Okej, lugn nu allesammans, jag fick just reda på att mitt inlägg "Hata hurtiga hälsobloggar" missförstods ganska kraftigt på vissa bitar.

 

För att förtydliga:

Jag kritiserar inte den hälsosamma livsstilen, jag har ju anammat den själv!

Jag kritiserar heller inte användandet av uttrycket "att unna sig" (eller jo det kanske jag gjorde).

"Unna sig" i dess rätta bemärkelse betyder ju egentligen att man ger sig själv något litet extra, att man ger sig själv något efterlängtat, en belöning.

 

Däremot tycker jag att uttrycket har blivit kraftigt "worn out" av ätstörda bloggare som "unnar sig" en bit mörk chokladkaka en gång i månaden och ligger och gråter över hur misslyckade de är när de "tappat kontrollen" och råkat mula i sig en bit födelsedagstårta på kusinbarnets kalas.

 

Dock kritiserar jag framställandet av den livsstilen, jag efterfrågar en mer ärlig framställning. 

För visst, för de som har tränat regelbundet i över ett år är träningen säkerligen både skön och trevlig, men för oss som inte lyft mer ett mjölkpaket på tre år är sanningen en annan.

 

Det är jobbigt att ställa om gamla vanor, det är jobbigt att få in rutiner och faktiskt släpa sig till gymmet, speciellt de dagar när motivationen är på minus. Här är ett exempel på de frågor jag ställts inför sen jag började.

 

 

Min kille sa en gång "det är så kul, du ser verkligen träningen som något som måste bli överstökat" efter jag glatt sagt att "nu är träningen färdig för denna veckan". Då frågade jag honom om han aldrig någonsin känt så, och jo visade det sig, i begynnelsens tid hade han känt likadant, trots att han nu är väldigt erfaren med allt vad gäller träning och kost.

 

Det talas så sällan om sådant och jag menar verkligen inte att man ska framställa träning och hälsa enbart som jobbig, för det är den inte, den är också väldigt härlig - framförallt när man ser resultat.

 

Men den är som allting annat här i livet, inte endimensionell, även om det är den bilden som oftast visas i tidningar och på bloggar. Glättiga B-kändisar som med ett brett leende visar hur man gör benlyft.

"Nej men oj vad enkelt!" tänker säkert folk och undrar vad det är för fel på dem när de knappt orkar göra tre lyft.

 

Det jag vill få sagt är att det vore trevligt med en mer nyanserad bild av hur det är att börja träna och ändra sina vanor.

Jag säger som min PT sa till mig:

"Detta kommer att vara sjukt jobbigt - men du kommer klara det!" och så är det ju. För varje crosstrainingpass du kör orkar du någon minut längre varje gång.

Varje styrketräningspass orkar du lite tyngre och lite mer hela tiden.

 

Jag har hållt på att börja grina när min PT tvingade mig att göra benböj så att det kändes som mina ben, helt ärligt, skulle gå av på mitten.

De är dock helt intakta och jag mår finfint.

 

Det är ungefär som när man lärde sig dricka kaffe, det smakade piss i början och sedan blev man beroende av skiten, exakt så tror jag det är med träning med.

Det är bara att kämpa på, ibland är motivationen obefintlig, ibland får man mens och har alldeles för ont för att träna alla pass man hade velat den veckan.

 

Världen går inte under över detta, det är precis som med ridning, så fort du ramlat av så är det bara upp i sadeln igen. Vilka hinder som än passerar, låt dem göra det och på't igen bara.

Kroppen är ju fantastisk på alla sätt och vis och den vill röra sig och ha träningsvärk, bara det att hjärnan inte alltid är med på tåget.

 

Det är jobbigt men det går. Det blir bättre för varje gång!

Nu ska jag gå och ta en kaffe, adios!