Vi tjejer har en tendens att istället för att hålla ihop se varandra som konkurrenter och känna oss undermåliga när någon som vi upplever är snyggare än oss själva kommer i närheten.

 

Det är inte så konstigt, för vi blir tvångsmatade med skönhetsideal från det att vi kan läsa och uppfattar vår omvärld. Vi blir hjärntvättade med tips om hur vi ska hålla oss fräscha, vi ska "unna" oss lite mörk choklad en gång i månaden och vi ska vara snygga och välfriserade veckans alla dagar.

 

Inte konstigt att vi blir tävlingsinriktade och har lätt för att känna oss otillräckliga.

Detta går ut över våra relationer med våra kvinnliga artfränder. Kvinnor dömer mer än gärna ut varandra som lösaktiga, fula etc, desto svårare är det att ge någon man är vacker en komplimang för det.

 

Jag har flera vänner som är fantastiskt vacker och jag drar mig inte för att säga det och det är samma sak the other way around.

Det är inte meningen att man ska se sina vänner som rivaler oavsett vilka fördelar de har vad gäller fysiska attribut. Vänskap ska vara helt befriad från sådana saker och man ska alltid kunna känna sig trygg och säker runt sin vän.

 

Bara för att någon annan är vacker betyder det inte att man själv är ful (makes sense eller hur?) och att tycka att man själv är fin är inte ett tecken på narcissism utan det kan man tycka och faktiskt tycka att andra människor också är vackra.

 

Sedan kan jag tycka att man glömmer bort att ge komplimanger för det som inte innefattar yta. En vän till mig har inte bara stunning blå ögon och en perfekt pussmun utan hon är även ambitiös, generös, omtänksam, rolig.

Jag har en annan vän med stora blå ögon man drunknar i som lyser till hennes kopparröda hår. Hon är också intelligent, språkgeni, rolig och omtänksam.

Det får vi aldrig glömma bort, flickor och pojkar, vi är mer än bara ytan och det kan vara bra att påminna varandra om detta ibland.