Vid frukosten idag tittade jag efter något att läsa och tittade på två cosmo-tidningar, det som slog mig var rubrikerna på tidningarna.

 

På en stod det "Det menar han" och "Det menar han med smset".

Tankar som väcks, vad beror detta på? Att vi behöver en cosmopolitan för att lyckas förstå vad en kille menar?

Kan det bero på:

 

Egentligen tar det emot att skriva "tjej" och "kille", för jag vet att även killar ibland tolkar sönder tjejers signaler, men generellt sett är det främst tjejer som gör detta.

 

Själv är jag en övertolkare av högsta rang och jag tolkar gärna allting negativt för att slippa bli besviken (funkar inte kan jag säga) men är man en övertolkare är det väldigt svårt, om än snudd på omöjligt att sluta.

Hur hade det sett ut om man i dejtingsammanhang alltid sa det man tyckte och kände rakt ut? Hade det fungerat? Hade spänningen försvunnit?

 

"Jag tycker om dig väldigt mycket redan" osv.

 

Det var över ett år sedan jag inledde en relation sist, jag minns liksom inte hur det gick till när man gick från dejting till något mer seriöst, jag tror det bara hände.

"Är det rätt så är det lätt", brukar det heta. Kanske stämmer det, att det inte finns något utrymme för tolkningar när det väl klickar från båda håll, det bara händer.

 

Själv har jag närmast en fobisk rädsla för att uppfattas som klistrig och uppfattas som "den jobbiga bruden" att jag backar 10 steg när jag börjar gilla någon, jag är så rädd att skrämma iväg någon att jag lägger benen på ryggen själv vilket kräver att den jag träffar vågar vara den som är på.

 

Min definition av att vara på är dessutom ganska skev, jag känner mig som en psykbrud om jag skickar två obesvarade sms på raken (det är min absoluta maxgräns), men om en kille jag tycker om skickar 44 sms på raken blir jag bara glad.

 

Så om jag skulle träffa någon "likasinnad" är det ganska troligt att det aldrig skulle bli något, för ingen skulle våga vara den som är på.

Sådan är jag trots 3 år av terapi och visst skulle det vara enklare för mig och alla andra fegisar/övertolkare om folk istället var övertydliga.

 

Kanske anser de sig vara just det, tydliga, att det som står i smset eller det som sägs är exakt just det de menar.

Vad skulle egentligen hända om man frågade om allt man undrade över? Skulle folk fly eller skulle man komma närmare varandra?

Saker som "var står vi egentligen?" och "vad är detta?" vet jag av erfarenhet kan göra folk tämligen obekväma eftersom det kan uppfattas som att den som ställer frågan ställer krav och tränger in personen i ett hörn.

 

När jag dejtade en kille frågade jag honom rakt ut en gång varför det tog så lång tid för honom att svara på sms och varför han ibland svarade utan några motfrågor.

Han förklarade då att han satt så länge och funderade ut vad han skulle svara att han sedan ansåg det vara "försent" att skriva något och att han allt som oftast helt enkelt inte visste vad han skulle svara men att han blev väldigt glad av mina sms och att jag gärna fick skriva flera sms på raken om jag inte fick svar från honom.

 

Så enkelt, eller hur? Men ändå sjukt svårt, i min värld är det en hårfin gräns mellan att ställa raka frågor och tränga in någon i ett hörn alldeles för tidigt i dejtandets fas.

Samtidigt har jag väninnor som utan problem ringer sina dejter tre gånger på raken och personen ifråga verkar inte nämnvärt besvärade av det.

 

Jag tycker det hela är väldigt intressant och jag är någonstans övertygad om att det egentligen skulle vara lättare om man körde med raka puckar. Kanske det tillhör en del av spänningen att inte veta allt, men i slutändan skulle det spara både tid och besvikelser om man faktiskt sa det man tänkte, i finare ordalag givetvis.