Prosa.
Den natten låg snön som en tjockt täcke över gatorna. Någon enstaka bil for ljudlöst förbi fönstret som vars snökristaller glimmade i ljuset av strålkastarna.
Hon stod så nära fönstret att hon kunde känna kylan av det snudda vid nästippen likt en vägg. Iklädd ett urtvättat nattlinne stod hon med armarna tätt omkring sig för att hålla värmen, det fanns ingen möjlighet att slänga en filt omkring sig eftersom hon i vilken sekund som helst kunde bli tvungen att rusa in i sovrummet.
Parkettgolvet som knakade när hon lutade sig av och an var det enda som bröt den dova tystnaden i rummet. Det började bli svårt att stå stilla i decemberkylan som letade sig innanför väggarna men det var tvunget för att eldsvådorna aldrig skulle få syre nog att bryta ut.
Det värsta var egentligen inte kölden utan den förstenande rädsla som hade hennes kropp i sitt grepp. Varje ljud fick hennes kropp att rycka till i en häftig rörelse och hon blev nästan illamående av skräck. Oftast var det en granne som ryckte upp porten eller bara katten som levde runt i lägenheten på sina nattliga äventyr.
Ibland var det dock på riktigt. Då kändes det som om hon dog inombords, så som hon föreställde sig att det kändes att dö, att världen omkring en blev som en abstrakt syn från ovan, allting snurrade och det enda som hördes var de dova bultningarna från hjärtat som snart skulle ge ifrån sig sina sista pulseringar. Periferin förvandlades till en suddig röra av färger och det enda hon kunde se framför sig var vägen från fönstret, förbi den snett upphängda landskapstavlan, genom hallen och under täcket.
Hjärtat bultade så hårt att hennes huvud skakade i takt med slagen. Munnen var torr och hon spände sig för att kontrollera andetagen så att de sipprade ljudlöst ut och in mellan läpparna.
Om det var så det kändes att dö, dog hon varje kväll.
Kommentarer
Trackback