkassar på bussar, samma sak med en bostad där alla ryms, man slipper gå på varandra och kan stänga in odågorna när dom är jobbiga (skämt åsido... eller?)
Men, jag tror inte för en sekund att barn mår dåligt av att behöva dela rum eller att inte exakt allt är under ordnade former.
Vad vi glömmer ganska fort är att det är en minoritet av jordens befolkning som bor i en 2-plans villa med bil och som kan ge sina barn skaloveraller från Polarn och Pyret, det vore helt befängt att tro att alla dessa barn mår dåligt.
Den viktigaste biten, som många missar är den känslomässiga biten i uppväxten, det är det centrala i huruvida ett barns uppväxt blir trygg eller inte. Om föräldrarna är känslomässigt avståndstagande eller står och skriker okvädesord till varandra är det knappast så att barnet finner någon tröst i sitt nya barbiehus.
Jag själv växte upp trångbodd, och visst fick man tuppjuck emellanåt när man ville vara ifred, men det var absolut inget någon av oss mådde dåligt av och jag brydde mig så lite om vilka kläder jag bar att mamma faktiskt fick tvinga med mig till affären när det skulle handlas nytt.
Det som skrämmer mig är inte familjer som bor för trångt eller har det halvtaskigt ekonomiskt ställt, det som skrämmer mig mer ändå är att folk är så ytliga och materialistiska att de på riktigt tror att dessa barn är dömda till ett liv i misär på grund av dessa anledningar.
Än mer eftersom barn som mår dåligt och lever i ekonomiskt välställda hem är svårare att upptäcka p.g.a våra egna snedvridna föreställningar.
Sedan skulle man ljuga om man påstod att sociala problem och missbruksproblem går hand i hand med förorter med låg inkomst och så vidare, men man får inte glömma att även i de finaste salonger finns det barn lever i misär, möjligtvis inte materiellt, men väl i känslomässig misär.
Jag tror därför att det viktigaste är att se till att man ger sitt barn en trygg känslomässig miljö att växa upp i och det är även det man bör förmedla.
För i slutändan är det så mycket mer värt än den materiella biten och det kan göras oavsett hur trångbodda man är och/eller hur man har det ekonomiskt ställt.
Oh the irony.
Jahapp, mitt inlägg som jag skrev försvann just. Nu vill jag banka mitt huvud i något hårt och skrika. Orkar inte skriva om samma inlägg med lika bra skrivspråk.
Bettis har lagt av, startade fint imorse och när stängde av bilen för att öppna garaget med nyckel så gick den inte att starta igen.
Nu är min underbara bror påväg hit för att hjälpa mig, och så kommer detta lämpligt nog upp på facebook;
Första träningsveckan snart avklarad.
Imorgon kommer jag ha avverkat denna veckas sammanhängande träningsschema.
Jag har tränat sedan i början på december, men inte helt på egen hand och sedan kom sjukdomar och annat emellan, men nu har jag alltså tränat en hel vecka på eget schema och utan avbrott.
Den största utmaningen med träning, enligt mig, är att pussla in den i vardagen på ett sätt så att den passar in utan att krävas alltför mycket krångel. Meningen med träningen är inte att jag ska bli fit till sommaren eller liknande, meningen är faktiskt att jag ska träna livet ut, då krävs det att man hittar en bra vardagsrytm.
Min första farhåga var "men hur ska jag ha tid?", men vid närmare eftertanke insåg jag att många timmar om dagen ägnade jag åt att göra ingenting. Exempelvis när man kommer hem från jobbet äter man och sitter sedan och degar framför datorn till det är läggdags.
Jobbar man kväll sover man så länge det bara går, äter frukost och åker till jobbet. Dessa timmar kan man effektivt utnyttja till träningen och man märker ganska snart att det faktiskt inte är så jobbigt eller svårt att passa in det vardagen.
Visst är det jobbigt som fan, det ska träning vara, men det är otroligt vilka framsteg man gör på så kort tid och hur bra man faktiskt mår av det.
Det pratas mycket om motivation, men sanningen är den att man inte alltid är så jävla motiverad till att gå till gymmet, då finns det bara en sak att göra - ta på sig träningskläderna och bara gå dit, så gör man det.
Känslan efteråt är fantastisk, men som sagt, att hålla igång det är den stora utmaningen, mer än själva träningen.
Men träskalle som jag har samt en fantastisk PT är jag övertygad om att det kommer gå!
Vänskap och pengar.
Ibland är man av olika anledningar helt black. Det betyder på Stockholmsslang att man inte har ett enda öre.
Jag och min bästa vän har ett väldigt avslappnat synsätt på det där med pengar och det känns så himla skönt. Jag "lånar" aldrig till en fika om det skulle vara så att hon inte har råd med en lunch just då - jag bjuder.
Samma sak om vi handlar mat, oavsett om det är mat som till större delen går till hennes eget hem och inte till middagen vi köper betalar jag ändå hela kalaset varannan gång och hon gör samma sak.
What goes around comes around är ett uttryck som stämmer ganska bra i det sammanhanget. Det finns massvis av skäl till att man ibland är utfattig i slutet på månaden. Trasiga bilar, elräkningar med mera och det känns så bra att ha den typen av symbios i en vänskapsrelation.
Man säger ju att pengar och vänskap helst inte ska beblandas, och så är det ju, men just det där att man kan bjuda och bli bjuden lite då och då känns riktigt fint, vi turas om med att vara varandras "sugar daddies" om det skulle vara så att den ene har en tom plånbok och det är liksom ingen big deal.
Jag tror starkt på att om man bjuder och är generös (med vissa begränsningar när det gäller folk man inte känner så bra, såklart) så får man det alltid tillbaka. Så är det i alla fall med oss, jag skulle aldrig drömma om att "låna ut" pengar till henne om vi går ut och äter, och ibland behöver man inte ens vara black för att man just den dagen känner för att bjuda en fin vän på en middag, det gör man enbart för att man vill det.
Så vet man.
Om ett klädföretag skriver att deras kläder är "moderiktiga" eller "fräcka" så brukar det vara precis tvärtom.
Känna sig kränkt åt någon annan
Denna cirkulerar på facebook.
Jag har, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, aldrig i mitt 22-åriga liv hört en enda person av utländsk härkomst klaga över följande;
- Vår tro, intressant eftersom typ 90% av infödda svenska är ateister "jag tror inte på nåt". Hur många känner ni som går i kyrkan på regelbunden basis?
Och hur många av utländsk härkomst som inte själva är kristna (för det är en hel del) som klagar över "vår tro?", kanske har jag dålig hörsel men jag har hittils inte hört en enda.
- Vår flagga, nej men herregud hörrni, vem fan har klagat över vår flagga och varför? Tycker de att den är ful?
- Vårt sätt att leva, fast de flesta lever ju som vi, eller? Och återigen, vem har klagat? Snälla träd fram för jag undrar verkligen vilka ni är!
Återigen - de enda som upprörs över pepparkakor och noggerglassar är Kalles Kaviar själva som tycks tro att alla som inte i flera led tillbaka är svenskar har en otroligt överkänslig karaktär i genetiken och måste därför bli kränkta å deras vägnar i hopp om någon slags duktighetsmedalj fastän ingen i själva verket gives a shit.
Ändå är det de av utländsk härkomst som anklagas för att gnälla över flaggor och seder, en newsflash för alla som inte vet - det är fler länder än vi som exempelvis firar jul och många blandar också helt sonika jular, chanukka och ramadan hejvilt och firar hela skiten.
Jag utlovar en hittelön till den som finner en enda person av utländsk härkomst som alltså motsätter sig det som är skrivet ovan, finns du därute eller är du bara en fantasifigur?
Längre naglar metod som fungerar
När jag var runt 14 så ville jag ha långa naglar, så jag sparade ut äckliga, ojämna naglar som alltid flisade sig och pekfingernageln gick alltid av och av någon outgrundlig anledning lät jag de andra fortsätta vara långa medan pekfingernageln var kort och avskavd, bluärk, ryser av tanken då äckliga, ovårdade naglar är bland det läbbigaste som finns.
Då ser jag hellre att man har helt avklippta, korta naglar om man inte pallar pyssla om dom.
Numer föredrar jag nedklippta naglar men har istället fått motsatsen - starka, jämnlånga och fortare än ogräs växande naglar.
Hur då? Eftersom jag inte blir sponsrad av depend kan ni lita på mina ord, here goes;
Eftersom jag själv har ett relativt nyvunnet intresse för nagellack som en pigg accessoar till kläderna man bär blir det att jag målar nytt lack och nya färger nästan varannan dag vilket sliter mycket på naglarna och trots att jag föredrar korta naglar vill jag ändå ha dem välskötta, så jag inhandlade ett depend-kit som man använder i tre steg.
1. Nagelbandspeeling som man masserar in i nagelbanden (helst efter att ha badad fingrarna i ljummet vatten en stund) och sedan låter sitta i ca 3 minuter innan man sköljer av.
2. Myrraolja som penslas på såväl nagelbanden som själva nageln och masseras in noggrannt.
3. Nagelbandsolja som masseras in på, surprisingly enough - nagelbanden
Fjärde steget finns inte med i kittet, men det är;
4. Skyddande baslack som läggs under nagellacket för att det ska sitta bättre och skydda nageln.
Et voila! Det fungerar verkligen, mina naglar går aldrig av och växer fortare än jag egentligen orkar med.
Personligen tycker jag att omålade, långa naglar ser rätt nasty ut, så ett tips är ju att då antingen vara noga med lackningen eller om man inte vill ha någon färg - åtminstone lägga ett ljusrosa lack över.
SM i sköna namn.
Seriöst, Ingolf? Noine?
De platsar helt klart på listan för namn på framtida barn.
Svar på fråga.
Typ en gång om dagen får jag frågan:
"Emma, varför har du så röda händer?"
Så för enkelhetens skull tänkte jag besvara den.
Jag får röda alternativt blålila händer vid värmeväxlingar, enligt en hudläkare så har vissa känsliga blodkärl i huden som reagerar på värmeväxlingar, så har jag haft det sedan jag var liten, sedan röker jag ju också vilket säkerligen inte gör det bättre.
Men färgglatt är fint, om det är riktigt kallt kan man skymta regnbågens alla färger på mina händer.
Så nu vet ni. Leave Britney alone.
Trötter.
Gudars vad trött jag är. Jag fick motvilligt lämna bilen igår efter att det tagit mig över en timma att ta mig hem från jobbet, köerna när man ska hem på essingeleden 16:00 är helt enkelt inte värt det.
Idag ska jag ta en tur på crosstrainern när det lugnat sig på gymmet till kvällen, jag kommer helt klart stupa i säng ikväll, det blev inte mycket mer än 5 timmars sömn igår då jag låg och uppe och babblade med en halvnaken blondin i sängen, det var dock inte helt fel.
Träna tills man spyr.
"Detta kommer bli jävligt jobbigt men du kommer klara det", så sa min PT innan gårdagens pass kickade igång. Bara de orden "men du kommer klara det" tror jag var det som gjorde att jag faktiskt klarade det.
Det var fruktansvärt jobbigt, men också väldigt kul att pressa sin kropp till maxgränsen. Jag bestämde mig redan första gången jag började gå hos min PT att jag bara skulle tänka och säga positiva saker under passet, saker som "jag orkar inte" eller "det går inte", är bannade i min hjärna under den timmen.
"Då kör vi trettiofyra benböj", jag svarar alltid "javisst" och efteråt "det där gick ju hur bra som helst" och det underlättar faktiskt något enormt, det är jobbigt nog som det är fysiskt, då är det viktigt att man stöttar sig själv psykiskt också.
Nog om det, när passet pågått i ca 40 minuter började jag känna mig lite märklig, vi skulle precis göra goblet squat, jag tror jag gjorde 4 eller 6 innan jag började få den där kallsvettiga känslan.
"Det känns som jag ska tuppa", sa jag och blev beodrad att sitta ner med huvudet mellan benen en stund. Efter ett tag kändes det bättre och jag körde igång igen.
Känslan kom tillbaka och till slut började musiken och min PT's röst låta helt förvrängda, jag fick som lock för öronen och kunde inte stå upprätt.
Sedan började spy-känslorna komma och min PT tog med mig avsides och gav mig en spyhink. Jag spydde aldrig, men det var väldigt, väldigt nära.
Han kom in med en frukt-smoothie och fruktsocker som jag fick mula i mig.
"Jag känner mig som tjockisarna i The Biggest Looser", sa jag lite modstulen över att ha behövt avbryta passet innan det var klart.
Dock var det tydligen inget ovanligt att sådant här hände, och det märkliga var att jag kände mig inte "färdig" i kroppen innan jag klappade ihop utan tvärtom otroligt taggad.
Vi tittade på en bild hur jag såg ut första gången jag försökte mig på att göra en knäböj. Skillnaden fram tills nu är enorm, jag kan inte förstå det. Från att knappt kunnat komma ner en endaste bit kan jag nu gå djupt ner med ryggen rak - wow!
Så trots att min PT får mig att spy och tuppa av så är han väl värd varenda öre.
Livet i en ryggsäck
Känns som jag bor i min röda ryggsäck just nu som är fullknökad med allt från träningskläder till plattångar, men jag klagar inte, livet är underbart!
Jag är i princip bara hemma och vänder känns det som och jag får skriva en miljard kom-ihåg-listor, virrpanna som jag är.
Livspusslet kallar dom det I guess, dagens utmaning blir att hitta en parkeringsplats på Östermalm, om jag ens vågar åka dit med bilen och att bli plågad av min PT.
Nattens wierdo-dröm
Obs, jag skriver detta för att jag vill komma ihåg denna drömmen, jag förstår att det inte är överdrivet kul att läsa.
Anyways, drömmen börjar på landet där vi har ställt upp en stor bur där vi ska fånga något slags djur (okänt vilket typ av djur)
Det enda som hamnar i den här voljärliknande buren är en 5-årig flicka, en ekorre, en kameleont och en grön ödla, men man hör en massa djur rassla omkring därinne och jag tycker det är ascoolt.
Jag skrev ner drömmen i anteckningsblocket och där står "mycket folk" minns inte riktigt vad jag menade med det, men därefter skulle jag vara kattvakt till en katt i ett Shurgard förråd.
Efter det gick jag, John och pappa in på vivo för att köpa tillbehör för att göra egna semlor, jag och John gick tydligen i egna utklädningskläder (detta minns jag inte heller särskilt bra), jag tror det var grymt roliga utklädnader.
Jag drömde även att min näsa och en del av mitt ansikte föll av så att jag var tvungen att limma fast det med ögonfranslim, sedan var jag och min plastsyrra Frida på ett köpcentrum, jag letade efter en plastikkirurg som skulle ligga där, dels för att skaffa tandställning, jag hade tydligen fått väärldens överbett, men också för att sy fast delen av mitt ansikte som ramlade av.
Too much careface.
"Bry dig inte om det där, det är inte ditt problem".
Nej jag vet att det inte är mitt problem, jag skulle lika väl kunna skita i allt. Men då gör jag precis så som jag hatar när andra gör.
Byter samtalsämne, låtsas som ingenting fastän problemet liksom finns framför näsan på dem. Det är så fruktansvärt frustrerande, jag vet liksom inte var jag ska ta vägen.
Och det värsta med ett missbruk, det absolut värsta är att det står över alla relationer i världen, det har jag förstått nu. Ingen jävel betyder något förutom det man är beroende av.
Kära livmoder,
...Jag förstår att du är aslack för att jag är ovillig att reproducera och att du bullade upp med mjuka väggar och grejer därinne och lät ett ägg ligga och vänta helt förgäves.
Men nu har jag haft ont i tre dagar. Tre dagar, kan vi inte bara lägga ner stridsyxan du och jag?
Jag uppskattar att du fungerar som det ska, det kommer jag absolut ha användning för senare i livet, men du förstår, jag vill ju göra karriär och bada i vattenfall och snorkla med havsköldpaddor innan du får som du vill.
Peace.
Rolig mammablogg
Om ni vill ha en blogg att läsa tycker jag ni ska kika in hos Jennifer - den typ enda roliga mammabloggen som finns i omlopp i cybervärlden. Hon skriver väldigt ärligt och avslappnat om vardagslivet med hennes man och deras lilla groda.
En av mina värsta mardrömmar när jag väl bli mamma är att jag ska förlora min humor, det är typ den som håller mig flytande här i livet.
Kommer jag inte kunna asgarva åt crappigt gjorda dubbingar längre? Kommer jag gå omkring och fräsa åt ungar och karl?
När jag läser bloggar och på forum får jag intrycket att många kvinnor blir dead serious i samma stund som de blir mödrar. Okej, jag förstår, det krävs ett visst mått av allvar i den nya rollen, oro för den lilla i kombination med sömnbrist kanske inte gör en till årets roligaste person, men ändå, tappar man sin personlighet eller var dessa lika torra och tråkiga innan de fick ungar?
Kommer jag också bli en nervig morsa som inte låter någon ta i mitt barn om de inte har decinficerats från topp till tå?
Jag hoppas verkligen inte det, jag hoppas att min egen mor, som varit en sånhär "men vafan, låt ungarna klättra i containern"-mamma, kommer att ruska om mig och säga åt mig att skärpa mig om jag blir sådan.
Hon är min förebild på sätt och vis. Mina lite vildare storasyskon klättrade på lekhustak, dök ner i containrar med mera och mamma lät dem hållas. Gjorde de illa sig plåstrade hon om, självklart var hon säkerligen lika orolig som alla andra mödrar men både hon och pappa såg inte livsfaror i allt utan snarare utrymme för lärdom och upptäckslusta.
Den ständiga oron och att vilja sina barn det bästa är helt naturlig och det är väl kanske lite väl kaxigt av mig att sitta och uttala mig och saker jag ännu inte har en aning om, men jag hoppas och tror att jag kommer bli en laid back mamma och aldrig en hysterisk bitterfitta.
I så fall vill jag att någon ruskar om mig rejält. Och visar mig "Ugglor i Mossen".
Dear diary.
Kära dagbok,
Idag blev jag plågad av min PT för första gången sedan han stack till Thailand i tre veckor och lämnade mig åt mitt öde.
Det har ju gått lite sisådär med att komma tillbaka i rutin igen efter förkylningar och liknande, men nu har vi gått igenom programmet en gång till och jag tycker att träningsprogrammet vi har utformat känns bra och alldeles lagom.
Däremot har jag nu förbrukat 2013's friskvårdsbidrag - fyra sessioner räckte det till. Smakar det så kostar det och jag kommer att behöva trappa ner på PT-besöken om jag inte ska bli ruinerad, däremot kommer jag definitivt behöva hans stöd, i den omfattningen jag har råd.
På gymmet där jag tränar själv finns det ett tjej och ett killgym. Tjejgymmet har inga vikter och är endast utrustat med crosstrainers, hur fjantigt? Det ger signalerna att tjejer inte tränar "på riktigt" och det gillar jag inte.
Skitsamma, jag är badass och hänger på killarnas gymdel i alla fall.
I övrigt kan jag meddela att jag och Anna åker till Egypten i mars, det stod att man eventuellt kunde få se havssköldpaddor och ungefär där blev jag hooked och jag kan kryssa av en till världsdel på min lista - fantastiskt! Jag har ju som mål att besöka en ny om året.
Förövrigt är jag hungrig.
Jag <3 9gagkommentarer
Respons.
Hey guys, vad roligt det är med respons på inläggen vare sig ni håller med eller inte. Som många säkert märker är detta min ventil utåt och ett sätt att hålla igång mitt skrivande, men det är jättekul att läsa vad andra tycker/tänker kring inläggen.
Fortsätt gärna med det, även om ni skulle tycka att det jag skriver suger eller inte alls håller med om det som står.
Fuck erat "pro life"
Det finns få saker som gör mig så provocerad som just konservativa amerikaner. Anledningen är egentligen inte att deras åsikter skiljer sig från mina - det kan jag köpa, det som gör mig vansinnig är att de pressar ner sina, enligt mig, ofta idiotiska och helt onyanserade åsikter i halsen på alla andra.
Vad gjorde mig arg idag då?
För att förklara lite omkring allting måste jag ta det från början.
På MTV går en serie som heter "Teen Moms", där får man följa ett gäng tjejer som blev gravida som sextonåringar. Ett av paren valde adoption, det är det paret som höjs till skyarna i serien, inte bara av fansen utan av den icke objektiva psykologen Dr. Drew som håller i uppföljningarna som är i slutet på alla säsonger.
Visst är det oerhört starkt av ett par 16-åringar att ta beslutet att adoptera bort sin barn, något många andra inte skulle klara av, av helt naturliga skäl, det är nog det absolut jobbigaste - om inte snudd på omöjliga en mor och far kan göra.
De adopterade bort barnet till en kristet (of course) välställt par som verkar ha blivit underbara föräldrar till den lilla flickan.
Det är väl jättebra?
Här kommer problemet - på deras fanpage, som läses av tusen åter tusen amerikanska ungdomar skriver de att de har attendat på en "Pro-life"-konferens. Ungefär där förlorade jag all form av respekt för det här förnumstiga paret.
Det är helt okej att tycka att abort är fel, men att skräna ut det och att faktiskt arbeta för "Pro-life" tycker jag är rent ut sagt förkastligt.
Tanken med abort är att det är individens beslut, framförallt kvinnans. Det är nämligen hon som i värsta fall mot sin vilja måste bära ett barn i 9 månader och sedan föda det. Jag tycker det är självklart att det alternativet skall finnas, sedan är det upp till var och en.
Om du är emot abort - gör inte en abort, simple as that. Sedan kan man tycka vad man vill om att det redan är ett liv men jag skulle inte vilja leva i ett samhälle där kvinnor tvingas bära och föda ett barn mot sin egen vilja. För det är just kvinnan som får ta den smällen, det är knappast någon som pekar på den blivande fadern och säger "Titta vad han ställt till med!"
Vi vet alla hur det går till i länder där abort är illegalt - de utförs i alla fall och i värsta fall med dödlig utgång av desperata kvinnor som helt enkelt måste göra det.
Men självklart ska glättiga kristna amerikaner gasta ut sina åsikter och kräva att deras subjektiva moraliska preferenser ska gälla för alla.
Ska jag vara helt frank tycker jag de kan ta sin "Pro life" och köra upp den långt upp i röven, det är bara ett bevis för deras totala avsaknad av förmåga att sätta sig in i någon annans situation.
Vad som gör mig nästan mest ledsen är vilken ångest de åsamkar de kvinnor som aldrig någonsin skulle klara att adoptera bort sitt barn men som absolut inte kan behålla det, alla de som helt enkelt varit tvugna att ta bland de svåraste besluten som finns.
Jag respekterar i allra högsta grad alla de beslut som finns att ta vad gäller en oönskad graviditet, vare sig det är att adoptera bort barnet, göra abort eller behålla, alla är de lika svåra beslut för de inblandande, men vad jag inte tål är när folk har mage att peka med pinnar åt någon annans beslut och dessutom inte inse varför det är nödvändigt att det är just det, ett personligt beslut och ingenting som samhället har rätten bestämma åt en.
Livet som ADD-barn.
Jag har i det närmaste en fetisch för att skriva listor. Listor som jag bockar av och tillfredsställelsen av att få kryssa i en rutan är alldeles speciell.
Det beror på att jag levde i ett kaos i 18 år. Jag glömde allt. Jag gjorde mitt yttersta för att komma ihåg men alltid var det något jag glömde.
Om jag packade gympaväskan fattades alltid något, skor eller byxor. Mina hemmanycklar försvann en gång i veckan och jag fick alltid sitta i porten och vänta på att någon skulle komma hem eller gå hem till en granne.
Mina prylar fanns alltid på "upphittat", eller så gjorde de inte det och då var de borta.
Ju äldre jag blev desto mer påtaglig blev virrigheten och glömskan. Jag sov så mycket. Jag sov till fyra på förmiddagarna för att all min energi gick åt att hitta eller leta. Om jag ansträngde mig för att skriva MVG på ett prov så glömde jag bort den lilla läxan vi fått samma vecka och då var liksom provet förgäves, för det fattades alltid något viktigt som jag inte lämnat in.
"Men kan du inte bara hålla reda på grejerna?!" fick jag höra säkert en gång om dagen. Och nej, jag kunde inte göra det. För allt i världen kunde jag inte hålla reda på någonting.
Jag kom alltid försent till skolan. För det första var jag så utmattad och trött när klockan ringde att jag fortsatte sova och när jag väl vaknade och ägnat en timme åt att hitta ett par likadana strumpor och komma ihåg allt jag skulle göra gav jag liksom upp. Det spelade i alla fall ingen roll, så jag satte mig på golvet och läste en tidning istället.
Jag skulle ändå bli sen och jag hade ändå glömt 58 läxor som var nödvändiga för ett högre betyg och det spelade ingen roll att jag ansträngt mig och lämnat in en felfri uppsats. Hur jag än gjorde gick det åt helvete.
Så tillslut satt jag på kvartsamtal inför den avslutande terminen i tvåan på gymnasiet. Min närsynte mentor tittade på mig genom sina runda flaskbottnar och sa:
"Du har 9 IG-varningar Emma, jag vet inte vad vi ska göra". Jag började gråta. Jag grät och grät och grät.
Jag grät för att jag kände att jag gjort mina föräldrar besvikna, jag grät för att jag visste att jag kunde få MVG i engelska men inte kunde förmå mig att hålla allt jag skulle göra i minnet, jag grät för att jag funderade över hur jag någonsin skulle kunna klara ett jobb om jag inte ens kunde gå gymnasiet. Framförallt grät jag för att jag i min inre syn såg att jag skulle gå på socialbidrag resten av mitt liv och att detta var det som ämnat för mig.
Mamma som satt bredvid mig var helt lugn. Jag hade inte fått min diagnos ännu, men det var som att hon förstod.
Jag försökte desperat komma på lösningar, kunde jag tenta av allting? Kunde jag i ett sista försök korrigera 9 IG-varningar. Min mentor tittade medlidsamt på mig och gav mig en blick som i princip sa att det var tvärkört. Jag skulle behöva gå om.
Gå om, i min värld gick man om om man var analfabet eller ett skoltrött problembarn. Jag kunde ju inte gå om, jag var inte dum i huvudet.
Mamma sa bara lugnt "Men Emma, är det inte bättre att du ger upp här och låter dig själv vila lite. Ta några sabbatsmånader och så börjar du på en ny skola till hösten"
Det gjorde jag. Jag hoppade av till våren och jobbade som barnflicka. Ångesten över att mina kompisar skulle ta studenten nästa år men inte jag gnagde i mig, men samtidigt mådde jag så otroligt bra av att släppa allt och börja må bra igen.
Jag tränade varje dag, gick på kärringgympa och simmade. Jag hittade ett nytt gymnasium som hade en linje som hette "sam/medicin". Där började jag och det gick egentligen inte så fantastiskt mycket bättre.
Tills en dag då jag började läsa om ADD, den diagnos min bror fått något år tidigare. Allt stämde in, alla självtester fick full pott och jag ställde mig i kö för en utredning. Det kunde dröja tre år och så många år hade jag inte råd att vänta.
Mamma, som är van att strida med vården skrev ett långt, ömsom barskt ömsom medlidsamt brev till en instans om att jag måste få utredas nu.
Det fick jag. När jag var 18 började jag medicineras och helt plötsigt vändes min värld upp och ner. Plötsligt kunde jag sitta två hela timmar i streck med full fokus på en uppsats. Jag låste in mig arbetsrummet och skrev så att tangenterna smattrade, jag kunde läsa en bok utan att tappa bort vilken rad jag läste på 180 gånger och jag kunde som av magi hålla reda på det mesta jag skulle göra.
"Stör mig inte, jag pluggar!" mumlade jag och satt isolerad med min kaffekopp och njöt av att jag faktiskt kunde upprätthålla fokus. Var det så här enkelt för alla andra?
Vad hade jag kunnat åstadkomma om det här upptäcktes tidigare?
Helt plötsligt skrev jag MVG på min religionstenta som var hela kursen insmackad i ett enda prov, helt plötsligt sa min lärare att min uppsats var den bästa hon läst i hela sitt yrkesliv.
Så kan det vara, och då är det inte konstigt att man får i det närmaste en fetisch för att bocka av listor och få saker avklarade, för varje gång jag gör det påminner det mig om den underbara känslan att inneha en förmåga som man så länge saknat.
Mina bästa ekonomitips.
- Öronmärk
- Om du vet att du ska till frissan och att det kommer kosta 400kr så låt inte pengarna ligga på kontot utan pytsa in dem i på ett sparkonto där du ska nå dem. Gör så med alla små och stora utgifter du till 100% säkerhet vet att du kommer ha en månad. På så sätt har du koll på hur mycket pengar som faktiskt blir kvar att röra sig med och det minskar risken för att spendera pengar man inte har.
- Casha allt som går
- Cash is king som man säger. Du vill ha en dator för 6000, istället för att ådra dig en delbeltalning på flera månader, betala hela kalaset med en gång istället, efter att alla räkningar är betalda och du vet att du har pengar över för det nödvändiga den månaden. Visst är det surt när man måste punga iväg en så stor summa på en gång, men det är så mycket varan kostar, det enda som händer är att du får snåla resten av den månaden, men du slipper allt vad räntor och avgifter heter och bäst av allt - det du köper är betalt och klart och bara ditt.
- Delbetala med dig själv
- Om du inte kan, som ovan betala en så stor klumpsumma på en gång, delbetala med dig själv istället, med det menas att om du ska köpa en dator för 6000, lägg undan 3000 ena månaden och 3000 andra, ju mindre du kan lägga undan desto längre får du vänta på att köpa det, men å andra sidan är det du som har kontroll över köpet och hur mycket pengar som faktiskt går åt och återigen - inga avgifter, ingen ränta.
- Gör en önskelista
- Du kommer att köpa onödigt skit som du egentligen inte behöver, let's face it. Skriv en lista på alla saker som du inte nödvändigtvis behöver, men vill ha. Jag har bland annat en ny träningsbag och schyssta träningskläder på min, jag måste inte köpa det den här månaden, men nästa tänker jag göra det. Successivt kan man bocka av sin önskelista och strö ut den över flera månader.
Om du t.ex har suktat efter ett par nya jeans kan du köpa det och lite annat smått på din önskelista en månad och sedan låta de andra grejerna vänta till nästa.
Önskelistan kanske aldrig tar slut, men den kortas av och förnyas och du får en översikt på vad för saker du har köpt och vilka eventuella utgifter som kommer att komma.
- Kategorisera nödvändigt/icke nödvändigt
- Du dör knappast om du inte kan köpa en ny blus denna månaden, däremot kommer du troligen förfrysa fötterna om du traskar omkring i ett par håliga vinterskor när det är 20 minus ute. Ibland får man låta mindre roliga utgifter gå före de roliga men inte lika nödvändiga kostnaderna. Tänk på att du alltid kan handla den nya blusen nästa månad och tiden går ju fort när man har roligt.
- Om problem uppstår - prata med företaget
- Om du får en räkning eller en påminnelseavgift som du med säkerhet vet att du aldrig kommer kunna paya innan sista betalningsdatum - ring företaget eller kreditbolaget direkt. Nästan alltid kan man utan vidare skjuta upp betalningen en månad om man förklarar situationen, de brukar alltid vara medgörliga och om inte annat finns det alltid möjlighet till att ordna delbeltaning.
Jag själv hade en månad utan lön när jag bytte från mitt förra jobb till mitt nuvarande, då ringde jag till alla företag dit jag hade räkningar att betala och förklarade sonika att då och då kommer min nästa lön, inte en enda motsa sig att skjuta upp räkningarna.
Är din situation mer problematisk än den beskriven ovan ska du ändå ringa och föra en dialog med företaget/kreditbolaget. De är varken elaka, fyrkantiga eller ute efter att försätta folk i personlig konkurs, tvärtom är de ofta otroligt hjälpsamma och alltid finns det någon lösning på det hela.
- Spara för bövelen
- Ett sparande kan vara litet och smått beroende på vad man kan avvara. Pytsa in alla pengar som blir utöver det du brukar leva för, så som skatteåterbäringen är egentligen ganska smart att utan vidare lägga på sparkontot. När jag blev bestulen på hela min lön i mars förra året hade jag varit ganska fucked om det inte vore så att jag faktiskt hade en hel månadslön undanstoppad.
Spara så mycket du kan spara, det kan vara alltifrån några hundra till ett par tusenlappar, men försök att inte pilla på dom pengarna om det är absolut nödvändigt (t.ex bilen går sönder eller du behöver gå till tandläkaren akut).
- Få inte panik om pengarna tar slut
- Om du haft väldigt mycket utgifter en månad och inser att du har typ en 500 kvar och det är 2 veckor kvar till löning, försök i den mån det går att inte få panik och stoppa huvudet i sanden. Försök istället räkna ut vad som faktiskt går att göra med den 500 lappen för att utnyttja den bäst. Det blir en jäkla massa nudelpaket, exempelvis. Skämt åsido, det kan till och med vara så att den räcker de två veckorna, men se till att den räcker så långt det går.
Givetvis har du ju betalat alla räkningar innan du står med 500kr kvar på kontot, har du inte det så är du tamigfan helt hopplös.
2012 summering
Jag tror aldrig jag har bölat så mycket under ett år. Och jag som nästan aldrig gråter, jag brukar istället få en tryckande, strypande ångest vilket är 111 gånger värre. Tror jag. Det hade jag förvisso också i kombination med allt bölande.
Det var helt vedervärdigt jag mådde under vissa perioder på grund av en orsak, jag har sällan tvivlat på mig själv så mycket, men jag gav mig fan på att jag skulle ta mig igenom även detta och det gjorde jag ju.
Envishet har präglat 2012. Trots ständiga backlashes har jag vägrat ge upp och tro. Samma sak gäller körkortet. Sex uppkörningar tog det och hela mitt sparkonto åts upp av körlektioner och ständiga uppkörningar, men till slut gick det - och så är det ju, men ibland kan det vara nästintill omöjligt att finna styrkan till att fortsätta.
Jag visste så väl att allting skulle ordna sig om jag bara kunde förmå mig att sätta den ena foten framför den andra och jag hade alldeles rätt.
Men 2012 har jag levt och sakta men säkert börja lyssna på mig själv, den rösten som var kraxande hes och ovan att göra sig hörd ett tag lärde sig snart att tala tydligare.
Arbetet med mig själv var viktigare än någonsin och det kommer att fortsätta även nästa år.
Här följer en summering:
Januari:
Den stora dumpmånaden! Folk blev dumpade till höger och vänster. Jag blir fast anställd för första gången i mitt liv, min hand sväller upp och jag gör min femte misslyckade uppkörning.
Jag börjar på ridskola men slutar tvärt eftersom ridläraren sög.
Blogg-highlights:
Februari:
Jag inhandlar min första egna dator, jag går på en av mina livs värsta begravningar för en person som gick bort alldeles, alldeles för tidigt. Jag blir utsatt för bedrägeri och gärningsmännen lyckas plocka ut hela min lön, fastnar på övervakningskameror men är fortfarande inte ditsatta (svensk polisverksamhet i ett nötskal)
Blogg high-lights:
Mars:
I mars tar jag äntligen mitt körkort på sjätte försöket! Lyckan är total. Jag bokade även en resa till Lissabon.
Blogg high-lights:
April:
Jag åker för första gången utomlands själv, vilket går bra trots oroliga miner från höger och vänster, möter en massa spännande människor och får liksom ett kvitto på min egen självständighet.
Blogg high-lights:
Jag och Curt Kobain
Maj:
I maj blir jag bilägare, ser Ozzy live och tar årets första dopp
Blogg high-lights:
Juni:
Jag mår ganska dåligt över lag, med firar ett regnigt midsommar i Småland och hade på kuppen sönder min trotjänare HTC.
Blogg high-lights:
Juli:
Jag har semester för första gången sedan jag började jobba efter gymnasiet. Jag åker till Småland med John och platsyrran som jag då kom närmare, hade en helt awesome kräftskiva och åkte på min första långtur med Bettan. Sträckan Stockholm-Örebro-Örebro-Falköping avverkade jag helt själv!
Spenderar mestadelen av semestern med familjen och min bror.
Jag får reda på att min älskade syssling ska få barn!
Blogg high-lights:
Augusti:
Jag har den bästa födelsedagen på länge och får dessutom spendera den med min moster.
Blogg high-lights:
September:
Får delta i en jättelyckad kräftskiva hos min plastsyster och skapar min höstlista med saker jag ser fram emot, i syftet att inte bli höstdeppig.
Blogg high-lights:
Oktober:
Jag och min älskade syster åker till Biarritz tillsammans, vilket i vanlig ordning när vi reser blir en riktigt rolig resa. Jag får öva på min ringrostiga franska.
Jag åker på mitt livs första konferens!
Blogg high-lights:
November:
Jag går på Halloweenfest för första gången sedan jag var 10, en ganska stillsam månad men jag har undsluppit en höstdepression för första gången på länge och trivs riktigt bra med livet.
Blogg high-lights:
December:
Ännu en bra månad, jag börjar träna med PT som jag gav mig själv i födelsedagspresent, jag köper alla julklappar innan den första december och kan njuta av julen utan att stressa och får spendera julen med hela familjen samlad.
Blir pruttfull på nyår men ändå lycklig.
Blogg high-lights:
Test
Hej igen.
Jag har fått en däng av skrivlust. Var inte oroliga om texterna är sorgliga, jag fungerar så att ju bättre jag mår desto jävligare blir det jag skriver, kanske för att man har någon distans till allt det jobbiga då.
Ska jag vara helt ärligt så tycker jag att texterna suger, det säger jag verkligen inte som ett bekräftelsefiske utan det är min genuina åsikt, det finns ingenting jag är sådan fruktansvärd perfektionist när det gäller skrivandet att jag nästan kreverar om det inte är - enligt mig, perfekt.
Å andra sidan har jag inte skrivit prosa eller noveller på väldigt länge, så det är försiktiga trevande försök än så länge, för att smörja det rostiga så att säga.
Prosa #2 andra sidan.
"Du försvann så fort" sa hon andfått medan hon svingade gungan fram och tillbaka. Håret lade sig som en ridå över ansiktet varje gång hon gungade framåt. "Jag hann liksom inte med". Hon skrapade två raka spår i sanden under sina fötter. De vita tygskorna var fläckade av vårens leriga underlag. Det var alldeles tyst på den igenvuxna lekplatsen.
"Helt plötsligt var du död". Han svarade inte. Det gjorde han aldrig när hon pratade om det där. Han visste mycket väl vilket svällande känsla som växte i henne varje gång hon varsamt rensade bort barren som trillat ner på stenen och den outhärdliga smärta som vilade när hon plockade upp en näsduk ur fickan för att minituöst torka den ren från björkpollen som vinden hade med sig från skogsdungen precis intill.
Han var också medveten om det fruktansvärda samvetet som drabbade henne när stenen såg det minsta bortglömd ut. Då kunde hon ibland falla ner på knä i den fuktiga mossan och gråta hejdlöst.
"Ja ja" sa hon kort och reste sig upp från gungan så att kedjorna rasslade "Jag vill bara att du skulle veta", rösten stockade sig och hon knep ihop ögonen "att det är så jävla jobbigt, att vara den som får ta hand om allt". Den kvävande sorgen övergick med ens i ett vakuum av vrede. Det spritte i kroppen och hon spände käkarna. Plötsligt sparkade hon så hårt hon kunde mot gungan som häftigt studsade mot den rostiga ställningen.
"Din förbannade idiot" skrek hon så att rösten skar sig, en förbipasserande dam ryckte förskräckt till så att kopplet hon höll i nästan välte omkull den lilla terriern som koncentrerat stod och nosade på något i gräset.
Bakom henne spatserade en pojke med en lång trägren i sin hand. Han tittade försynt upp under mössan som nästan glidit ner över ögonen på honom. Hon kunde se hans suddiga figur i periferin men vägrade lyfta på huvudet utan koncentrerade blicken på en av de naggade trästolparna som omgärdade lekplatsen.
Han skrapade pinnen mot den grusiga asfalten så att kornen lekfullt studsade fram och tillbaka.
"Mormor" sa han och ryckte henne i jackan. "Kan man egentligen prata med döda?"
"Ja visst kan man det, bara det att de inte är så värst bra på att svara".