Jag var absolut inte den coolaste ungen i skolan, jag lekte med mina barbiehästar tills jag var typ 12 och gick runt i lila tröjor med hästtryck lika länge.

 

Addera på detta att jag var otroligt snäll, på gränsen till mesig, jag hade kunnat bli ett fördelaktig mobboffer. Men det blev jag aldrig.

Varför då?

 

 

För det första var jag en allmänt skön person, men jag tror inte det är hela svaret, för många sköna människor har blivit mobbade.

Jag hade en back-up olik någon annan. Jag hade tre äldre syskon som gick i samma skola, min äldsta bror gick i nian när jag gick i ettan.

De flesta visste vems lillasyster jag var och att ge sig på den där lilla snorgärsen var en mindre bra idé.

 

De värsta killarna man kunde stöta på under min skoltid, i det gänget ingick en vars storebror umgicks med min storebror, jag var således aldrig oroad eller rädd för att de skulle göra något mot mig.

 

Det var såklart många som inte visste hur många syskon jag hade eller hur gamla de var, trots detta var det aldrig någon som gav sig på mig, det tror jag berodde på den säkerhet som jag utstrålade, då syftar jag inte till självsäkerhet utan på att jag visste till 100% att ingen skulle kunna mobba mig och kunna komma undan med det.

 

Förutom två äldre bröder, en syster med temperament, en 2 meter lång hade jag också en överbeskyddande far och en mamma vars lejonmamma instinkter kunde få rektorer att börja gråta om något hände hennes barn. Bättre skydd kan man faktiskt inte be om.

 

Även om vi syskon ibland slogs och bråkade så backade vi alltid upp varandra när det gällde.

Min syster spöade upp en kille på ungdomsgården som trakasserade min ena brorsa, han blev ganska chockad över att ha fått stryk av en tjej, men sedan vågade han aldrig mer komma nära min brorsa.

 

 

Jag har alltid varit av åsikten att när mobbing pågår och inte upphör trots samtal med exempelvis lärare och kuratorer på skolan så måste någon kliva in och ryta ifrån.

I en perfekt värld ska man inte behöva hota barn men jag anser faktiskt att det ibland är befogat, de behöver veta att barnet som mobbas inte är ensamt och att det finns folk runtomkring som inte tolererar detta.

 

Med mig behövde aldrig någon ryta ifrån lyckligtvis. Jag slapp alla former av mobbing under min barndom, möjligen några gliringar i 7:an men det var inte mer än att man kunde fnysa åt.

 

Detta tackar jag min familj för. Jag har svårt att förstå familjer där man inte står upp för och skyddar varandra, det anser jag borde vara grundpelaren och ibland räcker det inte med att sitta hemma och bli arg över vad som sker i skolan, ibland måste man kliva in och se till att det upphör.