Nu kan jag varva ner
Trodde på fullaste allvar att nyårsafton var imorgon.
På önskelistan.
1. Att sova.
Jesus Kristus vad trött jag är.
Prosa.
Den natten låg snön som en tjockt täcke över gatorna. Någon enstaka bil for ljudlöst förbi fönstret som vars snökristaller glimmade i ljuset av strålkastarna.
Hon stod så nära fönstret att hon kunde känna kylan av det snudda vid nästippen likt en vägg. Iklädd ett urtvättat nattlinne stod hon med armarna tätt omkring sig för att hålla värmen, det fanns ingen möjlighet att slänga en filt omkring sig eftersom hon i vilken sekund som helst kunde bli tvungen att rusa in i sovrummet.
Parkettgolvet som knakade när hon lutade sig av och an var det enda som bröt den dova tystnaden i rummet. Det började bli svårt att stå stilla i decemberkylan som letade sig innanför väggarna men det var tvunget för att eldsvådorna aldrig skulle få syre nog att bryta ut.
Det värsta var egentligen inte kölden utan den förstenande rädsla som hade hennes kropp i sitt grepp. Varje ljud fick hennes kropp att rycka till i en häftig rörelse och hon blev nästan illamående av skräck. Oftast var det en granne som ryckte upp porten eller bara katten som levde runt i lägenheten på sina nattliga äventyr.
Ibland var det dock på riktigt. Då kändes det som om hon dog inombords, så som hon föreställde sig att det kändes att dö, att världen omkring en blev som en abstrakt syn från ovan, allting snurrade och det enda som hördes var de dova bultningarna från hjärtat som snart skulle ge ifrån sig sina sista pulseringar. Periferin förvandlades till en suddig röra av färger och det enda hon kunde se framför sig var vägen från fönstret, förbi den snett upphängda landskapstavlan, genom hallen och under täcket.
Hjärtat bultade så hårt att hennes huvud skakade i takt med slagen. Munnen var torr och hon spände sig för att kontrollera andetagen så att de sipprade ljudlöst ut och in mellan läpparna.
Om det var så det kändes att dö, dog hon varje kväll.
Anekdot från tonåren.
Den här bilden brought a funny memory to life:
Ni vet när man var runt 15 och folk så smått började bli av med sina oskulder?
Sanningshalten kring detta var alltid högst tveksamma. Någon kille kunde påstå att han och hans flickvän pippade varje dag medan tjejen bestämt dementerade de uppgifterna och killarna sa alltid lite svävande att de legat med "någon som ni ändå inte känner" = de var lika orörda som jungfru maria själv.
Hur som haver, de som hade haft sex brölade gärna ut det högt och stolt och det var ännu häftigare om man hade gjort det utanför sängen hemma på pojkrummet.
Denna konversation utspelade sig, ordagrant, en dag.
"Jag och **** hade sex på isen igår"
Jag: "Ja men herregud, frös inte hennes röv fast?"
Han: "Ja men, vi hade ju en jacka under..."
Detta var alltså coolt, på den tiden när det begav sig. Att göka på en skridskobana, man är väl öppen för variationer men jag måste nog säga att det är en plats som inte ingår i mina våta drömmar.
Och alla kondomer i plånboken som folk mer än gärna med flit lämnade i ett synligt fack, ja kära nån, det var väl härliga tider ändå?
Life ain't fair.
Kris.
Det finns inga ord som kan beskriva hur det känns att behöva smyga på tå i sitt eget hem.
Det finns inga ord för att beskriva hur obehagligt det är med en människa som aldrig är sig själv.
Jag kreverar snart, på riktigt. Jag står inte ut en sekund till, jag fixar inte att passa och vakta eller att vilja dra ifrån mitt eget hem jämt.
Ibland har lust att skicka varenda jävla vinflaska och ölburk som kommer i min åsyn åt helvete.
Fy fan för detta. Fy, jävla, fan.
Ur arkivet
Grattis på grattisafton.
Pappa dunkar Kartellen och bröderna slår in klappar. Woop.
Året då tomten var packad.
Såhär på dagen D tänkte jag dela med mig av en liten anekdot från barndomen, Jag var själv för liten för att minnas detta men har fått det återberättat.
Detta året hade pappa fått tag på en tomte, det var hans polare som hade riktigt tomteskägg och allt, och som var en aning svag för alkoholhaltiga drycker.
Hur som helst, snubben var skön och vad skulle lura ungarna bättre än att pappa inte försvann i samband med tomtens ankomst, utan att han faktiskt satt kvar när tomten gjorde entré?
Som tack för hjälpen bjöd pappa tomtefar på en liten förfriskning innan det var dags för uppdraget.
Och entré det gjorde han - problemet var bara att det blev lite för mycket av det goda och tomten började, mitt i sitt uppdrag, sjunga snuskvisor och svära som en sjöman.
Vi ungar hajade ingenting av vad som pågick, vi var lyckliga över våra paket och såg inte de vuxnas försök att tona ner den högljudda - men väldigt glada tomten.
Så kan det gå, så ett tips till er andra om ni hyr in en tomte är att bjussa på belöningen efter och inte innan uppdraget.
Dan före DOPPare dan.
Julmyset kan börja.
Påbörjade min mini-ledighet på tre dagar med att gå och se The Hobbit, bra men lång film. Väldigt lång.
Förövrigt var jag nära på att brista ut i asgarv så fort jag såg Bilbo, jag har blivit helt skadad efter att ha kollat på Sagan om Saftkalaset.
Nu går ögonen snart i kors känner jag, ligger nerkrupen i sängen, imorgon ska jag städa och göra fint samt handla inslagningspapper. That's serious shit för min del, jag vill ha riktigt snygga, mönstrade sådana med fina band, tomtar och andra figurer på papperet är bannlysta.
I övrigt är jag väldigt lyckligt, det blir en vit och väldigt fin jul i år och jag får sova precis hur länge jag vill imorgon.
Godnatt på er.
Sjuk igen?
Imorse vaknade jag bredvid gårdagens födelsedagsbarn.
Jag fick höra den sötaste snarkningen jag hört i hela mitt liv. Små, nästintill ljudlösa små knorrande ljud. Det var så svårt att inte bara störtdyka ner i sängen och pussa henne och ta ett litet bett på valfri kroppsdel. Men klockan 05:00 på morgonen är det ingen vidare idé om man bryr sig någorlunda om sin vänskap.
Nu har jag känningar i halsen, fryser och känner mig allmänt off. Jag vet inte om det är en ny förkylning på G eller bara en liten mini-infektion, igår hade jag massiv huvudvärk hela dagen.
Det som irriterar mig är att detta sker när jag äntligen kommit igång med träningen. När jag tänker tillbaka så blir jag alltid sjuk när jag kommer igång med någon form av träning, är det vanligt förekommande?
Det viktigaste är bara att jag väl börjar igen när jag är helt frisk. Det är ju därför jag motionerar - för att bli friskare och starkare. Inte främst för syns skull.
Nu har jag också hittat ett lämpligt gym precis i närheten av mitt jobb (och på andra ställen), eftersom jag föredrar att träna innan jobbet så är det perfekt. Nu när jag har själva övningarna så spelar det ju egentligen ingen roll var jag gör dem. PT-gymmet ligger mitt inne i smeten och det är lite jobbigt de dagar jag vill ta bilen till jobbet.
Bettis bråkar också. Hon svarar inte på gasen som hon ska och man måste köra på låga växlar hela tiden, man måste exempelvis vara uppe typ 60 innan man växlar till 4:an annars går bilen inte framåt. Fan också. Det lär dröja innan jag kan lämna in bilen.
Äh, snart är det jul, det ska bli massor med mys!
Dagens hjältar.
Jag vill härmed utdela en medalj till alla modiga personer därute som för att göra ett statement "rensar" sina vännerlistor på facebook.
Jag tror säkert att er mosters mans ingifta kusin eller den random duden ni träffade på någon lame hemmafest för 4 år sen dels upptäcker att ni tagit bort dem och dels bryr sig om erat radikala hjältedåd.
Ni förtjänar verkligen 26.000 likes och påhejningar i kommentarerna och jag är helt övertygad om att ni skulle våga agera på exakt samma sätt även i verkligheten.
Nej men allvarligt folks, jag börjar snart gråta, vad är det för fel på er?
Grattis x2
Grattis i efterskott, världens bästa kisse, momimomimomimomimomimomi.
Och till min älskade vän som fyller 22 år idag.
Ett år närmare hängpattar!
Massor med planering.
Har ni tänkt på hur mycket decembermånad präglas av just planering?
Det ska planeras inför jul, vilka klappar man ska köpa till vem, vad man ska ha på julbordet och vem som ska köpa/laga vad.
Jag, som är en liten virrpanna tycker det är skönast att planera långt i förväg så att man har allting klart innan. På det sättet slipper man stressa och kan ägna mer av sin tid åt det som faktiskt är kul istället för att slita sitt hår och fundera på vad, när och hur.
Idag har jag ägnat dagen åt att fräscha till mig lite nu när jag börjar friskna till. Det gör jag alltid när jag har varit sjuk, det gör att man verkligen känner att sjukdomsperioden är slut och att man är pigg och kry igen.
Imorgon går jag tillbaka till jobbet igen och det känns skönt.
Idag bokade jag tid för nyårsmake på frisersalongen jag brukar gå till. Onödigt kan tyckas, men jag anser att det är en skön lyx att unna sig. Då kan man totalt släppa det och låta någon som kan sin grej få göra det, jag får både make och hår fixat av en tjej som verkade jättegullig och duktig.
Nu kvarstår frågor som vad vi ska ha på julbordet och vem som ska göra vad. I en stor familj är det ett stort jobb att få ihop alla lösa trådar, vi är sex personer, det blir sex telefonsamtal att försöka samla alla och delegera ut uppgifter, pust.
Efter det börjar nyårsplaneringen, och den eviga frågan är - vad fan ska man äta till nyårsmiddag?
Jag kollade runt lite på hemsidor som alltommat.se, men de menyerna var ju überkomplicerade och ingenting jag har lust att ägna timtals åt. Det lär väl bli oxfilé med någon potatis och bea, toast skagen till förrätt om jag inte kommer på något bättre.
I år har "ute i god tid" varit mitt signum med allt, nyårsklänning, inhandling av saker och så vidare. Det har gjort att jag för första gången på länge kunnat njuta av högtiderna.
Vissa människor klarar av lite stress men jag fallerar totalt om det blir för mycket. Det är redan så mycket man ska hinna med, vänner, familj, jobb och nu träning.
Därför känns det skönare att ha allting klart så är det enda som är kvar att göra att njuta av alltsammans.
Fördomar
Är det bara jag som går runt med föreställningen att alla mörka kvinnor sjunger bra?
Det sjuka är att den fördomen nästan alltid stämmer, idag tjuvlyssnade jag på grannkvinnan som var påväg ut i porten och skulle förklara en sång för sin väninna, "du vet den här...", tror ni inte människan sjunger som en gospelgudinna?!
Alla fördomar är inte negativa sådana, som att asiater är brighta exempelvis.
Nyårslistan.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Tog körkort!
2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag tror mitt löfte var att bli mer självständig och bry mig mer om mig själv och det höll jag. Annars tycker jag nyårslöften är rätt lame.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, inte nära vänner men många bekanta
4. Dog någon som stod dig nära? Någon som jag träffat många gånger ja.
5. Vilka länder besökte du? Frankrike och Portugal.
6. Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013? Lite mindre tårar, lite mer tydliga planer
7. Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas? Inget särskilt faktiskt.
8. Vad var din största framgång 2012? Att jag satsat mycket på mig själv och blivit mycket mer positiv generellt sätt.
9. Största misstaget? En sak jag hanterade otroligt dåligt.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte mer än vanligt.
11. Bästa köpet? Mina vinterskor, Betty Boop (bilen) och båda utlandsresorna
12. Vad spenderade du mest pengar på? Betty Boop, rätt dyrt med bil insåg jag - men värt det!
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? När jag på sjätte försöket äntligen tog mitt körkort, då vrålade jag ut min glädje över hela Jakan och fick grattis av random förbipasserande.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012? Tyvärr sönderspelade låtar som "Call me maybe" och "Somebody that I used to know", usch, men också bra låtar som "Satisfied" med Aaranda, kommer alltid tänka på sommaren i Småland när jag hör "Brudar" och "Tuttar överallt"<3
15. Är du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare första delen, gladare på slutspurten.
16. Vad önskar du att du gjort mer? Rest
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Lagt mindre energi på människor som inte ger något tillbaka.
18. Hur tillbringar du nyår? Villafekke i Salem
19. Blev du kär i år? Nej
20. Favoritprogram på TV? Dokumentärer
21. Bästa boken du läste? Torka aldrig tårar utan handskar - hands down.
22. Största musikaliska upptäckten? Avenged Sevenfold
23. Något du önskade dig och fick? Ja, min julklapp till mig själv, och en underbar födelsedag.
24. Något du önskade dig men inte fick? Ja.
25. Vad gjorde du på din födelsedag 2012? Jag firade med hela familjen och moster på Nyfiken gul på söder, sedan hade jag världens roligaste utgång med syskonen och min moster, helt perfekt födelsedag.
26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Lite mindre ledsna stunder.
27. Hur skulle du beskriva din stil år 2012? Lite mer loose, men jag har inte riktigt hittat hem ännu trots att jag är 22, I'm a late bloomer.
28. Vad fick dig att må bra? Vänner och familj.
29. Vem saknade du? En person som försvann ur mitt liv ett tag.
Sjukling och nyårstankar.
Jag befinner mig hemma hos mamma. Fortfarande sjuk, men inte riktigt lika sjuk som i helgen.
Den här snön driver mig verkligen till vansinne, var jag än parkerar så kör jag fast. Där jag bor finns inga parkeringsplatser alls, utan de enda ställena man kan stå på är längs med trottoaren. Där är det oplogat och ligger stora vallar av tung snöslask.
Min bil stod på en väldigt fin plats, trots detta fick jag inte ut den imorse utan fick snorig stå och försöka gräva ut den.
Jag kommer hädanefter att ställa mig långt hemifrån, bara jag kan försäkra mig om att jag kommer loss.
Det slog mig igår att jag inte ätit en enda lussebulle inför julen, ska jag vara helt ärlig så tycker jag att lussebullar är rätt torra och tråkiga (om det inte är såna med smet i), men det hör liksom till. Julbakat har jag inte gjort på många år. Men mormor kommer hit så det kanske hinner bli en omgång innan jul.
Jul, det är för fasen om en vecka. Nyår lite mer. Varje år förundras jag över hur oerhört fort ett år kan passera. Om jag skulle sammanfatta år 2012 som 50/50. 50% total olycka och fruktansvärd sorg och resten av hälften ren lycka och livsglädje. Antingen eller kan man väl säga.
Och jag har varit singel mer eller mindre hela året. För första gången sen jag var typ 14. Så kan det gå.
Nu tänkte jag fortsätta krya på mig. Det börjar bli rätt tråkigt att gå omkring och vara sjuk, men jag är inte lika bitter som jag brukar. Något har hänt - jag är mer tillfreds och positiv än vanligt.
Sjukdom.
Här händer det inte mycket. Jag har i princip bott i samma par mjukisbrallor och munktröja sedan i fredags då jag blev sjuk.
Jag skulle ha jobbat i helgen men blev hemma p.g.a detta. Febern gick över ganska fort, däremot gör det jätteont när jag sväljer och jag känner mig i allmänhet helt knockad.
Det enda jag har gjort är att ligga i sängen och plöjt igenom typ tre säsonger av Teen mom, jag såg ett avsnitt från första säsongen av en ren slump för några år sedan där man fick följa ett par som heter Catelynn och Tyler, ett underbart par som får en grön av avund att kolla på, de är så fina tillsammans.
De väljer hur som helst att adoptera bort sin dotter (det avsnittet går typ inte att se på utan att böla ögonen ur sig) och jag blev intresserad av hur det skulle gå för dem två så började strökolla på följande avsnitt där man också få följa tre andra tjejer/par som fått barn i ung ålder, men de valde att behålla sina barn. Har man väl börjat så måste man veta hur det går för alla, men helt ärligt så tappar man lite hopp om mänskligheten när man kollar på det programmet och jag är rätt glad att jag själv gjorde abort när jag var 16. Tonår och mödraskap är väl ingen exemplarisk kombo även om det i många fall går bra (av någon anledning inte i USA dock)
Förövrigt kommer det bli askul ute när det här snöslasket fryser på, pudersnö är en sak men det här snöslasket är fanimig omöjligt, speciellt om man har bil.
Nej, nu ska jag gå med min onda hals tillbaka till sängen där jag lär få spendera ett par dagar till.
Ynklig.
Fy fan vad jag längtar tills jag får krypa ner på min värmedyna i sängen just nu. Jag känner mig så oerhört ynklig just nu.
Vill bli omstoppad och matad med piggelin.
Man är väl en krigare?
Nu är jag där igen, precis i gränslandet mellan sjuk och frisk, eller egentligen vet jag inte för jag petade i mig en alvedon forte 1g imorse för att kunna gå till jobbet.
Det ska mycket till för att jag ska stanna hemma från jobbet, men nu vet jag inte, för jag tror jag hade feber imorse och om jag blir (mer) sjuk blir jag det inatt, hur tar man ett beslut huruvida man ska gå till jobbet eller inte och när gör man det?
Det dilemmat står jag inför varje gång jag börjar bli dålig, och 90% av gångerna går jag i alla fall, för jag brukar bara bli lite småkrasslig och sedan repa mig igen.
Jag vill verkligen inte bli sjuk för jag har precis fått in en bra rutin på träningen, om det blir ett avbrott kan hända att jag måste börja om från scratch igen, nu har det gått såpass framåt att jag har ökat på vikter och repetitioner av övningar, i så fall måste jag gå på grundövningarna igen, dessutom åker min PT till Thailand i 3 veckor vilket innebär att lilla jag ska klara mig helt själv en tid.
Nåväl, man ska väl inte måla fan på väggen, förhoppningsvis vaknar jag imorgon och mår jättebra. Gör jag det inte får jag ta det då.
Aj. Mitt. Huvud.
Kort rapport:
- Känns som någon försöker klämma ihop min hjärna med ett skruvstäd
- Alla är sjuka
- Det står en enorm godiskorg på mitt jobb, I'm doomed
- Dessa är asgoda, kan rekommendera som micromat;
So I heard you like to like likes?
Nej, ni är inte "jämställda".
Lady Dahmer skrev nyligen ett blogginlägg om tröjan som H&M lanserat med motiv av Tupac Shakur. I inlägget kritiserar hon motivet med anledning av att Tupac dömdes för sexuellt utnyttjande av ett fan 1994. Vilket är ironiskt med tanke på att hon kallar sig själv för "Lady Dahmer" efter Jeffrey Dahmer, en riktig mysgrabb som var seriemördare, nekrofil och kannibal och skändat/våldtagit och mördat minst 17 offer under 13 års tid.
Men just det - hon valde ju namnet innan hon blev känd och hade ju då inte en tanke på att hon skulle bli känd och att hennes namn skulle dra in pengar, sedan att en så kallad feminist döper sin blogg efter den som står längst ifrån feministiska värderingar man kan komma är ju en annan femma, hon har förvisso en hel del bra poänger i sina inlägg men detta är inte ett utav dem.
Hur som helst, detta inlägget handlar egentligen inte om den paradoxala lilla parentesen utan om varför jag aldrig kommer att kalla mig feminist.
Jag är uppväxt med en jämnställd pappa, han klädde dock inte mina bröder i kjol (även om min yngre bror finns på bild med en scottrutig kjol runt halsen och en gummistövel på ena foten, men det hör inte hit), men han var jämställd på de bitarna som faktiskt betyder något.
Det var liksom självklart att han och mamma delade precis lika på alla sysslor, och trots att han var en stor arbetarkarl behandlade han alla kvinnor med respekt. Jag är också uppväxt med två bröder som jag älskar, och när någon blandar ihop dessa fina killar med män som våldtar och kränker kvinnor. Det finns ingenting som gör mig så jävla förbannad.
Nej, mina vänner, det är inte "män" som våldtar, som kränker, det är idioter. För den som är något sånär närvarande i verkligheten vet man att kvinnor kan vara värst när det kommer till att kränka sina medsystrar av olika anledningar, exempelvis att kvinnan ligger lite för mycket med lite för många, att denne är tjock, inte använder smink, ja listan kan göras lång och det är mycket oftare som just kvinnor gör dessa antydningar än att män gör det.
Män har också orimliga krav på sig, de har också en stram norm att följa, de har också kroppsideal som ligger och flåsar i nacken, de behandlas också orättvist på olika sätt. En liten pojke som blir kränkt blir tillsagd att han ska "man up" och sluta böla, män som är deprimerade hamnar på häktet istället för inom vården. Förstår ni vart jag vill komma?
Jag är starkt emot att kalla mig feminist av den anledningen att ordet inbegriper ett av könen, hur det kan representera jämställdhet övergår mitt förstånd.
Inlägget, som LD skriver om handlar om de kränkningar hon blir utsatt för på Facebook, det är naturligtvis inte okej, hon blir kallad både det ena och det andra och folk önskar att hon blir våldtagen etc, vilket ju är att ta i så man spricker och enligt mig ett tecken på total avsaknad av adekvat argumentationsförmåga hos dessa personer.
Något som dock gjorde mig nästan minst lika arg var det här stolpskottet som kommenterat på LD:s blogginlägg:
För det första, undrar jag hur människan tänker med tanke på att det var långtifrån bara män som skrivit kränkande saker utan det var också kvinnor.
För det andra, när man utmärker sig som "manshatare" är det mina fina killar som man också säger sig hata. Det är mina underbara bröder och min fina pappa som man anser sig ha rätten att hata.
De som inte gjort en fluga förnär.
Man talar ofta om att inte dra folk över en kant, men detta gäller tydligen inte när det kommer till män.
Då är det fritt fram att hata, avsky och tala om "männens övergrepp" och därmed helt ogenerat klumpa ihop alla män till en enda svinaktig massa som utgör ett hot mot oss kvinnor.
Det får en att fundera över hur långt de personernas intellekt sträcker sig.
Därmed inte sagt att man inte ska kämpa för lika villkor och lika löner samt människors rätt både i Sverige och utomlands.
Jag begriper inte hur en människa funtad om man kallar sig själv "manshatare", jag förstår framförallt inte hur man kan vara så naiv och intellektuellt torrlagd att man tror att all världens ondska beror på männen, att alla orättvisor som vi kvinnor utsätts för är männens fel.
Öppna ögonen så får du se en annorlunda verklighet, den här typen av människor är exakt samma sak som när människor anser att det är en specifik folkgrupp som utgör roten till alla problem, det sjuka är bara att de ser ingen skillnad på det.
Man bör tänka efter en extra gång innan man kallar sig manshatare, då det innefattar ens pappa, bröder, morfar och farfar, dessutom är det extra förvånansvärt att just feminister gör detta, som strävar efter att plana ut skillnader, men istället förstärker dem.
I slutändan är vi alla människor och det kommer alltid finnas idioter, oavsett kön eller härkomst. Det blir många att hata om man väljer att dra alla, oavsett grupp, över en kant.
Jag KLARADE det!
Klockan 04:20 gick jag upp imorse, gav mig ut till bilen och fick gräva lite under däcken för att komma ut, men jag börjar bli rätt skillad på att få fram Betty Boop ur snön, bland annat genom att sno lite grus ur en blå sandlåda och lägga framför däcken, ett jättebra tips jag fick av pappa.
Jag parkerade bilen vid parkeringen på Cityterminalen och tog tuben en station till gymmet, medan svetten dröp nerför pannan kollade jag på Dalarnas lokalnyheter som var det enda programmet som fanns att tillgå på crossfitskärmen (finns det någon som gör en mer pepp eller?)
Lite obehagligt att maskinen hela tiden varnade att jag hade alldeles för hög puls, känns ju fantastiskt.
Den främsta anledningen till att jag väljer att gå upp omänskligt tidigt är helt enkelt p.g.a folktomheten. Ingen trängsel på vägarna, ingen på parkeringen och verkligen ingen inne på gymmet.
Dessutom är jag lat och orkar inte sminka mig två gånger utan tycker det är skönt att träna innan morgonfixet.
Som tur var har vi dusch på jobbet så jag började min arbetsdag med en varm dusch och frukost, kan knappast bli bättre.
Nej nu ska jag avsluta detta överdrivet glättiga inlägg innan någon kräks.
Världen är störd.
Var finns det så kallade I-landet (länderna) USA någonstans på kartan undrar jag?
Hurtbulle.
Planen för imorgon är att åka hemifrån vid 5, gå och gymma vid 6 och sedan åka direkt till jobbet eftersom jag börjar 8.
Jag tycker det är skönare att träna innan jobbet än efter. Då jag jobbar mitt i smeten så får jag ställa bilen på parkeringen vid cityterminalen och åka en station med tunnelbanan.
Vill man så kan man, lyckas jag med detta är jag fan värd en guldstjärna, nu hoppas vi bara på att det inte blir snöstorm inatt, då kan det bli lite knepigare.
Massage och förortsfasoner.
Tecken på att man är uppväxt i förorten:
När man på sitt fancy-pansty gym frågar sig vad det är för glömsk person som ständigt lämnar kvar sin plattång och hårfön, när man till sist inser att det är gymmets egna som man får låna.
Insikt: idrottsmassage är inte så den man får på Yasuragi. Inga tända doftljus, ej heller musik med vågskvalp och delfinläten i bakgrunden. Den är smärtsam och får dig att ta ett bett av madrassen du ligger på.
Man lär sig något nytt varje dag.
En anekdot från min bistra barndom.
När jag var liten levde jag i en rosa bubbla och trodde gott om allt och alla.
Jag tror knappast jag besatt förmågan att ogilla människor, jag trodde att alla var goda och lyckliga, ett riktigt litet änglabarn.
Min familj var den bästa i världen och kunde varit hämtad från en merci-reklam där alla skrattade och log som om de vore på en konstant ecstasy-trip (min familj var/är fantastisk, men ni förstår vad jag menar)
Som tur var hade jag syskon som lärde mig om livets hårda baksidor på ett pedagogiskt sätt.
När jag var 11 år prenumererade jag på en djurtidning där man fick paket hem med saker till sitt djur, i mitt fall en kanin. Ni förstår ju hur änglalik jag var när jag prenumererade på något som inte ens innehöll saker till mig själv, utan enbart till mitt husdjur som jag förövrigt gav ett fat med perfekt skurna frukter och grönsaker varje kväll.
En dag var det en artikel om marsvin i tidningen som medföljde, det var bilder på marsvin, något stod på en vipbräda, en satt med ett bär i munnen och så vidare, jag noterade inte alls att de såg en aning stela ut.
Jag visade min storasyster repotaget och sa "ååh, titta så söta", eftersom vi haft marsvin när vi var mindre.
Min syster, som såg det ibland som sin uppgift att presentera verkligheten för mig i min naivt rosa fulffvärld, tittade på bilderna och sa torrt:
"Men dom är ju uppstoppade, det ser du väl?"
Hela min världsbild raserade, i min värld var marsvin älskade husdjur och om de dog skulle de begravas med pompa och ståt, absolut inte stoppas upp och än mindre fotograferas uppstoppade i olika situationer.
"Nej det är de inte alls det!", jag blev skitsur på min storasyster och tyckte hon var hemsk. Efter det följde dagar av förvirring och frågor, jag slet fram tidningen minst en gång om dag och granskade bilderna förtvivlat. Kunde det...?
Ja, efter överväganden var jag tvungen att acceptera sanningen - min syster hade rätt.
Nu kan väl diskuteras hur nödvändigt det var av min syster att överhuvudtaget säga detta, men hon har lärt mig mycket nyttigt genom åren och just det här minnet fick mig att gapskratta rakt ut på tunnelbanan så att folk runtomkring mig antagligen trodde att jag hade rymt från någon instution.
Som hon själv kommenterade - sanningen svider, och ja, det gör den sannerligen när man är 11 år och djurälskare.
Kattjävlar och bilhelveten.
04:30 ringde min klocka imorse. Omänskligt tidigt, men jag var tvungen att gå ut för att se om jag överhuvudtaget kunde få ut bilen och bestämma om jag skulle bli tvungen att åka tunnelbanan.
Jag fick i alla fall loss Betty boop och kom till jobbet.
Ett nöje jag har på morgnarna när jag går upp tidigare än min kära far (vilket är typ alltid) är att lyssna när han pratar i sömnen. Både han och min ena brorsa pladdrar högt och tydligt i sömnen.
Imorse utbrast pappa "Det är den där jävla katten!", vilket inte är så konstigt eftersom den där "jävla katten" präglar vårt liv på ett väldigt negativt sätt, hon är söt men måste ha blivit tappad i golvet av förra ägaren, hade hon varit en människa hade hon blivit inlåst på ett mentalsjukhus resten av sitt liv.
Nu bor hon med oss. Yay.
Nog om det, nu tog all inspiration slut. Jag tänker bara på barbecueribsen jag ska äta senare idag.
Helgens bravader i bilder.
Snabbsummering av helgen.
- Nykter utgång
- Blev raggad på av en tjock kines i röd fluga
- Bevittnade ett slagsmål på Max (varför slåss alla där?)
- Storhandlade med Anna
- Mosade i mig en hel påse cheddar popcorn som avslut.
Nu ligger jag i sängen och ska sova mina 5 timmars skönhetssömn, ibland önskar man att dygnet hade lite fler timmar för jag har inte tid med hälften av vad jag borde.
Och om jag är lite off så är det inget personligt mot någon, det råder bara tillfällig tidsbrist för närvarande, allt ordnar sig imorgon.
Man skall inte hymla med framgångarna.
By the way, jag älskar folk som bloggar som har typ tre läsare och skriver att de "driver" en blogg. Låter som de har värsta företaget, men å andra sidan, bloggar med egopics och bilder på nyinköpta nagellack (ja, hej jag känner mig träffad) är de som toppar listorna så det kanske är lite adekvat i alla fall.
Lürtag.
Jaha, 30 minuter på en crosstrainer är väl ingenting? Tänkte jag idag och trodde att jag skulle gunga lite harmoniskt fram och tillbaka.
Efter 2 minuter var jag nära på att börja lipa och ge upp, och ungefär var tredje minut var jag en hårsmån från att kliva av. Men jag gjorde det! Jag klarade 30 minuter straight, med undantag för två stopp för att dricka en klunk vatten som tog mindre än 10 sekunder.
Nu ska jag ge mig iväg på en trevlig lunch/middag vad det nu räknas som vid den här tiden och sedan ska jag gå ut, nykter som ett annat frireligiöst pretto. Jag är inte överförtjust (läs, jag hatar) att dansa nykter men det får gå i alla fall. Imorgon tänkte jag försöka släpa mig iväg till någon julmarknad eller hälsa på farmor och be henne ta en titt på min klänning.
Ska jag vara helt ärlig så föredrar jag onyktra utgångar alla gånger, visst kan man ha roligt utan alkohol men den där bubblande småberusade känslan är ändå smått fantastisk, men som sagt, dagen efter är inte fullt lika fantastisk. Jag är hög på livet så det är lugnt.
Hur var det nu?
Ni vet den där låten som går för någon reklam? "Hey ???, I like your styyle".
Det har gäckat mig i evigheter om de sjunger "Hey Jude", "Hey jew" eller "Hey dude"
Kan såklart vara "you" också.
Vad väljer man?
Varje helg ställs jag in för samma dilemma, så även denna.
Ska jag:
Alternativ 1: Ha lite halvkul på lördagen, såsom en nykter utgång, filmkväll eller något annat och må som en prinsessa på söndagen och ha två lediga dagar där jag har ork och lust att göra saker.
Alternativ 2: Lägga in den stora växeln och ösa gärnet på lördagkvällen, ha en jättekul kväll men tvingas sova bort söndagen.
När jag säger sova bort så menar jag verkligen vad jag säger. Jag är vaken några timmar åt gången, går upp, äter skräpmat och godis, kollar på något avsnitt av någon serie och sover lite till. Helt värdelöst.
Jag har försökt hitta på saker, dricka vatten, fräscha till mig men ingenting blir roligt när jag är bakfull, det enda jag tänker på är att jag vill hem och sova för att jag mår så pissigt.
Dessutom kan jag inte ta min medicin vilket gör att jag blir helt disträ och seg.
Jag funderar starkt på alternativ 1 eftersom jag var ute förra helgen. Det suger att vara lättbakis, jag avskyr alla som aldrig blir det.
Idag blev jag hämtad från jobbet av min otroligt snälla storebror, vi drog förbi max och köpte min middag och nu sitter jag här, sminket är borttvättat och jag är jättetrött.
Imorgon ska jag träna på förmiddagen och sedan gå hem och göra en riktig helgrenovering, oavsett vad jag gör imorgon tänker jag vara drop dead gorgeous och fräsch. Punkt.
Bon weekend!
Tips mot träningsvärk?
Jag har träningsvärken from hell i magen. Vad gör man? Smetar in sig med tigerbalsam?
Snart helg.
Inatt drömde jag att jag försökte para mig med en rocka som ständigt simmade i väg. Anledningen var att jag skulle få ett barn som klarade sig bra i vatten.
Sedan förvandlades rockan till en gosedjurskatt, jag började klappa den, men sedan visade det sig att det var Elin utklädd.
Då är frågan - är jag zoofil nu eller på väg att bli?
Det sägs att drömmar är hjärnans sätt att sortera intryck, jag undrar vad det är för intryck som behövs sorteras när jag drömmer om att jag vill bli påsatt av en rocka?
Nåväl, vi glömmer det.
I helgen har jag fått min första hemläxa från min PT, 30 minuter på en crosstrainer, det ska bli intressant att se hur det går med tanke på att jag nästan, nästan avled när jag gjorde stepups i tre minuter.
Men jag tänker inte fuska så jag åker dit på lördag förmiddag och gör min läxa.
I övrigt blir det nog en lugn helg, vilket är ovanligt för min del, jag brukar ju fucka ur för det mesta. Ehe.
Som sagt, det var kul förra helgen men det känns lite sorgligt att sova bort en av sina lediga dagar, speciellt eftersom jag har min 6-dagars vecka nästa vecka, jag behöver roa mig och vila ut känner jag. Sedan har man ingen vidare lust att paja träningen nu när man precis kommit igång.
Ikväll kommer min bror över, han ska laga mat och vi ska ha fredagsmys. På lördagen tänkte jag förutom att träna eventuellt svänga förbi min farmor så hon kunde kolla på min nyårsklänning, som tidigare nämnt är lite för lång.
Det var allt. Over and out.
"Jag är inte razizt"
Men allvarligt talat folks, vad är det här med att i helt irrelevanta sammanhang poängtera att man inte är rasist, oftast felstavat dessutom.
"Alltså, jag är inte rasist, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i inlagd gurka"
"Jag är verkligen inte rasist men jag tycker att det är dåligt att äpplena på ica kommer från Argentina".
Det ironiska är också att det är ofta folk som själva gapar om att man inte får ha svenska flaggor på balkongen utan att bli kallad rasist.
Sen när då undrar jag? Jag har aldrig i mitt liv stött på en enda människa, oavsett härkomst som har sagt att de tycker att en svensk flagga som dekoration på något sätt är rasistisk.
Ej heller har jag under mitt 22 åriga liv blivit kallad rasist, trots att jag inte öppet poängterar att jag inte är det. Såvida man inte står på stan och heilar eller dunkar vit-makt musik så är det väl snarare så att folk förutsätter att man inte har något emot främmande folkgrupper.
Man kan till och med, mina vänner, tycka att integrationspolitiken suger getpung utan att vara vare sig det ena eller det andra. Då kritiserar man politiken, inte människorna som berörs av den, vilket ju är oss alla. Då ger man en brasklapp till Reinfeldt och co, för jag förmodar att det inte är Kadhija som förra året anlände från Somalien som är upphov till hur vi hanterar integrationen här i Sverige.
Det är inte hon, som stiftat lagarna eller som på något sätt reglerar hur vi hanterar folk som kommer hit från främmande länder.
Det skulle vara som att säga "Det är de där jävla iraniernas fel att infrastrukturen i Södermanlands län är totalt ofungerande, ut med dom!"
Sedan finns det ju både rasister och nazister, vilket inte är samma sak, kan sägas, men de utmärker sig själva ganska tydligt i alla fall så vi andra behöver inte rista in i pannan att vi inte tillhör dessa grupper.
Nej men på riktigt, det blir bara löjligt. Ha era Sverigetröjor och Sverigeflaggor, älska detta igensnöade mörka lilla land ingen kommer någonsin tro att ni är rasister, inte ens invandrarna själva, they couldn't care less.
Vad anbelangar stavningen så stavas rasist med ett s och nazist stavas med ett z.
Racist är den engelska stavningen och razist är bara språkligt katastrof.
Tack för mig.
Spot on.
Wiiie
Rutschkana nerför trappan anyone?
Rely on yourself.
Idag känner jag mig bara allmänt sviken, det driver bara på min tes om att den enda man egentligen kan förlita sig på är sig själv, knappt det emellanåt.
Imorgon ska jag träffa min PT igen - om jag lyckas ta mig dit, lär få åka säkert 1,5 timme innan för att säkert hinna, jag vill verkligen inte missa ett pass nu när jag äntligen är igång.
Jag går som en en pingvin med kottar i arslet, grinar illa så fort jag reser mig eller ska gå i trappor. Då gjorde vi övningar med tre max två upprepningar, förstår ni då hur otränad jag är?
Nåväl, det känns som jag är på väg i rätt riktning med allt just nu, men min riktning som det känns som jag tappade ett tag men nu är på väg att få tillbaka.
Mitt första PT-pass.
Klockan 9 imorse kickade vi igång med inledningsövningarna, det var egentligen bara för att se vilka svagheter jag har och hur vi lägga upp träningsprogrammet.
Det visade sig att min styrka är att jag är böjlig, resten låg i princip på minus, men det var väldigt annorlunda att träna med någon som stod bredvid och instruerade exakt hur varje moment skulle göras och att man kunde fråga om allt och inget.
Folk frågar hur mycket det kostar att gå hos en PT, och svaret är: det är dyrt. Eftersom jag inte har några övriga fritidsintressen ser jag det som en investering och något jag faktiskt kan unna mig.
Jag har en del kroppsliga skavanker såsom sned rygg etc och en felaktig träning kan paja min rygg. Låter jag bara min kropp förfalla kommer jag i alla fall få lägga dyra pengar på rehabilitering i framtiden.
Man går ju inte hos en PT flera gånger i veckan i all framtid, utan tillfällena blir färre och färre ju längre man kommer. Till slut behöver man bara något enstaka pass för uppföljning.
Torsdag klockan 8 är det dags igen, jag hade inte en chans att värja mig innan han petade in tiden i sin iPad vilket jag är otroligt glad över.
Jag har fått veta att det kommer göra ont och vara förjävligt jobbigt, men det ska också bli otroligt kul att se hur jag utvecklas.
Det var förövrigt ganska kul när vi diskuterade saker som jag ville jobba på.
Jag: "Joo.. jag skulle vilja fixa till underarmarna"
Han: "Underarmarna?"
Jag: "Ja alltså... Gäddhänget"
Han: "Jaaaha" och så skrev han med stora bokstäver "gäddhäng" på min profil, nu låter det som att jag har värsta sladderarmarna men så är alltså inte fallet.
Nu har jag tjatat klart om min träning, hoppas ni får en fantastisk tisdag.
Strömavbrott och helgsummering.
Som en katt stretar vid klorna vid ett fall och vrider sin kropp för att landa på fötter, så gör även jag. Man lär sig till slut hur man landar mjukast.
Här sitter jag och skriver mitt blogginlägg på wordpad i brist på annat.
Elen ligger nere i hela Söderort, det är nästan kusligt tyst och mörkt här. Vi har tänt ljus i hela lägenheten och det enda som hörs är de uttråkade grannbarnen som dunsar omkring här nedanför.
För att summera helgen kan jag börja i lördags, då var det julbord med jobbet. Det var en mysig restaurang i Trosa hamn, de hade tänt eldar utanför och det doftade av tjära, för första gången på länge fick jag en sån där helt underbar jul-feeling. Maten var fantastisk, alla satt ihopsjunkna i stolarna efteråt och led av århundradets paltkoma.
Cheesy pose.
Efteråt var vi ett gäng som gick till Patricia, även det blev grymt lyckad och jag fick en alldeles perfekt kväll.
Om söndagen finns inte mycket att skriva, jag sov mer än jag var vaken. Första gången vaknade jag vid 13, somnade igen runt 17, var uppe en timme, sov till 23-tiden då jag åt mackor och kollade på solsidan och sedan sov jag igen.
Det var rätt skönt att bara sova och äta bort bakfyllan, desto tråkigare är det ju att jag måste offra hela dagar efteråt, men just den här gången var det faktiskt värt det.
Idag har jag varit ledig, så jag och pappa åkte till hans kompis för lite omvårdnad av Bettis, vars gummifästen till avgassystemet har lossnat, eller hängde på en skör tråd.
Nu är hon i toppskick och går som en klocka igen.
Efter det åkte vi till farsta, som tidigare nämnt är jag i akut behov av ett par riktiga vinterskor. Jag hittade inte de skorna jag har suktat efter en tid och inga substitut för den delen. Till slut gav jag upp och kom hem med strumpor, en halsduk och ett set med träningskläder inför morgondagen.
De skorna jag har gått och suktat över är rätt dyra men av riktigt fin kvalitét, jag har velat av och an men när jag till slut hade plöjt igenom alla internet-sidor med skor och inte hittat något som jag ens ville ha lite så sket jag i sökandet och ringde till Skrapan, för där var det sagt att ett enda par skulle finnas kvar.
Det gjorde dem, de la undan skorna till mig och jag ilade mig in illa kvickt.
Jag gick in, köpte skorna och åkte hem lika fort. Det var i alla fall inget impulsköp och det kändes bra.
Mina älsklingar.
Jag måste ha haft grymt flyt idag för när jag klev av tunnelbanan var det kolsvart. Jag förstod först inte varför men när jag sedan upptäckte att inte ett enda gatlyse var på och att alla fönster var nersläckta började jag ana oråd.
Min mobil fungerar till och från, vad jag har sett ska det vara igång om en timme igen. Inte mig emot, däremot hade det inte suttit fel med en kopp té, men det kanske går att ordna med pappas campingkök.
Lagar mat vid campingköket
Imorgon ska jag på min första PT-träning. Snarare min första riktiga träning på säkert tre år (vad hände?) jag har ingen aning om vad jag har vänta och tur är väl det. Det ska bli rätt skönt när det har blivit en rutin, från och med nu går det inte att slarva med sömnen längre.
Av ren princip känns det skönt att jag kommer igång innan nyår, dels för att jag tycker illa om nyårslöften, hurtfriska innehållslösa löften som folk ger bara för att det ska låta bra, när man i själva verket kan förändra sig och sin livsstil alla dagar i veckan året om, dels för att jag slipper bli överjäst av all julmat.
Nu ska jag kolla i frysen och suktas av allt jag inte kommer kunna tillaga förrän om en timme.
Ha det mysigt i mörkret.