Tjoflöjt.
Åh jag är så hajpad och lycklig just nu och jag vet inte ens varför!
För fyra år sedan hade jag högljutt klagat över snön men nu vill jag bara lägga mig i den och rulla omkring. Den lyser upp så vackert och jag föredrar detta före en slaskvinter alla gånger.
Visst är det lite knöligt med bilen som ska skrapas och att dörrarna fryser, men jag är glad att jag ens har en varm bil att sätta mig i.
Idag ska jag som sagt (ifall att ingen superintresserad därute hade missat den) shoppa lite. Jag kom på att ett par vinterskor kanske vore på sin plats då mina fossingar blir kalla och blöta i uggsen.
Jag är lite småstressad över allt som ska fixas till imorgon, bland annat att sy fast en hel ny uppsättning löshår på mina clip-ons och imorgon lär jag behöva minst två timmar för att fixa mig.
Det är det som är grejen nu när jag inte går ut lika ofta, när jag väl gör det är så otroligt kul!
Abropå ingenting hittade jag en tom förpackning för handklovar med ludd på utanför vår kontorsbyggnad. Verkar som folk ser till att ha kul på lunchen.
Till sist vill jag hälsa ett väldigt varmt tack till en person som hjälpte mig 7 imorse med att få upp min fastfrusna bildörr!
Saknad.
Jag vill ha min ulltuss tillbaka.
Min drog.
Saker som dessa är anledningen till att jag aldrig behövt börja knarka:
Och så lite otur.
Idag när jag satte in nyckeln i dörrlåset på min bil för att åka hem stod jag plötsligt där med halva nyckeln i handen och halva i låset.
Det blev inget motstånd och sa inte ens "klick" när den bröts itu. Dörren hade frusit och låset likaså, det var bara att ta tunnelbanan hem.
Eftersom jag var på så gott humör blev jag inte så väldigt arg eller frustrerad, jag och pappa åkte tillbaka med låssprayen i högsta hugg och fick upp dörrarna till slut, numer kommer jag i alla fall vara extremt försiktig när jag öppnar dörrarna och alltid bära med mig låsspray i väskan.
Humöret fortsätter på plussidan trots dagens bravader, jag har precis ätit pappas panerade torsk och ska strax lägga mig.
Imorgon ska jag som sagt shoppa de sista julklapparna och om jag har tur också hitta en passande klänning till julfesten med jobbet på lördag.
Alla klänningar jag har är svarta vilket är grymt tråkigt, i ren protest tänkte jag bära något med paljetter och se ut som en vandrande diskokula.
I övrigt är jag lite förvirrad och frustrerad p.g.a yttre faktorer, men trots detta tar jag allting med ovanligt stor ro. Jag vet inte varför jag plötsligt blivit så lugn i hanteringen av allt som händer.
Det ska bli så skönt att komma igång med träningen på tisdag. Det ger mig något att fokusera på och sträva efter, för mycket tid att tänka kan göra att tankarna galopperar iväg alldeles för långt.
Jag längtar efter att få svettas som en gris och böla en skvätt över den massiva träningsvärken jag kommer att ha emellanåt. Inte i ett självplågande syfte utan för att jag har saknat den fysiska känningen. Den som gör att man känner sig lite levande och som verkligen är ett kvitto på att man kämpat och slitigt.
Idag blev jag förövrigt återigen trakasserad av djävulskatten, denna gång när jag sträckte in handen i garderoben (min garderob) för att ta en tröja. Missan brukar nämligen parkera sig i garderoben i tid och otid, nu drog jag försiktig ut några plagg för att inte störa henne. Pang sa det sen hade jag både klor och tänder i armen. Pappa fick komma till undsättning med en tom pet-flaska för få henne att flytta på sig.
När jag kom hem tidigare idag hade någon släppt in en liten, liten fläckig kisse som egentligen bor i porten bredvid. Hon följde glatt med mig upp och slank in i lägenheten, som tur var låg Missan och sov någonstans för annars hade det blivit kaos. Hur som haver hade jag god lust att kasta ut Missan i trappen och behålla den söta lilla kissen som var på besök.
Ska inte ett husdjur vara till glädje? Vår retarderade katt är snarare satans eget husdjur som han sänt till jorden för att göra livet surt för alla. Utom pappas fru, som är den enda som hon verkar gilla.
Nej mina vänner, nu är det jag och alla över 90 som kryper under täcket (känns wierd att jag alltid lägger mig tidigare än min egen far) men ska man upp 5 så ska man.
Godnatt.
Det bekväma i att bli vuxen.
När jag var 16 år gammal styltade jag runt en hel vinter i högklackat och en alldeles för kall jacka. Jag frös mig blå, fick trippa små korta steg på den glanshala isbelagda gatan och det tog mig år och dagar att ta mig från A till B.
Allting skulle se perfekt ut. Jag gick utan mössa så jag kunde slänga med håret, resultatet blev att jag tappade känsel i öronen och det pep i skallen till slut.
Idag skulle det aldrig komma till fråga. Nu finns det förvissa varma kläder som också är snygga, men jag skulle hellre välja en riktigt ful utstyrsel som var varm före en kall som var lite finare. Att halka omkring i högklackat skulle aldrig komma på fråga, jag går knappt i klackar på sommaren längre eftersom jag har insett att en kväll med värkande vrister inte är särskilt kul även det ser snyggt ut.
När man var 15-16 var allt utav oförklarliga skäl pinsamt och man var såpass egocentrerad att man på riktigt trodde att hela världen hade tid att granska en minituöst från topp till tå.
Idag skulle jag inte bry mig om folk brydde sig om hur jag gick klädd, inte för att folk gör det, men ändå.
Men om vi ändå pratar om estetik så tycker jag personligen att en person i kläder som han eller hon trivs i är finare än någon som med plågad min struttar omkring i stiletter i snöyran.
Till något helt annat:
Nu har min sista postorderklapp anlänt, nu har jag bara två klappar kvar att köpa och jag vet exakt vad det ska vara så det kommer gå fort och smärtfritt.
Däremot kom jag på att eventuellt kan behöva ett par vinterskor som inte läcker igenom, mina uggs doesn't do the work anymore.
Och så är jag extremt sugen på en jacka för 3 bananer, hej och hå, det är dyrt att bo i ett kallt land.
Forever alone lvl 900000000.
Lycka.
Helt olikt mig att strutta omkring och vara lycklig utan synbar orsak. När det dessutom är vinter, kallt och mörkt.
Jag kan inte förklara det, jag är bara glad och jag njuter av varenda sekund.
Imorse gled jag fram i vinterlandskapet, "Bully" med Shinedown på radion, fick en snökocka på rutan och nästan en hjärtinfarkt. Nu sitter jag här med en kopp söderté med en stor klick honung i och ska börja arbetsdagen om dos minutos.
Känns fint ändå.
Äntligen lite flyt!
Idag sa jag tack och adjöss till Tele2. Åren går skrämmande fort, jag hade totalglömt att det nu har gått 2 år på min bindningstid där och jag är fri!
Abonnemanget jag tecknade med Tele2 var mitt första och troligtvis det sämsta abonnemangsavtalet i världshistorien. Oerfaren och naiv som jag var gick jag på säljarens "allt är gratis"-blaj. Det tog 2 månader innan min kostnad på 540kr som inte skulle gå att överskrida var uppe på mellan 800 och 1000kr per månad. Till och med tjejen på Tele2:s kundservice sa
"Oj... Du betalar väldigt mycket".
Så I'm ditching those bitches och går över till Tre, det är inte alls Anna som har hjärntvättat mig. Nej men allvarligt, jag får min alldeles egna kundservicelinje, kan knappast bli bättre. Och dessutom vet jag var hon bor om jag blir lurad.
I övrigt (förutom allt det jobbiga som pågår just nu) så flyter saker och ting på ovanligt bra!
Jag har två julklappar kvar att köpa och dessa ska inhandlas imorgon, sen har jag infriat mitt löfte - att bli klar med alla klapparna innan den första december. Hooray!
Jag är så taggad på att börja träna, nu har min slemhosta äntligen börjat ge med sig. På tisdag är det dags och den här gången får jag proffessionel hjälp och uppföljning. Framförallt handlar det om att stärka min rygg och bål, eftersom jag sitter som en hösäck på jobbet riskerar jag att få problem med ryggen i framtiden eftersom jag redan är snedställd som det är.
Självklart vill man se fit ut också, men det är sekundärt i sammanhanget.
Nu ska jag strax glida ner i ett varmt bad och faktiskt njuta av det här lilla flytet som jag just nu har.
Är det något jag försöker lära mig själv så är det att inte gå runt och tänka att man inte ska ropa hej för då går allt åt skogen, utan att faktiskt njuta av de stunder när saker och ting flyter på smärtfritt.
Så kanske man får mer energi att orka med de stunderna när det inte gör det.
Tackelitack Emma
[ ] En utlandsresa i februari eller mars
[X] Börja träna med PT
På tisdag börjas det. Vem tror ni kommer vara mest förtvivlad? Den stackars PT:n som får lyssna på mitt gnäll eller jag som inte har motionerat på tre år?
Nu tänker jag lägga mitt fulla fokus på mig själv och de som förtjänar det. Det är alldeles för kaotiskt i mitt liv just nu för någonting annat.
Hon har inte kommit ut garderoben än.
Planer.
Mina julklappar till mig själv:
[ ] En utlandsresa i februari eller mars
[ ] Börja träna med PT
Jag ska bli en glad friskus, inte en bitter sjukling. Så får det bli.
Tålamodet slut.
Woop woop, tänkte jag igår när jag kom på att jag faktiskt inte har tjatat om min förkylning/hosta på väldigt länge. Jag har ju i det närmaste ett tvångmässigt behov av att skriva om det följt av svordomar som skulle få en frikyrklig att falla ner på backen och dö.
Men nu, mina vänner, börjar jag bli riktigt jävla trött på det här helvetet. Nu har det gått tre veckor. Jag har gjort allt, preppat mig med enchinacea, kan jang, tjing tjong, mollipect and whatfuckingever och jag orkar inte mer! På riktigt nu!
Jag vill lägga mig på marken och gråta som ett barn, jag blir smått aggressiv när jag är sjuk och tre veckor känns inte okej någonstans.
Jag förstår att jag bör avstå rökandet helt, men jag är lite i ett dödläge vad gäller det just nu. Om jag lägger av med ciggen kommer jag bli en allmänfara med tanke på vilket otroligt pissigt state of mind jag vandrar runt i just nu, men rökningen kortar inte precis ner min tillfriskningsprocess.
Imorgon tänkte jag försöka börja snusa istället men då ska jag på begravning och kommer mest troligast kedjeröka med tårarna och snoret rinnandes.
Förbannade förkylningsnation, mörkt är det också.
Just nu handlar allt om ren överlevnad och att inte drunkna i min egen bitterhet.
Adjö.
Söndagsångest.
Ikväll ska jag träffa Anna och några till för middag och lite amerikansk fotboll. Jag räknade med att åka hem och ha söndagsångest, så kom det in ett sms och jag blev jätteglad.
Jag har smått ångest för allt möjligt. Det är mycket jobbigt som händer just nu och jag blir helt stirrig när det blir för mycket, det är som jag splittras i molekyler och vet inte hur jag ska hålla ihop alla delar. Flyter isär.
Det är kanske därför jag är allergisk mot ambivalens just nu, jag är det själv så att det räcker och blir över. Jag behöver trygghet just nu.
På tisdag ska jag på begravning (jag kommer inte säga vems). Jag blir alltid ett mentalt vrak av begravningar. Gråter högst och mest. Orgelmusiken är det som brukar bryta ned mig.
Annars är det mycket som susar i huvudet just nu. Jag har lovat mig själv en vinterresa men jag har inget resesällskap, jag kommer inte kunna ta mer än två veckor ledigt högst men vill ändå åka utanför europa. Drar man iväg solo då eller? Och när?
Fram till jul ska jag bara fokusera på jul och nyår, det enda jag egentligen kommer behöva shoppa är en julklapp och fina inslagspapper, i år ska det fläskas på ordentligt med riktigt snygga omslagspapper. Sådant är kul, inte att handla själva klapparna (om det inte är på nätet)
Just nu försöker jag bara hålla mig själv i balans och försöka hålla reda på allt som far omkring i huvudet, allt som ska fixas och så vidare.
Det är nog med jobb kan jag säga. Men livet är sådant ibland, det är inte så mycket man kan göra mer än att rida ut stormen.
Stuck.
Jag vill så jävla gärna aktivera mig och komma igång med träningen på riktigt, men nu har min slemhosta kommit tillbaka och vägrat ge med sig på 16 långa dagar.
Så länge den inte är helt borta kan jag inte börja, börjar bli extremt rastlös. Det är bara vänta och vänta.
Må ni drabbas av hemorrojder stora som plommon.
Jaha, vad har hänt här då?
Har jag blockerat en viktig ingång?
Har jag ställt mig framför en infart?
Nej, det är förbannad jävla städgata 8-16 på fredagar. Det hade jag glömt.
Femtre bötret (säger man så?) på två månader. Tur att det är ett tag kvar till nyår så att jag kan öva in mitt löfte.
Akutbesök ökar explosionsartat - jag vet varför.
På lunchen idag fick jag syn på den här artikeln i DN. "Akutbesöken ökar explosionsartat", lite längre ner "Varför är en fråga som alla akutkliniker diskuterar"
Hur många gånger har man inte ringt till vårdcentralen för att få beskedet att:
1. Telefontiden är mellan typ 10 och 11
2. Det finns inga fler besökstider kvar för dagen.
Det finns så många åkommor som man egentligen inte behöver besöka akuten för men som man måste besöka akuten därför att inga andra alternativ finns.
Jag kan ta urinvägsinfektion som ett perfekt exempel. För er som inte har haft det kan jag säga att det känns som att pissa ut taggtråd. Ofta kommer symptomen inte stegvis utan en dag säger det "pang"och så sitter du där och vrålar när du slår en drill.
Det är lätt diagnostiserat, ett kissprov sen är det klart, därefter skrivs penicillin ut och tillfrisknandet går fort.
Kruxet är bara att om en urinvägsinfektion är obehandlad för länge går infektionen upp i njurarna, det är då det börjar bli riktigt illa. Går man tillräckligt länge med en obehandlad infektion där kan man i värsta fall bli föremål för dialysbehandling eller ännu värre en njurtransplantation om man får njursvikt.
Jag själv drabbades av en njurbäckensinfektion i Peru. Jag hade haft symptom långt innan men vi var långt ifrån en vårdcentral och väntade på att det kanske "skulle bli bättre". Plötsligt fick jag outhärdliga smärtor i ryggen som kändes som knivstötar och jag förstod inte varför. Jag blev släpad till vårdcentralen där jag tuppade av.
Så varför går man överhuvudtaget till akuten för dylika besvär som både är lättdiagnostiserade och lättbehandlade? Enkelt - det finns ingen annan stans att gå! De flesta vårdcentraler har mycket begränsade telefon-och öppettider. Får man då en akut urinvägsinflammation klockan 8 på kvällen finns ingen annan vårdgivare att vända sig till. Eller om alla tider är fullbokade redan på förmiddagen.
Än värre är det om man har gynekologiska besvär (det omfattar lite mer än könssjukdomar för de som undrar). Väntetiden till en gynekolog ligger på runt 4 veckor. Ingen skulle be någon med en lunginflammation vänta i en månad för att söka för de besvären, men har man problem med reproduktionsorganen är det alltid så.
Jag ringde en gång för ett mycket jobbigt besvär som jag naturligtvis inte tänker dela med mig av här. Jag ringde till vårdguiden för att höra vilka alternativ jag hade förutom gynakuten. Svaret jag fick var att jag kunde ringa runt till gynekologkliniker och kolla om det fanns några avbokningstider.
Det blev som ni säkert förstår, ett besök på gynakuten som egentligen är ämnad för betydligt svårare saker som exempelvis begynnande missfall och liknande.
Det står i artikeln att 80 och 90-talister är väldigt krävande på så sätt att de har större krav än sina föregångare. Vi är vana vid snabb service och vården är inget undantag. Vi vill ha hjälp och vi vill ha det nu.
Vissa saker kan naturligtvis vänta, men det finns också "små" åkommor som faktiskt inte kan det.
En lunginflammation där man tidvis drabbas av andnöd är ett sådant tillstånd, där man kan få vård hos en husläkare, men om tiderna är slut så har man inget annat val än att åka in till akuten.
Vårdguiden startades för att minska belastningen på allehanda vårdinrättningar, eftersom folk då kunde ringa in och rådfråga om sina symptom där istället för att direkt besöka vårdcentraler eller akutmottagningar.
Problemet är bara att vårdguiden inte löser de situationer då man måste gå på ett besök, folk vet helt enkelt inte var de ska vända sig om det är utöver ordinarie besökstider.
Nu har jag sådan tur att jag har en fantastisk vårdcentral som är öppen veckans alla dagar 7-22, så jag kan vända mig dit för hyfsat akuta besvär, men det är långt ifrån alla vårdcentraler med så generösa öppettider.
Nu har vi problemet, jag har också förslag på lösning.
1. Fler, små akutmottagningar för besvär liknande de jag nämnt ovan, gärna utrustade med röntgen så att de som misstänker benbrott kan konstatera det där först och inte behöver åka in om det bara är en stukning.
2. Tydliga direktiv om var man kan vända sig om man inte är föremål för ett akutbesök på de stora sjukhusen.
Visst kan man tycka att en urinvägsinfektion och lunginflammation inte direkt är ett legitimt skäl att kalla på ambulans, men faktum är att det är väldigt plågsamma besvär som kan generera i något mycket värre om det förblir obehandlat.
Knappt vårdcentralerna själva vet var man ska vända sig med gynekologiska besvär som inte kan vänta i 4 veckor, hur ska vi då veta?
Finns det ens några alternativ för halv-akuta besvär som innebär att man slipper vänta i 4 timmar på akuten? Sådana frågor måste det finnas tydliga svar till, det tror i alla fall jag skulle minska trycket på landets akutmottagningar avsevärt och ge läkarna mer tid med de patienter som faktiskt behöver det mest.
Kvällsfika och koffeinöverdos.
Eftersom jag jobbar imorgon blir det en lugn kväll för mig (känns som jag alltid skriver det, livin' like a rockstar)
Så jag gick för att träffa min syster över en fika. Först satt jag med henne och hennes kollegor på deras lilla AW och sedan tog vi en långpromenad från Skanstull till Gamla Stan. Det blev många kaffe vilket egentligen är det absolut sämsta tänkbara i mitt fall eftersom jag vaknade väldigt sent idag och kliar mig i huvudet över hur i helskotta jag ska kunna somna innan 4 inatt, men det ger sig väl. Eller något.
Det blev mycket, mycket prat, både lättsamma och tunga ämnen som alltid med systrami.
Vi satte oss på Kaffekoppen i Gamla Stan som ju var mitt gamla häng på den tiden jag hängde med emo-gänget. Han längst till vänster i bild var hetast av alla på emomarknaden, killen hade så otroligt mycket brudar efter sig och det kan ha berott på att han var väldigt lik sångaren i HIM. Längst till höger har ni mig i min blonda kalufs som inte alls passade in med resten.
Jag sprang runt med rosaprickiga linnen, low cut jeans och string (som alltid stack upp), och kände mig ironiskt nog som ett svart får bland alla svarthåriga.
Tillbaka till ämnet, jag provade min nyårsklänning idag, satt som en smäck men, den är för lång. Det går ju att sy upp, problemet är bara att det är ett veck som egentligen ska sitta i knähöjd som hamnar alldeles för långt ner.
Jag ska ta med den till farmor och kolla om hon kan trolla med den, om man ska skita i att vecket sitter lite långt ner eller helt sonika byta.
Men jag vill verkligen inte det för den är så förbannat fint och jag kommer se ut som en goddess på nyårsafton med den på.
Nu ska jag försöka varva ner, vilket jag med största sannolikhet inte kommer lyckas med så jag lär återkomma med något långt, analytiskt inlägg senare. Stay tuned.
Månprisma förvandla mig.
...Eller inte. Det var babyliss, lancôme, dior och maxfactor som gjorde jobbet.
Julklappshandel pågår.
Sitter i sängen och har nu köpt 4 julklappar som enligt mig är väldigt fiffiga och bra. Jag har tre kvar, en av dom måste köpas i butik och de andra två måste jag fortfarande fundera lite på vad exakt jag ska köpa, även om jag har en övergripande idé på vad det ska vara.
I bakgrunden går ett norskt barnmorskeprogram på jättehögt, så jag sitter här och shoppar till ljudet av födande mammors gutturala vrål och skrikande bebisar. Före det var det Hübinette och sedan orkade jag inte gå och ändra kanal. Seems legit.
Idag ska jag också hämta ut min nyårsklänning och hoppas för allt i världen att den sitter bra, annars börjar jag gråta. Jag är som ett litet autist-barn, omdirigera mina planer är inte riktigt min grej.
Det blir för övrigt väldigt många julklappar till transportstyrelsen i år. Jag vill inte ens skriva här hur många parkeringsböter jag har fått betala de senaste två månaderna. Det handlar dels om att jag hatar att fickparkera, jag felparkerar hellre än att riskera stå och tråckla i 20 minuter för att få in bilen eller riskera att skrapa någon annan bil, dels handlar det om lathet.
Med felparkera menar jag dock: stå på ett ställe de anser att man inte får, men jag har aldrig blockat vägen för någon eller något.
Nåväl, det är bara betala och se glad ut, mitt nyårslöfte i år är att sluta samla p-böter. Jag vill inte ens veta hur mycket de har kostat mig totalt.
Out of nowhere: såg en bild från IKEA på facebook. Alltså en grej jag ser fram emot när jag inte är singel längre så är det just det, gå på IKEA, debattera om färg på gardiner och mattor, köpa en massa onödigt krafs som man inte kan låta bli och så vidare.
Very well, nu ska jag återgå till tänkandet här. Första december har jag satt som tidsgräns, och det ska nog gå alldeles utmärkt att hålla den.
En klippa i stormen.
Jag var på HLR-och brandkurs idag.
När jag gick i nian fick vi öva på livräddning i vatten på badhuset. Jag lyckades inte komma ner och hämta dockan på bassängens botten och jag dränkte nästan min kompis när jag skulle "rädda" henne med det grepp som vi lärt oss.
Idag gav jag hjärtmassage på dockans mage samt krossade benen på vederbörande om den hade haft några.
Med andra ord - med mig omkring er kan ni känna er helt säkra.
And she rescurrected!
Sista två timmarna på jobbet idag kände jag mig mosig och nästan febrig. Ni vet den där härliga bomull-intryckt-innanför-pannan-värken.
Först gick jag i tankarna att stanna hemma imorgon men när jag kom hem och fick i mig lite av min pappa och brors goda pannkakor så lade jag om planerna. Det får helt enkelt bära eller brista imorgon, mår jag dåligt får jag preppa mig med alvedon, jag har för mycket, både viktigt och roligt som händer imorgon att jag bara inte kan stå över det.
Badet blev min räddning. Jag körde helt enkelt en hel renovering, inpackning i håret, rakade mig, smörjde in mig, målade om naglarna och voila, ut kom jag som en ny människa.
Okej, jag känner mig lite halvrisig men det kan bero på att jag gått runt och hostat i mer än två veckor nu, men i övrigt mår jag bra och det kommer bli en lång, lång, lång dag imorgon, men å andra sidan är jag ledig på fredagen. Då kan jag ligga i sängen och beställa julklappar hela dagen om jag har lust med det.
Nu ska jag krypa ner i min nybäddade säng, doftar som en ros gör jag och är len som babyröv.
Mysigt är ordet.
Puss och så vidare.
Bara nej.
Nej, nej nej, inte feber. Jag orkar inte, seriöst.
Vad tar jag mig till? Har så mycket att se fram emot imorgon.
G'mornin.
Spontanmiddag.
...Med plastsyster. Nu ska jag försöka somna, inte så lätt med tanke på att jag är ganska pigg. I-lands problem.
Ta seden dit man kommer gäller även oss.
Imorse låg jag och slötittade på "Locked up abroad", ett National Geographic program som handlar om klantiga och framförallt korkade västerlänningar som åker utomlands, oftast till Sydamerika för att smuggla knark.
Historierna ser alltid likadant ut, de är naturligtvis änglar som bara ville tjäna lite cash och sedan kom den stora stygga polisen och grep dem i tullen.
Gemensamt är också att de med hjälp av släktingar och vänner lyckats få tag i pengar för att muta poliser och advokater och fått sina straff kortade till en bråkdel av vad de skulle ha varit.
En kille som blev dömd till 25-års fängelse fick sin pappa att muta en advokat med en oskyr summa pengar, advokaten bad sedan domaren att "ta semester" och bytte sonika ut denne mot en nyskolad domare som han kunde dribbla med lite som han ville.
Jag klarar knappt av att se program som dessa, de är så äckligt vänsterländsk vinklade att man nästan får lust att kräkas lite. Det är så synd om dessa smugglare som bara skulle göra det som en engångsgrej men sedan hamnade i nerbajsade celler med kackerlackor och mördare.
Guess what, det är så utomlands. Det är inte som i ett svenskt fängelse där morddömda får god mat och ett eget rum med bekvämligheter.
Vi svenskar är så jävla noga med att man ska ta seden dit man kommer och klagar högljutt på invandrare som inte respekterar våra lagar och regler, men om någon åker fast utomlands är det helt plötsligt väldigt synd om dessa och man kämpar med alla medel för att få hem dem till Sverige eller få dem frisläppta (Annica Östlund, host)
För det första är det ens eget ansvar att ta reda på vilka lagar och regler som gäller i det land man tänkt åka till. Narkotikasmuggling är förbjudet i de flesta länder skulle jag tro och väljer man att försöka smuggla ut en resväska med kokain från exempelvis Colombia så får man också för bövelen ta konsekvenserna.
Nej, det är inte synd om en västerlänning om den får sitta och på ett våldsdrabbat fängelse i 25 långa år för personen ifråga visste mycket väl redan innan att det kunde bli konsekvenserna av dennes handlingar.
De får precis samma straff som alla andra smugglare i landet, nu är det tyvärr så att vi västerlänningar har mycket pengar i jämförelse med dessa länder och då blir det genast mycket enklare att muta vederbörande.
En kvinna rymde från borgen i Argentina, flydde till Colombia och stack sedan hem till Storbrittannien. Efter två år hemma hade hennes efterlysning blivit internationell men de Brittiska myndigheterna kirrade biffen så att hon fick stanna i landet och behövde inte ens avtjäna något straff.
Det hela framställdes som en solskenshistoria, när det i själva verket var så att kvinnan hade gjort sig skyldig till ett grovt brott och dessutom rymt ifrån det.
Saker som dessa kanske man kan fundera på när folk är arga över när det blev dispyter huruvida han skulle överlämnas till Sverige eller inte. Vi hade gjort exakt likadant.
Vad gäller att ta seden dit man kommer gäller det - tro det eller ej även oss vänsterlänningar. Sitt inte och gråt för att du hamnat i ett vedervärdigt fängelse som inte håller hotellstandard. Det var du själv som ordnade så att du fick sitta i den där cellen och helt ärligt tycker jag att man kan låta dem sitta där de sitter.
Kanske också sluta göra tårdrypande dokumentärer om dessa idioter, det är inte ett dugg synd om dem för att de råkar vara västerlänningar, tvärt om är de ovanligt korkade med tanke på den utbildning och kunskap om omvärlden som de förväntas ha.
Duktighetspoängen flödar.
Pust, nu är jag klar med allt. Med allt menar jag verkligen allt.
Eftersom jag var ledig idag passade jag på att tvätta, städa, byta lakan och det sista jag gjorde för dagen var att ta bilen en sväng till Farsta för att handla lite förnödenheter.
Däribland detta smyckesträd (hej gammal kärring). Jag räknar det som en förnödenhet därför att jag slänger ner mina smycken i korgar så får jag stå där och rota bland ihoptrasslade armband och annat för att hitta det jag vill ha.
Detta blev både snyggt och praktiskt.
Nu tänkte jag glida ner i ett bad och ta tag i min kropp också. Snart är det dessutom löning och dags att köpa alla mina julklappar, det ser jag fram emot.
Jag och mamma brukar ha en glögg-afton några dagar innan jul då vi dricker glögg, äter skinkmackor och komposerar rim till våra julklappar, så himla mysigt. Sådana saker ser jag fram emot, ännu mer den här julen när jag slipper all stress.
Min nyårsklänning har anlänt också, tänkte hämta ut den denna veckan, nu håller vi bara tummarna för att den sitter som en smäck.
Now that's what I call love.
Katten kommer, hoppar upp i min famn och lägger sig och kurrar där medan jag fifflar med datorn. Sedan, out of nowhere får jag världens bett i handen.
Lovar och svär, snart skänker jag henne till ett katthem. Ingen som vill ha en bitsk, psykotisk katt?
Update:
Sekunden innan jag skulle posta inlägget högg hon mig igen. Mys.
Min önskelista i år.
- Smycken, inte i guld och silver utan billigt skräp i mängder
- Nagellack i olika coola färger
- Nya fina sängkläder som matchar med mitt rum
- Ett citronträd.
- Nagellack i olika coola färger
- Nya fina sängkläder som matchar med mitt rum
- Ett citronträd.
Vi får se om tomten samtycker. Själv tycker jag att jag har skött mig exemplariskt i år.
Fantastisk helg.
I helgen var jag ute med Anna, det var sådär euforiskt som det bara blir vissa gånger.
När man inte har några större förväntningar så blir kvällen ändå magisk. Vi hamnade på en DJ-tävling på Münchenbryggeriet tack vare J. Innan det sippade vi på varsit glas vin och filosoferade över livet. Inte förrän 10-11 började vi göra oss drop dead gorgeous och gav oss iväg.
Vi dansade, blev petade i naveln, pratade med irländare, drack alldeles för många corona som vi petade bort citronerna från. Glittrande go-go dancers och svettiga DJ's. När klockan till slut slog 5 och det var dags att gå hem satt vi inklämda i en svarttaxi och dunkade RNB-låtar från 2000-talets början, Anna viftade med händerna och skrek "do you wanna count my muneh?" och jag kände mig allmänt lycklig.
Sedan satt vi utanför hennes port och skrattade hysteriskt, precis som vi gjorde en varm augustikväll på en trottoarkant i Högdalen. Höga på livet.
Sedan fick Annas katt Robin agera Simba i lejonkungen och vi fortsatte garva åt allt och inget.
Hög på livet.
Dagen efter var jag inte lika hög på livet. Världens snurrade och vi låg parkerade i soffan hela dagen med undantag när vi gick och handlade pizza och godis. Men ändå, den baksmällan var värd besväret alla gånger om.
Årets julklapp: ett trauma.
Nostalgi.
Är det bara jag som älskar att bläddra igenom leksakskataloger och fantisera om vilka leksaker jag hade velat ha om jag var liten igen?
Rapport för kvällen.
Skön som jag är drar jag en nykter liten utgång efter att jag slutade jobbet idag.
I uggs och en jättevarm kofta ställer jag mig och dansar, egentligen hatar jag att dansa nykter. Hatar. Verkligen. Det är främst för att jag känner mig extremt corny och obekväm, men idag lyckades jag på något vänster släppa loss lite utan en enda promille i kroppen.
Det enda negativa var att det blev extremt lökigt att dansa i den här outfiten.
Nu är jag hur som haver hemma, det var helt obeskrivligt underbart att kunna ta bilen hem från krogen, även om det givetvis är roligare att dricka när man är ute.
Bandit på högsta, bara jag och taxibilarna på vägarna.
När jag kom hem fick jag ett välkomstbett av kattjäveln som har någon form av svår psykisk labilitet som gör att ju gosigare hon är, desto högre hon spinner, desto större är också chansen att hon helt oprovocerat hugger eller attackerar valfri utstickande kroppsdel.
Jag vet verkligen inte varför hon gör så. Jag rör henne nästan aldrig, det är bara pappas fru som vågar klappa kattfan. Ett tag funderade jag på om det berodde på brist på uppmärksamhet från min sida, men om man klappar henne blir hon mer agressiv i sina attacker. Så med andra ord spelar det absolut ingen roll vad man gör. Hon bits i alla fall.
Jag sulade en ihoprullad strumpa på henne den här gången och nu har hon stuckit, jag är på riktigt rädd för vår psykkatt.
Imorgon kommer jag vakna fräsch, ser verkligen fram emot den här helgen då jag har massa kul inplanerat.
Jag försöker också leva efter mitt motto att ägna mig åt sådant och sådana som faktiskt ger mig något tillbaka. Jag tjatar om det hela tiden och en så enkel sak visar sig ibland vara svårare än man tror, men jag tror jag närmar mig.
Nu ska jag försöka ignorera suset i mina öron efter all hög musik och krypa ner i min varma, sköna säng.
Hoppas ni fick en nice fredag. Nyktra eller ej. Rock on.
Fredagskärlek.
Den svenska kulturen som jag avskyr.
Det finns vissa saker som är typiskt svenskt som får mig att vilja ta fram skämskudden och begrava ansiktet så djupt i den att jag nästan kvävs.
En av dessa situationer är när man låter kompisens unge sitta på rummet medan man äter middag.
Har man ingen skam i kroppen då? Det värsta av allt är att när man diskuterar detta med svenskar så håller de till viss del med, men kommer alltid med ett "men".
"Men" man kanske inte har lagat middag så att det räcker till alla, "men" om man inte visste att barnet skulle äta...
Det finns inga men. Det skulle aldrig vara acceptabelt att be en vuxen som är på besök att sätta sig i vardagsrummet och glutta på TV medan man sätter sig och äter. Självklart frågar man om vederbörande vill ha mat.
Och om familjen i fråga är så urbota snål att man lagar mat så att det precis räcker till en måltid per person så kan man åtminstone erbjuda barnet ett alternativ, till exempel smörgåsar eller något annat ätbart.
Hos oss fick besökande barn alltid mat om de ville och vi var en familj på sex personer med inte en alltför generös matbudget, en familj på 4 har inga ursäkter att låta någon sitta med kurrande mage på rummet.
I de flesta länder skulle man tycka att folk var fullständigt bisarra för att inte säga socialt inkompetenta om det här förekom. I Peru bjuder man alltid besökare på mat, eller snarare tvingar på dem mat oavsett hur dåligt ställt man har det.
Där finns inget som heter "men du meddelade inte en vecka i förväg att du skulle ha mat", där slänger de sonika ner en tallrik framför nyllet på dig och sedan är det varsågod.
Ibland brukar jag plåga mig själv med att läsa på forum och det driver mig nästan till tårar att se vilken oerhört sniken kultur vi har här.
Bland annat läste jag en tråd om en familj som befann sig i Thailand. De hade fått en lapp inskickad genom dörren på hotellrummet där en annan familj frågade om de kunde avvara 2 blöjor eftersom familjen skulle åka hem till Sverige snart och således tyckte det kändes onödigt att köpa ett helt nytt paket blöjor.
Hur reagerar då dessa morsor? Jo, naturligtvis är det fräckt, usch och fy, att ta kontakt med vilt främmande människor och dessutom be och något.
Att de har mage.
Detta är en naturligtvis en främmande situation för många eftersom vi i Sverige aldrig ber om något. Sköt dig själv och skit i andra. Alltid.
Om man inte bor i radhus och vill delta i en skitnödig middag med en annan familj som har exakt samma antal barn som en själva, men då måste det givetvis vara planerat.
Tänk om det skulle bli en person mer än vad man minitiöst planerat för?
Då får de sitta på rummet och leka.
Politiska strategen Almqvist.
Eftersom många nu tagit upp det moraliskt förkastliga i Almqvists uppträdande (vilket jag givetvis håller med om) tänkte jag gå emot strömmen och pin pointa det bombade i hans agerade.
För det första. Är man politiker tar man det piano ute på stan, man gör inte särskilt mycket väsen av sig, vill man bli askalas och starta innehållslösa repetativa fyllediskussioner så gör man det innanför lyckta dörrar med ens bästa buddies och inte mitt ute en krognatt i Stockholm.
För det andra så startar man inte en, som ovan nämnd diskussion med en offentlig person då det är rätt givet att hon eller han kommer gå ut till media med detta.
För det tredje så filmar man väl ändå inte hela spektaklet med en mobilkamera à la högstadiet
För det fjärde är man väl såpass begåvad att man trots sin naggade stolthet tar sitt pick och pack och sticker illa kvickt när en kraftigt berusad person börjar tjafsa med en istället för att börja tjafsa tillbaka. Politiker eller ej, vi vet alla att samtal med alkohol iblandat sällan leder till något konkret än mindre en lösning. Ta tillbaka mobilen och stick.
För det femte så går man för i helskotta inte tillbaka till den berusade personen och startar ännu ett tjafs?!
För det sjätte kallar man inte en kvinna för hora, återigen, helt öppet så att alla kan höra om man vill ha en någorlunda bra image.
För det åttonde så raderar man väl ändå den pubertala mobilfilmen och se till att ingen någonsin kan få tag på den?
För det nionde... Nej nu orkar jag inte mer. Jag tror jag har fått fram min poäng här.
Någon som behöver en media manager? Passa på nu för han lär inte vara arbetslös länge, ehe.
För mycket svamp?
För den här kreativa leksaksmakaren?
Nästan färdig.
Jag har gjort en lista på vilka julklappar jag ska ge till respektive familjemedlem.
Det negativa med en stor familj är att det blir så förbaskat dyrt med julklappar, men nu har jag i alla fall kommit på vad jag ska köpa till alla och jag räknar med att alltsammans kommer vara färdighandlat senast den 1:a december.
Jag har också valt ut årets nyårsklänning, mer tänker jag inte avslöja (som om någon på riktigt bryr sig) men jag tror att jag kommer få väldigt saftig rumpa i alla fall.
Vinterkläderna får vi se om jag beställer, men jag tror nästan det, det kommer gå på en del men då är det rejäla sådana som kommer hålla mig ordentligt varm den här vintern.
I övrigt tänker jag nog boka tid för nyårs-maken i början på december också så jag har det gjort. Jag ska vara så snygg på nyår att alla faller ner och dör. På riktigt.
Nu kanske vissa tycker att jag är lite neurotisk och överambitiös, men faktum är att jag har bestämt mig för att njuta av den här julen. Jag vill inte gå runt och ha magsår över vilka julklappar jag ska köpa eller vilken klänning jag ska bära på nyår.
Inte heller vill jag stressa runt i galleriorna ett par dagar innan jul, gråtfärdig och panikslagen.
Jag vill mysa omkring, njuta av julatmosfären, baka lussebullar och lite smått berusad av glöggen hitta på julklappsrim och ägna timmar åt att slå in fina paket.
Det vill jag göra och för första gången ser jag enormt mycket fram emot julen.
Fick mig att garva högt.
Helgen i bilder.
Jag påbörjar blogginlägg som jag sedan aldrig postar. Jag vet inte varför, jag kanske är lite ambivalent just nu.
Just nu sitter jag i soffan och lökar efter en minst sagt hektisk dag.
Vad jag funderar på just nu är om jag ska köpa nya vinterkläder och vilka, det är så satans dyrt och jag är så snål när det kommer till kläder. Kvalitet kostar och det stämmer ju, jag har sneglat på lite som jag kanske beställer till nästa lön.
Här kommer i alla fall lite bilder från helgen.
Bubbelplast kan få vem som helst ur balans.
Nytt i underklädesväg.
Overprized smycken från Gina.
Fars-dag-outfiten.
Lycklig pappa vid flipperspelen.
Adjöken.
May god have mercy on my soul.
Man måste ju göra vad man kan, eller hur?
Det var ju tråkigt.
Vaknade med lite ont i höger halsmandel, låter ju inte så farligt men när jag blir sjuk börjar det alltid, alltid med att jag får ont just där.
Nu är det bara att avvakta och se, jag fortsätter preppa mig med enchinacea och be till gudarna att det bara blir en kortvarig historia, det är snart vinter och man får väl mer eller mindre acceptera att man kommer bli sjuk varannan månad.
Ursäkta min bitterhet men det är ju så ofantligt värdelöst.
I god tid.
Status för närvarande: darrig och lätt speedad, jag har beslutat mig för att bara ta en sup mollipect idag, man blir alldeles schizig av den här medicinen.
Det här året har jag bestämt mig för att vara ute i god tid med allt som har med jul och nyår att göra.
Julklapparna ska inhandlas för novemberlönen och nyårsklänningen ska helst vara köpt innan den första december.
Tänk vad skön och avslappnade julförberedelserna kommer bli om julklapparna är köpta och klara redan innan december?
Att slippa julmusiken som går på repeat, ja den är jättefin men det är samma jävla låtar, går man i ett köpcenter i en timme hör man "White christmas" säkert över 20 gånger tills man är nära randen till psykiskt sammanbrott, för att inte tala om trängseln och alla vassa armbågar man måste fäktas mot.
Det enda jag önskar mig i år är ett överkast och sängkläder, så rolig är jag.
Mission half impossible.
Ju fler syskon desto mer organiserande, det kan vara svårt att samla flocken ibland men idag har vi lyckats.
Vår älskade far ska få ett biobesök och middag på Heron. Vi ska se "En oväntad vänskap", jag lyckades lite snyggt undvika en actionfilm som herrarna i familjen annars brukar välja, jag har visserligen sett filmen redan men det är så sjukt bra att den faktiskt är värd att se om.
Med andra ord, har ni inte sett den - se den, det är fransk och dryper därmed inte av smör som ju de flesta amerikanska filmer brukar när det handlar om en fin historia.
Förövrigt har jag drabbats av min äckelhosta igen, men jag är inte förkyld eller sjuk. Det har aldrig hänt innan och jag vet vad jag egentligen borde göra.
Det börjar på S och slutar på "luta röka". Jag skulle behöva vara medicinfri om jag ska sluta röka för min medicin triggar röksuget något fruktansvärt.
Det är ungefär som att ha svultit i ett år och sedan ha en marabou schweizer-nöt framför nyllet, suget är nästintill omöjligt att stå emot. När jag inte tar min medicin däremot kan jag lätt på en hel dag utan att röka, jag tycker till och med att det är äckligt.
Men om jag inte tar medicinen kan jag, eller snarare bör inte köra bil eftersom min koncentrationsnivå reduceras kraftigt, jag kommer få jättesvårt att vakna på morgnarna och det kommer förmodligen också gå ut över mitt arbete.
Det är grymt svårt, i nuläget röker jag dock bara 3-4 cigg om dagen, men jag förstår ju att mina lungor inte är i toppskick om jag får sådana här problem utan att ens vara sjuk.
Jag tror att min enchinaceakur kan ha stoppat förkylningen, för jag började med den så fort jag kände mig lite krasslig och nu mår jag jättebra, förutom hostan då.
Jag forsätter äta dem och tar slemlösande ett tag framöver, så småningom måste jag även fundera på hur jag ska sluta röka på riktigt.
Nu ska jag hur som haver njuta av denna underbart mysiga söndag. Återkommer med bilder och annat.
Kult.
Nästa pandemi på G?
Jag kan bli så arg på det här jävla landet ibland, framförallt när det gäller vintrarna. Förutom mörkret och den obarmhärtiga kylan ska vi även stå ut med kräksjukor, influensor och förkylningar.
Jag blir nervös när jag börjar läsa olika "jag-är-sjuk-statusar" på facebook, framförallt när dessa eskalerar i mängd.
Nu dricker jag minst två glas enchinacea om dagen, de lärde tvista huruvida det verkligen fungerar (men så är det väl alltid med naturläkemedel, framförallt mot förkylning?) men det känns som att allt som eventuellt kan fungera är värt att testa just nu.
Jag fixar inte att vara sjuk, jag bara gör det inte. Feber och spyor, fine, det jag inte fixar är att snora och hosta illa i över tre veckor, det är det som är så fruktansvärt jobbigt.
Den där andnöden, hostattackerna, berget av snorpapper som håller i sig så förbannat, fruktansvärt jävla länge är det så gör mig galen.
Och med galen menar jag galen, jag går runt och är arg under den perioden, antecknar ner hur det känns varje dag och jämför med hur jag kände sist jag blev sjuk, samt beräknar hur länge jag ungefär var sjuk sist. Sedan biter jag ihop och väntar, bockar av dagar tills jag statistiskt sett borde vara frisk.
Ni vet när man känner sig dålig och egentligen inte orkar prestera lika mycket på jobbet, när arbetet blir ansträngande men man ändå är för frisk för att stanna hemma? Att ha det så i tre veckor får en ju att vilja lönnmörda någon.
Det känns som att Sverige på vintern är en enda härlig smitthärd. Alla sjukdomar går runt, runt, runt från September till typ Maj, för våren är ju också en förkylningsperiod den med. I två underbara månader slipper vi allt snor och slem och äckel, hurra.
Detta fenomen måste ju vara mer eller mindre unikt för Norden? Eller springer folk runt med näsorna i lambinäsdukar 5 månader i streck även på Bahamas?
Fast egentligen, man får faktiskt vara glad att det bara är lite snor och att ens kropp är så himla duktig på att slå alla bakterier på käften (tack kroppen, du är asduktig verkligen, ska försöka hjälpa dig så gott jag kan, förlåt för att jag förpestar dig med cigg, jag ska sluta snart)
Men ja, förkylning är irriterande, jag återkommer med om enchinacean verkade eller ej.
Att växa upp med compact-living.
Jag var 15 år när jag fick mitt första egna rum.
Ibland kan folk titta på en lite medlidsamt när man berättar det, ungefär som "naw, din stackars tös, fick du inget eget rum?"
Och visst var det turbulent emellanåt, vi var 6 personer boende i fyra, två barn i varje rum. Killarnas rum med militärgröna tapeter och vaxklet på huvudändarna av sängen och strumpor över hela golvet.
Mitt och min systers rum som hade ljusrosa blomtapeter till någon gång i på 2000-talet. Ena halvan var full av leksaker och andra med smink och tonårssaker.
När man från födseln bott tillsammans med sitt syskon är det inget jobbigt, det fanns liksom inget som riktigt hette "privacy", det var kö till toaletten, en gång fick jag springa ut i buskarna och pissa när brorsan satt alldeles för länge inne på muggen och vid middagarna var det alltid någon som råkade peta till ett mjölkpaket eller en tillbringare så att bordet blev alldeles nerblött, vi var ganska snabba på att hoppa undan när det hände, det var liksom ren reflex.
Mina brorsor satt och stångades med armbågarna och anklagade varandra för att ta för mycket plats och vi tog maten från spisen likt i en skolmatsal och alla ville komma först.
En gång satt jag med mitt elektriska plastkeyboard med tillhörande mic som jag skrålade i samtidigt som jag skapade vad jag tyckte var ljuv musik genom att helt osynkat trycka på alla keyboardtangenterna. Min syster tröttnade på min konsert och bad mig sluta.
"Jag är på min sida av rummet, jag får låta om jag vill"
"Men Emma det går någonting genom rummet som kallas för ljudvågor" sa hon pedagogiskt och jag fick en lektion i fysik.
När man delade rum så var det som en magisk linje emellan som delade av rummet i två territorium, där slängde man över den andras saker, i synnerlighet om det var städning.
Jag och min syster kastade ideligen över klädesplagg eller saker som inte fick plats i ens egen garderob.
"Detta är ju din tröja! Du fick den av mig förut" och så gick den fram och tillbaka mellan den osynliga linjen likt en volleyboll.
Jag förstår inte ens hur mamma och pappa hade råd att köpa bröd, det gick åt en skogaholmslimpa om dagen, när brorsorna var i tonåren kunde de lätt klämma i sig en halv själv, till frukost, och sen skulle ju alla ha mellis med.
Det mesta jag minns av vårt compactliving är faktiskt det mysiga. De gemensamma middagarna vid 6, trots stångandet, fredagarna då man åt tunnbrödrullar eller hamburgare med pulverpommes och tittade på "Fångarna på fortet" och bäst av allt - man var aldrig, aldrig uttråkad eller kände sig ensam, det fanns alltid någon man kunde störa och det var alltid någon som var hemma, vilket var extra bra eftersom jag jämt tappade bort mina nycklar.
När jag blev tonåring kunde jag sno obegränsat med kläder ur någon av min systers två garderober, ibland var jag så ful att jag smet in på toan när jag kom hem och tog av mig plagget jag snott från henne och tog på mig något som låg i smutskorgen i badrummet istället för att sedan smuggla in det stulna plagget tillbaka i hennes garderob när hon inte såg. Ibland upptäckte hon det, hon blev lika sur varje gång och jag bara fortsatte.
Människor är otroligt anpassningsbara, jag tror absolut att vår uppväxt har gett oss väldigt mycket, framförallt flexibilitet, uppfinningsrikedom och förmågan att synka med andra människor, i efterhand hade jag inte jag ändrat på det även om jag kunnat.
Faktum är att det istället blev väldigt tomt när alla så sakteliga flyttade hemifrån. Jag tror det är därför vi uppskattar familjesammankomster så mycket och det är därför jag blir så glad när min brorsa kommer över hem till pappa och äter middag och bara kollar på TV, för det finns tillfällen då man märkligt nog längtar tillbaka till trängseln och det obefintliga privatlivet.
Vi människor är flockdjur och jag tror på ett sätt man kan dra fördelar från trångboddhet i viss mån, även om jag kan säga att jag fick eget rum precis i rättan tid och att jag i vuxen ålder har ett överdrivet behov av att kunna låsa in mig och vara själv.
Men på det stora hela ser jag bara positivt på hur vi bodde och framförallt den nära relationen till mina familjemedlemmar som jag fick utav den.
Hålla sig vaken.
Hjälp vad trött jag är. Jag satte på värmedynan och la mig för att läsa Hemligheten en stund, för jag fryser som ett as hela tiden under vintern, men nu ligger jag här och klipprar med ögonen istället så jag måste hitta något att aktivera mig med tills det är i alla fall okej tid att lägga sig (tidigast 9)
Samtidigt som det är en massa jobbiga tankar som snurrar i mitt huvud just nu.
Ska jag släppa på min stolthet eller inte? Känner jag mig själv kommer jag inte att göra det. Det är som att glida ner för en mossig berghäll när man har mist greppet. Man vet att man är på väg att glida ner men ändå försöker man krampaktigt få grepp om den hala stenen.
Jag har liksom redan förberett mig på storm, jag har dragit mig tillbaka i mitt skal och redan förutsatt resten av den här historien, jag borde inte men jag förmår mig inte göra annorlunda. Jag är rädd om mig. Det är bara det.
Familjesaknad.
Jag vill fan bo i mina nya uggs, så mysiga och inte alls sladdriga på sidan som uggs ibland kan vara (ni vet när man trampar på sidan av skon när man går)
Igår bad min pappa mig att skicka ett sms till storebror med texten:
"Det finns ikea-pizza och en varm soffa". Svaret?
"Sätt pizzan i ugnen, jag är där om 5".
Jag älskar att umgås med min familj, ibland vill jag bara att alla ska flytta in tillsammans igen (eller nja, kanske inte, vi var 6 personer i en fyra när jag var liten, alltid kö till toan och man fick gå in i garderoben om man ville vara ifred)
Men ändå, när min brorsa bits och vi brottas i soffan och pappa suckar och säger:
"Men lägg aaav då" (fast han egentligen tycker det är lite mysigt när hans barn på 27 och 22 år slåss i soffan), det saknar man när man har växt upp i en familj på 3 syskon och alla sedan flyttar ut.
Sedan satte jag på värmedynan i sängen och kröp ner och började läsa "Den Mörka Hemligheten".
Jag har verkligen saknat att läsa men jag är rätt kräsen med böcker, på "äldre dar" vill jag bara läsa böcker som har en verklighetsförankring och som har hänt på riktigt, annars ligger jag bara och tänker att allt är på låtsas. Rätt tråkigt att bli vuxen på det sättet, men nu har jag hittat två böcker jag har fastnat för, det kan behövas nu höstmörkret.
Jag har verkligen saknat att läsa men jag är rätt kräsen med böcker, på "äldre dar" vill jag bara läsa böcker som har en verklighetsförankring och som har hänt på riktigt, annars ligger jag bara och tänker att allt är på låtsas. Rätt tråkigt att bli vuxen på det sättet, men nu har jag hittat två böcker jag har fastnat för, det kan behövas nu höstmörkret.
Idag var det strömavbrott i stora delar av stan och hela jobbet var nersläckt i över en timme vilket givetvis var problematiskt, dock fanns det inget att göra, vi fick vänta på bättre tider bara. Tänk vad beroende man är av el egentligen.
I retreat.
Utan att vara allt för dramatisk. Jag vet, jag har alltid vetat. Jag vill bara inte veta just då.
I see where this is going. Nowhere.
Lilla julafton.
Idag lagade jag mat för första gången på evigheter, jag kände ett sådant enormt sug efter köttfärssås och den blev riktigt bra.
Det känns en aning bisarrt att vara stolt över något så banalt att laga en middagsrätt när man är 22 år, men jag är ändå stolt över min lyckade köttfärssås.
Jag var också och hämtade ut mina paket. Uggsen satt jättebra och var riktigt mysiga, de kommer nog bli slitna i vinter och de ser riktigt bra ut för att vara fejk.
Jag har inte kommit igång och börja läsa någon utav böckerna än, men det tänkte jag göra när jag kryper ner i sängen om ett tag.
Förövrigt blir jag gödd som en gris innan slakt av min far. Det lilla aset köper hem jättegod godis, nu ställde han precis fram en skål med twix-choklader.
Well, man kan ju behöva lite späck nu till vintern i alla fall. Om nom nom.
Utkast: Nov. 06, 2012
Allt på mitt jobb ligger nere för närvarande, lite smått panik, jag passar på att skriva ett litet mobilinlägg i brist på annat (det finns inte så mycket vi kan göra, däremot har de stackars IT-killarna har att göra)
Efter jobbet har jag hela två paket att hämta ut! Det ena innehåller de två böckerna jag beställt och det andra är från Zalando. Älskar att internetshoppa, det känns som en liten julafton.
Hoppas ni lyckas ta er hem från jobbet med alla elfel i tunnelbanorna.
Efter jobbet har jag hela två paket att hämta ut! Det ena innehåller de två böckerna jag beställt och det andra är från Zalando. Älskar att internetshoppa, det känns som en liten julafton.
Hoppas ni lyckas ta er hem från jobbet med alla elfel i tunnelbanorna.
Tolka killar?
Vid frukosten idag tittade jag efter något att läsa och tittade på två cosmo-tidningar, det som slog mig var rubrikerna på tidningarna.
På en stod det "Det menar han" och "Det menar han med smset".
Tankar som väcks, vad beror detta på? Att vi behöver en cosmopolitan för att lyckas förstå vad en kille menar?
Kan det bero på:
1. Att killar är sjukt luddiga
2. Att vi tjejer övertolkar saker som inte finns där
3. Att tjejer och killar är sjukt dåliga på att kommunicera.
Egentligen tar det emot att skriva "tjej" och "kille", för jag vet att även killar ibland tolkar sönder tjejers signaler, men generellt sett är det främst tjejer som gör detta.
Själv är jag en övertolkare av högsta rang och jag tolkar gärna allting negativt för att slippa bli besviken (funkar inte kan jag säga) men är man en övertolkare är det väldigt svårt, om än snudd på omöjligt att sluta.
Hur hade det sett ut om man i dejtingsammanhang alltid sa det man tyckte och kände rakt ut? Hade det fungerat? Hade spänningen försvunnit?
"Jag har inte svarat på ditt sms på tre timmar därför att det inte ligger särskilt högt prioriterat på min lista"
"Jag tycker om dig väldigt mycket redan" osv.
Det var över ett år sedan jag inledde en relation sist, jag minns liksom inte hur det gick till när man gick från dejting till något mer seriöst, jag tror det bara hände.
"Är det rätt så är det lätt", brukar det heta. Kanske stämmer det, att det inte finns något utrymme för tolkningar när det väl klickar från båda håll, det bara händer.
Själv har jag närmast en fobisk rädsla för att uppfattas som klistrig och uppfattas som "den jobbiga bruden" att jag backar 10 steg när jag börjar gilla någon, jag är så rädd att skrämma iväg någon att jag lägger benen på ryggen själv vilket kräver att den jag träffar vågar vara den som är på.
Min definition av att vara på är dessutom ganska skev, jag känner mig som en psykbrud om jag skickar två obesvarade sms på raken (det är min absoluta maxgräns), men om en kille jag tycker om skickar 44 sms på raken blir jag bara glad.
Så om jag skulle träffa någon "likasinnad" är det ganska troligt att det aldrig skulle bli något, för ingen skulle våga vara den som är på.
Sådan är jag trots 3 år av terapi och visst skulle det vara enklare för mig och alla andra fegisar/övertolkare om folk istället var övertydliga.
Kanske anser de sig vara just det, tydliga, att det som står i smset eller det som sägs är exakt just det de menar.
Vad skulle egentligen hända om man frågade om allt man undrade över? Skulle folk fly eller skulle man komma närmare varandra?
Saker som "var står vi egentligen?" och "vad är detta?" vet jag av erfarenhet kan göra folk tämligen obekväma eftersom det kan uppfattas som att den som ställer frågan ställer krav och tränger in personen i ett hörn.
När jag dejtade en kille frågade jag honom rakt ut en gång varför det tog så lång tid för honom att svara på sms och varför han ibland svarade utan några motfrågor.
Han förklarade då att han satt så länge och funderade ut vad han skulle svara att han sedan ansåg det vara "försent" att skriva något och att han allt som oftast helt enkelt inte visste vad han skulle svara men att han blev väldigt glad av mina sms och att jag gärna fick skriva flera sms på raken om jag inte fick svar från honom.
Så enkelt, eller hur? Men ändå sjukt svårt, i min värld är det en hårfin gräns mellan att ställa raka frågor och tränga in någon i ett hörn alldeles för tidigt i dejtandets fas.
Samtidigt har jag väninnor som utan problem ringer sina dejter tre gånger på raken och personen ifråga verkar inte nämnvärt besvärade av det.
Jag tycker det hela är väldigt intressant och jag är någonstans övertygad om att det egentligen skulle vara lättare om man körde med raka puckar. Kanske det tillhör en del av spänningen att inte veta allt, men i slutändan skulle det spara både tid och besvikelser om man faktiskt sa det man tänkte, i finare ordalag givetvis.
Måste girl power vara fjantigt?
Förlåt men är det bara jag som typ garvar lite (samtidigt som jag gråter) när jag ser löjliga tjej-inriktade saker som dessa?
Allt som har med tjejer att göra som ska stärka vår självkänsla är prytt med rosa och gulliga symboler som gör det hela omöjligt att ta seriöst.
Var ska jag börja? Bara det faktum att kampanjen faktiskt heter "Girl 4 president". 4 istället för for, så jävla hippt och coolt och girlie att man nästan kräks lite i mungipan.
Förutom detta en massa löjliga stjärnor och symboler som får mig att tänka på mina barbie-tidningar jag läste när jag var liten.
Varför sitter så få kvinnor på höga poster i näringslivet? Ja kanske för att de matas med dessa oseriösa "girl-power"-fjanterier från barnsben,
Allt som ska stärka kvinnors/tjejers självkänsla känns helt ärligt bara förlöjligande. Vi elimineras till fnittrande, sminkpratande muppar, det har jag själv upplevt live and in action när jag åt middag med min dåvarande vän och hennes kille samt dennes vänner.
"Hö hö, ni tjejer kan ju sitta där och prata smink". Och prata smink. Jag kan erkänna att jag ibland diskuterar smink med mina tjejkompisar, möjligen vilken foundation som är bäst eller liknande, men det är inget alltför vanligt förekommande samtalsämne.
Vi pratar om USA-valet, om politik, om killar, om mat, om karriär och andra saker som jag tror att de flesta pratar om.
Om man nu ska stärka tjejers självkänsla, to hell med allt glitter och rosa, lär istället tjejer hur man tar plats på ett arbete, hur man klättrar i karriären och gör det såsom man skulle presenterat det för vilket person som helst.
Jag kan ta till mig budskap utan att det måste vara omgärdat av rosa glitterhjärtan, såpass intellektuell och kapabel är jag som människa.
För det är det vi är, människor i första hand, tjejer i andra.
Det finns inget som stör mig så mycket som när man vid middagar och fester ska dela upp sig i lag. I ena hörnet sitter grabbarna och pratar motorer och whiskeysorter, i andra ska vi brudar sitta och fnittra om diors senaste mascara (ett samtalsämne som förövrigt tar slut väldigt fort, det finns liksom inget att egentligen diskutera)
Jag förstår att man vill prata om det man tycker är mest intressant och på grund av samhällets förväntningar och krav blir tjejer mer tjejiga och killar förväntas vara manliga och vara intresserade av vissa saker, men jag lovar att det finns tusentals samtalsämne som faktiskt är intressant för båda grupper.
En parodi jag gjorde av ren irritation anno 2008
Det jag vill ha sagt med mitt inlägg är att om vi kvinnor ska bli tagna seriöst där ute i den stora världen så måste vi ta oss själva på allvar först.
Framförallt så måste vi framställas på ett sätt som gör att man kan ta oss på allvar - och det är inte genom en kampanj som heter "Girl 4 president". Adjö.
Bara-jag-dag.
Efter att ha jobbat hela veckan kände jag att jag behövde en bara-göra-vad-jag-vill dag.
Hittils har jag varit i Farsta, jag har som tidigare nämnt problem med att när jag väl är ute och shoppar raffar jag gärna åt mig halv-snygga plagg som jag sedan inte använder.
Men idag bestämde jag mig för att bara köpa ett plagg och jag blev så att säga "kär". Det blev jag i en kofta från Gina, sedan gick jag till Åhléns där en släkting till mig jobbar och bad henne välja ut en bra foundation till mig. Och bra är bara förnamnet, den var visserligen lite dyr men helt perfekt.
Efter det var tanken att jag skulle handla underkläder, men jag kände bara att jag inte hade någon lust att shoppa mer så jag åkte sonika hem därifrån utan något mer i påsarna. Det kändes bra.
Nu väntar jag på att kaffet ska bli färdigbryggt och njuter av tystnaden i lägenheten. Det är bara jag hemma, vilket inte händer så ofta.
Så vad klädde jag ut mig till på Halloween?
Jag var en "evil bride", jag beställde hem en bröllopsutstyrsel från partykungen, sprutade ner den med teaterblod och sminkade mig som en död. Här är resultatet:
Till vänster står min snygga gummisyrra.
Nu ska förstår jag att era intresseanteckningar nästan är maximerade, så jag väljer att runda av det här inlägget.
Redo för Halloween!
Min maskeradklädsel blev superbra, precis som jag hade tänkt mig om inte lite bättre.
Eftersom jag jobbar kväll idag fick jag lov att ordna sminkningen på lunchen (jag hade ingen större lust att sitta med teatersmink hela dagen) men jag hann och det blev jättebra, fick också lite hjälp av en kollega med the final touch.
Lovar som sagt att lägga ut bilder imorgon. Nu är jag extremt laddad inför kvällen, dock kommer jag behöva släpa runt på en enorm rygga med ombyteskläder och smink som jag har behövt ta med mig till jobbet, men jag kommer ta taxi både dit och hem (sådant har man råd med när man festar så sällan)
Baksmällan imorgon bryr jag mig inte nämnvärt om, jag jobbar kväll, allt blir bra med skräpmat och lite djungelvrål så kommer det nog gå alldeles utmärkt.
Jag har som sagt valt att lägga livets alla smärtor på hold tills efter helgen, jag behöver det.
Ta hand om er alla fina därute.
Hemskheter och bildbomb.
Det har hänt så hemska saker på sistone. Saker som jag naturligtvis aldrig kommer kunna skriva på bloggen, även om jag hade velat.
Jag vill bara skriva av mig allt, skriva om allt det jobbiga som händer runtomkring mig och den maktlösheten jag känner.
Det känns som jag måste vara stark nu för annars går allt annat runtomkring mig under, samtidigt tampas jag med mitt eget.
Jag tänkte skriva en kryptiskt, ledsam status på facebook, men vad tjänar det egentligen till? Jag kommer ändå aldrig kunna förklara vad det är jag menar om någon frågar. Möjligtvis de närmsta, knappt ens de.
Igår var jag hos J och firade K som fyllde hela 22 år! Det gjorde vi med en riktigt macho prinsesstårta med rosa marsipan (god var den dock) och K blev jätteglad när vi kom med tårtan och sjöng för honom.
Idag har jag trots allt det jobbiga uträttat det som skulle bli gjort inför Halloween. Jag hann till Farsta precis innan fredagsrushen började och joggade mellan affärerna för jag hade ingen vidare lust att trängas där en längre tid.
Därefter hämtade jag ut min maskeraddräkt från Party Kungen och den kommer bli såååå bra! Jag lovar att lägga upp bilder efter lördagen.
Photobomb av Missan
Efter det mötte jag upp far min, vi åkte och tog en pizza på en pizzeria i Sandsborg, nu minns jag dessvärre inte vad den hette men det finns typ bara en längs Nynäsvägen, om ni inte har varit där redan bör ni gå dit, fantastiska pizzor men som ni ser nedan - en aning stora.
Därefter tog vi en tur till Skogskyrkogården där jag la blommor och ljus vid minneslunden till alla bortgångna som jag ville hedra.
Den enda jag inte hann med var Ville (min kanin), men jag har ett gravljus sparat till honom som jag ska sätta vid hans grav.
Mer djup och substans får ni dessvärre inte i dagens inlägg. Jag måste hitta någonstans att göra av mina känslor, för tillfället har jag beslutat att lägga allt jobbigt åt sidan åtminstone på lördag, det andra tar jag paus ifrån en stund, jag måste det annars kommer jag aldrig orka.
Ta hand om er. Verkligen.
Ledig imorgon?
Jag har en smärre fetisch för listor, egentligen inte för att jag inbillar mig att någon bryr mig men för att jag älskar att bocka av och få en översikt på vad som händer och sker. Som vanligt är schemat fullspäckat på den enda lediga dagen.
Imorgon ska jag:
- Sova ut (enda dagen på hela veckan, tjoflöjt!)
- Byta däck på bilen (fick med sproilans vinterdäck med Bettan)
- Hämta ut mina halloweenkläder (måtte dom sitta bra, det är ju alltid lite one-size över just maskeradkläder, den minsta var i storlek medium som fanns)
- Inhandla det sista inför halloween
- Sätta ljus på gravar (både på Skogskyrkogården men även för min lilla ulltuss som ju försvann för snart 2 år sedan)
Mysig fakta:
Vet ni varför man sätter ljus på gravarna vid Alla helgon? Förr i världen trodde man att själarna en gång om året lösgjorde sig från sina gravar och flög omkring bland oss levande, för att alla då skulle hitta tillbaka till sina respektive gravplatser tände man ett ljus på deras grav. Det tycker jag är väldigt fint och jag tycker det är viktigt att inte glömma bort de bortgångna bland all Halloween-hysteri.
Bortgångna närstående känns som en aning mer viktigt en utkarvade pumpor och maskerader, även om det ena inte behöver utesluta det andra.
Men vad fan?!
Skrev världens ett jättefint och långt inlägg som försvann när det publicerades. Vi får se om jag orkar skriva om det, det var in the moment så att säga.
I ren protest tänker jag skriva rent ytliga och triviala saker som:
- Mitt paket från partykungen har kommit, ska bli jättespännande att se hur kläderna sitter, vad jag ska klä ut mig till får ni se efter lördag.
- Jag har internetshoppat ett par fake-uggs, jag har absolut ingen känsla för kvalitét what so ever, jag tycker typ att fejk duger minst lika bra som äkta och bryr mig inte nämnvärt när mina kläder faller sönder efter en månad, kvantitet för kvalitét.
- På lördag ska jag gå på min första Halloweenfest på 7 år, kan ni tänka er?!
Den här fina lappen fick jag förövrigt på min bil igår, jag brukar nämligen sno de andra företagens parkeringsplatser. Eftersom det bara är mitt jobb där man inte jobbar kontorstider tänker jag att om en plats är ledig när jag kommer vid 11-snåret är det ändå ingen som ska stå där. Jag hade dock fel.
Hoppas ni får en fantastisk torsdag!