Om destruktiva relationer.

Jag har tidigare skrivit om destruktiva förhållanden.
I veckan dog den 190:e kvinnan under 2000-talet på grund våld i relationen.
Hon hette Ellinor och fick bara bli 23 år gammal.

Hon föll, som så många andra, offer för en svartsjuk kille som tillslut tappade det och tog hennes liv.

Jag får alltid en obehagsklump i magen när jag läser om sådant. Speciellt eftersom jag vet hur det är att vara fastnaglad i en sådan relation.
Frågan som direkt ställs är "varför stannar man i en sådan relation?"
Ja, varför? Det finns tusen anledningar.
Att man blir manipulerad, att man tappar greppet om vad som är normalt och inte i ett förhållande, att personen ifråga är en utpräglad psykopat som vet precis hur man ska spela med den andres känslor samt att personen ifråga mellan varven är helt vettig - och inte bara det, en storslagen partner som höjer en till skyarna, får ett att känna sig som en drottning (och i nästa sekund ett äckligt luder).

Sedan är man också rädd. Rädd för vad som skulle kunna hända om man lämnar allt en gång för alla. Därtill är man också fruktansvärt utmattad av all daglig dramatik att det finns inte ens en gnutta energi kvar att "get a grip of oneself" och ta sig ur det.

Till slut blir man ett viljelöst kolli och allt det sjuka blir en normal vardag.
Man anklagar sig själv för att överdriva, det är det man får talat om för sig.

Det enda som egentligen hjälper är att snabbt och framförallt resolut försöka fly fältet.
Då gäller det att vara benhård, man får inte vika sig för någonting. Inte för samtal, inte för sms och absolut inte träffa personen.
Det är inte alls givet att det lyckas första gången, det kan behövas ett flertal försök innan man tar sig loss, framförallt då hela ens föreställningsvärld om vad som är normalt och inte är ikullkastat.
Man tvekar ideligen om det verkligen är en själv som är en whinypant och överdriver allt eller om det faktiskt är så att ens partner är helt emotionellt rubbad.

Det viktigaste är att inte försöka tänka på "vad som är normalt" rent generellt, det viktiga är vad tycker du är normalt?
Hur vill du att en relation ska se ut? Vad tycker du är okej?
Känns det okej i hjärtat att bli livrädd varje gång din partner är full?
Hur känns det i maggropen när din partner säger något som sårar dig djupt?

Är svaret nej spelar det ingen som helst roll vad din partner tycker, då är det ett helt legitimt skäl för dig att gå - oavsett om du får kastat i ansiktet att du är en självisk bitch som förstör den andres liv.
Det är ditt liv, du har bara ett, det vill du inte slösa bort på någon som bryter ner dig, eller ännu värre - som kanske förkortar det avsevärt en dag när det svartnar framför ögonen på honom och han har en kniv i sin hand.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback