Jag har i det närmaste en fetisch för att skriva listor. Listor som jag bockar av och tillfredsställelsen av att få kryssa i en rutan är alldeles speciell.
Det beror på att jag levde i ett kaos i 18 år. Jag glömde allt. Jag gjorde mitt yttersta för att komma ihåg men alltid var det något jag glömde.
Om jag packade gympaväskan fattades alltid något, skor eller byxor. Mina hemmanycklar försvann en gång i veckan och jag fick alltid sitta i porten och vänta på att någon skulle komma hem eller gå hem till en granne.
Mina prylar fanns alltid på "upphittat", eller så gjorde de inte det och då var de borta.
Ju äldre jag blev desto mer påtaglig blev virrigheten och glömskan. Jag sov så mycket. Jag sov till fyra på förmiddagarna för att all min energi gick åt att hitta eller leta. Om jag ansträngde mig för att skriva MVG på ett prov så glömde jag bort den lilla läxan vi fått samma vecka och då var liksom provet förgäves, för det fattades alltid något viktigt som jag inte lämnat in.
"Men kan du inte bara hålla reda på grejerna?!" fick jag höra säkert en gång om dagen. Och nej, jag kunde inte göra det. För allt i världen kunde jag inte hålla reda på någonting.
Jag kom alltid försent till skolan. För det första var jag så utmattad och trött när klockan ringde att jag fortsatte sova och när jag väl vaknade och ägnat en timme åt att hitta ett par likadana strumpor och komma ihåg allt jag skulle göra gav jag liksom upp. Det spelade i alla fall ingen roll, så jag satte mig på golvet och läste en tidning istället.
Jag skulle ändå bli sen och jag hade ändå glömt 58 läxor som var nödvändiga för ett högre betyg och det spelade ingen roll att jag ansträngt mig och lämnat in en felfri uppsats. Hur jag än gjorde gick det åt helvete.
Så tillslut satt jag på kvartsamtal inför den avslutande terminen i tvåan på gymnasiet. Min närsynte mentor tittade på mig genom sina runda flaskbottnar och sa:
"Du har 9 IG-varningar Emma, jag vet inte vad vi ska göra". Jag började gråta. Jag grät och grät och grät.
Jag grät för att jag kände att jag gjort mina föräldrar besvikna, jag grät för att jag visste att jag kunde få MVG i engelska men inte kunde förmå mig att hålla allt jag skulle göra i minnet, jag grät för att jag funderade över hur jag någonsin skulle kunna klara ett jobb om jag inte ens kunde gå gymnasiet. Framförallt grät jag för att jag i min inre syn såg att jag skulle gå på socialbidrag resten av mitt liv och att detta var det som ämnat för mig.
Mamma som satt bredvid mig var helt lugn. Jag hade inte fått min diagnos ännu, men det var som att hon förstod.
Jag försökte desperat komma på lösningar, kunde jag tenta av allting? Kunde jag i ett sista försök korrigera 9 IG-varningar. Min mentor tittade medlidsamt på mig och gav mig en blick som i princip sa att det var tvärkört. Jag skulle behöva gå om.
Gå om, i min värld gick man om om man var analfabet eller ett skoltrött problembarn. Jag kunde ju inte gå om, jag var inte dum i huvudet.
Mamma sa bara lugnt "Men Emma, är det inte bättre att du ger upp här och låter dig själv vila lite. Ta några sabbatsmånader och så börjar du på en ny skola till hösten"
Det gjorde jag. Jag hoppade av till våren och jobbade som barnflicka. Ångesten över att mina kompisar skulle ta studenten nästa år men inte jag gnagde i mig, men samtidigt mådde jag så otroligt bra av att släppa allt och börja må bra igen.
Jag tränade varje dag, gick på kärringgympa och simmade. Jag hittade ett nytt gymnasium som hade en linje som hette "sam/medicin". Där började jag och det gick egentligen inte så fantastiskt mycket bättre.
Tills en dag då jag började läsa om ADD, den diagnos min bror fått något år tidigare. Allt stämde in, alla självtester fick full pott och jag ställde mig i kö för en utredning. Det kunde dröja tre år och så många år hade jag inte råd att vänta.
Mamma, som är van att strida med vården skrev ett långt, ömsom barskt ömsom medlidsamt brev till en instans om att jag måste få utredas nu.
Det fick jag. När jag var 18 började jag medicineras och helt plötsigt vändes min värld upp och ner. Plötsligt kunde jag sitta två hela timmar i streck med full fokus på en uppsats. Jag låste in mig arbetsrummet och skrev så att tangenterna smattrade, jag kunde läsa en bok utan att tappa bort vilken rad jag läste på 180 gånger och jag kunde som av magi hålla reda på det mesta jag skulle göra.
"Stör mig inte, jag pluggar!" mumlade jag och satt isolerad med min kaffekopp och njöt av att jag faktiskt kunde upprätthålla fokus. Var det så här enkelt för alla andra?
Vad hade jag kunnat åstadkomma om det här upptäcktes tidigare?
Helt plötsligt skrev jag MVG på min religionstenta som var hela kursen insmackad i ett enda prov, helt plötsligt sa min lärare att min uppsats var den bästa hon läst i hela sitt yrkesliv.
Så kan det vara, och då är det inte konstigt att man får i det närmaste en fetisch för att bocka av listor och få saker avklarade, för varje gång jag gör det påminner det mig om den underbara känslan att inneha en förmåga som man så länge saknat.