Eftersom TV4-morgon inte hade börjat ännu när jag klev upp imorse (så tidigt var jag uppe) var inte tv-utbudet väldigt brett. Jag fastnade vid "Is she really going out with him?" som är en amerikansk realityserie om tjejer som är ihop med riktiga douche bags. Det finns inget egentligt syfte med serien, man bara får följa paret lite kort och i slutet blir det något slags ultimatum, antingen stannar tjejen eller så gör hon det inte.

 

Nu vet jag inte om serien är riggad eller inte, men eftersom jag har följt en del amerikanska program om andra saker (exempelvis Teen Mom, jag vet, shame on me) så har jag förstått att "douche bags" är en rätt vedertagen grej inom en amerikanska förhållande-kulturen.

 

Könsstrukturerna där, är ju som bekant bra mycket starkare än här. Det kan man se ganska lätt om man ser på filmer eller serier. Tjejerna är extremt brudiga och killarna extremt grabbiga.

 

Det återkommande temat är att tjejen vill prata känslor och killen dodgear eller bryr sig inte alls om det utan uppvisar en väldigt obrydd inställning till det hela.

 

I det här avsnittet var tjejen ihop med en kille som ägde en dansstudio. Han var så kåt på sig själv att jag inte tvekar över att han drog en handtralla till sin egen spegelbild då och då. Tjejen, typiskt tjejig "like OH MY GOOOAD". Bland annat lät han henne vänta på henne en timme på en restaurang, seriöst, 60 minuter, vem hade ens väntat? Själv hade jag dragit efter 20 minuter om det inte var något jävligt bra skäl till förseningen, efter att han slutligen anlänt fick hon en snabb puss på kinden, telefonen ringde efter 10 minuter och han var tvungen att dra.

 

Allt utmynnade så slutligen i kalabalik när han hade öppet hus på din dansstudio och blev grindad av en halvnaken brud som var på möhippa. Hans svar på när hon tog honom åt sidan för att förklara att hon blev ledsen var:

 

Jag satt faktiskt och garvade mig igenom det hela, det var så bisarrt och det bisarra var att de varit ett par i två jävla år.

 

Vänninornas lösning på det hela var "tell him how you feel", trots att hon försökt detta upprepade gånger och han varit mer intresserad av sitt eget hår än vad hon hade att säga.

 

Nåväl, hon gjorde slut och han brydde sig inte nämnvärt om uppbrottet, ett halvtaffligt försök att gå efter henne var allt.

 

En annan gång jag sett detta var på Teen Mom. Killen, som var mer fåordig än en alkad norrlänning, lyckades ändå kläcka ur sig en hel del nedsättande saker gentemot henne. När de hade sitt "deep talk" och hon försökte prata om det hela fick han endast ur sig enstaka stavelser och löste det hela genom att säga:

"Cnn we naat fight?" och sedan var bråket löst.

 

Det som i folkmun kallas för douche bags skulle jag säga är angränsande till psykopati, som kortfattat innebär oförmåga till empati, känslokyla, manipulation och förmågan att trycka på rätt knappar för att få personen dit man vill.

 

Och dessa tjejer kämpar liven ur sig för att få sina solbrända, tribaltatuerade, vaxinkletade pojkvänner att prata ut och ändra på sig, allt de får tillbaka är "cnn we pliiz naa' fight?" och sedan är de nöjda. Jag undrar verkligen, vad det är de faller för? Jag är väl medveten om att självsäkerhet är något som attraherar tjejer, men på den nivån? Och under så lång tid?

 

För egen del så har jag haft en ganska tydlig standard för vad som är acceptabelt eller inte i en relation därför att jag har haft min egen far som en förebild i det sammanhanget.

 

Min pappa är väl vad man skulle kunna säga urtypen för en macho man, lång, muskulös, väldigt maskulin, tatuerad men han har också en mjuk sida.

Han har alltid varit en väldigt närvarande pappa, både på ett känslomässigt plan men också var det han som bakade bullar med oss, han delade lika på sysslorna i hemmet med mamma, han hittade alltid på aktiviteter med oss barn och var engagerad i våra förehavanden.

 

Han har alltid satt oss ungar i främsta rummet och har aldrig kunnat förstå män som skiter i sina barn.

 

Det har också smittat av sig på mina bröder så jag har haft mer än en manlig förebild.

Min bror har en väldigt känslig douche-radar som han kallar det och min mor är utbildad på de mentala bitarna, uppenbarligen har inte de här tjejerna något slags socialt nät, vare sig föräldrar eller kompisar som faktiskt ruskar om dem och talar om att det som pågår är helt kokobello.

 

Fast å andra sidan, varför skulle någon säga till om något som faktiskt är ett hyfsat normalt sätt att förhålla sig till varandra på? Vet man inget annat så, men man undrar ju hur fan de orkar.