Jag har klarat eldprovet. Två påskmiddagar med tillhörande godis och efterrätter. Det är ju inte bara efterrätterna jag inte kan äta, även saker som ägghalvor, rödbetssallad och sill går bort.

 

 

Det gick ovanligt bra och jag är nöjd. Jag njöt av det jag faktiskt fick äta istället för att böla över det jag inte kunde äta, njöt lite extra mycket på det sättet.

 

Förövrigt har jag nu signat mig på SATS också, efter mycket övervägande och efter att en otroligt trevlig SATS-personal ringde och sålde på mig skiten. Nu hoppas jag verkligen att de lever upp till mina förväntningar eftersom jag är bunden till Stockholms dyraste gymkedja i ett års tid.

 

Tanken var dels att det finns lokaler överallt där jag vistas, både jobbet, hemma och hos hjärtat. Sedan finns det även tillgång till gruppträningar och lokalerna är bra mycket större och mer utrustade än på 24/7. Dessutom kan jag och hjärtat nu gymma tillsammans och han kan lägga upp ett program till mig.

 

Jag skrev ett inlägg som jag inte orkade skriva klart där jag dissade hemmaträning (i alla fall för egen del) därför att det är så svårt att motivera sig när man är på hemmaplan. Well, det må vara sant men oavsett motivationen lyckades jag ändå åstadkomma något eftersom jag knappt kan gå. Framsida lår värker utav bara helvete och magmusklerna gör ont så fort jag garvar.

 

Deffen börjar mer och mer kännas som ett naturligt inslag av vardagen, dessutom går tiden så vansinnigt fort, man hinner knappt blinka så har tiden susat förbi. 

Min absoluta styrka är att jag är otroligt bestämd och målmedveten med saker som jag själv bestämt mig för, d.v.s det måste vara helt och hållet mitt eget beslut.

Min svaghet är att jag är förbannat lat, men min målmedvetenhet tar liksom ut latheten. Så länge det är tydligt hur jag ska göra är det lugnt.

 

Det är många gånger som jag har tänkt inte en, två utan kanske fyra gånger under ett och samma pass att jag har tänkt "näej, jag orkar på riktigt inte mer, efter den här armhävningen slutar jag" eller "jag kör bara till 20 minuter idag istället för 30", så har jag ändå gjort det jag skall göra.

 

Min hjärna försöker trolla mig, men jag vet att min kropp inte är skapt för att sitta still 12 timmar om dagen. Så småningom kommer även hjärnan vara med på tåget, men än så länge är den ganska tjurskallig.