Mitt så kallade liv.
Detta hann jag när jag kom hem från jobbet;
- Steka två laxbitar
- Se ett halvt avsnitt av en jättedeprimerande intervention.
Ja, slut där. Om 10 minuter bör jag egentligen ligga i djupsömn, klockan står på 8 imorgon, veckans sista gympass och på lördag ska jag sova som en gris och göra allting i snigeltakt. Bara för att jag kan.
Godnatt med er.
Om konsten att bara vara.
Ibland kan jag längta efter att få ligga i en öronbedövande tystnad som bara avbryts av prasslet från en tidning.
Alltid är man på väg någonstans, ibland känns det som allt bara är delmoment till nästa händelse. På väg hemifrån till gymmet är det bråttom, efter gymmet är det bråttom att göra sig i ordning för att hasta iväg till gymmet.
Hem från jobbet i ilfart för att laga matlåda till morgondagen, tvätta bort sminket och sedan stupa i säng. Man är alltid på väg någonstans, saker och ting ska alltid klämmas in. Man måste hinna till apoteket innan det stänger, måste hinna ned till tvättstugan innan ens tvättid hunnit börja, måste förbi och handla något.
Jag kan säga att det som räddat mig i alla år har varit mitt landställe. Det har inte gått ett enda år då jag inte varit där. Jag befann mig till och med där min sista tid skvalpandes i mammas mage.
Där är det så tyst att huvudet dånar när man lägger sig om kvällarna. Där finns det ingen mottagning på mobilen förutom om man åker en bit bort till närmaste affär eller lägger mobilen på brunnslocket en stund, då får man en plupp som försvinner lika kvickt som det kom.
Där hör man bara fåglarnas kvitter, prasslet från en ödla som skyndar sig från solbadandet på farstutrappen och ner i det lövfyllda diket. Om någon kommer på besök hör man det en kvart innan bilen väl är framme. Då ställer sig alla och lyssnar "kommer det någon?"
Man kliver upp precis när man känner för det, sätter sig på den solvarma stentrappan och äter frukost med solen i ögonen. Man fiskar, badar, åker i väg när man känner för det och efter lunch lägger sig alla med varsin gammal serietidning i sängen och somnar en stund.
Man går ut i skogen för att se om man hittar kantareller, gör man det inte så gör det inget. Man sätter sig i roddbåten med brorsan med varsin bärs och metar, får jag upp en fisk råkar jag alltid svinga runt den sprattlande firren runt allas huvuden och folk får värja sig i ren panik.
Åker man till stan eller till affären är det ett litet äventyr, allt är gemytligt och personligt. På kvällarna grillar man och sprejar sig full med myggspray tills man får andnöd och avnjuter middagen i den ljumna sommarnatten.
I början är man alldeles prillig. Man tar upp telefonen för att försöka kolla fäjsbukk, stoppar ner den lika kvickt när man kommer på att det inte finns någon täckning och så håller det på ett par dagar tills man vänjer sig av vid den.
Istället för att glo på TV sitter man och kör ett parti plump allesammans, eller något annat kortspel och faktiskt umgås.
Hela tiden är man på väg, och så ser ju livet ut. Ständigt är man nåbar och uppkopplad, då behöver man ibland en paus från allt. Inte bara en paus från storstaden utan också en paus från det som ständigt pockar på ens uppmärksamhet.
Man kan inte ladda upp några bilder från korvgrillningen och lägga upp på fäjsbukk direkt. Inte heller kan kan knäppa ett kort på den vackra solnedgången och omedelbart meddela omvärlden om ens vackra vy, det får helt enkelt vänta tills man är tillbaka i storstaden.
Vi är så vana att det hela tiden ska hända saker att vi ibland glömmer bort konsten att bara vara och att njuta av det som finns precis just i den här sekunden utan att för den sakens skull meddela omvärlden om våra förehavanden.
Om en vecka ska jag åka till Egypten med Anna. En kärringsemester med all inclusive. Vi kliver upp när vi vaknar, går och lägger oss när vi är trötta. Säkert finns det wi-fi på hotellet men jag har beställt en bok som jag tänkt ersätta fäjsbukkandet med.
Jag tror på riktigt att det är dessa andningshål som gör att man överhuvudtaget orkar med den fartfyllda vardagen med allt vad den innebär.
Festresor och kulturella weekendresor där man klämmer in alla sevärdheter som finns i all ära, men när jag känner mig som mest stressad längtar jag inte efter att få gå en guidad visning på Colosseum eller en tur upp i Eiffeltornet - då längtar jag efter att få läsa en maläten pondustidning i Smålandets öronbedövande tystnad.
HÄR har vi en som är ärlig (träning)
Ta er tid och läs igenom hela, den är så stört rolig, snodd från Fejjan och så otroligt sann!
"Kära dagbok.
Till min födelsedag i år köpte jag en veckas personlig träning på det lokala gymet. Även om jag fortfarande är i fin form sedan jag blev korad till skolans främsta gymnast på gymnasiet för 43 år sedan bestämde jag att det vore en bra idé göra ett försök.
Jag ringde till gymet och bokade upp mig med en personlig tränare som heter Christo, som identifierade sig som en 26-årig aerobicsinstruktör och modell för idrotts- och badkläder.
Mina vänner verkade nöjda med min entusiasm att komma igång! Klubben uppmuntrade mig att föra dagbok för att kartlägga mina framsteg.
________________________________
Måndag:
Inledde min dag klockan 6:00. Svårt att komma ur sängen, men tyckte det var väl värt det när jag kom till gymet och fann Christo väntandes på mig. Han är något av en grekisk gud - med blont hår, underbara ögon och ett bländande vitt leende. Woohoo!
Christo gav mig en rundtur och visade mig maskinerna... Jag njöt av att titta på det skickliga sätt på vilket han instruerade sin aerobicsklass efter min träning idag. Mycket inspirerande!
Christo var uppmuntrande när jag gjorde mina sit-ups, men min mage värkte redan från att ha gått och hållit in den hela tiden han var i närheten.
Detta kommer att bli en fantastisk vecka!
________________________________
Tisdag:
Jag drack en hel kanna kaffe, men jag tog mig tillslut ut genom dörren. Christo fick mig att ligga på rygg och pressa upp en tung skivstång i luften och sen satte han vikter på den! Mina ben var lite vingliga på löpbandet, men jag klarade de två kilometrarna. Hans belönande leende
gjorde att det var värt all möda. Jag mår toppen! Det är ett helt nytt liv för mig.
_______________________________
Onsdag:
Det enda sättet jag kan borsta mina tänder på är genom att lägga tandborsten på handfatet och flytta min mun fram och tillbaka över den. Jag tror jag har ett bråck i båda bröstmusklerna. Bilkörningen är OK så länge jag inte försöker styra eller stoppa.
Christo var otålig med mig och insisterade på att mina skrik störde andra gymmedlemmar. Hans röst är lite för KÄCK så tidigt på morgonen och när han skäller blir det ett nasalt gnällande som är mycket irriterande. Det gjorde ont i bröstet när jag klev på löpbandet, så Christo satte mig på trappmaskinen. Varför i helvete skulle någon uppfinna en maskin som simulerar en aktivitet så gammalmodig som hissar? Christo sa att det skulle hjälpa mig komma i form och njuta av livet. Han sa något annat skit också.
_______________________________
Torsdag:
Rövhålet väntade på mig med sina vampyrliknande tänder som exponerades då hans tunna läppar drogs tillbaka i ett hajleende. Jag kunde inte undgå att bli en halvtimme försenad - det tog så lång tid att knyta mina skor.
Han tog med mig för att träna med hantlar. När han inte såg det, sprang jag och gömde mig på toaletten. Han skickade nån spinkig kärring för att leda reda på mig.
Då, som straff, satte han mig på roddmaskinen - som jag sänkte.
_________________________________
Fredag:
Jag hatar den där jäveln Christo mer än någon människa någonsin har hatat någon annan människa i världshistorien!!! Dumma, spinkiga,
anorektiska lilla skitaerobicsinstruktör! Om det fanns nån del av min kropp jag kunde röra sig utan outhärdlig smärta skulle jag slå honom med den.
Christo ville att jag skulle jobba med mina triceps. Jag har inga triceps! Och om du inte vill få bucklor i golvet, ge mig för fan inte en skivstång eller något som väger mer än en smörgås!
Löpbandet kastade av mig och jag landade på nån slags kost- och hälsoinstruktör. Varför kunde det inte ha varit någon mjukare, såsom dramaläraren eller körledaren?
________________________________
Lördag:
Satan lämnade ett meddelande på min telefonsvarare och undrade med sin retsamma, gälla röst varför jag inte dök upp idag. Bara ljudet av hans röst fick mig att vilja slå sönder maskinen med min almanacka, men jag
saknade styrkan att ens använda fjärrkontrollen och tvingades ligga elva timmar i sträck och se Väderkanalen...
________________________________
Söndag:
Jag har bett kyrkans taxi att hämta mig för gudstjänsten idag så jag kan gå och tacka Gud att denna vecka är över. Jag hoppas också att min man kommer att välja en rolig present till mig nästa år - som en rotfyllning eller en livmoderoperation. Jag säger fortfarande att om Gud
hade velat att jag skulle böja mig, hade han spridit ut diamanter över hela golvet...;-)
"Kära dagbok.
Till min födelsedag i år köpte jag en veckas personlig träning på det lokala gymet. Även om jag fortfarande är i fin form sedan jag blev korad till skolans främsta gymnast på gymnasiet för 43 år sedan bestämde jag att det vore en bra idé göra ett försök.
Jag ringde till gymet och bokade upp mig med en personlig tränare som heter Christo, som identifierade sig som en 26-årig aerobicsinstruktör och modell för idrotts- och badkläder.
Mina vänner verkade nöjda med min entusiasm att komma igång! Klubben uppmuntrade mig att föra dagbok för att kartlägga mina framsteg.
________________________________
Måndag:
Inledde min dag klockan 6:00. Svårt att komma ur sängen, men tyckte det var väl värt det när jag kom till gymet och fann Christo väntandes på mig. Han är något av en grekisk gud - med blont hår, underbara ögon och ett bländande vitt leende. Woohoo!
Christo gav mig en rundtur och visade mig maskinerna... Jag njöt av att titta på det skickliga sätt på vilket han instruerade sin aerobicsklass efter min träning idag. Mycket inspirerande!
Christo var uppmuntrande när jag gjorde mina sit-ups, men min mage värkte redan från att ha gått och hållit in den hela tiden han var i närheten.
Detta kommer att bli en fantastisk vecka!
________________________________
Tisdag:
Jag drack en hel kanna kaffe, men jag tog mig tillslut ut genom dörren. Christo fick mig att ligga på rygg och pressa upp en tung skivstång i luften och sen satte han vikter på den! Mina ben var lite vingliga på löpbandet, men jag klarade de två kilometrarna. Hans belönande leende
gjorde att det var värt all möda. Jag mår toppen! Det är ett helt nytt liv för mig.
_______________________________
Onsdag:
Det enda sättet jag kan borsta mina tänder på är genom att lägga tandborsten på handfatet och flytta min mun fram och tillbaka över den. Jag tror jag har ett bråck i båda bröstmusklerna. Bilkörningen är OK så länge jag inte försöker styra eller stoppa.
Christo var otålig med mig och insisterade på att mina skrik störde andra gymmedlemmar. Hans röst är lite för KÄCK så tidigt på morgonen och när han skäller blir det ett nasalt gnällande som är mycket irriterande. Det gjorde ont i bröstet när jag klev på löpbandet, så Christo satte mig på trappmaskinen. Varför i helvete skulle någon uppfinna en maskin som simulerar en aktivitet så gammalmodig som hissar? Christo sa att det skulle hjälpa mig komma i form och njuta av livet. Han sa något annat skit också.
_______________________________
Torsdag:
Rövhålet väntade på mig med sina vampyrliknande tänder som exponerades då hans tunna läppar drogs tillbaka i ett hajleende. Jag kunde inte undgå att bli en halvtimme försenad - det tog så lång tid att knyta mina skor.
Han tog med mig för att träna med hantlar. När han inte såg det, sprang jag och gömde mig på toaletten. Han skickade nån spinkig kärring för att leda reda på mig.
Då, som straff, satte han mig på roddmaskinen - som jag sänkte.
_________________________________
Fredag:
Jag hatar den där jäveln Christo mer än någon människa någonsin har hatat någon annan människa i världshistorien!!! Dumma, spinkiga,
anorektiska lilla skitaerobicsinstruktör! Om det fanns nån del av min kropp jag kunde röra sig utan outhärdlig smärta skulle jag slå honom med den.
Christo ville att jag skulle jobba med mina triceps. Jag har inga triceps! Och om du inte vill få bucklor i golvet, ge mig för fan inte en skivstång eller något som väger mer än en smörgås!
Löpbandet kastade av mig och jag landade på nån slags kost- och hälsoinstruktör. Varför kunde det inte ha varit någon mjukare, såsom dramaläraren eller körledaren?
________________________________
Lördag:
Satan lämnade ett meddelande på min telefonsvarare och undrade med sin retsamma, gälla röst varför jag inte dök upp idag. Bara ljudet av hans röst fick mig att vilja slå sönder maskinen med min almanacka, men jag
saknade styrkan att ens använda fjärrkontrollen och tvingades ligga elva timmar i sträck och se Väderkanalen...
________________________________
Söndag:
Jag har bett kyrkans taxi att hämta mig för gudstjänsten idag så jag kan gå och tacka Gud att denna vecka är över. Jag hoppas också att min man kommer att välja en rolig present till mig nästa år - som en rotfyllning eller en livmoderoperation. Jag säger fortfarande att om Gud
hade velat att jag skulle böja mig, hade han spridit ut diamanter över hela golvet...;-)
Deffrecept #3
Kyckling med pestosås
Ingredienser 4 port:
Grönsaker
- ½ kg palsternacka
- 1 ask cocktailtomater (250 g)
- 1 ½ msk rapsolja
- 1 tsk havssalt
- 1 burk stora vita bönor (400 g)
Kyckling
- 500 g kycklingfilé
- 1 tsk citronpeppar
- ½ tsk salt
- ½ msk rapsolja
Sås
- ½ dl färdig pesto
- 1 dl matyoghurt
How to do it:
1. Sätt ugnen på 200 grader
2. Skala palsternackorna och dela i fyra delar på längden (jag tog 1 palsternacka gjorde de lite mindre bitar än så) Halvera tomaterna. Lägg grönsakerna i en ugnssäker form, ringla över olja och strö över havssalt. Rosta mitt i ugnen 25–30 minuter (det gick dock betydligt fortare än så, snarare 10-15 minuter)
3. Torka kycklingfilén med hushållspapper och krydda med citronpeppar och salt. Bryn runt om i rapsolja. Stek klart i ugnen till en innertemperatur på 68 grader, ca 15 minuter. (detta steget sket jag i eftersom jag hade färdiga kycklingfiléer4. Blanda pesto och yoghurt.
5. Skölj bönorna i kallt vatten, blanda med de rostade grönsakerna. 
6. Skiva upp kycklingfilén och servera med sås och grönsaker.Et voila!
Ska avsmakas imorgon som matlåda. Kan verkligen rekommendera mitt förra recept med kycklingen och sweetchilisåsen, supergott!
GE.MIG.
Dubbelpass #2
Imorse körde jag ytterliggare ett dubbelpass - dvs crosstraining i 20 minuter inledningsvis och därefter styrka i ca 1 timme. Det är det näst sista för veckan. Imorgon blir min "vilodag", då kör jag nedast 20 minuters crosstraining och sedan går sista dubbelpasset på fredag förmiddag.
Ska jag vara helt ärlig, och det ska jag ju vara, så är dubbelpassen skitjobbiga.
Alltså nästintill vedervärdiga. På riktigt.
Efter 20 minuter på crosstrainern är jag naturligtvis trött och att sedan hoppa på styrkan efter är nästintill döden.
Dessutom hatar jag benböjen, de är så fruktansvärt jobbiga, jag brukar därför försöka få dem överstökade först av allt i passet.
När en timme hade gått dröp jag av svett, jag kände dessutom att jag inte hade några krafter kvar, jag började "vobbla", kunde inte hålla positionering rätt och då avslutade jag passet.
Det är ganska skönt att gå upp mycket tidigare än man behöver. Jag går upp 8 och börjar inte jobba förrän 12, hade jag inte tränat hade jag kunnat ligga och gona mig till 10, men å andra sidan utnyttjar man mer av dagen, annars känns det som man kliver upp ur sängen, går till jobbet och åker hem och lägger sig, eftersom man slutar så sent.
Förövrigt är jag jättesugen på fräscha vårnaglar, jag funderar starkt på att gå och fixa dem innan jobbet imorgon, finns en nagelsalong precis bredvid gymmet nämligen. Blir korta och lättskötta denna gången.
Good hair day.
Thou has to be kidding me.
Ta en noga titt på den här blusen.
Är den snygg? Enligt mitt tycke - nej, det ser ut som en billig H&M-blus.
Är den speciell på något vis? 100% bomull, en vanlig jävla blus med fula tigerliknande ränder som sitter illa och säkert kostar några ören att tillverka.
Hur mycket kan den kosta tro?
Seriöst, jag förstår verkligen inte vem därute som kan få för sig att köpa den här typen av produkt för sådana sjuka priser.
Jag betalar gärna för mer för en speciellt utformad blus, kanske handgjorda detaljer eller som på något annat utmärker sig. En väska i äkta läder eller ett par skor av fin kvalitet, men detta?
Uppenbarligen finns det folk som inte håller med mig i och med att den här internetbutiken faktiskt verkar gå runt, de har fler fula blusar för över tusenlappen, men för mig är det ett mysterium.
Djur är inga leksaker.
Snubblade förbi Stockholms katthem's hemsida av en slump. Läste lite om vad dem gjorde och kollade på vilka katter de hade inne för tillfället.
Jag kan bli så arg på människor som skaffar djur och sedan gör sig av med dem. "Det blev för jobbigt" "det blev för dyrt" eller om djuret har någon olat som inte passar en.
Det verkar skrämmande enkelt att avliva ett djur lite hux flux för olika, ganska obetydliga anledningar.
Eller så blir folk allergiska. Det måste komma över en dag för sedan hotas djuret med avlivning om ingen kan ta emot det omgående. Fascinerande.
Jag har haft en kanin med miljontals olater. Han pissade överallt, åt upp tapeterna, bet av otaliga laddarsladdar, krafsade på dörren medan jag försökte sova och så vidare.
Inte en enda gång övervägde jag att lämna bort honom eller ännu värre - avliva honom. Den dagen jag väl var tvungen att göra det var en av dom värsta dagarna i mitt liv.
Det var nämligen jag själv som gjorde det aktiva valet att skaffa honom. Det är ett djur, han drevs av instinkter och lusten att tugga på saker, det vet alla som skaffar ett djur, samt också hur länge de lever.
Om ungarna river ut alla kastruller ur skåpet, målar tusch på väggarna eller har sönder designvasen för 6000 spänn så är det väl ingen som överväger att adoptera bort odågorna?
Skaffar man ett djur får man fanimig ta sitt fulla ansvar fram tills det att djuret självdör. Gör man valet att skaffa ett har man ådragit sig det ansvaret.
Det finns väldigt få godtagbara ursäkter tycker jag. Och om det nu absolut inte fungerar så får man ta sig tiden att hitta ett nytt hem, inte bara avliva djuret.
Katten som vi har nu är skitjobbig. Hon bits och rivs oprovocerat, jamar och är allmänt schizo. Jag skulle aldrig, aldrig vilja att vi gav bort henne, än mindre avlivade henne. Det är vår katt och hon är just en katt med allt vad det innebär.
Jag förstår verkligen inte hur man kan gå till veterinären och avliva sin helt friska vän, som man en gång valt ut och välkomnat till sin hem.
När jag avlivade min lilla nin efter 10 år tillsammans grät jag så fönstrena skallrade inne på veterinärkliniken och mådde verkligen skit. Jag gjorde det därför att min vän mådde dåligt och hade levercancer.
Nej allvarligt nu, tänk igenom djurinskaffande noga och ett tips kan ju vara att kolla upp innan om man är allergisk genom att vara mycket bland pälsdjur. Skulle det absolut inte fungera av något skäl så är det ditt förbannade ansvar att se till att djuret får ett nytt hem, istället för att av rena lathetsskäl gå till veterinären för en spruta och sedan dumpa din gamle vän som medicinskt avfall.
PUST!
Nu är jag helt jävla mör. Idag var ett hårt pass och jag kan ärligt medge att jag kollade på klockan ganska ofta.
Jag började med crosstraining i 20 minuter, inga problem där, men efter körde jag styrka och då kände jag hur utpumpad jag var.
Jag åkte extra tidigt till gymmet idag för att jag skulle ha tid att tvätta håret och göra iordning mig ordentligt innan jobbet.
Igår åkte jag och storhandlade efter jobbet, det var väldigt tomt på ICA maxi vid 21 så jag kunde strosa runt där själv, eller strosa, jag sprang genom butiken för jag ville bara hem.
Väl hemma lagade jag två matlådor, jag är så hurtig att jag nästan blir rädd för mig själv ibland.
Den första var samma som jag tipsade om tidigare - fläskfilé penslad med soja och en massa stekta champinjoner till. Enkelt, gott, nyttigt.
Den andra är kyckling penslad med sötsur sås, till detta en sötsur sås gjord på turkisk toghurt och, som man kan anta, sötsur sås. Hela receptet hittar nu här.
Jag gör detta främst för att förenkla för mig själv, även om det var lite småjobbigt att ställa sig och laga mat klockan 11 på kvällen, men jag hade aldrig haft tid att göra det imorse.
Enkelhet tror jag är tricket när det kommer till både kost och träning, blir det för krångligt skiter man i det.
Jag stekte upp en hel radda med kycklingfiléer som jag ska ha i ett annat recept senare i veckan, då behöver jag bara tillaga tillbehören sedan.
Jag hämtade också ut mina proteinpulver från posten, jag testade strawberry white chocolate-pulvret och det smakade perkele! Jag tror dock inte att det beror på själva pulvret utan att jag inte kan blanda det ordentligt. Tyckte det smakade lite vattnigt, sedan när jag kom till botten låg det en stor klump där.
Yuck! Inte så lyckat, jag får be babe ha en lektion med mig i proteinshakesblandning.
Nu har jag redigt ont i magmusklerna kan jag säga. Hoppas jag slipper garva idag.
Adios!
Klar hos naprapaten.
Jag gick komma till en gubbe/man med världens söderslang som visade sig vara uppväxt i Gubbängstrakterna. Han hade jobbat som naprapat i 37 år så man kan väl säga att han kunde sin sak.
Kortfattat kan man väl säga (för jag förstår att mina ryggbesvär intresserar alla därute otroligt mycket) att ryggontet beror på att jag är överböjlig i ryggen, vilket gör att jag lätt hamnar ur position, att jag har skolios (sned i ryggen), att jag skjuter fram hakan vid alla ansträngande övningar vilket gör att jag belastar ryggen helt fel och att jag lyft för tungt och troligtvis för många repetitioner på goblet squats och marklyft.
"När det blir för tungt så blir det att du skjuter fram så här" och så visade han exakt så som jag gör när det börjar bli för tungt för mig.
Troligtvis har jag och min PT tagit oss vatten över huvudet när det kommer till de övningarna och kanske inte tagit min rygg helt i beaktning.
Jag kommer fortsätta låta ryggen vila tills ryggontet är helt över, därefter kommer jag väldigt försöktigt återuppta marklyft och goblet squats med betydligt lägre vikter.
Hur som helst, jag är jätteglad att jag fick så många bra handfasta råd och tips, han visade exakt hur jag skulle hålla haka/nacke när jag gjorde mina övningar sedan fick jag tejpbitar fastsatta på ryggen och i nacken. När tejpen känns spänd eller känns över huvud taget så sitter jag fel.
Om någon annan har ryggproblem rekommenderar jag absolut den här mannen, väldigt trevlig, trygg och proffsig!
Mer tid tack.
Tjoflöjt!
På önskelistan just nu:
Tid.
Åh, alltså, det vore ju guld om man bara kunde få någon timme till på dygnet. Jag började dagen med crosstraining och med att snabbt som attan stressa in på ica och handla någon slags lunch. Jag ska ju börja med min veckomeny men jag måste också ha tid att laga dem.
Börjar jag kväll så är jag hemma vid 10, då är det i princip rakt ner i sängen som gäller, för på morgonen innan jobbet ska jag hinna träna och någon gång på dagen, antingen på morgonen eller kvällen innan ska jag hinna laga en, helst två rätter.
Svettigt huh?
Som sagt, hade jag fått lönen innan helgen hade jag kunnat stå hela söndagen och laga för veckan men nu sket det sig, ingen idé att haka upp sig på det dock, man gör det bästa av situationen bara!
Till lunch blir det i alla fall grillad kyckling med avocado och grekisk sallad, det är ju inte helt dumt ändå, jag slet bara åt mig lite jag hittade när jag rusade igenom butiken.
På lunchen idag ska jag ju gå till en ryggdoktor, ska bli intressant att höra vad han har att säga om min rygg. Nu har jag förvisso inte så ont, men det kommer ju tillbaka med jämna mellanrum.
Jag har så otroligt mycket i huvudet just nu, idag när jag satte mig i bilen på väg från gymmet och solen bländade mig insåg jag att en annan sak gällande hälsan som jag måste ta tag i är att stressa ner. Det är väldigt viktigt det med.
Det är därför jag skriver ner allt jag ska göra, gör inköpslistor och planerar veckomenyer, för att jag ska röja bort de största stressmomenten och inte behöva ha allt detta i huvudet hela tiden.
En sak i taget, som mamma alltid säger, ska försöka mitt bästa för att efterleva det. Nu ska jag äta en banan.
Abropå Carros kommentar.
Om jag skulle ha en sån bild på kylskåpet skulle det nog vara den här:
Säger absolut inte att jag är fet där men... En aning otränad. Detta var för 3 år sedan.
Träning skall ha en positiv betingning.
Ibland blir jag helt ärligt ledsen när jag ser statusar på facebook eller blogginlägg där folk slår på sig själva för att de exempelvis missat en träningsdag.
"Usch vad DÅLIG jag är som inte gick till gymmet" eller "fy vad fet och äcklig jag är, nu måste jag skärpa mig".
Om träningen ska bli positivt betingad och en naturlig del av ens vardag får den inte vara ångestrelaterad. Jag började inte träna för att jag tyckte jag var fet eller ful. Jag började träna för att jag har en helt fantastisk kropp som inte mår bra av att sitta still på en kontorsstol 8 timmar om dagen och som jag vill vårda.
Jag ville ha en stark, frisk kropp och ett skönt flås, sen kommer ju de fysiska attributen på köpet så småningom, men det tar tid.
Blir man mer motiverad om man slår på sig själv? Blir man mer motiverad om man odlar fram ett självhat i sambad med träningen? I think not.
Om jag missar ett pass, så lägger jag helt enkelt om planerna. Varför missade jag träningen idag? Tidsbrist? Mensvärk? Om man analyserar dom sakerna utan att sitta och tänka att man är dålig så får man ett svar.
Mitt tips är att förlägga vilodagarna på de dagar man vet att man har ont om tid eller verkligen behöver vila. Med en god planering där man också räknar in jobbiga arbetspass eller att det kommer vara crowded på gymmet så missar man oftast inga pass.
Har man en dålig vecka, exempelvis före eller under mens, vissa har problem med svår mensvärk och även om det står överallt att mensvärken lindras av träning så är det svårt när man ligger ihopkrupen och stönar av smärta att resa sig upp och strutta iväg till gymmet - lägg en lägre ribba då.
Kanske räcker det att gå tre veckor den veckan istället för om man får fyra? Kanske kan man byta ut de pass som är mest påfrestande mot en lite lättare träning som exempelvis kondition och så vidare.
Jag vet en som hade en bild på sig själv på sitt kylskåp när h*n var som mest otränad och tjock, med en lapp satt under "så här vill jag aldrig se ut". Tror ni den personen hade en positiv betingning till sin träning?
Sluta vara så jävla elaka mot er själva, det går stick i stäv med varför man faktiskt tränar, det gör man för att man vill vårda sin fantastiska kropp.
Motion kan dessutom se ut på en miljon olika sätt, vissa har gårdar med djur att sköta, det krävs en del flås för att mocka en box kan jag meddela, andra har yrken som till exempel trädgårdsarbete där man inte sitter still en enda gång under dagen. Det måste inte vara specifikt på ett gym.
Men oavsett, om man har den inställningen till sig själv så tycker jag att man inte bara bör börja träna, utan då skall man även motionera sin självkänsla, jag har själv haft ätstörningar light. Ni vet, när man var 14 år och vägde 47 kilo, var livrädd för att äta för mycket och stod och slog på det obefintliga fettet på magen framför spegeln eller grät när skolsystern kallade in en och sa att man måste gå upp i vikt.
Jag gick upp till 51kg, jag fick beröm av både föräldrar och skolsystern på uppföljningssamtalet. Själv stod jag och bölade över resultatet. Även om det nu var väldigt light och jag vet inte ens om det kan kategoriseras som en ätstörning så är det inget jag vill uppleva igen. För det hade inte spelat någon roll hur snygg kropp jag hade haft eller hur smal jag blivit, jag hade ändå stått där med snoret och tårarna rinnandes framför spegeln.
Det kan vara värt att tänka på, älska er själva och fokusera på att berömma er själva när ni gör något bra - snarare än att bestraffa.
Hurtbullen drar vidare.
Körde en crosstraining på lunchen. Kände den där pirrande irritationen och insåg att jag måste försöka få bort den rent fysiskt. Gick ganska bra.
Innan jag tar helg är det ben och röv som gäller, jag hittade inga fler bra övningar, så jag får ta de jag har och göra fler repetitioner. Det viktigaste är bara minimal belastning på ryggen, jag märkte ju förra gången att plankwalk inte var en bra idé.
Vi får se vad ryggnissen säger på måndag, jag undrar verkligen vad det är som orsakat detta, jag misstänker fellyft faktiskt.
Men det jag längtar till allra mest just nu är att få komma hem till mitt hjärta, ta en lång skön dusch, sminka mig, göra mig fräsch, äta en god middag och sedan sjunka ner i soffan och inte göra ett piss.
Tänk så underbart, när man alltid är på väg någonstans med matlådor, ombyten och handdukar i släptåg. Till gymmet, till jobbet, hem, till någon annan.
Åh, jag längtar så mycket. Nu är det bannemig nära.
Vilken froila?
Ibland har jag sån otrolig lust att färga håret korpsvart, om det inte hade varit pain in the ass att färga tillbaka om jag skulle ångra mig hade jag testat för längesedan.
Nu har jag hittat ett program där man kan testa olika frisyrer och färger på håret, det blir ju inte helt proffsigt som ni ser, men man får en idé.
Vilken frippa/färg skulle jag passa i?
Originalet:
Douche eller psykopat?
Eftersom TV4-morgon inte hade börjat ännu när jag klev upp imorse (så tidigt var jag uppe) var inte tv-utbudet väldigt brett. Jag fastnade vid "Is she really going out with him?" som är en amerikansk realityserie om tjejer som är ihop med riktiga douche bags. Det finns inget egentligt syfte med serien, man bara får följa paret lite kort och i slutet blir det något slags ultimatum, antingen stannar tjejen eller så gör hon det inte.
Nu vet jag inte om serien är riggad eller inte, men eftersom jag har följt en del amerikanska program om andra saker (exempelvis Teen Mom, jag vet, shame on me) så har jag förstått att "douche bags" är en rätt vedertagen grej inom en amerikanska förhållande-kulturen.
Könsstrukturerna där, är ju som bekant bra mycket starkare än här. Det kan man se ganska lätt om man ser på filmer eller serier. Tjejerna är extremt brudiga och killarna extremt grabbiga.
Det återkommande temat är att tjejen vill prata känslor och killen dodgear eller bryr sig inte alls om det utan uppvisar en väldigt obrydd inställning till det hela.
I det här avsnittet var tjejen ihop med en kille som ägde en dansstudio. Han var så kåt på sig själv att jag inte tvekar över att han drog en handtralla till sin egen spegelbild då och då. Tjejen, typiskt tjejig "like OH MY GOOOAD". Bland annat lät han henne vänta på henne en timme på en restaurang, seriöst, 60 minuter, vem hade ens väntat? Själv hade jag dragit efter 20 minuter om det inte var något jävligt bra skäl till förseningen, efter att han slutligen anlänt fick hon en snabb puss på kinden, telefonen ringde efter 10 minuter och han var tvungen att dra.
Allt utmynnade så slutligen i kalabalik när han hade öppet hus på din dansstudio och blev grindad av en halvnaken brud som var på möhippa. Hans svar på när hon tog honom åt sidan för att förklara att hon blev ledsen var:
"Do you wanna dance? Are you upset? You're not pregnant right?"
Jag satt faktiskt och garvade mig igenom det hela, det var så bisarrt och det bisarra var att de varit ett par i två jävla år.
Vänninornas lösning på det hela var "tell him how you feel", trots att hon försökt detta upprepade gånger och han varit mer intresserad av sitt eget hår än vad hon hade att säga.
Nåväl, hon gjorde slut och han brydde sig inte nämnvärt om uppbrottet, ett halvtaffligt försök att gå efter henne var allt.
En annan gång jag sett detta var på Teen Mom. Killen, som var mer fåordig än en alkad norrlänning, lyckades ändå kläcka ur sig en hel del nedsättande saker gentemot henne. När de hade sitt "deep talk" och hon försökte prata om det hela fick han endast ur sig enstaka stavelser och löste det hela genom att säga:
"Cnn we naat fight?" och sedan var bråket löst.
Det som i folkmun kallas för douche bags skulle jag säga är angränsande till psykopati, som kortfattat innebär oförmåga till empati, känslokyla, manipulation och förmågan att trycka på rätt knappar för att få personen dit man vill.
Och dessa tjejer kämpar liven ur sig för att få sina solbrända, tribaltatuerade, vaxinkletade pojkvänner att prata ut och ändra på sig, allt de får tillbaka är "cnn we pliiz naa' fight?" och sedan är de nöjda. Jag undrar verkligen, vad det är de faller för? Jag är väl medveten om att självsäkerhet är något som attraherar tjejer, men på den nivån? Och under så lång tid?
För egen del så har jag haft en ganska tydlig standard för vad som är acceptabelt eller inte i en relation därför att jag har haft min egen far som en förebild i det sammanhanget.
Min pappa är väl vad man skulle kunna säga urtypen för en macho man, lång, muskulös, väldigt maskulin, tatuerad men han har också en mjuk sida.
Han har alltid varit en väldigt närvarande pappa, både på ett känslomässigt plan men också var det han som bakade bullar med oss, han delade lika på sysslorna i hemmet med mamma, han hittade alltid på aktiviteter med oss barn och var engagerad i våra förehavanden.
Han har alltid satt oss ungar i främsta rummet och har aldrig kunnat förstå män som skiter i sina barn.
Det har också smittat av sig på mina bröder så jag har haft mer än en manlig förebild.
Min bror har en väldigt känslig douche-radar som han kallar det och min mor är utbildad på de mentala bitarna, uppenbarligen har inte de här tjejerna något slags socialt nät, vare sig föräldrar eller kompisar som faktiskt ruskar om dem och talar om att det som pågår är helt kokobello.
Fast å andra sidan, varför skulle någon säga till om något som faktiskt är ett hyfsat normalt sätt att förhålla sig till varandra på? Vet man inget annat så, men man undrar ju hur fan de orkar.
Men hur fan ska man ha TID med allt?
Pust, jag har precis suttit och plöjt igenom Deffmat-bloggen och satt ihop en veckomeny för nästa vecka.
Det är lite förjävligt att lönen kommer efter helgen, annars hade jag kunnat storhandla och laga mat för veckan på söndagen, men nu kommer den olägligt nog på måndag, jag jobbar 12-21 så jag måste gå upp i ottan och försöka hinna storhandla innan jobbet, sedan hem med skiten och försöka laga åtminstone en lunch innan jag börjar.
Träning blir det ingen på måndag, jag har bokat in en massage på en ryggklinik på lunchen (här gäller det att bida sin tid) jag antar att den inte kommer bli särskilt njutbar med tanke på vilka smärtor jag har redan nu, dyrt men jag måste, jag kan inte gå runt så här längre, det börjar bli riktigt plågsamt nu.
Idag var jag och kollade blodtrycket, som var högt eftersom jag slurpat i mig ett antal koppar kaffe innan, men det gick bra ändå. Min sjuksköterska var himlans trevlig och allt gick bra.
Jag åkte också tunnelbana idag, för första gången på säkert en månad. Jag gillar kommunaltrafiken när det inte är rusning, visst sitter man i köer med bil men då har man ändå sitt personal space inne i sin egen bil istället för att behöva armbåga sig fram och tvingas trängas med näsan i någons armhåla.
Jag åkte tunnelbana därför att jag är totalblack, en halv tank kvar och den måste jag spara på. Alltså jag har typ aldrig varit så här luspank innan lön på väldigt länge, anledningen är för att jag betalade hela resan till Egypten i ett svep, den slukade ganska mycket av min lön, men å andra sidan är det betalt och klart, dessutom all inclusive så det man spenderar där är bara utflykter och eventuell shopping.
Förresten så är jag inte bitter utan på väldigt bra humör idag! Känns fantastiskt, trots onda ryggar och tomma plånböcker, allt löser sig sa han som sket i vasken.
Ryggont och läkarbesök.
Hallå eller?
Nu sitter jag här, nybadad, lätt apatisk i min badrock. Det är ändå väldigt skönt att röra på sig med tanke på att jag har ett stillasittande jobb. Crosstrainingen gick som en dans och sedan fick jag komma hem till pappas räkgryta.
Imorgon ska jag på koll hos en ADD-läkare, det är koll av blodtryck, diskutera hur medicineringen fungerar och så vidare, så jag får en liten sovmorgon.
Ryggen värker rätt överjävligt just nu, det blir verkligen inte bättre. Jag satte mig för att torteras i massagestolen vi har på jobbet. Varje gång kulorna passerade mina skulderblad gjorde det svinont. Jag funderar på att boka tid för ryggen någonstans på måndag - men var?
Vad är bäst för sådan här typ av värk? Går man till en massör eller till en naprapat?
Helt ärligt så blir jag ju hellre insmord av väldoftande oljor än böjd och knäckt, även om det kanske är bättre.
Hur jag än sitter, vad jag än gör så gör det ont. Jag har verkligen aldrig haft muskelvärk innan så detta är ovant för min del.
Jag misstänker faktiskt att det är goblet squats och marklyften som har gjort något knas med ryggen, för det var efter att jag lyfte tungt med min PT som det började, och efter passet i måndags började det om på samma visa.
Hur som helst, nu ska jag torka håret och sen krypa ner och kolla på family guy.
Herregud vilket leffe-inlägg, när jag läser igenom det så ser jag hur ointressant det faktiskt är, men vad fasen, man kan väl inte vara intressant jämt?
Hemlängtan.
Idag är en sådan dag när jag egentligen bara vill åka raka vägen hem och inte ta en omväg till gymmet. Men det beror också på att jag har haft en extra lång arbetsdag, trots detta ska jag köra crosstraining innan jag åker hem.
Imorgon är det vilodag för min del, på fredag sista passet för veckan.
Jag tror också det kommer underlätta när jag fått mina proteinshakes (med smakerna strawberry white chocolate och kiwi yoghurt, hur gött?!), det blir smidigare med återhämtning både före och efter träningen, ett äpple känns som att äta papper ungefär och gör varken från eller till energimässigt.
Sedan ska jag klura ut ytterligare några benövningar som inte gör någon belastning på ryggen så att det blir ett entimmesprogram.
Jag vet inte när man egentligen kan säga att man börjar få "flyt" på saker och ting, men den här veckan känns det som både kost och träningsbiten förflutit okomplicerat.
Nästa vecka jobbar jag sent och då kommer jag kunna träna på morgonen, som ju är mina favorittider.
Aj aj.
Seriöst, vad svårt det är att vara på bra humör när det värker i rygghelvetet.
Det var okej imorse men nu blir det bara värre.
Jag ska försöka testa om massagestolen på jobbet gör någon skillnad, mitt thailändska tigerbalsam ger ingen effekt längre.
Nyttigt = svårt.
Helt ärligt så är det lite jobbigt att vara utfattig och försöka äta nyttigt. Jag påstår inte att nyttigt nödvändigtvis är dyrt, däremot så behöver man ju köpa nytt eftersom det man redan har inte alltid överrensstämmer med den nya kosten.
Just nu får jag ta det jag har vilket innebär väldigt torftiga måltider.
Nåväl, på måndag anländer mina proteinpulver så då kan jag börja göra shakes bland annat, sedan ska jag åka och storhandla saker jag behöver.
I'mma burn in hell.
Daily Jesus.
Har ni fått er dagliga dos Jesus? Here you go:
Humor at its best.
Är det verkligen bara jag som tycker att det är sjukt kul att den här tagglösa igelkotten ser exakt ut som en pung?
Har suttit i min ensamhet och garvat åt detta i snart en kvart.
Del 2 - avklarad.
Tjenis på er.
Så här glad var jag efter dagens träningspass:
Jag fick ju lägga om programmet för att skona min stackars axel från belastning. Jag testade att göra plankwalks men då sa ryggen ifrån ganska omedelbums så jag gjorde bara ett set och ersatte den övningen med lite andra som jag letat upp på träningssidor.
Det blev inte 1 timme som brukligt utan bara runt 40 minuter, men det är ju inte illa pinkat eftersom jag faktiskt crosstrainade på lunchen. Jag ska leta upp ytterligare några ben/rumpövningar att fylla ut passet med om värken fortsätter.
Man vill ju gärna inte att det ska bli sämre så att man inte kan träna alls, men hittils går det bra!
Nu har jag klämt två kycklingbitar och ska snart in i duschen.
Jag glömde ju både deo och handduk när jag crosstrainade på lunchen så man luktade ju inte direkt mumma efteråt (tur för mina kollegor att vi har skiljeväggar runt kontorsplatserna)
Kosten går också bra även om det är väldigt knepigt emellanåt att komma på vad man ska ha istället för det man helst ska undvika.
Nej, gudars, in i duschen nu, jag känner att stanken från mina fötter tar kol på mig snart.
Del 1 - avklarad.
Då var crosstrainingen avklarad, det var faktiskt väldigt skönt. Det är alltid Hem till gården på tv-skärmarna och man crosstrainar på lunchen, jag var helt betagen med att försöka räkna ut om en av pojkarna i serien verkligen hade grön ögonskugga på sig eller inte att tiden bara flög iväg.
Därefter avnjöt jag mina quornfiléer och nu är jag fortfarande hungrig.
Jag är kaffesugen men det är inte min mage. Vad gör man?
Omlagt träningsprogram.
Dagens katastrofer:
1. Jag har glömt min mobil = ingen musik till träningen (det är döden när man kör crosstraining kan jag lova)
2. Jag har glömt mina cigg = abstinens gånger jag hoppar snart ut genom fönstret.
3. Min rygg gör O-N-T
Lösningar?
1. Jag kör crossen på lunchen, vilket är en lösning på problem nummer 2 också, jag kan ta ut alla aggressioner på crossen och försöka klara det utan musik.
2. Se ovan.
3. Omlagt träningsprogram, jag skippar alla övningar som har någon slags belastning på axlar/nacke/rygg och fokuserar endast på rumpa, lår och mage.
Så nu har jag satt ihop ett alldeles eget träningsprogram för dagen!
Vuxenpoängen trillar in.
Så förutom att gymma idag har jag även satt mig ner, fyllt i min kalender med schemat och allt viktigt som jag behöver komma ihåg samt ringt runt till olika ställen, bokat om besiktningstider med mera. Allt som man glömmer bort eller inte har tid med när man är ledig.
Utöver detta också lagt mig i ett skönt bad, skrubbat mig från topp till tå, målat naglarna i en skrikig ceriserosa färg samt lagat en torftig matlåda, det fanns inte så mycket att tillgå men det får gå i alla fall.
Nu ska jag försöka mig på att somna runt 10, något jag tror kommer gå sådär med tanke på att jag gick upp rätt sent imorse. Klockan imorgon ringer nämligen vid 5,
Ryggen, eller snarare skulderbladet har börjat bråka med mig igen, sist hade jag en stor knuta där och nu verkar den ha kommit tillbaka av okänd anledning. Satt en kvart med TENS-apparat (min bror hade jättekul att drog på full styrka så mina armar flaxade upp och ner) sedan kletade jag in någon salva pappa haft med sig från Thailand som luktar starkt av örter och gör att det känns som man har is över hela ryggen.
Vi hoppas att det är bättre imorgon, men jag kommer ändå fokusera mest på ben för säkerhets skull, nu vill jag inte ha några avbrott helst.
Bonne nuit, som fransmännen säger.
Tillägg.
Okej, lugn nu allesammans, jag fick just reda på att mitt inlägg "Hata hurtiga hälsobloggar" missförstods ganska kraftigt på vissa bitar.
För att förtydliga:
Jag kritiserar inte den hälsosamma livsstilen, jag har ju anammat den själv!
Jag kritiserar heller inte användandet av uttrycket "att unna sig" (eller jo det kanske jag gjorde).
"Unna sig" i dess rätta bemärkelse betyder ju egentligen att man ger sig själv något litet extra, att man ger sig själv något efterlängtat, en belöning.
Jag menar inte att man inte ska unna sig saker, eller att jag är emot att vara sparsam med onyttigheter och så vidare.
Däremot tycker jag att uttrycket har blivit kraftigt "worn out" av ätstörda bloggare som "unnar sig" en bit mörk chokladkaka en gång i månaden och ligger och gråter över hur misslyckade de är när de "tappat kontrollen" och råkat mula i sig en bit födelsedagstårta på kusinbarnets kalas.
Dock kritiserar jag framställandet av den livsstilen, jag efterfrågar en mer ärlig framställning.
För visst, för de som har tränat regelbundet i över ett år är träningen säkerligen både skön och trevlig, men för oss som inte lyft mer ett mjölkpaket på tre år är sanningen en annan.
Det är jobbigt att ställa om gamla vanor, det är jobbigt att få in rutiner och faktiskt släpa sig till gymmet, speciellt de dagar när motivationen är på minus. Här är ett exempel på de frågor jag ställts inför sen jag började.
- Hur ska jag våga ta plats på gymmet och slänga ner min matta bland alla neandertalare som säkert tycker att jag är en noob och våga göra mina övningar?
- Vad ska jag äta till mellanmål om jag inte orkar koka ägg och tycker att nötter är torra?
- Hur ska jag passa in träningen så att jag har tid över till annat också?
- Vilket proteinpulver ska jag välja?
- Vilken typ av träningsskor passar mitt ändamål?
Min kille sa en gång "det är så kul, du ser verkligen träningen som något som måste bli överstökat" efter jag glatt sagt att "nu är träningen färdig för denna veckan". Då frågade jag honom om han aldrig någonsin känt så, och jo visade det sig, i begynnelsens tid hade han känt likadant, trots att han nu är väldigt erfaren med allt vad gäller träning och kost.
Det talas så sällan om sådant och jag menar verkligen inte att man ska framställa träning och hälsa enbart som jobbig, för det är den inte, den är också väldigt härlig - framförallt när man ser resultat.
Men den är som allting annat här i livet, inte endimensionell, även om det är den bilden som oftast visas i tidningar och på bloggar. Glättiga B-kändisar som med ett brett leende visar hur man gör benlyft.
"Nej men oj vad enkelt!" tänker säkert folk och undrar vad det är för fel på dem när de knappt orkar göra tre lyft.
Det jag vill få sagt är att det vore trevligt med en mer nyanserad bild av hur det är att börja träna och ändra sina vanor.
Jag säger som min PT sa till mig:
"Detta kommer att vara sjukt jobbigt - men du kommer klara det!" och så är det ju. För varje crosstrainingpass du kör orkar du någon minut längre varje gång.
Varje styrketräningspass orkar du lite tyngre och lite mer hela tiden.
Jag har hållt på att börja grina när min PT tvingade mig att göra benböj så att det kändes som mina ben, helt ärligt, skulle gå av på mitten.
De är dock helt intakta och jag mår finfint.
Det är ungefär som när man lärde sig dricka kaffe, det smakade piss i början och sedan blev man beroende av skiten, exakt så tror jag det är med träning med.
Det är bara att kämpa på, ibland är motivationen obefintlig, ibland får man mens och har alldeles för ont för att träna alla pass man hade velat den veckan.
Världen går inte under över detta, det är precis som med ridning, så fort du ramlat av så är det bara upp i sadeln igen. Vilka hinder som än passerar, låt dem göra det och på't igen bara.
Kroppen är ju fantastisk på alla sätt och vis och den vill röra sig och ha träningsvärk, bara det att hjärnan inte alltid är med på tåget.
Det är jobbigt men det går. Det blir bättre för varje gång!
Nu ska jag gå och ta en kaffe, adios!
Laddad inför gymmet.
Vet precis vad ni tänker "nu får hon väl ändå lugna ner sig", det finns liksom ingen hejd på min hurtighet.
Livets prövningar.
1. Djävulskatten är tillbaka. Ja, ja hon är jättegullig och allt sådant, men som jag skrivit tidigare lider hon av någon grav mental obalans som gör att hon lite då och då bestämmer sig för att anfalla en. Allra helst om man går barfota. Medan pappa och hans fru var i Thailand var det farmor, farfar och min kusin som föll offer för hennes nycker.
Nu har hon i vanlig ordning claimat min säng och varje kväll får jag be pappas fru lyfta bort henne eftersom jag gärna vill ha min hand intakt.
2. Det står en burk pingvingodis i mitt rum. Ingen anar vilken otrolig viljestyrka det krävs från mig för att inte - helt ohämmat mula i mig hela burkhelvetet. Lakrits är min absolut största last och dessa tillsammans med Salta katten är två saker jag inte kan låta bli om det så är en brinnande eld emellan.
Bara blotta tanken på godisarna får det att vattnas såpass i min mun att jag nästan börjar dreggla. O gude gud hjälp mig. En hel vecka kvar till nästa lördag.
3. Fortsatta ryggproblem. Ont, ont, ont. Vad gör man? Jag har inte gummiarmar och når därmed inte att smeta tigerbalsam på det aktuella området. Däremot tror jag att det krävs lite mer än så, typ naprapati eller massage.
Nåväl, ikväll ska jag tröstäta en...frukt. Imorgon är det måndag och jag är ledig. På schemat står träning bland annat. Nu blir det kvarg och Family Guy, det är inte helt dumt faktiskt.
Hoppas ni haft en grym helg!
Hata hurtiga hälsobloggar.
Ibland kan jag bli så trött så jag spyr på alla "hälsobloggar" som cirkulerar. Allt ska vara så hurtigt och förumstigt och fulla av självklara förmaningar.
Igår sökte jag på "deff - dessert" och kom in på en tjej's blogginlägg där hon skrivit "Onyttigheter får man unna sig ibland - men inte för ofta"
Nähä?! Jag trodde nämligen jag dagligags kunde klämma i mig 15 semlor, så fel jag hade.
Och ordet "unna sig" är också ett ord jag ryser av och som missbrukas av ätstörda personer.
Jag har börjat så smått nosa på en ny kosthålling.
Varför då? Tycker jag att jag att jag är tjock?
Absolut inte! Jag älskar min kropp och därför är jag intresserad över att behandla den så väl jag kan och undersöka vad den behöver och inte.
Allt handlar om rivstarter och tvära förändringar, sällan står det om successiva förändringar som får gå i en långsam takt.
Jag tror (jag kan ha fel såklart) att om man söker långsiktiga förändringar så måste det få ta sin tid. Få känna sig fram och lära sig mer djupgående om det man förändrar.
Jag har ju tränat regelbundet sen i början på december och det tänkte jag fortsätta med. Nu ska jag rucka på kosthållingen och rökningen får faktiskt vänta.
Det får räcka med att jag ska vänja mig vid att äta torra knäckemackor med kalkonskivor på samt kämpa för att det ska fortsätta vara en naturlig del av min vardag, tids nog kommer rökningen bli en ohållbar del av den livsstilen, men det är då det.
Varför måste allt som är förknippat med hälsa vara så polerat och hurtigt?
Ingen skriver att "idag hade jag ett PMS breakdown och mulade i mig två marabouchokladkakor, det var gott" eller "träningen idag var förjävla jobbig och jag fick tvinga mig att avsluta passet - men det gick!".
Man läser bara om glada, "fräscha" människor som skuttar till gymmet eller äter sin keso-naturell i ett rent euforiskt rus, inte undra på att så många duckar och ger upp när de kanske förväntar sig att det är så det ska kännas.
Jag kan helt öppet erkänna att det inte blev fyra träningspass denna veckan - det blev två.
Anledningarna har varit dels tidsbrist och dels min mens som jag för er skull inte kommer gå in närmare på, men den innebär mycket smärta och därmed ovilja att aktivera mig.
Men jag tränade faktiskt den här veckan, det är inte att förglömma och det är jag stolt över!
De mål jag har med min egen hälsa är;
- Tillräckligt med sömn varje natt (lättare sagt än gjort faktiskt)
- Regelbunden träning
- Bättre kosthållning.
Och när jag tvingar er läsa om mitt hurtiga hälsoliv ska jag försöka i det längsta att vara så ärlig och oförnumstig jag bara kan.
Och använda ordet "unna sig" väldigt, väldigt sparsamt. Helst inte alls.
Kommer bli en låång vinter.
Det
Suck, mitt tålamod börjar verkligen ta slut nu. Känns som vi har levt i ett 6-månader långt grådass/mörker, hoppas åtminstone att våren och sommaren blir riktigt soliga och fina.
Men hey, något positivt, det blir ljust fort nu!
Min babbefamilj - bildbevis.
Gissa vem som kommer bada i brun utan sol några veckor framöver i ren ångest?
Det fina i att vara kvinna.
Det där tillfället i månaden då man känner sig:
- Helt skarrig i största allmänhet
- Inte fin vad man än tar på sig
"Men den röda tröjan blir FEL till byxorna och jag ser tjock ut i min tunika", slutar med att man sitter på golvet med hela garderoben utriven på golven och bölar som ett barn mitt i klädhögen.
- Ofräsch
Dusch, bad, whatever, håret ligger alltid fel och finnarna lyser som Rudolfs näsa itself (tycker man själv)
- Tjock och svullen
Say no more, detta är dock ingen känsla utan kroppen blir de fakto västefylld och allt sitter åt och är obekvämt.
- Irriterad över allt och ingenting
Saker som man normalt tar med ro ballar man ur totalt åt "NÄEJ NU LAGGADE SIDHELVETET I TVÅ SEKUNDER, NU TAR JAG DATORHELVETESFAN OCH SKICKAR UT GENOM FITTFÖNSTRET!"
- Börjar böla över de mest irrationella sakerna
En naturfilm där antilopungen faller offer för ett hungrigt lejon, sedan är hela veckoförbrukningen av toapapper slut.
- Viker sig av smärta
Hej å hå, livmodern är arg över att ännu en månad förblivit ett oanvänd bihang i kroppen och nu skall du straffas genom dessa vedervärdiga smärtor som endast kan hejdas med en handfull ipren.
Jag är inne på dag 2, jag ville slå samtliga andra trafikanter då jag i ilfart körde till Max för att få i mig föda till lunchen. Alla var i vägen, alla gjorde fel och alla förtjänade en facepunch.
Gode gud, måtte detta ta slut snart, hur fan står jag/vi alla ut vareviga månad?
Men lugn tjejer, det finns två saker som till slut kommer få oss att slippa helvetet.
1. Graviditet - 10 gånger värre hormonutbrott och på köpet en sargad kropp - tjoho!
2. Klimakteriet - Få svettvallningar och bli bitterkärringar, massor att se fram emot.
Min babbesläkt.
Random facts;
När min farfar var liten var han så brun i hyn att hans faster som kom på besök varje sommar insisterade på att tvätta honom ren med en rotborste.
Tyvärr fick jag inte ärva dessa gener i samma utsträckning.
Fredagsstädning och träningstips.
Tjosan i trosan. Då var det äntligen klart.
Före:
Efter:
Nu var ju detta bara mitt rum, jag drog över hela lägenheten för jag ville att det skulle vara snyggt och fräsch till pappa och plastmor kommer hem från Thailand imorgon.
Nu ska jag bara hoppa in i duschen sedan kan fredagsmyset börja!
Träningstipset då? Jo, jag vill börja med att säga att jag inte anser mig vara något självutnämnd träningsexpert med hybris då jag fortfarande är i uppstarten, däremot kan jag ge tips utifrån ett rookieperspektiv och det kan behövas ibland eftersom de flesta erfarna ibland verkar ha glömt bort.
Ett tips, vad gäller kontinuiteten i träningen är som jag tidigare sa - bestäm dagar och helst mer detaljerat - när under dagen du ska träna exakt. Före eller efter jobbet?
Försök passa in det så att det blir så smidigt och okonstlat som möjligt, kanske en stund innan du åker hem från jobbet så att du inte hinner sjunka ner i en skön soffa för då blir det jobbigare.
Lunchen kan även vara ett tillfälle att klämma in träning om man känner att man inte har tid någon annan gång under dagen.
Ytterligare ett tips är att inte "ge upp" om planerna skiter sig för den dagen du tänkt träna, då är det bara att lägga om det passet till en annan dag och återigen, vara specifik med när under dagen man ska göra det.
Så länge man håller sig till de antal dagar i veckan man tänkt göra det så är det lugnt.
En annan sak som kan vara bra är att försöka att alltid ha med sig träningskläderna, vilket fungerar utmärkt om man har bil, lite jobbigare om man tar sig fram kommunalt.
Som denna veckan skulle jag tränat både idag och igår men tiden räckte helt enkelt inte till, då gör jag det helt enkelt under helgen istället, simple as that.
Hoppas ni får en fantastisk helg!
Den som väntar på att nagellacket ska torka...
Väntar alltid för länge. Glad alla hjärtans på er, mer uppdatering om dagen kommer sedan.
Jag kan om jag vill (matlagning)
Denna rätten lagade jag igår, jag är fortfarande som ett barn och blir helt exalterad när jag kommer på en maträtt.
Jag stekte fläskkotletter som jag penslade lite soja på och kryddade, stekte en massa champinjoner och svängde ihop en sallad med fetaost, avokado och rödlök som jag hade balsamicovinäger på - det blev jättegott. Enkelt och nyttigt.
Finaste kärleksförklaringen på radio ever!
Trots köer och snöelände satt jag faktiskt och log hela vägen till jobbet idag.
Anledningen var Mix Megapols morgonprogram och handlade om bröllop och giftermål.
Det ringde in en tjej som berättade om hennes killes frieri.
Jag hörde inte från början, men där historien tog vid hade en främmande man kommit och levererat en stor bukett blommor till hennes dörr, på kortet som följde med stod det något i stil med "åk till (ett ställe som var väldigt speciellt för dem två, dit de tydligen hade åkt som nykära".
I samband med detta kom hennes svärmor över och sa "Jag tar barnen, åk iväg nu!". Så hon tog bilen till stället, dom låg lite mitt ute i ingenstans. Där hade hennes kille satt upp ett partytält där han lagt in röda mattor, tänt ljus och lagt fram fat med "lite konstig mat" som hon uttryckte det, bland annat ölkorv och physalisfrukter.
Sedan gick han ner på knä och friade.
Men bölhistorien slutar inte här - när de på Mix Megapol frågade om de hade gift sig ännu sa tjejen att de hade de inte gjort. De hade fått ett till barn och renoverat upp huset så det hade inte blivit av än.
Tjejen kastade iväg ett, som de kallade det - tillbaka-kaka-frieri till sin kille.
"Men då måste vi ju få tag på Per-Johan och höra vad han har att säga!" sa de exalterat. Det blev reklampaus och nyheter och när programmet var igång igen hade de fått tag på honom.
Han var alldeles rörd till tårar och svarade "Ja ja JA" på tillbaka-kaka-frieriet "Jag vill inget hellre än att gifta mig med Johanna! Har ni henne på tråden?" sa han. Det hade de inte just då, "Jag hoppas att hon här detta", sedan sa han, med gråt i rösten hur mycket han älskade henne och hur gärna han ville att de skulle gifta sig och lovade att överträffa sitt fina och påhittiga frieri.
Därefter kopplades tjejen in på tråden, hon sa inget - hon bara grät. Hon grät, mannen grät, alla på Mix Megapol grät. Det var så otroligt fint, han hörde hur de pratade med varandra vilken otrolig kärlek de hade till varandra.
"Snälla sätt på en hårdrockslåt" sa Anders Timell efter de hade lagt på. Men istället körde de "Time of my Life" och när jag sedan zappade över till Lugna Favoriter och då var det naturligtvis Daniel Lemma med "If I used to love you".
Gissa vem som grät en skvätt i bilen.
"The greatest thing you'll ever learn is to love - and to be loved in return"
Dagen jag hatar på.
- Hatar min jävla cpmage som blåser upp sig som en ballong
- Hatar att jag börjar böla for no reason at all
- Hatar att det snöar så inihelvete mycket att jag kommer få borsta min bil i två timmar innan jag kommer iväg
- Hatar att vara moody.
Men, ikväll ska jag hem, ta ett bad, göra kött med champinjoner och kolla på Family Guy. Det blir bra. Det blir jättebra.
Längtar till.
Amen ser ni vad nice eller? Ingen meterhög snö att kliva över.
Varför har man olika hudfärg?
Detta har jag filosoferat över denna morgon och här kommer svaret:
"Hudfärgen har också betydelse för att hjälpa kroppen hålla rätt balans mellan vitamin D och folsyra. Den mörka huden skyddar mot UV-strålning som förstör folsyran i blodet, folsyra är en mycket viktig komponent vid fostrets utveckling. Samtidigt behöver människan solens strålar för att bilda D-vitamin, när människan flyttade till områden med mindre strålning var en ljusare hud till fördel, då den mörka huden blockerade solens strålar och människor med för mörk hud fick D-vitaminbrist."
Saxat från Wikipedia
Grattis till dottern!
Grattis till min syssling Rebecca som imorse födde en liten flicka!
Kändes som igår det såg ut såhär:
Och nu har du blivit mamma:
<3
Wishlist.
Jag har haft sådant grymt tålamod med denna vintern, men nu börjar jag faktiskt ledsna rejält. Jag är så förbenat trött på min enorma everest-parkas, alla otympliga tjocktröjor och alla fina skjortor och blusar som hänger och dinglar övergivet i garderoben därför att de är för kalla för att bära (tro mig, jag har försökt ett antal gånger)
Det känns helt overkligt att om ett par månader kommer jag sitta och löka i min överhettade bil på väg hem från jobbet och att det faktiskt kommer vara ljust både när jag åker till och ifrån jobbet.
De dagar man inte har något speciellt att göra och bara tar en kaffe på Pressbyrån och sätter sig i solen och dricker den.
Eller när sommaren kommer och man köper med sig en pastasallad och drar och badar vid någon mysig liten sjö.
Det känns som en oändlighet kvar dit...
Hallå eller?!
Säger jag med ett litet smirk-smile och så håller vi tummarna för att klass-1 varningen var så överdriven som den verkade.
Ridning utomlands.
Jag älskar ju att rida och passar därför på att göra det så fort jag är utomlands.
Hittils har jag bara gjort det i två länder, Kroatien och Portugal. Det är ganska annorlunda att rida utomlands jämfört med här i Sverige. För er som inte har en aning om hur man rider alls kan jag bara kort säga att det vanligaste sättet att rida i Sverige är s.k engelsk ridning. D.v.s sträckta tyglar (inte att man drar hästen i munnen utan bara har kontakt med munnen på den) och lodrät sits i sadeln.
I Kroatien red jag på ett turistställe. Det var jag och en massa bortskämda tyska ungar på runt 11 år, varav en som garvade åt min ridutstyrsel (well, normala människor packar inte med sig ridkläder på en utlandssemester) ramlade av hästen vid ett enkelt litet hopp över ett dike vilket jag garvade ganska gott åt med tanke på hennes självgodhet.
Jag fick den segaste, tjockaste kusen och hamnade längst bak i ledet. Han som ledde turen ville att jag skulle piska hästen med ett långt spö jag fått vilket jag vägrade, det var 30 grader varmt och min stackars pålle flåsade av värmen så jag var lite yolo och sket i vad han sa och hamnade fem meter från alla.
Här hade man inte kort tygelfattning utan insisterade på att tyglarna skulle hänga löst under hela ritten. Dessutom hade man grimma och träns, vilket var lite märkligt.
I Portugal fick jag rida på en galen Andalusier. Han som ledde turen (det var bara han och jag som red) red på en unghingst, för er som inte vet så är hingst bland det svåraste man kan rida, då de inte är kastrerade har de fullt av testosteron och inte minst energi i sig. Addera därpå att det var en ung och inte helt inriden häst så förstår ni.
Min häst som verkade väldigt snäll i ridhuset började dampa järnet så fort vi kom ut. Hon brallade sig (alltså typ kastade sig hit och dit och försökte skena) jag som var en aning ringrostig blev såklart livrädd - något som hästar väldigt lätt känner av och då blir mer spralliga och oroliga.
Den sista biten på turen satt jag och bad för mitt liv och önskade att turen någon gång skulle ta slut. Jag kunde inte riktigt njuta av den vackra naturen omkring mig då jag hade fullt sjå med att hindra min häst från att inte bränna rakt ut i de vackra vinodlingarna.
Nu har jag i alla fall bokat en ridtur i Egypten, ett stall som verkar väldigt seriöst och där hästarna är väl omhändertagna (något som annars kan vara ett problem utomlands) så vi får se hur det blir. En ridtur på stranden har jag alltid drömt om så det ska bli fantastiskt!
Helgslut och träningsmotivation.
Då var den underbara helgen över.
Fick ett sms från min chef idag om att det är klass 1 varning imorgon och beräknas komma 10-15cm nysnö. Det är ju så man kan hålla sig för skratt.
Jag längtar så otroligt mycket tills jag kan köra hem från jobbet i dagsljus och glida runt i skinnjacka, solglasögon och converse. Nu är det inte så långt tid kvar ändå, det gäller bara att stå ut tills dess och hoppas på en fantastisk sommar.
Imorgon börjar träningen igen.
Det är inte konstigt att folk inte orkar hålla träningen uppe med tanke på att allt som skrivs om träning på sociala medier bara är hurtfriska inlägg om hur skönt det är och vad bra man mår.
Visst mår man bra, men fan vad kämpigt det är i början och vissa dagar står motivationen på minus. Helst vill man bara åka raka vägen hem från jobbet men man måste stanna till vid gymmet en timme och träna.
Det är fruktansvärt jobbigt i början, jag tycker fortfarande att det är jobbigt att göra mina övningar trots att jag nu hållt igång mer eller mindre i två månader.
Dessutom tar det tid innan man ser och märker resultaten mer markant och jag kan tänka mig att det är ännu en sak som gör att folk lägger av med träningen.
"När kommer magrutorna egentligen?" frågade jag min kille en dag, halvt på skämt, halvt på allvar (jag har inte som mål att få sexpack direkt) han garvade bara och förklarade att man då också måste ha en strikt kosthållning om man ska uppnå det.
För min del måste jag ha en strikt veckoplanering och välja ut vilka dagar jag ska göra vad och när.
Helst tränar jag innan jobbet men nu när jag börjar tidigt blir jag tvungen att ta det efter jobbet trots att jag avskyr när gymmet är knökfullt.
Det jobbigaste är att få in rutinerna, att göra träningen till en naturlig del av vardagen och släpa sig till gymmet när man egentligen inte vill.
Ibland är det bara "att göra" och så småningom blir träningen både lättare och roligare säger alla som är inbitna gymbesökare.
Mitt tips är dock - ta ett gym som är nära antingen hem eller arbetsplats, helst en gymkedja som är hyfsat nära båda. Det är guld värt! När motivationen är som lägst är det viktigt att det är så smidigt som möjligt.
Underbara lürtag.
Drogen som förstör.
Jag har haft mina idiotiska moments när jag var yngre och tyckte det var spännande att bli full som en kastrull.
Jag hasplade ur min saker jag inte kunde stå för, gjorde saker jag sedan skämdes för dagen efter och så vidare.
Alkohol är en väldigt accepterad drog, jag tycker själv att det kan vara lite mysigt att bli så där fnissigt salongsberusad eller väldigt, väldigt sällan numer - mer berusad.
Men det finns en fet baksida precis som med alla andra saker som gör en artificiellt lycklig. Jag har själv levt nära folk med alkoholproblem och det är bland det obehagligaste som finns.
En person blev totalt oberäknelig, elak och kall. Jag kunde aldrig veta i vilket mode h*n skulle vara när det väl begav sig. Antingen var det himmel, total lycka och glädjefylla. Ville det sig illa var det precis tvärtom.
"Men jag bara festar och lever mitt liv". Att "leva sitt liv" genom att krossa alla nära relationer är inte direkt min livsfilosofi.
Men det var aldrig någon mer än jag som ifrågasatte detta, det var bara en helt normal partymänniska enligt alla andra som inte såg hur h*n betedde sig när ingen annan såg.
Om jag gick på toa övergav jag personen och vad jag än sa uppfattades det som negativt. Jag gick runt med en ständig oro i magen och det var ungefär då jag började tappa sugen på festandet.
Jag har sett människor i min egen ålder som absolut inte kan hantera alkohol utan blir aggressiva och blir provocerade av allt som rör sig.
Jag har sett väggar slås sönder, jag har sett folk som försökt slåss med sina egna familjemedlemmar.
Jag har suttit i en bil med en person jag inte ens visste var alkoholpåverkad som krockade rakt in i en framförvarande bil.
Jag har sett folk förstöra sina egna familjemedlemmar, skåpsupa och fått hjärnskador av långvarigt missbruk.
Är det konstigt att jag festandet inte ligger högst på min prioriteringslista längre?
Visst, jag festar ibland, de få gångerna har jag askul. Men så många gånger folk börjar böla eller bråka på fyllan, eller när man är ute och folk beter sig som apor och blir helt personlighetsförändrade.
Jag själv har bland annat fått höra att jag ibland blir dryg på fyllan, hur kul är det?
Som sagt, jag festar då och då, det är riktigt kul, det är roligt att bli berusad annars hade ingen druckit, däremot är alkoholens konsekvenser inte alltid lika roliga.
Om man blir ledsen eller arg p.g.a alkoholen är det något som är fel, om man förstör sina relationer p.g.a den är det inte värt det, det gäller oavsett hur ung eller gammal man är.
För egen del har jag och mamma kommit fram till att jag kanske är allergisk mot acetaldehyden som bildas i kroppen när alkoholen bryts ned och att det kanske är därför som jag blir så bakis.
Observera dock att detta inlägg inte är någon form av moraliska pläderingar och att jag tycker att alla ska dricka saft och spela memory på helgerna, för det tycker jag inte.
Däremot anser jag att alkohol är en drog som man ska ha viss respekt för och framförallt rannsaka sitt eget beteende man får under berusningen.
Ingen drog ska få infektera det verkliga livet och de relationer man har, det kan hända oavsett om man är alkoholist eller bara en partymänniska.
Oh the irony.
Idag när jag körde till jobbet kom "Don't you cry" med Guns'n'roses. Vad tror ni jag gjorde?
Just det - jag började böla.
För bra för att vara sant.
Ni vet hårförlängningen jag köpte?
Oftast är salonger som har dealer på groupon 100% seriösa, jag köpte min fransförlängning där för 179 spänn (normalt kostar det runt tusenlappen) och den salongen var jättebra, fräsch och väldigt duktig personal.
Anna föreslog att jag skulle googla salongen eftersom hon själv är väldigt erfaren på det här med förlängningar, sagt och gjort och detta fick jag fram:
Jag vet inte så mycket om förlängningar men vad jag vet är att om det är dåligt gjort kan det bli förödande för det egna håret och nu när jag fått så fin kvalitet på mitt vill jag inte riskera det för allt i världen.
Däremot måste jag hylla Let's deal som utan krångel eller ens några frågor tog tillbaka mitt köp och gav mig pengarna till er. Så var aldrig rädda för att handla där!
I övrigt kan jag berätta att jag aldrig någonsin blivit lurad på en deal varken där eller på Groupon, de har fantastisk kundservice och man får hjälp direkt om något inte verkat som det ska.
Dessutom får man alltid vad man lovar vare sig man köper en vara eller en behandling, men i detta fallet handlade det ju bara om att salongen har fått sjukt dåliga recensioner.
Imorse blev jag klar med veckans träning. Inga magrutor än men Rom byggdes inte på en dag eller hur?
Inför alla <3-dag och packning.
Ungefär där tog min energi tvärslut. Jag har varit igång sedan jag åkte hem från jobbet, fräschat till mig inför helgen och packat.
Egentligen skulle jag målat naglarna men det orkar jag då rakt inte. Jag tänkte dyka med huvudet först ner i kudden.
Min "ungkarlsshopping" på coop, lite ovant att handla till bara sig själv numer speciellt då jag knappt är hemma något längre.
Vad kan det dölja sig härinne? En sak jag beställde till alla hjärtans dag.
Min helgpackning. Det är svårt att vara ambivalent.
Kul med kommentarer!
Vad glad jag blir när det trillar in en kommentar då och då, jag har inte hybris och är väl medveten om att min lilla blogg inte alltid spränger intresseklubbarna, därför är respons väldigt kul, det tackar vi för.
So I became a marshmallow.
Dagens outfit(ta) är inspirerad av en marshmallow. Härliga vårpasteller i snöslasket.
Dagens klipp.
Tror ni jag hoppade upp och ner när jag hittade det här erbjudandet?
Detta erbjudandet köpte jag från Let's Deal, ungefär samma sak som Groupon, d.v.s sjuka rabatter på typ 72%, sådant man tror är för bra för att vara sant.
Men det är det inte. Jag har köpt massvis med saker från Groupon, allt från fransförlängningar till hårprodukter och det har alltid varit "som det ska".
Groupon används ofta att nystartade företag eller om det gäller skönhetsbehandlingar - av salonger som kanske ligger lite avsides och inte så många kunder vet om. På det här sättet får de ett rejält uppsving i besöken och dessutom är ju kunderna tvungna att komma tillbaka när det gäller förlängningar av olika slag, vare sig det är hår, naglar eller ögonfransar, om de antingen vill ta bort det eller fylla på.
Jag skulle egentligen vänta till nästan månad med att boka en förlängning men det här gick fasiken inte att motstå.
Att kunna ge andra kvinnor komplimanger.
Vi tjejer har en tendens att istället för att hålla ihop se varandra som konkurrenter och känna oss undermåliga när någon som vi upplever är snyggare än oss själva kommer i närheten.
Det är inte så konstigt, för vi blir tvångsmatade med skönhetsideal från det att vi kan läsa och uppfattar vår omvärld. Vi blir hjärntvättade med tips om hur vi ska hålla oss fräscha, vi ska "unna" oss lite mörk choklad en gång i månaden och vi ska vara snygga och välfriserade veckans alla dagar.
Inte konstigt att vi blir tävlingsinriktade och har lätt för att känna oss otillräckliga.
Detta går ut över våra relationer med våra kvinnliga artfränder. Kvinnor dömer mer än gärna ut varandra som lösaktiga, fula etc, desto svårare är det att ge någon man är vacker en komplimang för det.
Jag har flera vänner som är fantastiskt vacker och jag drar mig inte för att säga det och det är samma sak the other way around.
Det är inte meningen att man ska se sina vänner som rivaler oavsett vilka fördelar de har vad gäller fysiska attribut. Vänskap ska vara helt befriad från sådana saker och man ska alltid kunna känna sig trygg och säker runt sin vän.
Bara för att någon annan är vacker betyder det inte att man själv är ful (makes sense eller hur?) och att tycka att man själv är fin är inte ett tecken på narcissism utan det kan man tycka och faktiskt tycka att andra människor också är vackra.
Sedan kan jag tycka att man glömmer bort att ge komplimanger för det som inte innefattar yta. En vän till mig har inte bara stunning blå ögon och en perfekt pussmun utan hon är även ambitiös, generös, omtänksam, rolig.
Jag har en annan vän med stora blå ögon man drunknar i som lyser till hennes kopparröda hår. Hon är också intelligent, språkgeni, rolig och omtänksam.
Det får vi aldrig glömma bort, flickor och pojkar, vi är mer än bara ytan och det kan vara bra att påminna varandra om detta ibland.
Cancelled plans.
Äsch, jag skiter i letandet, jag hittade det på internet.
Det är därför jag älskar internethandel, jag får sovmorgon imorgon!
Optimisten.
Så planen för imorgon är - försöka vara på gymmet vid 9, vara klar vid 10 och därefter ha hela 2 timmar till att försöka hitta en sak jag behöver till alla hjärtans dag.
Realistiskt? Det återstår att se, det gäller att bida sin tid, eller hur?
Dagens iakttagelse.
Idag gick jag in på Audio Video i Huvudsta Centrum för att köpa ett par hörlurar, a desperate act eftersom jag inte klarar att köra crosstrainer utan musik (jag står och blundar under hela passet eftersom jag får panik när mjölksyran sprider sig i benen och det visar sig att jag bara stått där i 7 minuter)
Inne i butiken satt ägaren tillsammans med en gubbe och kollade på sport på TV:n, det såg så otroligt mysigt ut!
Jag tror jag har sett gubben gå omkring i centrumet förut, nu vet jag ingenting om honom men jag kan tänka mig att han kanske är en lite ensam pensionär som inte har så jättemycket att göra om dagarna.
Jag ville bara sätta mig där och hänga med dem, dessvärre var jag tvungen att kila till gymmet för mitt crosstrainerpass, men ändå. Det är det som är lite synd med alla elektronikjättar som slår ut de små, mer familjära butikerna, de lär ju knappast finnas några kvar snart.
Som sagt är motivationen inte riktigt i höjden just nu, men så är det ju som med allt annat, det går upp och ner. Just den här veckan har jag tränat mer robot-aktigt, jag går dit och gör min grej men idag kändes det ändå bra.
Det är ju det som är den stora utmaningen, att få det att bli en självklar del av vardagen, det är det jag jobbar på nu.
Så vad gör man om man mår skit?
För ett par dagar sedan såg jag ett inslag på Stockholmsnytt. Det handlade om att det hade skett anmärkningsvärt många självmord i just Bromma och att det framförallt gällde unga personer.
Den yngsta var bara tretton år när hon/han valde att avsluta sitt eget liv.
En tjej var 14 år när hon efter att ha blivit dumpad av sin kille tog sitt liv. Fjorton år. Ett så otroligt onödigt spill av liv. Men det är ingen i skolan som talar om för en vad man ska göra om man mår riktigt, riktigt dåligt.
För många av oss har haft den där tryckande ångesten som är så vidrig att det känns som man inte kan andas och som att man inte kommer klara av en minut till.
Det är en högst verklig känsla som genererar i full panik och jag förstår att om man inte klarar av det ser självmord som en alternativ utväg.
Jag tror att det är viktigt att folk vet om inte bara att det finns hjälp, utan faktiskt hur man får det.
Vi får lära oss livräddning om någon har kommit till fysisk skada, men hur räddar man liv om någon mår så dåligt att denne inte längre vill leva?
För mig har det fungerat att, när det varit som allra värst, bara tala om för någon att jag mår så dåligt. Jag kan ringa upp mamma helt abropå inget och säga:
"Mamma jag mår jättedåligt", det kan räcka som lindring, bara att ha det ute i luften.
"Mamma jag mår jättedåligt", det kan räcka som lindring, bara att ha det ute i luften.
Ångesthantering är otroligt viktig att lära sig, för det kommer aldrig gå att ta bort det som generar ångest i livet, det går bara att lindra den.
Helgen
Helt ärligt kan jag ju säga att min motivation vad gäller träningen inte är på topp just nu. Jag är inne i en liten dipp där jag liksom måste "bara göra det". Men det går väl det med?
Helgen, sol och kärlek, kan knappast bli bättre?
Att få göra ingenting.
Det är ju kanske lite mer intressant att kunna rabbla upp 58 saker man har gjort en helg, men ibland kan jag tycka att man verkligen behöver göra ingenting.
För det är så sällan man gör det, nästan alltid gör man någonting.
Om man inte jobbar så gör man något annat nödvändigt, tvättar, städar, handlar, eller så gör man något kul som är med en vän eller går på bio.
Men när gör man ingenting?
Ibland kan jag känna att jag alltid är på väg någonstans. Till jobbet, till gymmet, till mamma och så vidare.
Då kan det vara skönt att inte vara på väg någonstans och inte behöva ha ångest för detta.
"Åh nej jag är ledig, jag borde vara kulturell och gå på trettioelva museum" eller "det är ju helg och här ligger jag kvar i mjukisbrallorna, jag måste fånga dagen", nej, man kan faktiskt fånga dagen ibland genom att ligga kvar precis där man är och bara njuta av det.
"Borde" är ett ord som förföljer oss dygnets alla vakna timmar i alla fall, så då och då tycker jag man har all rätt att faktiskt skita i det och bara göra exakt det man har lust med, vilket ibland faktiskt är, just det - ingenting.
Här har ni en som kan.Tips för att få bättre service i luren
Konflikt och konfrontationsrädsla verkar vara något genetiskt betingat hos oss människor - så länge man inte kan gömma sig bakom en skärm eller en telefon.
Jag har jobbat med service både face to face med också bakom en telefon och skillnaden är markant. Aldrig någonsin skrek någon eller hävde ur sig okvädesord rakt i ansiktet på en, oavsett om de var missnöjda eller inte.
Något som folk verkar ha missförstått är att den som sitter bakom telefonen inte är känslolös robot och väldigt sällan ensam bär ansvar för att ett problem har uppstått, i vissa fall kanske personen man pratar med inte alls har med problemet att göra utan bara förmedlar, don't shoot the messenger brukar det heta, men faktum är att the messenger oftast blir nermejad.
Problemet när man har en aggressiv framtoning och går på personangrepp med den man pratar med är flera.
Dels riskerar man faktiskt att såra den som sitter där vars hela yrke bygger på att ge dig den bästa servicen, för oavsett hur "hårdhudad" och erfaren man är så finns det faktiskt saker man inte klarar av att skydda sig emot.
Ett annat problem är också att problemen blir otroligt mycket mer svårlösta om någon ringer och vrålar ohörbara haranger snarare än någon som lugnt men sammanbitet förklarar tydligt var problemet är så man överhuvudtaget har en chans att lösa det som uppstått.
Det är helt okej att bli arg och upprörd, det blir vi alla ibland, men det är fortfarande inte okej att bete sig hur som helst oavsett hur upprörd man är och bara för att det är via telefon ger det ingen rätten att kränka personen man pratar med.
Många gånger har man en lösning på det som har uppstått och skulle kunna ordna upp problemet omgående, men blir avbruten eller får inte möjligheten därför att man är uppehållen av ta emot skit eller lyssna klart på dessa vredesutbrott.
I vissa fall lyckas man inte ens få fram vad det är som faktiskt har hänt därför att personen man talar med är onåbar i sin ilska.
Jag själv är ibland personen på andra sidan luren också och jag vet av erfarenhet att om man tydligt och sansat förmedlar det man vill ha sagt så blir det så ofantligt mycket enklare att faktiskt reda ut vad som har hänt.
Om jag är förbannad så vrålar jag färdigt innan jag ringer upp eller spöar upp min huvudkudde, men aldrig någonsin skulle jag få för mig att tala nedlåtande eller kränkande mot den personen som faktiskt finns där för att hjälpa mig.
Vi som valt serviceyrket har också valt de negativa bitarna. Jag jobbar med service just för att jag älskar att ge service, att hjälpa, att vägleda, att ordna upp och göra människor glada.
Men jag har bara så svårt att förstå hur människor totalt kan avsäga sig allt vad hyfs heter bara för att de sitter i skydd av en telefon och hur man kan gå in med en fullständigt aggressiv framtoning och på något sätt inbilla sig att det ska lösa saker.
Jag förstår att man blir galen om den man pratar med är dryg eller otrevlig, det är en annan sak, men annars
- bemöt som du själv vill bli bemött.
Personen som du skriker på sitter där för din skull, för att du ska få hjälp och hon eller han gör förhoppningsvis sitt yttersta för att det skall gå, men om du bemöter på ett otrevligt sätt drar det ner lusten - och möjligheten att ge dig den hjälp som krävs.
Och nej, du kan inte säga till telefonisten:
"Nu fixar du det här, det är ditt fel" när du inte ens vet hur bitarna hänger ihop och vem som faktiskt har det yttersta ansvaret, oftast är det fler än en iblandad och telefonister är inga trollkarlar.
Eller ringer du till din handläggare på baken och säger "Nu sänker du min ränta omedelbart annars jävlar!"
Nej, skulle inte tro det.
Sociolekt vs dialekt.
Jag har förstått att många stör sig på "ghetto"-snack, alltså folk som låter som om de pratar väldigt knackig svenska även fast de kanske är födda här eller rent av är helt etniska svenskar.
"Varför kan de inte bara lära sig svenska" eller "varför pratar man som en blatte om man är helt svensk" (ursäkta ordvalet men nu reciterade jag) och det kan man ju fråga sig.
Svaret tror jag är att "ghetto-svenska" är en sociolekt.
En sociolekt är som en dialekt fast istället för att vara geografiskt förankrad är den förankrad i den sociala grupp man umgås i.
Exempelvis är lidingö-dialekten/brat-prat en sociolekt precis som söderslang som dock är en något utdöende sådan.
De som snackar ghetto-svenska vet mycket väl om att det inte är korrekt att säga "sen jag gick till affären", precis som jag vet att det heter "beror på" och inte "brus på" som jag ju säger.
Jag gick i en klass där många pratade så, men så fort det var ett formellt sammanhang som till exempel presentationer ställde de om helt och pratade utan några grammatiska eller klassiska brytningsfel.
Vi människor är flockdjur, vi gillar gemenskap och att höra samman och vi härmar omedvetet gruppen vi umgås med. Det märker man själv när man utan att märka det anammar någon annans uttryck, till exempel hatade Anna när jag sa "gaaaanska så fett", men bara någon vecka senare använde hon samma uttryck ofrivilligt.
Det intressanta är att det som folk ofta blandar ihop med brytning i själva verket är en sociolekt och inte alls några svårigheter i att förstå eller kunna utöva språket.
Det kan vara värt att tänka på när man stör sig på denna typen av sätt att tala, det går faktiskt att likställa med bratsens nasala i:n och talesätt som exempelvis "nop notch" och "vi styyyyyr det".
Gmornin'
