Jag var 15 år när jag fick mitt första egna rum.

Ibland kan folk titta på en lite medlidsamt när man berättar det, ungefär som "naw, din stackars tös, fick du inget eget rum?"

 

Och visst var det turbulent emellanåt, vi var 6 personer boende i fyra, två barn i varje rum. Killarnas rum med militärgröna tapeter och vaxklet på huvudändarna av sängen och strumpor över hela golvet.

Mitt och min systers rum som hade ljusrosa blomtapeter till någon gång i på 2000-talet. Ena halvan var full av leksaker och andra med smink och tonårssaker.

 

När man från födseln bott tillsammans med sitt syskon är det inget jobbigt, det fanns liksom inget som riktigt hette "privacy", det var kö till toaletten, en gång fick jag springa ut i buskarna och pissa när brorsan satt alldeles för länge inne på muggen och vid middagarna var det alltid någon som råkade peta till ett mjölkpaket eller en tillbringare så att bordet blev alldeles nerblött, vi var ganska snabba på att hoppa undan när det hände, det var liksom ren reflex.

 

Mina brorsor satt och stångades med armbågarna och anklagade varandra för att ta för mycket plats och vi tog maten från spisen likt i en skolmatsal och alla ville komma först.

 

En gång satt jag med mitt elektriska plastkeyboard med tillhörande mic som jag skrålade i samtidigt som jag skapade vad jag tyckte var ljuv musik genom att helt osynkat trycka på alla keyboardtangenterna. Min syster tröttnade på min konsert och bad mig sluta.

"Men Emma det går någonting genom rummet som kallas för ljudvågor" sa hon pedagogiskt och jag fick en lektion i fysik.

 

När man delade rum så var det som en magisk linje emellan som delade av rummet i två territorium, där slängde man över den andras saker, i synnerlighet om det var städning.

Jag och min syster kastade ideligen över klädesplagg eller saker som inte fick plats i ens egen garderob.

"Detta är ju din tröja! Du fick den av mig förut" och så gick den fram och tillbaka mellan den osynliga linjen likt en volleyboll.

 

Jag förstår inte ens hur mamma och pappa hade råd att köpa bröd, det gick åt en skogaholmslimpa om dagen, när brorsorna var i tonåren kunde de lätt klämma i sig en halv själv, till frukost, och sen skulle ju alla ha mellis med.

 

Det mesta jag minns av vårt compactliving är faktiskt det mysiga. De gemensamma middagarna vid 6, trots stångandet, fredagarna då man åt tunnbrödrullar eller hamburgare med pulverpommes och tittade på "Fångarna på fortet" och bäst av allt - man var aldrig, aldrig uttråkad eller kände sig ensam, det fanns alltid någon man kunde störa och det var alltid någon som var hemma, vilket var extra bra eftersom jag jämt tappade bort mina nycklar.

 

När jag blev tonåring kunde jag sno obegränsat med kläder ur någon av min systers två garderober, ibland var jag så ful att jag smet in på toan när jag kom hem och tog av mig plagget jag snott från henne och tog på mig något som låg i smutskorgen i badrummet istället för att sedan smuggla in det stulna plagget tillbaka i hennes garderob när hon inte såg. Ibland upptäckte hon det, hon blev lika sur varje gång och jag bara fortsatte.

 

Människor är otroligt anpassningsbara, jag tror absolut att vår uppväxt har gett oss väldigt mycket, framförallt flexibilitet, uppfinningsrikedom och förmågan att synka med andra människor, i efterhand hade jag inte jag ändrat på det även om jag kunnat.

 

Faktum är att det istället blev väldigt tomt när alla så sakteliga flyttade hemifrån. Jag tror det är därför vi uppskattar familjesammankomster så mycket och det är därför jag blir så glad när min brorsa kommer över hem till pappa och äter middag och bara kollar på TV, för det finns tillfällen då man märkligt nog längtar tillbaka till trängseln och det obefintliga privatlivet.

 

Vi människor är flockdjur och jag tror på ett sätt man kan dra fördelar från trångboddhet i viss mån, även om jag kan säga att jag fick eget rum precis i rättan tid och att jag i vuxen ålder har ett överdrivet behov av att kunna låsa in mig och vara själv.

Men på det stora hela ser jag bara positivt på hur vi bodde och framförallt den nära relationen till mina familjemedlemmar som jag fick utav den.