Elins enkla currygryta.
Jag har börjat äta quorn. Nej jag har inte blivit vego, men jag tänkte vara lite snäll mot djur och natur och åtminstone byta ut några köttmåltider med quorn.
Tycker faktiskt inte att man känner någon större skillnad, quorn är en svamp som finns i olika former och konsistenser som t.ex kycklingbitar och "kött"färs.
I denna rätt använde jag mig av kyckling-quornen.
Elins enkla currygryta
Ingredienser:
Kyckling (i mitt fall quorn)
Paprika
Lök
Vitpeppar
Salt
Curry (duuuh)
Grädde
How to do tha shiat:
Stek kycklingen i bitar, peppra med vitpeppar och salt.
Stek paprika och lök, i med grädden, därefter curryn och så lite cayenne. Låt puttra och gona ett tag.
Gone!
Tycker faktiskt inte att man känner någon större skillnad, quorn är en svamp som finns i olika former och konsistenser som t.ex kycklingbitar och "kött"färs.
I denna rätt använde jag mig av kyckling-quornen.
Elins enkla currygryta
Ingredienser:
Kyckling (i mitt fall quorn)
Paprika
Lök
Vitpeppar
Salt
Curry (duuuh)
Grädde
How to do tha shiat:
Stek kycklingen i bitar, peppra med vitpeppar och salt.
Stek paprika och lök, i med grädden, därefter curryn och så lite cayenne. Låt puttra och gona ett tag.
Gone!
Lulz.
1.Ta fram din mobil.
2. Bläddra igenom din inkorg.
3. Stanna när du räknat till tio och skriv första meningen i sms:et.
4. Gör likadant på varje fråga
1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
"På fredag ses alla som vill och kan 19:00 på Medborgarplatsen för att vi sedan ska gå tillsammans och dricka bärs."
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
”Kolla åt sidan”
3. Vad är de första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?
”God jul!! :)”
4. Vilket sms blev du mest berörd av?
”Hälsa Anna att albertina har nog lagt dom här äggen.”
5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
”Om en kvart :)"
6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
”Hej, kan du vara snäll o ta md inbetalningskvittot imorgon?”
7. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
”Hej, hur mår du? Du sket i att svara på mitt mess sist”
8. Vad vill du höra mest av allt?
”Hej Emma, jag har varit i hongkong, hör av dig när du vill”
9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
”Tack :D det kan behövas!”
10. Din romantiska replik?
”Sitter på puben vid Swedbank"
11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
"Perfekt då säger jag till *** imorgon!"
Neihj.
That awkward moment när man går till jobbet och undrar varför man är så trött att man knappt kan stå upp, så kommer man på att man inte tagit sin medicin - bllrrp.
Tur att jag alltid har dosetten med i väskan som den kärring jag är innerst inne.
Tur att jag alltid har dosetten med i väskan som den kärring jag är innerst inne.
Människor.
Jag är lite Dr. Jekyll and Mr. Hide vad gäller att socialisera. Till hälften är jag min pappa, jättesocial med allt och alla, till hälften är jag min mamma, som ibland njuter av ensamheten.
Jobbar man med människor, kommunicerar med människor 8 timmar i sträck varje dag, fem dagar i veckan kan i alla fall jag känna mig mätt på socialiseringen ibland.
De finns tillfällen när jag egentligen varken vill prata med och/eller träffa någon.
Jag vill bara vara helt själv, jag och mina tankar.
Nu när pappa och hans fru är bortresta njuter jag fullt ut. Folk tror att det är något fel på en när man på riktigt tycker det är skönt att sitta helt ensam i lägenheten.
Jag orkar inte med människor ibland bara. Hur mycket jag än älskar dem.
Jobbar man med människor, kommunicerar med människor 8 timmar i sträck varje dag, fem dagar i veckan kan i alla fall jag känna mig mätt på socialiseringen ibland.
De finns tillfällen när jag egentligen varken vill prata med och/eller träffa någon.
Jag vill bara vara helt själv, jag och mina tankar.
Nu när pappa och hans fru är bortresta njuter jag fullt ut. Folk tror att det är något fel på en när man på riktigt tycker det är skönt att sitta helt ensam i lägenheten.
Jag orkar inte med människor ibland bara. Hur mycket jag än älskar dem.
Min första egna dator.
Confession: jag har aldrig ägt en egen dator eller en kamera under mitt 22 åriga liv.
Varför vet jag inte, jag har alltid suttit vid diverse skitdatorer och tyckt att det fungerade, lånat andras kameror osv.
Men igår orkade jag inte vänta i 3 minuter på att firefox skulle öppna en ny flik så jag väckte min bakfulla bror också åkte vi och köpte en.
Min älskling, han säger ingenting min kära lilla aaasuus! Det låter absolut nada när man startar och jag är helt fascinerad av denna högteknologiska skapelse.
Min far och hans fru har flytt landet och katten bor hos farmor och farfar för tillfället.
Ärligt talat så är det rätt skönt att den är där, framförallt eftersom den har ett tvångsmässigt behov av att gå rakt framför fötterna på en så halvt slår ihjäl sig varje morgon.
I övrigt känner jag mig ganska risig, jag är tillräckligt frisk för att gå till jobbet, men tillräckligt risig för att känna mig risig.
Ni vet så där lite diffust halv-sjuk?
Vad gör man åt det? Finns det något spännande naturläkemedel man kan knapra?
Jag och mamma har planerat in en liten spakryssning i slutet på månaden, ska bli hur mewsig som helst, längesedan vi gjorde något bara hon och jag.
Varför vet jag inte, jag har alltid suttit vid diverse skitdatorer och tyckt att det fungerade, lånat andras kameror osv.
Men igår orkade jag inte vänta i 3 minuter på att firefox skulle öppna en ny flik så jag väckte min bakfulla bror också åkte vi och köpte en.
Min älskling, han säger ingenting min kära lilla aaasuus! Det låter absolut nada när man startar och jag är helt fascinerad av denna högteknologiska skapelse.
Min far och hans fru har flytt landet och katten bor hos farmor och farfar för tillfället.
Ärligt talat så är det rätt skönt att den är där, framförallt eftersom den har ett tvångsmässigt behov av att gå rakt framför fötterna på en så halvt slår ihjäl sig varje morgon.
I övrigt känner jag mig ganska risig, jag är tillräckligt frisk för att gå till jobbet, men tillräckligt risig för att känna mig risig.
Ni vet så där lite diffust halv-sjuk?
Vad gör man åt det? Finns det något spännande naturläkemedel man kan knapra?
Jag och mamma har planerat in en liten spakryssning i slutet på månaden, ska bli hur mewsig som helst, längesedan vi gjorde något bara hon och jag.
Vi kan aldrig förstå en annan människas ångest.
Whitney, Any Whinehouse, Michael Jackson.
Ingen av dessa ovan nämnda dog en naturlig död, de dog till följd av ett hårt missbrukande.
Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg där jag tar upp ämnet att skönhet och pengar aldrig kommer att skydda oss från ångest och olycka (http://epicblonde.blogg.se/2011/october/utkast-okt-29-2011.html)
Så är det ju, annars hade inte en kvinna med världens vackraste röst, stunningly beautiful och med så mycket pengar att hon hade kunnat köpa ett helt jävla land i cash, dött i sviterna av ett drogmissbruk 48 år gammal.
Vi sätter så stor tillit till materiella och ytliga värden, vi tror på riktigt att de kan rädda oss från den där djupa, rivande och fullständigt hänsynslösa ångesten som emellanåt drabbar oss människor.
Det räcker inte, det är lätt att tycka att Amy borde ha skärpt till sig och klivit ur sin crack-dimma.
Men vi har ingen aning om vilka demoner hon tampades med.
När folk talar om Whitney Houstons död säger nästan alla "Hon hade så mycket kvar att ge".
Är det för vår skull vi sörjer Whitney? För att vi inte längre fick fler låtar som kunde ge oss gåshud? För att hon aldrig mer kommer släppa ett nytt album och för att ingen någonsin igen får chansen att se henne live?
Kan vi inte bara sörja över det faktum att ännu en person - känd eller ej, har varit så ångestfylld att hon var tvungen att preparera sig för att orka med?
Och kanske till och med se oss omkring för att upptäcka att sådana saker kanske sker i vår nära omgivning.
Ingen av dessa ovan nämnda dog en naturlig död, de dog till följd av ett hårt missbrukande.
Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg där jag tar upp ämnet att skönhet och pengar aldrig kommer att skydda oss från ångest och olycka (http://epicblonde.blogg.se/2011/october/utkast-okt-29-2011.html)
Så är det ju, annars hade inte en kvinna med världens vackraste röst, stunningly beautiful och med så mycket pengar att hon hade kunnat köpa ett helt jävla land i cash, dött i sviterna av ett drogmissbruk 48 år gammal.
Vi sätter så stor tillit till materiella och ytliga värden, vi tror på riktigt att de kan rädda oss från den där djupa, rivande och fullständigt hänsynslösa ångesten som emellanåt drabbar oss människor.
Det räcker inte, det är lätt att tycka att Amy borde ha skärpt till sig och klivit ur sin crack-dimma.
Men vi har ingen aning om vilka demoner hon tampades med.
När folk talar om Whitney Houstons död säger nästan alla "Hon hade så mycket kvar att ge".
Är det för vår skull vi sörjer Whitney? För att vi inte längre fick fler låtar som kunde ge oss gåshud? För att hon aldrig mer kommer släppa ett nytt album och för att ingen någonsin igen får chansen att se henne live?
Kan vi inte bara sörja över det faktum att ännu en person - känd eller ej, har varit så ångestfylld att hon var tvungen att preparera sig för att orka med?
Och kanske till och med se oss omkring för att upptäcka att sådana saker kanske sker i vår nära omgivning.
Min sammanfattning av kvällens mello.
Ulrik Munther: Nej, jag blev inte så jävla munter av ditt framträdande. Lady fucking Gaga har laddat upp en video av dig på sin twitter och att skicka en Emil i Lönneberga som lätt skulle kunna sno åt sig rösterna från alla fjortisar i hela europa hade ju kunnat bli hur bra som helst.
Istället gör du en dålig rip of på låten "Battlefield" (ni vet; "why does love always feel like a BAATTLEFIIELD, BATTLEFIIELD").
Du är helt enkelt för dålig för att kasta sten.
Top Cats: Blöhö blöhö rockabilly, lyssnade inte så noga jag var för upptagen med att peta ut de godaste godisarna ur skålen.
Sonja Aldén: Men fo HELVEDE, kan du sluta med dina evinnerligt tråkiga ballader kvinna? Vi har sett dig i virvlande beige, strassprydda klänningar bland rökeffekter och krälande dansare.
Du har bra röst men du kan då fan inte låta bli dessa godnattsånger. Vi vill se dig fucka ur i en tight läderdräkt med pyroteknik ut pattarna och använda den där rösten till något raffigt.
Andreas Lundstedt: Vänta jag har hört den här låten förut... Den låter som alla andra låtar Andreas gjort. Solo och med Alcazar, altratraz, alcotransor. Han är het, han är bög, han har en bra röst. Han väljer att köra en Magnus Carlsson "Kom heem, vi börjar om iigen, nej förresten - vi ses aldrig mer" bluööhh.
Vi har hört den här låten 78 gånger innan och har vi otur får vi göra den en 79:de gång om han inte skärper sig.
Timoteij: Trashar ett unikt vinnande koncept, d.v.s pop blandad med folkmusik med årets suglåt. Jag orkade inte höra utan började läsa tidningen istället, den var hysterisk och totalt menlös. Dessutom har Sara Löfgren, Sarek och en rad andra artister redan sjungit om stormande hav.
Så jävla intressant är det inte, man får sand i ögonen och är man ute och ror kan man drunkna.
David Lindgren: Hysterisk teknodunk som fick mig att inte orka mer. Här satt jag återigen med näsan i tidningen.
Mimi Oh: Kvinna, kunde du inte valt en lite längre och mer runkig titel? Tiden gick alldeles för långsamt innan den här snopp-låten var slut.
Thomas di Leva: Min lilla älskling, så fin i sin kaftan och sitt rymdblommebabbel. Di Leva är så mysig med sitt kärleksbudskap att han borde ha gått vidare bara för den sakens skull.
Jag var dock mer intresserad av vad han hade att säga innan numret än själva låten.
Han skulle passat bra som ett fredligt LSD-rus i konfliktdrabbade Azerbajzdjan, eller hur?
Gina kommer med så klockrena kommentarer i Green Room, Helena Bergström däremot är helt värdelös på alla typer av imitationer och karaktärstolkningar. Kanske för att hon spelat exakt likadana roller genom alla år, men om ens make är regissör slipper man förbi castingen rätt lätt misstänker jag.
Sarah Dawn Finer - så ska en kvinnokropp se ut, vilka lovely former hon har, hade jag varit kille hade jag bara vilja dyka under hennes klänning och klämma överallt.
Mitt lakritsmissbruk.
Det finns inget jag tycker är så gott som just lakrits. Jag dör för lakrits, men framförallt för -
Gudagåvan, jag skulle kunna äta dessa non stop, 24/7 årets alla dagar.
Nej nu börjar jag dregla här.
Gudagåvan, jag skulle kunna äta dessa non stop, 24/7 årets alla dagar.
Nej nu börjar jag dregla här.
Leva med ADD.
90% av den vakna tiden som ADD:are går åt att leta efter saker.
Imorse letade jag efter mina hörlurar till mobilen. Efter att ha letat i säkert en kvart visade det sig att de låg i väskan.
Då insåg jag att jag bara hade på mig mina leggings som egentligen skulle fungerat som långkallingar idag, så då blev det till att leta efter de byxor jag skulle ha över. Som jag inte hittade.
Tjockt synd, nu får jag frysa om benen.
Imorse letade jag efter mina hörlurar till mobilen. Efter att ha letat i säkert en kvart visade det sig att de låg i väskan.
Då insåg jag att jag bara hade på mig mina leggings som egentligen skulle fungerat som långkallingar idag, så då blev det till att leta efter de byxor jag skulle ha över. Som jag inte hittade.
Tjockt synd, nu får jag frysa om benen.
Hjälp en ofrivilligt barnlös!
Jag känner inte den här kvinnan personligen, men jag har följt hennes blogg och blivit tagen av hennes historia.
http://langtantillbarn.blogspot.com/
Sedan 2008 har hon och hennes man försökt få barn. I april 2011 gjorde de sin första provrörsbefruktning - det skulle inte bli den sista.
Efter 4 tuffa behandlingar blev hon äntligen gravid, lyckan var total fram till ett rutinultraljud som visade att deras lille son hade grava hjärnskador och inte skulle kunna överleva utanför magen.
Mot sin vilja var de tvugna att avbryta graviditeten av sitt efterlängtade barn.
Den femte provrörsbefruktningen resulterar i en graviditet som slutar i missfall vecka 11 och mardrömmen är återigen ett faktum.
Nu har paret genomgått sin sjätte IVF-behandling som inte gav något resultat. Tre nya försök kostar 50.000kr eftersom de använt upp de tre försök man får av landstinget.
Nu har de startat en insamling så att de som vill kan donera en slant till IVF-behandlingarna. Gå in på hennes blogg och läs hennes historia - och om ni vill, donera 10kr, 30kr, många bäckar små.
Alla är inte lyckligt lottade och blir gravida på naturlig väg. Att dessutom behöva begrava sitt eget barn är något ingen borde behöva uppleva.
Jag tycker den här modiga kvinnan är värd det, som delar med sig av sin historia och som genomgått det man inte ens skulle önskat sin värsta fiende.
http://langtantillbarn.blogspot.com/ som sagt.
http://langtantillbarn.blogspot.com/
Sedan 2008 har hon och hennes man försökt få barn. I april 2011 gjorde de sin första provrörsbefruktning - det skulle inte bli den sista.
Efter 4 tuffa behandlingar blev hon äntligen gravid, lyckan var total fram till ett rutinultraljud som visade att deras lille son hade grava hjärnskador och inte skulle kunna överleva utanför magen.
Mot sin vilja var de tvugna att avbryta graviditeten av sitt efterlängtade barn.
Den femte provrörsbefruktningen resulterar i en graviditet som slutar i missfall vecka 11 och mardrömmen är återigen ett faktum.
Nu har paret genomgått sin sjätte IVF-behandling som inte gav något resultat. Tre nya försök kostar 50.000kr eftersom de använt upp de tre försök man får av landstinget.
Nu har de startat en insamling så att de som vill kan donera en slant till IVF-behandlingarna. Gå in på hennes blogg och läs hennes historia - och om ni vill, donera 10kr, 30kr, många bäckar små.
Alla är inte lyckligt lottade och blir gravida på naturlig väg. Att dessutom behöva begrava sitt eget barn är något ingen borde behöva uppleva.
Jag tycker den här modiga kvinnan är värd det, som delar med sig av sin historia och som genomgått det man inte ens skulle önskat sin värsta fiende.
http://langtantillbarn.blogspot.com/ som sagt.
Därför tar jag inte alvedon.
Jag börjar må lite bättre, bli nog så att jag släpar mig till jobbet imorgon.
Det som är bra med mig *peppar peppar ta i TRÄ* är att jag oftast bara blir endags-sjuk.
Jag får ofta feber över natten, frossar som fan och sedan på morgonen mår jag bra igen för då har min kropp rett ut kriget.
Det är en anledning till att jag inte tar alvedon eller andra febernedsättande läkemedel.
Nu är inte jag någon läkare, men jag tycker det är logiskt.
Febern är kroppens krig mot infektionen. Det innebär att kroppen är i full färd med att bekämpa det onda som har attackerat den.
Självklart ska man alltid ta febernedsättande om febern blir för hög, men, personligen undviker jag detta i största möjliga mån.
Personligen är jag inte sjuk lika länge när jag inte tar alvedon eller ipren och jag tror det beror på just det att jag låter kroppen sköta det på egen hand.
Det säger sig själv - avbryter man hela tiden läkningen, d v s febern, så tar också längre tid för kroppen att styra upp det hela.
Det som är bra med mig *peppar peppar ta i TRÄ* är att jag oftast bara blir endags-sjuk.
Jag får ofta feber över natten, frossar som fan och sedan på morgonen mår jag bra igen för då har min kropp rett ut kriget.
Det är en anledning till att jag inte tar alvedon eller andra febernedsättande läkemedel.
Nu är inte jag någon läkare, men jag tycker det är logiskt.
Febern är kroppens krig mot infektionen. Det innebär att kroppen är i full färd med att bekämpa det onda som har attackerat den.
Självklart ska man alltid ta febernedsättande om febern blir för hög, men, personligen undviker jag detta i största möjliga mån.
Personligen är jag inte sjuk lika länge när jag inte tar alvedon eller ipren och jag tror det beror på just det att jag låter kroppen sköta det på egen hand.
Det säger sig själv - avbryter man hela tiden läkningen, d v s febern, så tar också längre tid för kroppen att styra upp det hela.
Sjuk igen.
Mår verkligen skitkonstigt idag.
Igår när jag kom hem från jobbet tvärdäckade jag i sängen efter att ha ätit middag och läst lite.
Jag somnade med alla kläder på och senare på natten vaknade jag av ledvärk och feberfrossa. Det är väl något som går nu igen eftersom många på jobbet är sjuka och man ser på var och varannan fb-status att folk är sjuka.
Idag har själva febern lagt sig, men jag har fortfarande ledvärk och en märklig sjukdomskänsla/huvudvärk som kommer och går.
Ena stunden känner jag mig helt ok, andra gör hela kroppen ont och huvudet känns helt tjockt.
Tröttheten ska vi inte tala om, har varit sängliggande hela dagen och känner efter en kort stund uppe att jag vill lägga mig i sängen igen.
Skit också, jag hatar att vara sjuk.
Igår när jag kom hem från jobbet tvärdäckade jag i sängen efter att ha ätit middag och läst lite.
Jag somnade med alla kläder på och senare på natten vaknade jag av ledvärk och feberfrossa. Det är väl något som går nu igen eftersom många på jobbet är sjuka och man ser på var och varannan fb-status att folk är sjuka.
Idag har själva febern lagt sig, men jag har fortfarande ledvärk och en märklig sjukdomskänsla/huvudvärk som kommer och går.
Ena stunden känner jag mig helt ok, andra gör hela kroppen ont och huvudet känns helt tjockt.
Tröttheten ska vi inte tala om, har varit sängliggande hela dagen och känner efter en kort stund uppe att jag vill lägga mig i sängen igen.
Skit också, jag hatar att vara sjuk.
En riktig jävla skitdag.
Igår var jag ju på begravning. Kan kanske berätta mer om det i ett annat inlägg, känns respektlöst och ovärdigt att beblanda det med vardagstrasslet.
Det var känslomässigt omtumlande, och fel på alla sätt eftersom det var en alldeles för ung person vi tog farväl av.
Därefter begav sig jag och Elin hem till henne, där jag möttes av min andra syssling Ebbolainen samt lillebror Lucky Luke. Vi åt middag tillsammans, Elin behövde av olika orsaker ut och rensa tankarna så jag satt kvar med syskonen Gravestam och mös i ett par timmar till jag fick skjuts hem.
Jag vet inte om det berodde på det enorma mängder jag rökte igår.
Ni kan tänka er själva - begravning + andra traumatiska händelser = många cigg. Men imorse när jag vaknade hade jag ont i halsen och kände mig helt tjock innanför pannan.
Dessutom kunde jag för allt i världen inte ta mig upp ur sängen.
Det var ingen vanlig trötthet utan en ren och skär utmattning som jag knappt känt tidigare. Jag frös som ett aber, klädde på mig och la mig i sängen igen, sedan var jag tvungen att ringa en taxi för att hinna till jobbet.
Jag hann inte äta någon frukost, så nu är utsvulten, otroligt tjurig, småsjuk, utmattad och jag har verkligen lust att lägga mig på golvet och grina just nu.
En riktig jävla sugdag är vad det är idag.
Det var känslomässigt omtumlande, och fel på alla sätt eftersom det var en alldeles för ung person vi tog farväl av.
Därefter begav sig jag och Elin hem till henne, där jag möttes av min andra syssling Ebbolainen samt lillebror Lucky Luke. Vi åt middag tillsammans, Elin behövde av olika orsaker ut och rensa tankarna så jag satt kvar med syskonen Gravestam och mös i ett par timmar till jag fick skjuts hem.
Jag vet inte om det berodde på det enorma mängder jag rökte igår.
Ni kan tänka er själva - begravning + andra traumatiska händelser = många cigg. Men imorse när jag vaknade hade jag ont i halsen och kände mig helt tjock innanför pannan.
Dessutom kunde jag för allt i världen inte ta mig upp ur sängen.
Det var ingen vanlig trötthet utan en ren och skär utmattning som jag knappt känt tidigare. Jag frös som ett aber, klädde på mig och la mig i sängen igen, sedan var jag tvungen att ringa en taxi för att hinna till jobbet.
Jag hann inte äta någon frukost, så nu är utsvulten, otroligt tjurig, småsjuk, utmattad och jag har verkligen lust att lägga mig på golvet och grina just nu.
En riktig jävla sugdag är vad det är idag.
Myslördag.
Sitter hemma hos Elin i Västertorp nu och det vankas lördagsmys tillsammans med henne, hennes lillebrur, Niklas och Milla-pilla. Vi ska få avnjuta Elins currygryta och sedan har jag varit och inhandlat en fet godispåse som vi ska ha till melodifestivalen.
Imorgon är det som sagt fika för far och morföräldrar, jag skulle egentligen ha hjälpt pappa att baka bullar, men det är så svårt när man väl är ledig, man vill fördela tiden jämt och försöka umgås med alla som man inte hinner vara med när man jobbar.
Ikväll tar jag garanterat en taxi hem, för mig är det en helt nödvändig investering om jag slipper gå ut i den här sibiriska kylan.
Jag är verkligen inte född på rätt kontinent.
Slänger in en bild på mitt söta tryne, sitter i telefonkö till vårdguiden
för att fråga om mina en miljard utslag jag har fått på foten kan vara.
Avrundar nu så ni inte intresseklubben sprängs av överbelastning.
Hoppas ni har det lika mysigt som jag i kylan.
Känslan när...
Ens kollega kommenterar hur fit man ser ut när man i själva verket inte har tränat sedan man gick i 2:an på gymnasiet.
Gammal på riktigt.
Jaha, då är man officiellt gammal.
Igår gick jag för första gången i mitt liv ner och bad en granne sänka musiken.
Jag har själv alltid haft väldigt tålmodiga grannar som trots långdragna fjortisfester aldrig höjt ett ögonbryn. Jag brukar själv vara väldigt tillåtande och låta folk hållas bäst de vill.
Det får man ju tillbaka när man själv väl vill ha fest.
Men igår travade jag ner till grannens 15-åriga dotter som tar tillfället i akt så fort pappan är ur lägenheten (precis som man själv gjorde i den åldern) och frågade lite försynt om de kunde sänka musiken lite.
Det var någon form av tjejmiddag som toppades med lite housedunk och jag som skulle upp 04:30 njöt inte precis av musiken.
Det var givetvis inga problem, men fy vad gammal och tråkig jag kände mig när jag sedan gick upp.
Det tog verkligen emot, nu är jag där, nu har jag klagat på hög musik for the very first time.
I går tog jag en liten shoppingtur och blev kär i en topp. Ni vet när man ser ett plagg på klädhängaren och vet att man inte kommer gå därifrån utan den.
Det var en söt benvit spetstunika i Anna-stuk, jag tänkte på henne när jag köpte den.
Helgen ska spenderas, först med fredagsmys, sedan blir det kaffehinkande med Elin på lördag samt lite bak för på söndag har jag arrangerat en fika hos oss för far-och morföräldrar, som ju turligt nog tycker om varandra väldigt mycket.
Ja, ni hör ju själva, fredagsmys, kaffe, bak och fika. Det är så jag spenderar min helg.
Jag är verkligen gammal nu.
Fast å andra sidan sparar jag pengar som jag kommer ha till min långresa istället för utekvällar.
Och så får jag stanna inne i värmen.
21 eller 81?
Dagens LULZ: Jag drömde att någon kommenterade "Ta bort den där fula headern!" på min blogg.
Sign?
Igår gick jag för första gången i mitt liv ner och bad en granne sänka musiken.
Jag har själv alltid haft väldigt tålmodiga grannar som trots långdragna fjortisfester aldrig höjt ett ögonbryn. Jag brukar själv vara väldigt tillåtande och låta folk hållas bäst de vill.
Det får man ju tillbaka när man själv väl vill ha fest.
Men igår travade jag ner till grannens 15-åriga dotter som tar tillfället i akt så fort pappan är ur lägenheten (precis som man själv gjorde i den åldern) och frågade lite försynt om de kunde sänka musiken lite.
Det var någon form av tjejmiddag som toppades med lite housedunk och jag som skulle upp 04:30 njöt inte precis av musiken.
Det var givetvis inga problem, men fy vad gammal och tråkig jag kände mig när jag sedan gick upp.
Det tog verkligen emot, nu är jag där, nu har jag klagat på hög musik for the very first time.
I går tog jag en liten shoppingtur och blev kär i en topp. Ni vet när man ser ett plagg på klädhängaren och vet att man inte kommer gå därifrån utan den.
Det var en söt benvit spetstunika i Anna-stuk, jag tänkte på henne när jag köpte den.
Helgen ska spenderas, först med fredagsmys, sedan blir det kaffehinkande med Elin på lördag samt lite bak för på söndag har jag arrangerat en fika hos oss för far-och morföräldrar, som ju turligt nog tycker om varandra väldigt mycket.
Ja, ni hör ju själva, fredagsmys, kaffe, bak och fika. Det är så jag spenderar min helg.
Jag är verkligen gammal nu.
Fast å andra sidan sparar jag pengar som jag kommer ha till min långresa istället för utekvällar.
Och så får jag stanna inne i värmen.
21 eller 81?
Dagens LULZ: Jag drömde att någon kommenterade "Ta bort den där fula headern!" på min blogg.
Sign?
ADHD-medicin är inte knark för de som behöver det.
Till det ägg som skrev i Metro att du tyckte det var fruktansvärt att ge barn med ADHD amfetamin.
Jag antar att du inte själv har ADD eller ADHD.
I så fall hade du vetat hur plågsamt det är att ständigt vara trött, att allting man företar sig tar en timme längre än för alla andra eftersom man - hur mycket man än försöker, omöjligen kan upprätthålla fokus.
Jag förmodar också att du inte heller vet vilken ångest det frambringar att gå i skolan, veta att du skulle kunna få MVG men i slutet av terminen får 9 IG-varningar därför att hjärnan får kortslutning när uppgifterna blir för många och man inte har en chans att hålla reda på allt.
Du har nog aldrig gråtit över att du gått ut gymnasiet utan betyg i ämnen som du har stor kunskap i därför att du inte lyckades hålla reda på alla uppgifter som skulle göras.
För hade du det, hade du känt den ångesten hade du aldrig skrivit ett så mäkta trångsynt debattinlägg i Metro. Då hade du aldrig gett föräldrar till barn med ADHD/ADD den ofantligt korkade idén att sluta medicinera sina barn.
Om du fortfarande inte förstått så kan jag beskriva det som att jag vaknade upp från en 18 år lång koma när jag äntligen fick min medicin.
Helt plötsligt kunde jag vara vaken en hel dag utan att behöva ta en tupplur på 2 timmar. Jag kunde påbörja och slutföra mina skoluppgifter med makalösa resultat.
Framförallt kunde jag leva en vardag där all min energi inte gick åt till att anstränga mig för att utföra triviala ting som för alla andra går per automatik.
Vi blir medicinerade med amfetamin för att vi behöver det. Det tillför det dopamin som våra hjärnor inte mäktar forsla runt som sig bör.
Det är en drog om den intas av normalt fungerande personer - för oss andra är den det som gör att våra dopaminnivåer blir vad som är normaltillståndet för de flesta andra.
Med detta vill jag säga, att jag tycker du kan ta ditt argument om att man ger barn knark, när man i själva verket ger dem rätten till det normala liv de förtjänar - och köra det långt upp i arslet.
Du har uppenbarligen ingen aning om vad du talar om och jag förstår inte hur du ens kan föreslå att man skall förvägra någon ett hjälpmedel mot ett handikapp bara för det av andra människor kan missbrukas.
Det är långt fler mediciner än concerta och ritalin som faller inom kategorin "knark".
Många barn får till exempel cocilana för sin rethosta. Cocilana innehåller ett morfinbaserat ämne (vilket inte går att missta sig på med tanke på hur drogad man blir av det)
Naturligtvis finns det personer med ADD/ADHD som inte vill ta medicin, det är upp till var och en.
Men de som väljer att ta den ska inte hindras.
Jag bifogar några länkar så att du kan läsa på bättre och förhoppningsvis få en gnutta förståelse för hur det är att leva med ADD/ADHD samt vilken ovärdelig hjälp detta "knark" är för oss i våra liv.
Om ADD:
http://adhd-npf.com/vad-ar-add/
http://www.lul.se/templates/page____3647.aspx
Om ADD/ADHD:
http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD
Om destruktiva relationer.
Jag har tidigare skrivit om destruktiva förhållanden.
I veckan dog den 190:e kvinnan under 2000-talet på grund våld i relationen.
Hon hette Ellinor och fick bara bli 23 år gammal.
Hon föll, som så många andra, offer för en svartsjuk kille som tillslut tappade det och tog hennes liv.
Jag får alltid en obehagsklump i magen när jag läser om sådant. Speciellt eftersom jag vet hur det är att vara fastnaglad i en sådan relation.
Frågan som direkt ställs är "varför stannar man i en sådan relation?"
Ja, varför? Det finns tusen anledningar.
Att man blir manipulerad, att man tappar greppet om vad som är normalt och inte i ett förhållande, att personen ifråga är en utpräglad psykopat som vet precis hur man ska spela med den andres känslor samt att personen ifråga mellan varven är helt vettig - och inte bara det, en storslagen partner som höjer en till skyarna, får ett att känna sig som en drottning (och i nästa sekund ett äckligt luder).
Sedan är man också rädd. Rädd för vad som skulle kunna hända om man lämnar allt en gång för alla. Därtill är man också fruktansvärt utmattad av all daglig dramatik att det finns inte ens en gnutta energi kvar att "get a grip of oneself" och ta sig ur det.
Till slut blir man ett viljelöst kolli och allt det sjuka blir en normal vardag.
Man anklagar sig själv för att överdriva, det är det man får talat om för sig.
Det enda som egentligen hjälper är att snabbt och framförallt resolut försöka fly fältet.
Då gäller det att vara benhård, man får inte vika sig för någonting. Inte för samtal, inte för sms och absolut inte träffa personen.
Det är inte alls givet att det lyckas första gången, det kan behövas ett flertal försök innan man tar sig loss, framförallt då hela ens föreställningsvärld om vad som är normalt och inte är ikullkastat.
Man tvekar ideligen om det verkligen är en själv som är en whinypant och överdriver allt eller om det faktiskt är så att ens partner är helt emotionellt rubbad.
Det viktigaste är att inte försöka tänka på "vad som är normalt" rent generellt, det viktiga är vad tycker du är normalt?
Hur vill du att en relation ska se ut? Vad tycker du är okej?
Känns det okej i hjärtat att bli livrädd varje gång din partner är full?
Hur känns det i maggropen när din partner säger något som sårar dig djupt?
Är svaret nej spelar det ingen som helst roll vad din partner tycker, då är det ett helt legitimt skäl för dig att gå - oavsett om du får kastat i ansiktet att du är en självisk bitch som förstör den andres liv.
Det är ditt liv, du har bara ett, det vill du inte slösa bort på någon som bryter ner dig, eller ännu värre - som kanske förkortar det avsevärt en dag när det svartnar framför ögonen på honom och han har en kniv i sin hand.
I veckan dog den 190:e kvinnan under 2000-talet på grund våld i relationen.
Hon hette Ellinor och fick bara bli 23 år gammal.
Hon föll, som så många andra, offer för en svartsjuk kille som tillslut tappade det och tog hennes liv.
Jag får alltid en obehagsklump i magen när jag läser om sådant. Speciellt eftersom jag vet hur det är att vara fastnaglad i en sådan relation.
Frågan som direkt ställs är "varför stannar man i en sådan relation?"
Ja, varför? Det finns tusen anledningar.
Att man blir manipulerad, att man tappar greppet om vad som är normalt och inte i ett förhållande, att personen ifråga är en utpräglad psykopat som vet precis hur man ska spela med den andres känslor samt att personen ifråga mellan varven är helt vettig - och inte bara det, en storslagen partner som höjer en till skyarna, får ett att känna sig som en drottning (och i nästa sekund ett äckligt luder).
Sedan är man också rädd. Rädd för vad som skulle kunna hända om man lämnar allt en gång för alla. Därtill är man också fruktansvärt utmattad av all daglig dramatik att det finns inte ens en gnutta energi kvar att "get a grip of oneself" och ta sig ur det.
Till slut blir man ett viljelöst kolli och allt det sjuka blir en normal vardag.
Man anklagar sig själv för att överdriva, det är det man får talat om för sig.
Det enda som egentligen hjälper är att snabbt och framförallt resolut försöka fly fältet.
Då gäller det att vara benhård, man får inte vika sig för någonting. Inte för samtal, inte för sms och absolut inte träffa personen.
Det är inte alls givet att det lyckas första gången, det kan behövas ett flertal försök innan man tar sig loss, framförallt då hela ens föreställningsvärld om vad som är normalt och inte är ikullkastat.
Man tvekar ideligen om det verkligen är en själv som är en whinypant och överdriver allt eller om det faktiskt är så att ens partner är helt emotionellt rubbad.
Det viktigaste är att inte försöka tänka på "vad som är normalt" rent generellt, det viktiga är vad tycker du är normalt?
Hur vill du att en relation ska se ut? Vad tycker du är okej?
Känns det okej i hjärtat att bli livrädd varje gång din partner är full?
Hur känns det i maggropen när din partner säger något som sårar dig djupt?
Är svaret nej spelar det ingen som helst roll vad din partner tycker, då är det ett helt legitimt skäl för dig att gå - oavsett om du får kastat i ansiktet att du är en självisk bitch som förstör den andres liv.
Det är ditt liv, du har bara ett, det vill du inte slösa bort på någon som bryter ner dig, eller ännu värre - som kanske förkortar det avsevärt en dag när det svartnar framför ögonen på honom och han har en kniv i sin hand.
Magen igen.
Jag kommer nog att få be om en remiss till en specialist snart.
Mina magproblem (d.v.s att magen helt random sväller upp som en ballong och det känns som någon gör tusen nålar därinne) har börjat återkomma allt oftare.
Förut kunde det komma någon gång i månaden, nu är det var och varannan dag som det händer.
Det håller i sig i cirka två timmar och sedan går det över. Det är hur som helst oerhört plågsamt och jag vet inte hur jag ska få det att sluta.
Än värre är det när man har ett serviceyrke och måste vara trevlig trots plågorna. Gå hem kan jag inte heller göra för då skulle jag behöva sjukskriva mig varannan dag.
Det är fruktansvärt jobbigt, en remiss till en specialist kan ta en evighet att få, magen är det värsta stället att ha ont på. Jag vet inte vad jag ska göra längre, det här tar snart knäcken på mig.
Mina magproblem (d.v.s att magen helt random sväller upp som en ballong och det känns som någon gör tusen nålar därinne) har börjat återkomma allt oftare.
Förut kunde det komma någon gång i månaden, nu är det var och varannan dag som det händer.
Det håller i sig i cirka två timmar och sedan går det över. Det är hur som helst oerhört plågsamt och jag vet inte hur jag ska få det att sluta.
Än värre är det när man har ett serviceyrke och måste vara trevlig trots plågorna. Gå hem kan jag inte heller göra för då skulle jag behöva sjukskriva mig varannan dag.
Det är fruktansvärt jobbigt, en remiss till en specialist kan ta en evighet att få, magen är det värsta stället att ha ont på. Jag vet inte vad jag ska göra längre, det här tar snart knäcken på mig.