Man får räkna med mord om man tillåter barnaga.
Jag läste metro's artikel som handlar om 3-årige Bastien i Frankrike som avled efter att hans pappa "straffat" honom genom att stänga in honom i tvättmaskinen för att sedan slå på den. http://www.metro.se/nyheter/3-arige-bastien-dodades-i-tvattmaskinen/EVHkkC!yVucYedBufUI/
Att pappan är helt från vettet råder det ingen tvekan om, men jag tycker också att det franska samhället också är skyldiga till Bastiens död.
Om man tillåter barnaga kan saker som dessa bli konsekvensen. För hur drar man gränsen mellan vad som är aga och vad som är misshandel?
Vad är ett "straff" i enlighet med barnets uppfostran och vad är regelrätt misshandel enligt fransmännen, undrar jag.
Ett blåmärke tynar med tiden bort, det gör inte de psykologiska skadorna.
Kan man inte uppfostra sitt barn utan att använda fysiska eller förnedrande bestraffningar har man problem.
Alla de underbara föräldrar som fostrat sina barn med kärlek och tillrättavisat på ett sätt som inte innefattar dessa saker kan vittna om att det fungerar alldeles utmärkt.
Problemet är bara hur vi ska få bort denna ruttna kvarleva från 1800-talet, ur dagens samhälle och få fler att kriminalisera barnaga.
Att pappan är helt från vettet råder det ingen tvekan om, men jag tycker också att det franska samhället också är skyldiga till Bastiens död.
Om man tillåter barnaga kan saker som dessa bli konsekvensen. För hur drar man gränsen mellan vad som är aga och vad som är misshandel?
Vad är ett "straff" i enlighet med barnets uppfostran och vad är regelrätt misshandel enligt fransmännen, undrar jag.
Ett blåmärke tynar med tiden bort, det gör inte de psykologiska skadorna.
Kan man inte uppfostra sitt barn utan att använda fysiska eller förnedrande bestraffningar har man problem.
Alla de underbara föräldrar som fostrat sina barn med kärlek och tillrättavisat på ett sätt som inte innefattar dessa saker kan vittna om att det fungerar alldeles utmärkt.
Problemet är bara hur vi ska få bort denna ruttna kvarleva från 1800-talet, ur dagens samhälle och få fler att kriminalisera barnaga.
Det vi har orsakat får vi också lov att städa upp.
Jag kan ärligt tycka att vi människor har en förbannad plikt att göra allt vi kan för att utrotningshotade arters fortlevnad.
För det är inte naturens eget verk att regnskogens ståtliga träd faller som furor och att dess artrikedom reduceras tillsammans med grenarna som faller mot marken.
Det är vi som är skyldiga.
Och även om vi västerlänningar gärna vill tro det så ligger inte ansvaret på oss västerlänningar, det är ju inte vi som är ute i djungeln och skövlar.
Men vi är konsumenter, vi tittar tårögt på "Mitt i naturen" när apornas skrik överröstas av munstruösa sågmaskiner och när vi inte orkar se på eländet mer plockar vi upp kontrollen från mahognybordet och byter kanal.
http://www.wwf.se/insamlingsportal/
True story bro
Jag har försökt i minst 10 års tid att se positivt på vintern. Det går inte. Från november till mars handlar det mesta om att hålla huvudet ovanför vattenytan och inte sjunka för långt ner i sörjan.
Det handlar inte om att det är kallt utan i huvudsak avsaknaden av ljus som tär på mig så mycket, vilket det naturligtvis gör på alla men för mig är läget mycket mer allvarligt.
Jag mår verkligen inte bra. Jag valde bort årets utlandsresa för att kunna ta körkortet vilket jag inte ångrar. Men det tär.
Dagens neiiihjjjjjj:
Killen ringer från Sydamerika "Jag kanske stannar i ett par veckor till"
Jag: "Ååh vad kul"
Innerst inne: "Varför i helvete lämnade du mig kvar i detta gudsförgätna iskalla rövhål?! Förrädare!"
Dagens yaaaayyy:
Killen ringer från sydamerika "Tjejerna här är rätt fula"
Jag: "Oj oj oj då"
Innerst inne: "Wooop!"
Resultatet av golvläggningen
Före:
Efter:
Efter:
Att hamna i en destruktiv relation och hur du ska göra om du hamnar där.
Innan jag själv upplevde det så tillhörde jag också skaran som tänkte "men allvarligt talat, varför stannar man kvar med en kille som förtrycker en?"
Det är ett faktum, att om man inte själv har upplevt det förstår man heller inte hur det fungerar. Att hamna i en destruktiv relation är en långsam och väldigt komplex process. Jag ska försöka förklara hur och varför.
En stor och avgörande sak är självkänsla. Hos båda parter. Hos den som blir förtryckt kanske självkänslan redan är svag vilket gör denne till ett ännu lättare offer. Men oftast är det så att även den som förtrycker ha svag självkänsla, alternativt psykopatiska drag - vilket är själva anledningen till att denne har behovet av att förtrycka.
Allt börjar fantastiskt, förtryckaren är ofta väldigt romantisk, säger alla saker man vill höra. Detta pågår under en lång tid utan några synbara tecken på att något skulle vara fel. Då är man hooked, fast och redan i förtryckarens klor.
Förnedringen börjar inte i stor skala utan är till en början knappt synbara inslag i relationen.
Det kan vara saker som nästan kan tolkas som lite gulliga. En förnedring som alltid följs av "men älskling, hjärtat då".
När dessa sakta men säkert ökar i styrka har man redan vant sig vid att höra det och tycker inte att det är några konstigheter.
Förtryckaren har en eminent förmåga att vända på saker så att vad som än händer är det ens eget fel. Om någonting konstigt händer, exempelvis en misstänkt otrohet blir förtryckaren dramatiskt förkrossad över hur man ens kan tro en sådan sak om personen.
I vissa fall kan det gå så långt att personen börjar prata om att göra slut på grund av att man inte har någon tillit till denne.
Detta händer inte när man regelrätt anklagar för otrohet utan om man ställer obekväma frågor (som borde vara helt normala om man inte varit otrogen)
"Okej, men vem är den här tjejen och hur känner ni varandra?"
"Varför frågar du så mycket? Gud vad du håller på och snoka hela tiden!"
Om man av någon anledning gråter eller blir ledsen när dessa situationer uppstår kan personen komma med saker som
"Varför gråter du? Det är jag som borde vara ledsen nu!"
Ett argument som man i den situationen har svårt att värja sig emot. Förtryckaren negligerar och förminskar ständigt ens egna känslor och gör sig själv till huvudperson i alla lägen.
Ett annat knep förtryckaren kan använda sig av när denne gjort en tillräckligt ledsen är att på ett förnedrande och nedlåtande sätt trösta en, genom att till exempel sätta handen under hakan och säga saker som:
"Men tönt, varför gråter du? Det där är väl inget att vara ledsen för?".
När man till slut är så insnärjd och manipulerad tappar man greppet om verkligheten. Man vet inte längre vad som är rätt och fel, vad som är sjukt och vad som är vettigt.
För vad man än säger, hur man än gör kommer förtryckaren med ett "bättre" argument som man inte kan svara emot.
Känslor handlar ju egentligen inte om rätt och fel, det handlar om hur man själv upplever saker.
Jag var med om en - när jag tänker tillbaka, helt bisarr situation. Den jag levde med hade varit otrogen och blivit ertappad. Men för att förflytta fokus från sin egen miss riktade han strålkastarljuset mot mig istället. Som argument för att jag inte borde få gå på krogen eller varför han inte kunde lita på mig sade han:
"Om jag, som älskar dig så mycket har kunnat vara otrogen på fyllan så måste du också kunna det, det är därför jag är rädd."
Hur står man ut med detta? Varför drar man inte när dessa saker börjar krypa fram?
Jo, för att förtryckaren vet precis i vilket läge denne ska byta taktik. När det börjar bli för mycket förnedringar växlar personen ofta häftigt om och visar sin mest fantastiska sida.
Det är inte ovanligt att denne tar på sig en liten del av skulden själv, men lägger den ändå över på en själv genom att hävda att det till stor del var du själv som orsakade dennes reaktion.
Då blir man överröst med vackra ord, nu ska det bli annorlunda och vi ska kämpa tillsammans. Men mest är det du själv som ska skärpa dig, då kommer allt bli bra igen.
Men det går inte att skärpa sig. Det spelar ingen roll vad du gör för allt blir ändå fel till slut.
Förtryckaren har också väldigt smarta knep för att kunna gå över gränsen vad gäller den kroppsliga integriteten. Om man av någon anledning avvisar denne på ett eller annat sätt följs det ofta av dramatiska utspel som;
"Älskar du mig inte längre? Får jag inte ens röra min egen partner?"
Med de orden tar ofta det dåliga samvetet överhanden och offret gör då saker emot den egna viljan.
I slutändan är allting ens eget fel.
- Att ens partner öppet kladdade på någon annan den där festen var p g a du har ett sjukt kontrollbehov och din partner är trött på det
- Att ens partner gjorde något emot ens vilja var för att du är elak och kall
- Att ens partner fick dig att börja gråta var för att du är en sån jävla lipsill som överdramatiserar allt och vill att folk ska tycka synd om dig
- Att ens partner sov borta hos någon random tjej är för att denne inte vill komma hem till natten i respekt för dig eftersom ni ändå kommer börja bråka när denne är full
Detta pågår i all oändlighet, förtryckaren kan erkänna sin skuld, men aldrig hela. Ett förlåt följs alltid av:
"Men du gjorde också fel"
Om du överväger att lämna relationen tar förtryckaren i det tunga artilleriet. Den här personen vet precis vad som får dig att snubbla. Det tunga artilleriet är finslipad manipulation som kan innebära att personen ifråga gör slut på ett abrubt och dramatiskt sätt, men ändå lämnar frågetecken och utrymme för en återförening.
Det kan vara att personen säger luddiga saker som "detta är inte slutet, vi får se, jag behöver space" vilket då innebär att du återigen är i en totalt maktlös situation där du ska respektera och har överseende för den person som hela tiden kontrollerat dig.
Ett annat tungt vapen är "det slutgiltiga". När förtryckaren märker att du inte bryr sig lika mycket längre och börjar stå stadigt på egna ben tar denne ut sitt sista ess i rockärmen nämligen "nu ses vi aldrig mer".
Detta kan vara ett sentimentalt "jag flyttar utomlands om en månad, ville bara säga hejdå" eller liknande. Detta är troligtvis inte en verklig plan utan återigen - bara ett sätt att återfå kontrollen.
Notera också att förtryckaren ofta växlar flitigt mellan olika metoder.
Denne kan agera aggressivt, romantiskt, låtsad empati, ånger, sakligt osv. När en metod slutar att fungera sätts nästa in och till slut är du så jävla bortkollrad att du inte förstår någonting längre. Framförallt är du rädd.
Här följer några varningstecken du ska se upp för;
- Åsikter om utseende och kläder.
När din partner på eget bevåg börjar dra ut tofsen du har satt upp eller säger "den där kjolen tänker jag aldrig låta dig ha på dig", klämtar varningsklockorna
- Åsikter om dina drömmar och känslor
När din partner säger åt dig vad du får/inte får känna eller drömma om är du ute på hal is. Om din partner skrattar åt något du drömmer om att göra exempelvis och negligerar detta som "det där är väl ingen dröm" ska du dra öronen åt dig
- Negligering av känslor
När din partner säger åt dig att "det där är inget att gråta över" eller att denne borde vara ledsen och inte du är verkligen inget gott tecken, det innebär att du inte tillåts känna på ett visst sätt och anklagas för känsloyttringar du inte kan rå för.
- Gör något kroppsligt du inte vill
Det spelar ingen roll om ni varit tillsammans i 50 år - ingen har någonsin rätt att röra dig utan din vilja! Och alla vet att bara för att man en enda gång inte är sugen på det ena eller det andra så innebär inte det att man slutat älska sin partner, det är bara dumheter!
Vad ska man göra om man hamnar i ovanstående beskriven situation?
För det första, berätta för någon! Prata, älta och ös ur dig.
Kontakta gärna en utomstående, exempelvis en psykolog som kan hjälpa dig att få rätsida på saker och ting.
En annan viktig sak är låta det ta tid. Du behöver inte bryta upp och gå vidare som en stark person på en dag, att ta sig ur något sådant kan ta lång tid - låt det göra det och känn dig inte misslyckad om du faller tillbaka några gånger innan du slutligen lyckas slå dig fri.
Vad ska man göra som anhörig om man ser att någon i ens närhet bli utsatt för detta?
Lyssna! Det är det absolut bästa rådet. Lyssna och ha tålamod. Det kan ta lång tid innan personen ifråga vågar ta steget och ta sig ur den destruktiva relationen.
Det spelar ingen roll hur många gånger du påpekar att personen borde lämna, denne kan vara mycket rädd och är troligen också väldigt mentalt nedbruten.
Genom att lyssna och finnas där ökar chanserna rejält för att personen till slut ska våga.
Om våld förekommer gäller givetvis andra bullar, då får man faktiskt tvinga personen bort därifrån fort som attan innan något spårar ur.
Och till sist;
Kom ihåg att det aldrig är ditt fel att du blir behandlad på detta sätt och att man inte är korkad eller svag för att man hamnar i en sådan sits, det kan hända vem som helst!
Skäms inte och våga berätta för någon, skäms heller inte om du faller för manipulation, vi är inga känslomässiga robotar, självklart blir vi påverkade.
Jag har försökt undvika att skriva i termer som hon och han som ni kanske har noterat. Detta därför att båda könen kan bli utsatta för detta. Det finns även kvinnor som manipulerar och utsätter sin partner för någon form av psykisk misshandel, det är lika illa som om en man gjorde det.
Det är ett faktum, att om man inte själv har upplevt det förstår man heller inte hur det fungerar. Att hamna i en destruktiv relation är en långsam och väldigt komplex process. Jag ska försöka förklara hur och varför.
En stor och avgörande sak är självkänsla. Hos båda parter. Hos den som blir förtryckt kanske självkänslan redan är svag vilket gör denne till ett ännu lättare offer. Men oftast är det så att även den som förtrycker ha svag självkänsla, alternativt psykopatiska drag - vilket är själva anledningen till att denne har behovet av att förtrycka.
Allt börjar fantastiskt, förtryckaren är ofta väldigt romantisk, säger alla saker man vill höra. Detta pågår under en lång tid utan några synbara tecken på att något skulle vara fel. Då är man hooked, fast och redan i förtryckarens klor.
Förnedringen börjar inte i stor skala utan är till en början knappt synbara inslag i relationen.
Det kan vara saker som nästan kan tolkas som lite gulliga. En förnedring som alltid följs av "men älskling, hjärtat då".
När dessa sakta men säkert ökar i styrka har man redan vant sig vid att höra det och tycker inte att det är några konstigheter.
Förtryckaren har en eminent förmåga att vända på saker så att vad som än händer är det ens eget fel. Om någonting konstigt händer, exempelvis en misstänkt otrohet blir förtryckaren dramatiskt förkrossad över hur man ens kan tro en sådan sak om personen.
I vissa fall kan det gå så långt att personen börjar prata om att göra slut på grund av att man inte har någon tillit till denne.
Detta händer inte när man regelrätt anklagar för otrohet utan om man ställer obekväma frågor (som borde vara helt normala om man inte varit otrogen)
"Okej, men vem är den här tjejen och hur känner ni varandra?"
"Varför frågar du så mycket? Gud vad du håller på och snoka hela tiden!"
Om man av någon anledning gråter eller blir ledsen när dessa situationer uppstår kan personen komma med saker som
"Varför gråter du? Det är jag som borde vara ledsen nu!"
Ett argument som man i den situationen har svårt att värja sig emot. Förtryckaren negligerar och förminskar ständigt ens egna känslor och gör sig själv till huvudperson i alla lägen.
Ett annat knep förtryckaren kan använda sig av när denne gjort en tillräckligt ledsen är att på ett förnedrande och nedlåtande sätt trösta en, genom att till exempel sätta handen under hakan och säga saker som:
"Men tönt, varför gråter du? Det där är väl inget att vara ledsen för?".
När man till slut är så insnärjd och manipulerad tappar man greppet om verkligheten. Man vet inte längre vad som är rätt och fel, vad som är sjukt och vad som är vettigt.
För vad man än säger, hur man än gör kommer förtryckaren med ett "bättre" argument som man inte kan svara emot.
Känslor handlar ju egentligen inte om rätt och fel, det handlar om hur man själv upplever saker.
Jag var med om en - när jag tänker tillbaka, helt bisarr situation. Den jag levde med hade varit otrogen och blivit ertappad. Men för att förflytta fokus från sin egen miss riktade han strålkastarljuset mot mig istället. Som argument för att jag inte borde få gå på krogen eller varför han inte kunde lita på mig sade han:
"Om jag, som älskar dig så mycket har kunnat vara otrogen på fyllan så måste du också kunna det, det är därför jag är rädd."
Hur står man ut med detta? Varför drar man inte när dessa saker börjar krypa fram?
Jo, för att förtryckaren vet precis i vilket läge denne ska byta taktik. När det börjar bli för mycket förnedringar växlar personen ofta häftigt om och visar sin mest fantastiska sida.
Det är inte ovanligt att denne tar på sig en liten del av skulden själv, men lägger den ändå över på en själv genom att hävda att det till stor del var du själv som orsakade dennes reaktion.
Då blir man överröst med vackra ord, nu ska det bli annorlunda och vi ska kämpa tillsammans. Men mest är det du själv som ska skärpa dig, då kommer allt bli bra igen.
Men det går inte att skärpa sig. Det spelar ingen roll vad du gör för allt blir ändå fel till slut.
Förtryckaren har också väldigt smarta knep för att kunna gå över gränsen vad gäller den kroppsliga integriteten. Om man av någon anledning avvisar denne på ett eller annat sätt följs det ofta av dramatiska utspel som;
"Älskar du mig inte längre? Får jag inte ens röra min egen partner?"
Med de orden tar ofta det dåliga samvetet överhanden och offret gör då saker emot den egna viljan.
I slutändan är allting ens eget fel.
- Att ens partner öppet kladdade på någon annan den där festen var p g a du har ett sjukt kontrollbehov och din partner är trött på det
- Att ens partner gjorde något emot ens vilja var för att du är elak och kall
- Att ens partner fick dig att börja gråta var för att du är en sån jävla lipsill som överdramatiserar allt och vill att folk ska tycka synd om dig
- Att ens partner sov borta hos någon random tjej är för att denne inte vill komma hem till natten i respekt för dig eftersom ni ändå kommer börja bråka när denne är full
Detta pågår i all oändlighet, förtryckaren kan erkänna sin skuld, men aldrig hela. Ett förlåt följs alltid av:
"Men du gjorde också fel"
Om du överväger att lämna relationen tar förtryckaren i det tunga artilleriet. Den här personen vet precis vad som får dig att snubbla. Det tunga artilleriet är finslipad manipulation som kan innebära att personen ifråga gör slut på ett abrubt och dramatiskt sätt, men ändå lämnar frågetecken och utrymme för en återförening.
Det kan vara att personen säger luddiga saker som "detta är inte slutet, vi får se, jag behöver space" vilket då innebär att du återigen är i en totalt maktlös situation där du ska respektera och har överseende för den person som hela tiden kontrollerat dig.
Ett annat tungt vapen är "det slutgiltiga". När förtryckaren märker att du inte bryr sig lika mycket längre och börjar stå stadigt på egna ben tar denne ut sitt sista ess i rockärmen nämligen "nu ses vi aldrig mer".
Detta kan vara ett sentimentalt "jag flyttar utomlands om en månad, ville bara säga hejdå" eller liknande. Detta är troligtvis inte en verklig plan utan återigen - bara ett sätt att återfå kontrollen.
Notera också att förtryckaren ofta växlar flitigt mellan olika metoder.
Denne kan agera aggressivt, romantiskt, låtsad empati, ånger, sakligt osv. När en metod slutar att fungera sätts nästa in och till slut är du så jävla bortkollrad att du inte förstår någonting längre. Framförallt är du rädd.
Här följer några varningstecken du ska se upp för;
- Åsikter om utseende och kläder.
När din partner på eget bevåg börjar dra ut tofsen du har satt upp eller säger "den där kjolen tänker jag aldrig låta dig ha på dig", klämtar varningsklockorna
- Åsikter om dina drömmar och känslor
När din partner säger åt dig vad du får/inte får känna eller drömma om är du ute på hal is. Om din partner skrattar åt något du drömmer om att göra exempelvis och negligerar detta som "det där är väl ingen dröm" ska du dra öronen åt dig
- Negligering av känslor
När din partner säger åt dig att "det där är inget att gråta över" eller att denne borde vara ledsen och inte du är verkligen inget gott tecken, det innebär att du inte tillåts känna på ett visst sätt och anklagas för känsloyttringar du inte kan rå för.
- Gör något kroppsligt du inte vill
Det spelar ingen roll om ni varit tillsammans i 50 år - ingen har någonsin rätt att röra dig utan din vilja! Och alla vet att bara för att man en enda gång inte är sugen på det ena eller det andra så innebär inte det att man slutat älska sin partner, det är bara dumheter!
Vad ska man göra om man hamnar i ovanstående beskriven situation?
För det första, berätta för någon! Prata, älta och ös ur dig.
Kontakta gärna en utomstående, exempelvis en psykolog som kan hjälpa dig att få rätsida på saker och ting.
En annan viktig sak är låta det ta tid. Du behöver inte bryta upp och gå vidare som en stark person på en dag, att ta sig ur något sådant kan ta lång tid - låt det göra det och känn dig inte misslyckad om du faller tillbaka några gånger innan du slutligen lyckas slå dig fri.
Vad ska man göra som anhörig om man ser att någon i ens närhet bli utsatt för detta?
Lyssna! Det är det absolut bästa rådet. Lyssna och ha tålamod. Det kan ta lång tid innan personen ifråga vågar ta steget och ta sig ur den destruktiva relationen.
Det spelar ingen roll hur många gånger du påpekar att personen borde lämna, denne kan vara mycket rädd och är troligen också väldigt mentalt nedbruten.
Genom att lyssna och finnas där ökar chanserna rejält för att personen till slut ska våga.
Om våld förekommer gäller givetvis andra bullar, då får man faktiskt tvinga personen bort därifrån fort som attan innan något spårar ur.
Och till sist;
Kom ihåg att det aldrig är ditt fel att du blir behandlad på detta sätt och att man inte är korkad eller svag för att man hamnar i en sådan sits, det kan hända vem som helst!
Skäms inte och våga berätta för någon, skäms heller inte om du faller för manipulation, vi är inga känslomässiga robotar, självklart blir vi påverkade.
Jag har försökt undvika att skriva i termer som hon och han som ni kanske har noterat. Detta därför att båda könen kan bli utsatta för detta. Det finns även kvinnor som manipulerar och utsätter sin partner för någon form av psykisk misshandel, det är lika illa som om en man gjorde det.
Skrivbord, träningsbänk och dator bortskänkes!
Skrivbordet har tidigare varit ett sekreterarskrivbord, det är i någon typ av björkfanér och är på hjul därmed väldigt smidigt att förflytta. Bordsskivan är ihopfällbar.
Skivstången finns med vikter 2st på 5kg och 2st på 10, finns med tillhörande isärmonterad träningsbänk om man vill ha.
Datorn saknar en del av chassit och fungerar lite halvt, går säkert att fixa. Vill man bara ha skärmen och tangentbordet går det bra.
Hör av er om ni vill komma hit och hämta något ut av det. Gärna redan idag!
Skivstången finns med vikter 2st på 5kg och 2st på 10, finns med tillhörande isärmonterad träningsbänk om man vill ha.
Datorn saknar en del av chassit och fungerar lite halvt, går säkert att fixa. Vill man bara ha skärmen och tangentbordet går det bra.
Hör av er om ni vill komma hit och hämta något ut av det. Gärna redan idag!
Saker som ALDRIG blir tråkiga!
(Mitt eget mästerverk)
Dagens skönhetstips
Jag drar mig för att komma med pekpinnar om hur andra människor ska se ut. Huruvida man rakar benen/armhålorna, sminkar sig etc.
Men det finns tre saker jag tycker ser väldigt ovårdat och snudd på äckligt ut.
1) Folk som har långa, ofilade, ojämna naglar.
En nagel är jättelång, en annan halvkort och alldeles trubbig, oftast pekfingernaglarna är avbrutna.
Yuck! Jag ryggar faktiskt undan för händer som ser ut så, speciellt eftersom nageltipparna ofta är gulaktiga (även hos de som inte röker, få har vita tippar)
I så fall är nagelbitare 100 gånger bättre, ett råd;
Klipp ner skiten eller fila dem jämna och måla dem!
2) Avskavt nagellack, även här ligger nagelbitarna (utan avskavt nagellack) i framkant. Jag anser det vara bra mycket fräschare med en nerbiten knappt synlig nagel än en med avskavt gammalt lack på.
Tips;
Ta bort med remover, måla om eller måla över. Allt är bättre än avskavt!
3) Ögonbryn som har letat sig ut över hela ansiktet
Ens kroppsbehåring är en personlig sak, och att ha buskiga ögonbryn är det inget fel på. Men om dessa växt ihop alternativt letat sig ut på ställen i ansiktet där det knappt kan klassas som ögonbryn längre - fram med lilla pincilinciletten och plocka bort.
Och så ett sista tips till alla er som faktiskt gillar att sminka er, om ni har ljusa ögonbryn, fyll i dessa!
Det ser väldigt mysko ut med markerade ögonfransar och ögonskugga när ögonbrynen är helt vita och icke synbara.
Det är faktiskt (enligt mig) snyggare att fylla i ögonbrynen och skita i mascaran än att till exempel göra tvärtom.
Tack och hej.
Men det finns tre saker jag tycker ser väldigt ovårdat och snudd på äckligt ut.
1) Folk som har långa, ofilade, ojämna naglar.
En nagel är jättelång, en annan halvkort och alldeles trubbig, oftast pekfingernaglarna är avbrutna.
Yuck! Jag ryggar faktiskt undan för händer som ser ut så, speciellt eftersom nageltipparna ofta är gulaktiga (även hos de som inte röker, få har vita tippar)
I så fall är nagelbitare 100 gånger bättre, ett råd;
Klipp ner skiten eller fila dem jämna och måla dem!
2) Avskavt nagellack, även här ligger nagelbitarna (utan avskavt nagellack) i framkant. Jag anser det vara bra mycket fräschare med en nerbiten knappt synlig nagel än en med avskavt gammalt lack på.
Tips;
Ta bort med remover, måla om eller måla över. Allt är bättre än avskavt!
3) Ögonbryn som har letat sig ut över hela ansiktet
Ens kroppsbehåring är en personlig sak, och att ha buskiga ögonbryn är det inget fel på. Men om dessa växt ihop alternativt letat sig ut på ställen i ansiktet där det knappt kan klassas som ögonbryn längre - fram med lilla pincilinciletten och plocka bort.
Och så ett sista tips till alla er som faktiskt gillar att sminka er, om ni har ljusa ögonbryn, fyll i dessa!
Det ser väldigt mysko ut med markerade ögonfransar och ögonskugga när ögonbrynen är helt vita och icke synbara.
Det är faktiskt (enligt mig) snyggare att fylla i ögonbrynen och skita i mascaran än att till exempel göra tvärtom.
Tack och hej.
Okombinerbar kombination?
När jag väljer att trycka ner min egen vilja och mina önskemål blir andra lyckliga.
Då jag väljer att faktiskt bejaka min önskan blir andra sårade. Jag vet inte hur man kombinerar sin egen vilja utan att göra andra besvikna.
Eller kanske är de inte vana, jag har kanske varit ett trött, orkeslöst kolli alldeles för länge.
Men jag har vaknat ur dvalan nu.
Nyårsklänningen beställd
Så var det klart, klänningen som jag ville ha fanns inte kvar i min storlek så jag gick helt enkelt in på tillverkaren (brittiskt märke)'s egna hemsida och kikade och där fanns den kvar!
Så ett tips till er andra om ni hittar en klänning på sidor som asos eller bubbleroom och plagget ni vill ha inte finns kvar i den färg/storlek ni vill ha, gå direkt till märkets egna hemsida! Är det inom europa fraktar nästan alla till Sverige.
Renovering in progress
Nu glömde jag före-bilden men för er som inte vet hur det såg ut var väggarna gråmelerade och rummet fungerade mest som ett förrådsutrymme för alla saker som pappa och hans fru inte riktigt visste var de skulle lägga.
Nu är väggarna alltså i en vit, faktiskt spännande ton.
Hur en vit ton kan vara spännande är svårt att förklara, men det liksom händer lite med den beroende på vilket ljus det är.
På lördag kommer John hit och lägger klick-golvet som kommer att vara vitlaserat.
Det märks att man börjar bli äldre när man blir exhalterad över ett par gardiner, dessa hittade jag på rusta av alla ställen och passade urbra in i rummet!
Problemet som kvarstår är nu bara hur i hela världen jag ska få in alla möbler i rummet, det sätter geniknölarna i arbete.
Som om inte det jag ska hålla reda på just nu är nog för min hjärna.
Dagens I-landsproblem: Jag har nu målat ca 4-5 lager nagellack ovanpå varandra (olika färger)
Vadan detta? Bomullspadsen är slut (nej, det fungerar inte lika bra med hushållspapper, det är ungefär lika sant som att det är lätt att måla väggarna själv)
Nu är väggarna alltså i en vit, faktiskt spännande ton.
Hur en vit ton kan vara spännande är svårt att förklara, men det liksom händer lite med den beroende på vilket ljus det är.
På lördag kommer John hit och lägger klick-golvet som kommer att vara vitlaserat.
Det märks att man börjar bli äldre när man blir exhalterad över ett par gardiner, dessa hittade jag på rusta av alla ställen och passade urbra in i rummet!
Problemet som kvarstår är nu bara hur i hela världen jag ska få in alla möbler i rummet, det sätter geniknölarna i arbete.
Som om inte det jag ska hålla reda på just nu är nog för min hjärna.
Dagens I-landsproblem: Jag har nu målat ca 4-5 lager nagellack ovanpå varandra (olika färger)
Vadan detta? Bomullspadsen är slut (nej, det fungerar inte lika bra med hushållspapper, det är ungefär lika sant som att det är lätt att måla väggarna själv)
Språkpolisen ser dig.
Kommunasm - är det en ny gren eller är det här bara ett verk av analfabet-kommunister?
Om ni vill dö lite.
HAHAHAHAHA, jag orkar inte mer! :D
Nyårsklänningar och renovering.
Idag ska det målas i rummet, slänger in en före/efter bild här sen så ni får se hur jädrans fint det blev.
På fredag tänker jag sätta min bror att slänga på en klickgolv (det är hur bra som helst med händiga familjemedlemmar)
Sedan är det fritt fram för mig att sätta tänderna i det nya rummet (yaay!)
Förra gången jag skulle inreda var jag väldigt kaxig och trodde att det skulle vara hur enkelt som helst, bara gå in på IKEA och proppa korgen full.
- Icke! Det är skitsvårt, kombinera färger, hur/var man ska placera hyllor etc. Jag är fortfarande helt nollställd när det kommer till den punkten, kommer bli lika svårt denna gång.
Jag älskar ju att vara ute i god tid med saker och faktum är att jag halvt har bestämt mig för vilken nyårsklänning jag ska ha.
Är det något som driver mig till vansinne är det att springa runt svettig i affärer med ett antal armbågar i sidorna och försöka titta ut en klänning samtidigt som "Last Christmas" går på repeat i alla butiker.
Så jag drar en rövare och beställer från internet.
Jag hoppas vid gudarna att den sitter bra för jag beställer från en engelsk sida och jag är inte helt hundra på att den går och returnera.
Jag hittade den först på asos men där fanns inte färgen jag ville ha kvar i min storlek så jag gick till märkets egna sida och där fanns den.
Hur som haver är det bra att jag har saker att göra, för jag känner att min årliga vinterdepp börjar göra sig påmind.
Nästa vinter ska jag utomlands, and that's a fact.
På fredag tänker jag sätta min bror att slänga på en klickgolv (det är hur bra som helst med händiga familjemedlemmar)
Sedan är det fritt fram för mig att sätta tänderna i det nya rummet (yaay!)
Förra gången jag skulle inreda var jag väldigt kaxig och trodde att det skulle vara hur enkelt som helst, bara gå in på IKEA och proppa korgen full.
- Icke! Det är skitsvårt, kombinera färger, hur/var man ska placera hyllor etc. Jag är fortfarande helt nollställd när det kommer till den punkten, kommer bli lika svårt denna gång.
Jag älskar ju att vara ute i god tid med saker och faktum är att jag halvt har bestämt mig för vilken nyårsklänning jag ska ha.
Är det något som driver mig till vansinne är det att springa runt svettig i affärer med ett antal armbågar i sidorna och försöka titta ut en klänning samtidigt som "Last Christmas" går på repeat i alla butiker.
Så jag drar en rövare och beställer från internet.
Jag hoppas vid gudarna att den sitter bra för jag beställer från en engelsk sida och jag är inte helt hundra på att den går och returnera.
Jag hittade den först på asos men där fanns inte färgen jag ville ha kvar i min storlek så jag gick till märkets egna sida och där fanns den.
Hur som haver är det bra att jag har saker att göra, för jag känner att min årliga vinterdepp börjar göra sig påmind.
Nästa vinter ska jag utomlands, and that's a fact.
Tips till er som vill gå hos psykolog.
(Längst ner)
Jaha, då var det renoveringsdags igen. Jag flyttar ju till min far på heltid, eller har gjort redan snarare (nej inga family issues bara praktiska skäl) så vi renoverar rummet hos honom.
Imorgon kommer min farbror och målar väggarna, i helgen ska det läggas klickgolv (jag vägrar linoleummattor) och sedan ska alla möbler flyttas in.
Om top of this ska jag även planera inför hela december med schemat, Göteborgsresor, fixa nyårsklänning, köpa julklappar, ta körkort och sist men inte minst träna så att all julmat inte resulterar i att jag ser ut så här efter nyår;
Missförstå mig rätt - jag älskar min kropp, men jag vill safea lite så jag kan moffa i mig så mycket julmat det bara går.
Jag, Anna och Robin skulle gå på bio imorgon - trodde jag, men det visade sig vara igår. Jag har helt enkelt för mycket i huvudet just nu, det är teoriplugg blandat med renoveringar och planering.
Jag kan också meddela för er som ännu inte redan svimmat av intresseöverbelastning att jag och min psykolog har börjat babbla i munnen på varandra - ett mycket gott tecken för er som inte visste det. Vi har så mycket att prata om att vi avbryter varandra = progress, vi jobbar på problemen.
Så till er därute som ger upp era psykologbesök efter två gånger därför att psykologen bara stirrar på er och yppar ca 2 ord på 40 min - ge inte upp, de gör det för att de måste få lite mer info om dig som person innan de kan komma med sina eminenta utlägg.
So hang in there, det går inte att avgöra om en psykolog passar en förrän man gått ett par gånger, men ett ganska enkelt sätt att utröna om psykologen passar just dig är om vederbörande lägger stor vikt på att älta din barndom såvida du inte själv tar initiativet till det = troligtvis ingen bra psykolog, det som hände i barndomen är svårt att påverka.
Vi behöver verktyg för att hantera det som sker i nuet och det vi har framför oss.
En psykolog som däremot lägger stor vikt på nuet och hur vi lär oss att arbeta med de problem vi har nu så att de inte uppstår i framtiden - det är en bra, troligtvis KBT-inriktad psykolog som kan vara klok att hålla fast vid - om ni trivs tillsammans givetvis!
Jaha, då var det renoveringsdags igen. Jag flyttar ju till min far på heltid, eller har gjort redan snarare (nej inga family issues bara praktiska skäl) så vi renoverar rummet hos honom.
Imorgon kommer min farbror och målar väggarna, i helgen ska det läggas klickgolv (jag vägrar linoleummattor) och sedan ska alla möbler flyttas in.
Om top of this ska jag även planera inför hela december med schemat, Göteborgsresor, fixa nyårsklänning, köpa julklappar, ta körkort och sist men inte minst träna så att all julmat inte resulterar i att jag ser ut så här efter nyår;
Missförstå mig rätt - jag älskar min kropp, men jag vill safea lite så jag kan moffa i mig så mycket julmat det bara går.
Jag, Anna och Robin skulle gå på bio imorgon - trodde jag, men det visade sig vara igår. Jag har helt enkelt för mycket i huvudet just nu, det är teoriplugg blandat med renoveringar och planering.
Jag kan också meddela för er som ännu inte redan svimmat av intresseöverbelastning att jag och min psykolog har börjat babbla i munnen på varandra - ett mycket gott tecken för er som inte visste det. Vi har så mycket att prata om att vi avbryter varandra = progress, vi jobbar på problemen.
Så till er därute som ger upp era psykologbesök efter två gånger därför att psykologen bara stirrar på er och yppar ca 2 ord på 40 min - ge inte upp, de gör det för att de måste få lite mer info om dig som person innan de kan komma med sina eminenta utlägg.
So hang in there, det går inte att avgöra om en psykolog passar en förrän man gått ett par gånger, men ett ganska enkelt sätt att utröna om psykologen passar just dig är om vederbörande lägger stor vikt på att älta din barndom såvida du inte själv tar initiativet till det = troligtvis ingen bra psykolog, det som hände i barndomen är svårt att påverka.
Vi behöver verktyg för att hantera det som sker i nuet och det vi har framför oss.
En psykolog som däremot lägger stor vikt på nuet och hur vi lär oss att arbeta med de problem vi har nu så att de inte uppstår i framtiden - det är en bra, troligtvis KBT-inriktad psykolog som kan vara klok att hålla fast vid - om ni trivs tillsammans givetvis!
Where them girls at?
Pojkvännen ringer från Sydamerikat:
Jag: "Hur är människorna du bor med då?"
Han: "Det är jag och en massa tjejer"
Jag: "Men det kommer väl lite boys senare?"
Han: "Nää, två är ute och reser men de åker hem om typ tre dagar"
Jag: "Hur är människorna du bor med då?"
Han: "Det är jag och en massa tjejer"
Jag: "Men det kommer väl lite boys senare?"
Han: "Nää, två är ute och reser men de åker hem om typ tre dagar"
Dagens dispyt.
Jag: "Hur får du till dina snygga sotningar, vilken svart skugga använder du?"
Anna: "Jag sotar aldrig med svart, bara med brunt"
Jag: "Jo men du vet den där bilden i svartvitt med en cigg i munnen"
Anna: "Fast jag sotar aldrig i svart"
Jag: "Men den är svart, jag lovar"
Anna: "Jaså den, men där har jag använt en gråbrunthalvsvarttonmedinslagavgrönhavstång nyans"
Inte konstigt att man aldrig får till det själv.
Gräsänkling.
Min pojkvän har gett sig av till Sydamerika, han lämnade mig i detta mörka, kalla rövhål, måtte han åtminstone komma tillbaka med en lamabebis som han lovat för att gottgöra detta.
"Men.. Ska din pojkvän till sydamerika, är du inte orolig?" Tänker ni då genast och syftar på dessa faktorer;
Nu är det dock så att han har kommit till fel del av sydamerika och kommer snarare att mötas av dessa uppsyner under sin resa;
På frågan om jag är orolig är svaret nej.
Jag anlände till Hufvudstaden igår och tog en taxi hem från centralen, jag gick före i den så kallade "taxikön" som finnes utanför centralstationen och fick en hel drös upprörda taxichaufförer på mig.
"Ey, jag stod först i kön"
"Okej, men jag är kund, likväl som jag väljer vad jag vill konsumera kan jag också välja vilken chaufför jag vill ska köra mig". Så sa jag inte men jag hamnade i bilen med världen skönaste kurd som menade på att jag skulle
"Skkkkit i dom, jag pissar på dom"
Han pissade på nästan allt, jag har aldrig garvat så mycket under en taxiresa, jag fick bland annat lära mig att araber inte kan parkera osv.
Dagens varför: Varför tycker inte min mage om kaffe lika mycket som jag? Ser alltid gravid ut efter första koppen.
"Men.. Ska din pojkvän till sydamerika, är du inte orolig?" Tänker ni då genast och syftar på dessa faktorer;
Nu är det dock så att han har kommit till fel del av sydamerika och kommer snarare att mötas av dessa uppsyner under sin resa;
På frågan om jag är orolig är svaret nej.
Jag anlände till Hufvudstaden igår och tog en taxi hem från centralen, jag gick före i den så kallade "taxikön" som finnes utanför centralstationen och fick en hel drös upprörda taxichaufförer på mig.
"Ey, jag stod först i kön"
"Okej, men jag är kund, likväl som jag väljer vad jag vill konsumera kan jag också välja vilken chaufför jag vill ska köra mig". Så sa jag inte men jag hamnade i bilen med världen skönaste kurd som menade på att jag skulle
"Skkkkit i dom, jag pissar på dom"
Han pissade på nästan allt, jag har aldrig garvat så mycket under en taxiresa, jag fick bland annat lära mig att araber inte kan parkera osv.
Dagens varför: Varför tycker inte min mage om kaffe lika mycket som jag? Ser alltid gravid ut efter första koppen.
Det kallas kärlek.
Därför hatar jag naturens gång.
Hade naturen fått sin gång hade den här underbart söta miffo-sälen aldrig fått leva. Som tur var hittade någon den lilla fisen och han bor nu på en djurpark.
Jag är seriöst kär i den här lilla sälen och jag har önskat mig honom av min kille i julklapp.
http://www.dailymail.co.uk/news/article-2037734/The-lonely-seal-wanted-Pup-abandoned-having-rare-brown-fur.html
Jävla mobbarsälar!
Inga nämnda, inga glömda.
Speaking of which, fasen vad svårt det är att hålla kontakten med nära och kära!
Jag har konstant dåligt samvete för mellan jobb, övningsskörningar etc är det alltid någon som faller mellan stolarna. Det innebär inte nödvändigtvis att jag skiter i den personen - tiden räcker helt enkelt inte till.
Och inte blir det bättre för att mitt arbete går ut på att sitta 8 timmar och dagen i telefon, när jag sedan går hem är jag inte alltför sugen att sitta och babbla ännu lite mer i en lur.
De få lediga dagar som finns har man ändå upp till hakan att göra. Ringa samtal man inte kan under jobbtid, fixa och dona med papper, tvätta kläder, städa.
Det blir inte bättre av att man har svårigheter att hålla reda på många olika saker. När jag bor hos mamma pratar jag knappt med pappa, och bor jag hos pappa pratar jag knappt med mamma.
Hur gör man egentligen för att portionera ut sig själv till alla? Och hur gör de personer med en miljard vänner? Klarar man att hålla stadig kontakt med vart och en, örat måste för fasen brinna upp av allt telefonbabbel och hur har man tid att umgås med alla?
Jag har konstant dåligt samvete för mellan jobb, övningsskörningar etc är det alltid någon som faller mellan stolarna. Det innebär inte nödvändigtvis att jag skiter i den personen - tiden räcker helt enkelt inte till.
Och inte blir det bättre för att mitt arbete går ut på att sitta 8 timmar och dagen i telefon, när jag sedan går hem är jag inte alltför sugen att sitta och babbla ännu lite mer i en lur.
De få lediga dagar som finns har man ändå upp till hakan att göra. Ringa samtal man inte kan under jobbtid, fixa och dona med papper, tvätta kläder, städa.
Det blir inte bättre av att man har svårigheter att hålla reda på många olika saker. När jag bor hos mamma pratar jag knappt med pappa, och bor jag hos pappa pratar jag knappt med mamma.
Hur gör man egentligen för att portionera ut sig själv till alla? Och hur gör de personer med en miljard vänner? Klarar man att hålla stadig kontakt med vart och en, örat måste för fasen brinna upp av allt telefonbabbel och hur har man tid att umgås med alla?
Att bli vuxen är bland det svåraste.
Min värsta kris kom inte när jag var tonåring. Den kom när jag blev vuxen.
Jag hade väldigt svårt för vuxenrollen, jag blev rädd för allt ansvar den innebar och det faktum att nu var allt upp till mig. Det fanns ingen skola jag kunde ringa och gnälla på om saker och ting inte gick som de skulle och jag kunde inte längre förvänta mig att mina föräldrar alltid skulle rädda mig.
Nu var jag vuxen, alla konsekvenser fick jag ta alldeles själv.
Har man levt i sjutton år som omyndig blir det som en smäll på käften. Jag upplevde det lite som att stå på bar backe.
"Vad gör jag nu? Tänk om jag aldrig får några jobb? Vad ska jag bli?"
Även om jag tar allt ansvar själv och lever som en vuxen kan jag ändå ibland uppleva att rollen skaver. Jag har fortfarande inte gått in den.
Då och då får jag smått panik över vilka beslut jag ska ta, vilken väg jag ska välja och tankar kring att jag borde kommit mycket längre än jag hittils gjort.
Jag vill plugga, men jag vill också resa och se världen. Jag vill bo hemma, men jag vill också hitta något eget.
Den bästa strategin jag har kommit fram till hittils är att ta en sak i taget.
Mitt främsta projekt just nu är att ta körkort, sen får jag se vad nästa blir.
Jag försöker ta ett djupt andetag och påminna mig själv om att jag inte måste bestämma min livsplan just idag.
Den får växa fram i takt med mig.
Jag hade väldigt svårt för vuxenrollen, jag blev rädd för allt ansvar den innebar och det faktum att nu var allt upp till mig. Det fanns ingen skola jag kunde ringa och gnälla på om saker och ting inte gick som de skulle och jag kunde inte längre förvänta mig att mina föräldrar alltid skulle rädda mig.
Nu var jag vuxen, alla konsekvenser fick jag ta alldeles själv.
Har man levt i sjutton år som omyndig blir det som en smäll på käften. Jag upplevde det lite som att stå på bar backe.
"Vad gör jag nu? Tänk om jag aldrig får några jobb? Vad ska jag bli?"
Även om jag tar allt ansvar själv och lever som en vuxen kan jag ändå ibland uppleva att rollen skaver. Jag har fortfarande inte gått in den.
Då och då får jag smått panik över vilka beslut jag ska ta, vilken väg jag ska välja och tankar kring att jag borde kommit mycket längre än jag hittils gjort.
Jag vill plugga, men jag vill också resa och se världen. Jag vill bo hemma, men jag vill också hitta något eget.
Den bästa strategin jag har kommit fram till hittils är att ta en sak i taget.
Mitt främsta projekt just nu är att ta körkort, sen får jag se vad nästa blir.
Jag försöker ta ett djupt andetag och påminna mig själv om att jag inte måste bestämma min livsplan just idag.
Den får växa fram i takt med mig.
Ett miljöland i framkant
Flygresa från Göteborg till Stockholm/Bromma
Restid: ca 1h
Pris ekonomiklass: 395
Tågresa Göteborg till Stockholm
Restid: ca 5 h
Pris ekonomiklass: 356
Man kanske kan börja med att göra det smidigaste färdsättet det mest ekonomiska, så att fler åker tåg och inte tar flyget korta sträckor inrikes som det absolut minst gynsamma för vår miljö.
Bara en tanke.
Man måste inte vara så förbannat stark jämt.
Om man släpper på det kravet - först då får man styrka att bygga upp sig själv igen.
Det kan vara bland den nyttigaste insikten jag kommit på.
Det kan vara bland den nyttigaste insikten jag kommit på.
"Man blir inte kär i könet" - jo det blir man visst.
Det är tre faktorer som gör att jag inte tål uttrycket "man blir faktiskt inte kär i könet, man blir kär i personen!".
Den första är att det ofta sägs av 14-åringar som använder det allra keffaste argumentet de kan hitta för att ta homosexualitet i försvar.
Det behövs inget försvar! Och ska man nu försvara homosexualitet (För vilka då? Homofoberna är ett i princip utdött släkte) så kan man använda fasiken så mycket bättre argument än just detta.
Varför då?
För att om man enbart blev kär i personen hade in homo/hetero/bi-sexualitet inte funnits. Sexualiteter baseras ju på att man blir attraheras av ett visst kön och attraktionen, viljan att fortplanta oss är ju det som måste till för att vi ska bli kära.
Det är det som skiljer vänner från pojkvänner.
Vidare undrar jag hur det är att bli kär i ett kön.
"När jag drog ner kallingarna och fick se hans pulserande, något vänsterböjda kuk så föll jag handlöst".
Visserligen skulle aldrig otrohet förekomma (i så fall bara med läpparna) men personligen skulle jag finna en sådan kärlek ohållbar i det långa loppet.
Kön har aldrig varit särskilt intellektuelt lagda, de vill ju bara en sak.
Den första är att det ofta sägs av 14-åringar som använder det allra keffaste argumentet de kan hitta för att ta homosexualitet i försvar.
Det behövs inget försvar! Och ska man nu försvara homosexualitet (För vilka då? Homofoberna är ett i princip utdött släkte) så kan man använda fasiken så mycket bättre argument än just detta.
Varför då?
För att om man enbart blev kär i personen hade in homo/hetero/bi-sexualitet inte funnits. Sexualiteter baseras ju på att man blir attraheras av ett visst kön och attraktionen, viljan att fortplanta oss är ju det som måste till för att vi ska bli kära.
Det är det som skiljer vänner från pojkvänner.
Vidare undrar jag hur det är att bli kär i ett kön.
"När jag drog ner kallingarna och fick se hans pulserande, något vänsterböjda kuk så föll jag handlöst".
Visserligen skulle aldrig otrohet förekomma (i så fall bara med läpparna) men personligen skulle jag finna en sådan kärlek ohållbar i det långa loppet.
Kön har aldrig varit särskilt intellektuelt lagda, de vill ju bara en sak.
Festandets olika otaggade faser
När det kommer till att festa på krogen (åtminstone i Sverige, allrahelst Stockholm) finns en liten enemy till festandets extas. Den fienden kallar jag otaggandet, och detta fenomen uppkommer ett antal gånger under kvällen och fullständigt trashar lusten att festa.
Fas 1: transportsträckan.
Man befinner sig på en förfest och har skitkul. Man kör ölspel, jag har aldrig, pratar och har kul. Plötsligt kommer någon partypooper med den eminenta idén att dra ut på krogen.
Vägen från festen till tunnelbanan är okej, de flesta dricker på vägen, men det är när man entrar tunnelbanan som feststämningen bara dör.
Tjejen som nyss dansade på bordet har sjunkit ner i sätet och stirrar halventusiastiskt ut genom fönstret. Ett 20 minuters halvhjärtat försök att upprätthålla den stämning som fanns på förfesten, ofta utan resultat, vilket leder oss vidare till fas 2.
Beslutsfasen:
Här ska ett sällskap på kanske 15 personer bestämma var man ska gå någonstans. 15 viljor, 15 smaker, men framförallt - man ska komma överrens om ett ställe där alla, ibland i varierande åldrar kan komma in. Tillsammans med fas 1 börjar folk inte bara bli nyktra, otaggade utan nu också - irriterade.
När man slutligen kommit fram till ett ställe där man ska gå in, och sannolikt tappat en del av sällskapet som hellre vill dra hem eller någon annanstans kommer man till den tredje fasen
Köfasen:
Namnet säger allt, vi har alla varit där, i synnerlighet på hösten/vintern krävs det inte en lång stund i den här fasen för att bara vilja vända om och gå hem. Eftersom alla står på rad har man heller ingen vidare kontakt med resten av sällskapet, de flesta står bara och stampar otåligt i väntan på att komma in. En väntan som kan bli väldigt lång.
Den fjärde fasen är;
Kötillbaren-fasen
Här står det helt tillnyktrade sällskapet i kö för att få den första drinken på minst en timme, en lång, svettig, trång kö som ökar irritationen ännu mer, och här är det stor risk att stora delar av sällskapet splittras om man är på ett stort ställe. Hälften har säkerligen också glömt mobilen i jackan som hänger i garderoben. Good luck att få ihop alla igen.
När alla dessa faser passerats så brukar i regel mer än hälften av sällskapet dragit någon annanstans, stuckit hem eller helt enkelt försvunnit.
Att ha en utgång med ett stort sällskap är nästintill omöjligt om man inte befinner sig på exempelvis en finlandsfärja där folk inte kan försvinna någonstans mer än till hytten.
Här smiter ingen någonstans minsann!
Det jag lärt mig under mina 4 år på krogen är följande;
Har man svinkul på förfesten - stanna där! Det blir troligtvis inte roligare ute på krogen utan tvärtom.
En hemmafest är mycket mer social och man kan fortfarande dansa, fucka ur och ha en massa roliga lekar.
Och remember folks - det blir inte roligare än vad man gör det!
Fas 1: transportsträckan.
Man befinner sig på en förfest och har skitkul. Man kör ölspel, jag har aldrig, pratar och har kul. Plötsligt kommer någon partypooper med den eminenta idén att dra ut på krogen.
Vägen från festen till tunnelbanan är okej, de flesta dricker på vägen, men det är när man entrar tunnelbanan som feststämningen bara dör.
Tjejen som nyss dansade på bordet har sjunkit ner i sätet och stirrar halventusiastiskt ut genom fönstret. Ett 20 minuters halvhjärtat försök att upprätthålla den stämning som fanns på förfesten, ofta utan resultat, vilket leder oss vidare till fas 2.
Beslutsfasen:
Här ska ett sällskap på kanske 15 personer bestämma var man ska gå någonstans. 15 viljor, 15 smaker, men framförallt - man ska komma överrens om ett ställe där alla, ibland i varierande åldrar kan komma in. Tillsammans med fas 1 börjar folk inte bara bli nyktra, otaggade utan nu också - irriterade.
När man slutligen kommit fram till ett ställe där man ska gå in, och sannolikt tappat en del av sällskapet som hellre vill dra hem eller någon annanstans kommer man till den tredje fasen
Köfasen:
Namnet säger allt, vi har alla varit där, i synnerlighet på hösten/vintern krävs det inte en lång stund i den här fasen för att bara vilja vända om och gå hem. Eftersom alla står på rad har man heller ingen vidare kontakt med resten av sällskapet, de flesta står bara och stampar otåligt i väntan på att komma in. En väntan som kan bli väldigt lång.
Den fjärde fasen är;
Kötillbaren-fasen
Här står det helt tillnyktrade sällskapet i kö för att få den första drinken på minst en timme, en lång, svettig, trång kö som ökar irritationen ännu mer, och här är det stor risk att stora delar av sällskapet splittras om man är på ett stort ställe. Hälften har säkerligen också glömt mobilen i jackan som hänger i garderoben. Good luck att få ihop alla igen.
När alla dessa faser passerats så brukar i regel mer än hälften av sällskapet dragit någon annanstans, stuckit hem eller helt enkelt försvunnit.
Att ha en utgång med ett stort sällskap är nästintill omöjligt om man inte befinner sig på exempelvis en finlandsfärja där folk inte kan försvinna någonstans mer än till hytten.
Här smiter ingen någonstans minsann!
Det jag lärt mig under mina 4 år på krogen är följande;
Har man svinkul på förfesten - stanna där! Det blir troligtvis inte roligare ute på krogen utan tvärtom.
En hemmafest är mycket mer social och man kan fortfarande dansa, fucka ur och ha en massa roliga lekar.
Och remember folks - det blir inte roligare än vad man gör det!
Bra och anus
Dagens NEIIIHJJJJ:
- Jag kom cirka gurka en timme fösent till jobbet idag
- Min pojkvän åkte hem till andra sidan Sverige
- Min lunch bestod i att hetsa i mig en whopper på tunnelbanan från t-centralen
- Jag har skrivit typ 48 blogginlägg men inte orkat skriva klart ett enda
Dagens YAAAY:
- Jag har en underbar pojkvän som inspirerar mig att göra en massa bra saker
- Jag ringde till 2 butiker och lyckades hitta en med indianpopcorn cheddarsmak (fredagsmyset all set!)
- Jag är ledig i helgen
- Det är 50 minuter kvar till jag får bege mig hemåt och bänka mig framför tvn med mina popcorn
Leffe så det skriker om det, må så vara, det är fredag för bövelen.
- Jag kom cirka gurka en timme fösent till jobbet idag
- Min pojkvän åkte hem till andra sidan Sverige
- Min lunch bestod i att hetsa i mig en whopper på tunnelbanan från t-centralen
- Jag har skrivit typ 48 blogginlägg men inte orkat skriva klart ett enda
Dagens YAAAY:
- Jag har en underbar pojkvän som inspirerar mig att göra en massa bra saker
- Jag ringde till 2 butiker och lyckades hitta en med indianpopcorn cheddarsmak (fredagsmyset all set!)
- Jag är ledig i helgen
- Det är 50 minuter kvar till jag får bege mig hemåt och bänka mig framför tvn med mina popcorn
Leffe så det skriker om det, må så vara, det är fredag för bövelen.