Vad mår ett barn bra av?

Detta läste jag på en annan blogg:
"Tjejen har psykiska besvär, ADHD mm och verkade inte ens kunna ta hand om sig
själv, pojkvännen måste också ha en psykisk störning och hur de ska kunna ta
hand om ett barn, uppfostra det och lära pojken om allt känns så långt borta.
Dessutom har de inget socialt nätverk som kan hjälpa dem, vilket tragiskt liv
den nyfödde kommer få!"
 
I det här fallet blir jag förvånad över hur man kan vara så snabb att avgöra huruvida ett barns liv kommer bli "tragiskt" eller inte.
ADHD finns det mediciner för och är knappast något som gör en dålig förälder per automatik. Nu är jag inte helt insatt i situationen men "psykiska besvär" är väldigt luddigt och kan inbegripa allt möjligt. 
 
Dessutom finns det många som faktiskt skärper till sig när de får barn och ser till att ordna upp sina liv, vad säger att dessa med säkerhet inte kommer att göra det?
 
Ibland kan jag bli lite chockad över folks syn på vad barn mår bra av och inte.
Enligt svennebananer lever barn i "misär" om de inte har varsitt eget rum eller får åka omkring i en buggaboovagn sitt första levnadsår.
 
Mitt personliga skäl till att jag vill ha barn under ordnade former är fler, dels vill jag ha levt mitt liv innan jag ägnar hela min vakna tid åt någon annan, sedan är det av rent praktiska skäl, det är bra mycket softare att ha egen bil om man har ungar, då kan man förflytta sig lättare och slipper släpa omkring med barnvagnar och matkassar på bussar, samma sak med en bostad där alla ryms, man slipper gå på varandra och kan stänga in odågorna när dom är jobbiga (skämt åsido... eller?)
 
Men, jag tror inte för en sekund att barn mår dåligt av att behöva dela rum eller att inte exakt allt är under ordnade former.
Vad vi glömmer ganska fort är att det är en minoritet av jordens befolkning som bor i en 2-plans villa med bil och som kan ge sina barn skaloveraller från Polarn och Pyret, det vore helt befängt att tro att alla dessa barn mår dåligt.
 
Den viktigaste biten, som många missar är den känslomässiga biten i uppväxten, det är det centrala i huruvida ett barns uppväxt blir trygg eller inte. Om föräldrarna är känslomässigt avståndstagande eller står och skriker okvädesord till varandra är det knappast så att barnet finner någon tröst i sitt nya barbiehus.
 
Jag själv växte upp trångbodd, och visst fick man tuppjuck emellanåt när man ville vara ifred, men det var absolut inget någon av oss mådde dåligt av och jag brydde mig så lite om vilka kläder jag bar att mamma faktiskt fick tvinga med mig till affären när det skulle handlas nytt.
 
Det som skrämmer mig är inte familjer som bor för trångt eller har det halvtaskigt ekonomiskt ställt, det som skrämmer mig mer ändå är att folk är så ytliga och materialistiska att de på riktigt tror att dessa barn är dömda till ett liv i misär på grund av dessa anledningar.
Än mer eftersom barn som mår dåligt och lever i ekonomiskt välställda hem är svårare att upptäcka p.g.a våra egna snedvridna föreställningar.
 
Sedan skulle man ljuga om man påstod att sociala problem och missbruksproblem går hand i hand med förorter med låg inkomst och så vidare, men man får inte glömma att även i de finaste salonger finns det barn lever i misär, möjligtvis inte materiellt, men väl i känslomässig misär.
 
Jag tror därför att det viktigaste är att se till att man ger sitt barn en trygg känslomässig miljö att växa upp i och det är även det man bör förmedla. 
För i slutändan är det så mycket mer värt än den materiella biten och det kan göras oavsett hur trångbodda man är och/eller hur man har det ekonomiskt ställt.

Kommentarer
Sara

Fantastiskt inlägg! Fler människor borde komma ihåg detta.
Kram

2013-02-07 @ 06:21:56

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback