Tolka killar?
Vid frukosten idag tittade jag efter något att läsa och tittade på två cosmo-tidningar, det som slog mig var rubrikerna på tidningarna.
På en stod det "Det menar han" och "Det menar han med smset".
Tankar som väcks, vad beror detta på? Att vi behöver en cosmopolitan för att lyckas förstå vad en kille menar?
Kan det bero på:
1. Att killar är sjukt luddiga
2. Att vi tjejer övertolkar saker som inte finns där
3. Att tjejer och killar är sjukt dåliga på att kommunicera.
Egentligen tar det emot att skriva "tjej" och "kille", för jag vet att även killar ibland tolkar sönder tjejers signaler, men generellt sett är det främst tjejer som gör detta.
Själv är jag en övertolkare av högsta rang och jag tolkar gärna allting negativt för att slippa bli besviken (funkar inte kan jag säga) men är man en övertolkare är det väldigt svårt, om än snudd på omöjligt att sluta.
Hur hade det sett ut om man i dejtingsammanhang alltid sa det man tyckte och kände rakt ut? Hade det fungerat? Hade spänningen försvunnit?
"Jag har inte svarat på ditt sms på tre timmar därför att det inte ligger särskilt högt prioriterat på min lista"
"Jag tycker om dig väldigt mycket redan" osv.
Det var över ett år sedan jag inledde en relation sist, jag minns liksom inte hur det gick till när man gick från dejting till något mer seriöst, jag tror det bara hände.
"Är det rätt så är det lätt", brukar det heta. Kanske stämmer det, att det inte finns något utrymme för tolkningar när det väl klickar från båda håll, det bara händer.
Själv har jag närmast en fobisk rädsla för att uppfattas som klistrig och uppfattas som "den jobbiga bruden" att jag backar 10 steg när jag börjar gilla någon, jag är så rädd att skrämma iväg någon att jag lägger benen på ryggen själv vilket kräver att den jag träffar vågar vara den som är på.
Min definition av att vara på är dessutom ganska skev, jag känner mig som en psykbrud om jag skickar två obesvarade sms på raken (det är min absoluta maxgräns), men om en kille jag tycker om skickar 44 sms på raken blir jag bara glad.
Så om jag skulle träffa någon "likasinnad" är det ganska troligt att det aldrig skulle bli något, för ingen skulle våga vara den som är på.
Sådan är jag trots 3 år av terapi och visst skulle det vara enklare för mig och alla andra fegisar/övertolkare om folk istället var övertydliga.
Kanske anser de sig vara just det, tydliga, att det som står i smset eller det som sägs är exakt just det de menar.
Vad skulle egentligen hända om man frågade om allt man undrade över? Skulle folk fly eller skulle man komma närmare varandra?
Saker som "var står vi egentligen?" och "vad är detta?" vet jag av erfarenhet kan göra folk tämligen obekväma eftersom det kan uppfattas som att den som ställer frågan ställer krav och tränger in personen i ett hörn.
När jag dejtade en kille frågade jag honom rakt ut en gång varför det tog så lång tid för honom att svara på sms och varför han ibland svarade utan några motfrågor.
Han förklarade då att han satt så länge och funderade ut vad han skulle svara att han sedan ansåg det vara "försent" att skriva något och att han allt som oftast helt enkelt inte visste vad han skulle svara men att han blev väldigt glad av mina sms och att jag gärna fick skriva flera sms på raken om jag inte fick svar från honom.
Så enkelt, eller hur? Men ändå sjukt svårt, i min värld är det en hårfin gräns mellan att ställa raka frågor och tränga in någon i ett hörn alldeles för tidigt i dejtandets fas.
Samtidigt har jag väninnor som utan problem ringer sina dejter tre gånger på raken och personen ifråga verkar inte nämnvärt besvärade av det.
Jag tycker det hela är väldigt intressant och jag är någonstans övertygad om att det egentligen skulle vara lättare om man körde med raka puckar. Kanske det tillhör en del av spänningen att inte veta allt, men i slutändan skulle det spara både tid och besvikelser om man faktiskt sa det man tänkte, i finare ordalag givetvis.
Hemskheter och bildbomb.
Det har hänt så hemska saker på sistone. Saker som jag naturligtvis aldrig kommer kunna skriva på bloggen, även om jag hade velat.
Jag vill bara skriva av mig allt, skriva om allt det jobbiga som händer runtomkring mig och den maktlösheten jag känner.
Det känns som jag måste vara stark nu för annars går allt annat runtomkring mig under, samtidigt tampas jag med mitt eget.
Jag tänkte skriva en kryptiskt, ledsam status på facebook, men vad tjänar det egentligen till? Jag kommer ändå aldrig kunna förklara vad det är jag menar om någon frågar. Möjligtvis de närmsta, knappt ens de.
Igår var jag hos J och firade K som fyllde hela 22 år! Det gjorde vi med en riktigt macho prinsesstårta med rosa marsipan (god var den dock) och K blev jätteglad när vi kom med tårtan och sjöng för honom.
Idag har jag trots allt det jobbiga uträttat det som skulle bli gjort inför Halloween. Jag hann till Farsta precis innan fredagsrushen började och joggade mellan affärerna för jag hade ingen vidare lust att trängas där en längre tid.
Därefter hämtade jag ut min maskeraddräkt från Party Kungen och den kommer bli såååå bra! Jag lovar att lägga upp bilder efter lördagen.
Photobomb av Missan
Efter det mötte jag upp far min, vi åkte och tog en pizza på en pizzeria i Sandsborg, nu minns jag dessvärre inte vad den hette men det finns typ bara en längs Nynäsvägen, om ni inte har varit där redan bör ni gå dit, fantastiska pizzor men som ni ser nedan - en aning stora.
Därefter tog vi en tur till Skogskyrkogården där jag la blommor och ljus vid minneslunden till alla bortgångna som jag ville hedra.
Den enda jag inte hann med var Ville (min kanin), men jag har ett gravljus sparat till honom som jag ska sätta vid hans grav.
Mer djup och substans får ni dessvärre inte i dagens inlägg. Jag måste hitta någonstans att göra av mina känslor, för tillfället har jag beslutat att lägga allt jobbigt åt sidan åtminstone på lördag, det andra tar jag paus ifrån en stund, jag måste det annars kommer jag aldrig orka.
Ta hand om er. Verkligen.
Trångsynthet gentemot ADD.
När man berättar för folk att man har ADD får man höra det ena bisarra efter det andra. Framförallt kommentarer om medicinen man tar, eftersom det innehåller preparat som för normalfungerande människor kan användas som en drog.
För mig tillför dock dessa mikrodoser som potioneras ut under dagen i form av en depåtablett, de som min kropp saknar. På det här sättet hamnar jag på den nivå som alla andra ligger på dagligen, energi och koncentrationsmässigt.
"Ska du verkligen äta en massa piller för att må bra?", folk som säger så har uppenbarligen inte ens bemödat sig att gå in på wikipedia och läsa om ADD, än mindre förstått att "piller" inte bara intas av suicidala människor och pillpoppers, utan själva tanken med medicin är att förbättra människors livskvalitet och tillföra det som våra kroppar ibland inte själv kan producera.
Det är lite som att säga:
"Ska du inte sluta med de där sprutorna?" till en diabetiker.
Eller kommentaren:
"Du behöver inte de där pillrena", om det vore så att jag inte behövde dem, varför oh varför skulle jag då ta dem? Förutom alla biverkningar de orsakade i början som inte var av denna värld, jag fick jättekonstigt humör, ville göra 100 saker och samtidigt sitta i ett hörn och göra ingenting, hjärtklappningar, ökad uppmärksamhet och hörsel som gjorde att jag trodde jag led av vanföreställningar (om du har levt i 18 år och hälften av alla intryck passerat obemärkt blir det tämligen överväldigande när man plötsligt noterar alla)
Förutom det gör det livet en aning mer komplicerat att gå på regelbunden medicinering, man måste planera mycket mer, måste ha med sig medicinen om man ska sova borta och så vidare.
För mig blir dessa ingen skön åktur eller som många tycks vilja tro att jag blir en handlingskraftig idéspruta som har en aldrig sinande energi, det enda som händer är att jag blir precis som gemene man. Tråkigt va?
Att folk ute på gatan köper dem, krossar dem och snortar ADD/ADHD-mediciner är en helt annan sak. Precis som folk tar dricksglas med cocilana och blir höga, eller ljuger ihop att de har sömnproblem och blir benzoberoende.
En annan intressant kommentar fick jag från en Geografilärare på gymnasiet, när jag lyckligt berättade att jag fått ett svar på varför jag hade så svårt att slutföra uppgifter och att jag hade börjat få medicin för det, då svarade han:
"Jag tror inte på sånt där"
Jag: "Tror inte...? Vad menar du?"
Han: "Jo, men det där blir bara en ursäkt man använder för allt sedan"
Jag: "Men ursäkt?! Jag har ju inte velat annat än att lyckas, detta är ju min chans, det är snarare så att jag inte har något att skylla på längre, jag har alla möjligheter i världen"
Men nej, det var bara hittepå enligt honom, jag ville få underkänt i skolämnen som jag egentligen kunde fläckfritt, jag ville inte klara av skolan, jag ville hellre ligga hemma och sova bort mitt liv.
Sedan blev allt bättre än jag någonsin vågat drömma om och jag kunde utnyttja min hjärna på ett mer produktivt sätt och nå de mål som jag så hårt strävat efter men aldrig lyckats nå för att, well, a butterfly.
Jag vet att jag inte borde bry mig, men jag blir på riktigt förbannad när folk uttalar sig om saker deras trångsynta ärthjärnor inte har förmågan att ta in, eller ens vill ta reda på. Det finns inget jag stör mig så mycket på som när människor inte ens har en nyfikenhet att ta reda på saker som är bortom deras egna verklighetsbubbla.
Då tycker jag det är mitt kall att åtminstone försöka.
Men jag ville springa först.
Mitt stjärntecken är lejon. Stolthet, ett ledord.
Ibland har jag reflekterat över varför saker och ting har tett sig som de gjort och jag har kommit fram till en möjlig förklaring. Jag vill alltid springa först, jag vill vara längst fram i kapplöpningen och drabbas av panik om jag halkar efter.
Jag har varit för stolt för att vara sårbar, om jag rör mig fortare än ljuset hinner ingen skymta min sårbarhet. Jag förblir en skugga i periferin och innan jag hinner fällas är jag redan långt, långt borta.
Jag raderar ut innan det ens har hunnit börja, jag förutsätter skeenden som aldrig någonsin har hänt och tror mig kunna se in i framtiden.
Som den där gången, en ljummen augustinatt med alldeles för många briska cider i kroppen. Jag förutsatte, jag trodde, jag trodde mig veta att jag hade nått vägs ände.
Sedan var han borta. Ur telefonen, minnena trycktes ner i en skokartong och åkte ner i sopnedkastet. Det var redan över, enligt mig, om jag hann fly först skulle min stolthet aldrig behöva naggas, jag behövde aldrig bli krävande eller efterhängsen, jag behövde aldrig återberättas som någon jobbig brud som inte fattade när spelet var slut.
Så gick jag, stolt och rakryggad hem den kvällen, jag hade vunnit. Trodde jag.
"Vad var det som hände egentligen?" sa jag och låtsades inte om det faktum att jag målat upp en verklighet som kanske inte ens existerat.
"Ja, Emma, säg mig det, vad fan var det som hände?"
"Men du...", sedan tog orden slut och tankarna vid. Mina antaganden hade fått ta tyglarna än en gång. Som ett litet barn "jag vann, jag vann, jag slapp bli sårad!"
En sanning med modifikation, jag sliter ut de sista sidorna i sagan, de när prinsen och prinsessan rider iväg i solnedgången, på så sätt garanterar jag ett olyckligt slut.
Om inget slut finns, hur kan det då bli olyckligt?
Så enkelt, så logiskt.
Bara det att jag också tar bort alla chanser för det där lyckliga slutet i rädsla för det olyckliga.
Jag kanske förlorar dessa kapplöpningar i framtiden, jag kanske vinner några. Det har gått upp för mig att oavsett om jag kommer först så vinner jag inget.
Jag ser medvetet till att förlora, så att jag slipper oroa mig för att tappa ledningen.
Men nu tvingar jag mina ben att sakta ner, att chansa, det är fruktansvärt, plågsamt och så vidare.
Det får vara det ett tag.
Jag får bli omsprungen och sagornas slut får härmed bli öppna för alternativa slut. Men om jag aldrig slutar fly kommer jag aldrig ge dem lyckliga sluten en sportslig chans.
Det kan gå bra, det kan gå dåligt, det kan inte gå alls.
Det är egentligen oväsentligt, för det enda vi har är nuet. Det är där jag ska tvinga mig själv att stanna. Förhoppningsvis blir det mer njutbart när man hinner se sig omkring och allt på sidorna inte är en av hastigheten orsakad gröt.
Det här med språk.
Jag blir lite generad när folk säger att jag "kan" franska och spanska. Lite stolt t.o.m även om det är en sanning med modifikation.
Franska har jag läst från 6:an upp till andra året på gymnasiet. De verkliga kunskaperna fick jag när jag umgicks med Tom (min fling från frankrike) samt besökte honom i Frankrike 2009, det var så jag lärde mig att konversera på franska och inte bara hur man frågar vad klockan är eller var bageriet ligger.
Spanska lärde jag mig helt och hållet genom tal när jag var i Peru, jag kunde inte ett ord innan jag kom dit, ändå kan jag nästan lika bra franska som spanska.
Men att säga att jag kan dessa språk är som sagt en smärre överdrift, sanningen är att jag pratar fastän jag inte kan. Min franska är i vissa fall på en fyraårings nivå, uttalet är det inget fel på, men när jag t.ex skulle ringa ett hotell i Biarritz och fråga hur varmt vattnet i poolen var sa jag:
"La piscine, chaud?" översättning: "Poolen, varmt?" och gick upp i slutet som man gör vid en fråga, självklart förstod receptionisten min fråga och av vad hon svarade kunde jag höra:
"Vingt - vingt et un" alltså "tjugo-tjugoett"
Ibland säger jag "Åka affär" istället för "jag ska åka till affären", men folk förstår vad det är jag menar och det är det som är hela grejen med språk, man måste våga prata även om man vet att det man säger är en grammatisk katastrof så spelar det ingen roll.
Du behöver heller inte förstå allt de säger, det räcker med att du fångar ett par ord och förstår kontexten, i annat fall är det bara att säga att du inte förstod.
Det jag vill ha sagt är att även om ni känner att ni suger på ett språk så försök staka er fram i alla fall.
Jag kan lova er att jag lärde mig bra mycket mer efter 1 månad i Peru än efter 6 års studier, visst, du lär dig lite skitnödiga standardfraser men inte hur man faktiskt snackar med varandra.
Space bound.
We touch I feel a rush
We clutch it isn't much
But it's enough to make me wonder what's in store for us
It's lust, it's torturous
You must be a sorceress 'cause you just
Did the impossible
Gained my trust don't play games it'll be dangerous
If you fuck me over
'Cause if I get burnt imma show you what it's like to hurt
'Cause I've been treated like dirt before you
And love is "evol"
Spell it backwards I'll show you
Nobody knows me I'm cold
Walk down this road all alone
It's no one's fault but my own
It's the path I've chosen to go
Frozen as snow I show no emotion whatsoever so
Don't ask me why I have no love for these motherfucking hoes
Bloodsucking succubuses, what the fuck is up with this?
I've tried in this department but I ain't had no luck with this
It sucks but it's exactly what I thought it would be
Like trying to start over
I got a hole in my heart, for some kind of emotional rollercoaster
Something I won't go on 'til you toy with my emotion, so it's over
It's like an explosion every time I hold you, I wasn't joking when I told you
You take my breath away
I do whatever it takes
When I'm with you I get the shakes
My body aches when I ain't
With you I have zero strength
There's no limit on how far I would go
No boundaries, no lengths
Why do we say that until we get that person that we thinks
Gonna be that one and then once we get 'em it's never the same?
You want them when they don't want you
Soon as they do feelings change
It's not a contest and I ain't on no conquest for no mate
I wasn't looking when I stumbled onto you must've been fate
But so much is at stake what the fuck does it take
Let's cut to the chase
'Fore a door shuts in your face
Promise me if I cave in and break and leave myself open
That I won't be making a mistake
So after a year and six months, no longer me that you want
But I love you so much it hurts
Never mistreated you once
I poured my heart out to you
Let down my guard swear to God
I'll blow my brains in your lap
Lay here and die in your arms
Drop to my knees and I'm pleading
I'm trying to stop you from leaving
You won't even listen so fuck it
I'm trying to stop you from breathing
I put both hands on your throat
I sit on top of you squeezing
'Til I snap your neck like a Popsicle stick
Ain't no possible reason I could think of to let you walk up out this house
And let you live
Tears stream down both of my cheeks
Then I let you go and just give
And before I put that gun to my temple
I told you this
And I would've done anything for you
To show you how much I adored you
But it's over now
It's too late to save our love
Just promise me you'll think of me every time you look up in the sky and see a star 'cause I'm a...
I'm a space bound rocket ship and your heart's the moon
And I'm aiming right at you
Right at you
Two hundred fifty thousand miles on a clear night in June
And I'm so lost without you
Without you
Without you
We clutch it isn't much
But it's enough to make me wonder what's in store for us
It's lust, it's torturous
You must be a sorceress 'cause you just
Did the impossible
Gained my trust don't play games it'll be dangerous
If you fuck me over
'Cause if I get burnt imma show you what it's like to hurt
'Cause I've been treated like dirt before you
And love is "evol"
Spell it backwards I'll show you
Nobody knows me I'm cold
Walk down this road all alone
It's no one's fault but my own
It's the path I've chosen to go
Frozen as snow I show no emotion whatsoever so
Don't ask me why I have no love for these motherfucking hoes
Bloodsucking succubuses, what the fuck is up with this?
I've tried in this department but I ain't had no luck with this
It sucks but it's exactly what I thought it would be
Like trying to start over
I got a hole in my heart, for some kind of emotional rollercoaster
Something I won't go on 'til you toy with my emotion, so it's over
It's like an explosion every time I hold you, I wasn't joking when I told you
You take my breath away
I do whatever it takes
When I'm with you I get the shakes
My body aches when I ain't
With you I have zero strength
There's no limit on how far I would go
No boundaries, no lengths
Why do we say that until we get that person that we thinks
Gonna be that one and then once we get 'em it's never the same?
You want them when they don't want you
Soon as they do feelings change
It's not a contest and I ain't on no conquest for no mate
I wasn't looking when I stumbled onto you must've been fate
But so much is at stake what the fuck does it take
Let's cut to the chase
'Fore a door shuts in your face
Promise me if I cave in and break and leave myself open
That I won't be making a mistake
So after a year and six months, no longer me that you want
But I love you so much it hurts
Never mistreated you once
I poured my heart out to you
Let down my guard swear to God
I'll blow my brains in your lap
Lay here and die in your arms
Drop to my knees and I'm pleading
I'm trying to stop you from leaving
You won't even listen so fuck it
I'm trying to stop you from breathing
I put both hands on your throat
I sit on top of you squeezing
'Til I snap your neck like a Popsicle stick
Ain't no possible reason I could think of to let you walk up out this house
And let you live
Tears stream down both of my cheeks
Then I let you go and just give
And before I put that gun to my temple
I told you this
And I would've done anything for you
To show you how much I adored you
But it's over now
It's too late to save our love
Just promise me you'll think of me every time you look up in the sky and see a star 'cause I'm a...
I'm a space bound rocket ship and your heart's the moon
And I'm aiming right at you
Right at you
Two hundred fifty thousand miles on a clear night in June
And I'm so lost without you
Without you
Without you
Min enda kändis-crush.
Elijah Woods om du läser detta så vill jag verkligen påpeka att du är ett litet a-hole som aldrig svarade på mitt brev jag skickade när jag var 10, sjukt oskönt.
När jag var 10 år så hade jag min första och enda kändis-crush. Den var som ni förstår på Elijah Woods. Jag skrev ut bilder på honom och klistrade in i min dagbok, jag sydde en jätteful väska med hans namn och bild på i syslöjden och jag skickade ett brev till honom via en adress som stod på hans fansite.
Det lilla aset skrev aldrig tillbaka.
Jag har fortfarande sparat en Vecko Revyn med honom på framsidan, en bild är han halvblundar med rubriken "Elijah, på väg att bli alkoholist?".
Elijah har aldrig varit något speciellt intressant för skvallerpressarna, han gör inte så mycket väsen av sig och har väl inget riktig hunk-status så de få rubriker som stod om honom blev sensation i min värld.
Varje kväll var hans tryne på en dåligt printad bild på insidan av min dagbok det sista jag såg innan jag somnade.
Så här 12 år senare är han inte riktigt lika het som jag ansåg då.
Min crush på Elijah dog tids nog ut, den främsta anledningen är för att jag har alltid haft ett ganska vagt intresse för personer jag vet att jag aldrig kommer att kunna komma nära i verkligheten.
En hunk på bild för mig är som en platt affisch, den väcker liksom inga känslor eller attraktion för den delen.
I så fall är en verklig person som jag flirtar med 1000 gånger mer intressant än en för mig fiktiv figur, för det är det de är i min värld. Jag kommer aldrig att morsa på Brad Pitt, eller komma i en radie inom 2000 meter från Elijah Woods.
För mig är de mer som vackra statyer, fina att se på men inget mer än så.
Därför har jag väldigt svårt att förstå alla hysteriska "Beliebers". Det finns bloggar där de skriver avancerade noveller om sin idol, att de hänger med honom, blir tillsammans med honom etc.
Kan det vara för att jag inte ser poängen i saker som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att få se eller uppleva? Det är fantastiskt att drömma och fantisera, det gör jag ofta (dock varken om Justin Bieber, Elijah Wood eller någon anna kändis, men om andra saker) men det blir som en religiös sekt och att bli besatt av en människa av kött och blod precis som alla oss andra.
Som går och skiter precis som oss andra som ibland lägger illaluktande mökar, som luktar röv i munnen på morgonen som alla oss andra, att beundra någons talang är en sak men att utveckla sektliknande världsföreställningar kring är person en helt annan.
Tänk så många verkliga personer dessa bölande fjortisar inte noterar medan de skriver historier om när de hånglar med en person som de sannolikt aldrig någonsin ens kommer skaka hand med.
Min allra första kille.
Besöksstatistiken sjönk ganska drastiskt när jag skrev om min lista, något säger mig att det mest är jag som är exhalterad över detta.
Igår hade jag exakt samma sömnproblem, trots att jag led av enorm sömnbrist så sov jag i en timme, vaknade vid 11 och somnade sedan inte förrän säkert 2-3, har ingen aning varför men jag gissar att det är ett temporärt problem.
Jag har kommit på att jag har varit sen med mycket i mitt liv. Antingen extremt tidig eller sen.
Min första kyss: 14 år
Mitt första par string: 13 år (hör och häpna jag var typ sist)
Min första BH: 12 (slutet på 6:an, tyckte skiten kliade så förjävligt)
Min första egna dator: 21 år
Min första egna kamera: 22 år
Det är dock inget som stör mig nämnvärt, förutom första kyssen då (inte nu längre, den var väl värd väntan) men när jag var 13 (!) trodde jag att jag skulle förbli oskuld och singel resten av mitt liv, men man var fan inte riktigt redig i 12-15 års ålder.
Min första relation kanske skrämde upp mig.
Jag och min dåvarane bästis var på kalas hos min bästa killkompis, vi var de enda tjejerna på kalaset och när det i slutet av kvällen blev dags för en tryckare stod killarna som inte vågade bjuda upp oss längs väggen och sa saker i stil med:
"Wöööhhh ni är kära, wöööh, tjejbaciller", jag misstänker dock en vag avundsjuka p.g.a de enda tillgängliga tjejerna hade blivit haffade av de enda killarna som vågade.
Just det här kalaset hade jag tagit av mig mina runda potter-glasögon och min syster hade klätt upp och sminkat mig, eftersom jag mest gick omkring i lila mjukisbrallor och hästtröjor kan jag tänka mig att en smärre chock uppstod när jag entrade festen en aning upp-hottad.
Upphottad vid ett annat tillfälle
Efter dansen gick våra respektive danspartners in på ett rum och diskuterade något. Efter en stund fick vi komma in och då frågade klassens cooling chans på mig och hans kompis på min kompis.
Vi svarade självklart ja.
Vår lyckliga relation fick ett abrupt slut efter blott tre dagar. Jag och min kompis hade köpt varsitt kort till våra pojkvänner som vi skulle ge på rasten i skolan, men killarna kutade ut i den bakomliggande skogen när vi närmade oss och på omvägar fick vi höra att båda blivit dumpade.
Är det konstigt att man får relationstrauman efter det eller?
Jag lärde mig två viktiga saker av vår lilla fling:
1. Ingen bryr sig om din personlighet, utseendet är allt (i alla fall när man är typ 10)
2. Killar är generellt sett fega as
3. Lägg aldrig ner någon större effort förrän det är säkert att det kommer vara värt det. (köp inte ett kort till fanskapet förrän det är garanterat värt de 15 kronorna)
Skämt åsido (punkt nummer 2 i alla fall), 4 år senare skaffade jag mitt första riktiga förhållande som varade i 1 år. Då var det istället jag som sprang till skogs till slut, men det är en helt annan historia.
Det bästa skyddet mot mobbing.
När jag var liten hade jag runda glasögon, lockigt hår och alltid snor under näsan.
Jag var absolut inte den coolaste ungen i skolan, jag lekte med mina barbiehästar tills jag var typ 12 och gick runt i lila tröjor med hästtryck lika länge.
Addera på detta att jag var otroligt snäll, på gränsen till mesig, jag hade kunnat bli ett fördelaktig mobboffer. Men det blev jag aldrig.
Varför då?
För det första var jag en allmänt skön person, men jag tror inte det är hela svaret, för många sköna människor har blivit mobbade.
Jag hade en back-up olik någon annan. Jag hade tre äldre syskon som gick i samma skola, min äldsta bror gick i nian när jag gick i ettan.
De flesta visste vems lillasyster jag var och att ge sig på den där lilla snorgärsen var en mindre bra idé.
De värsta killarna man kunde stöta på under min skoltid, i det gänget ingick en vars storebror umgicks med min storebror, jag var således aldrig oroad eller rädd för att de skulle göra något mot mig.
Det var såklart många som inte visste hur många syskon jag hade eller hur gamla de var, trots detta var det aldrig någon som gav sig på mig, det tror jag berodde på den säkerhet som jag utstrålade, då syftar jag inte till självsäkerhet utan på att jag visste till 100% att ingen skulle kunna mobba mig och kunna komma undan med det.
Förutom två äldre bröder, en syster med temperament, en 2 meter lång hade jag också en överbeskyddande far och en mamma vars lejonmamma instinkter kunde få rektorer att börja gråta om något hände hennes barn. Bättre skydd kan man faktiskt inte be om.
Även om vi syskon ibland slogs och bråkade så backade vi alltid upp varandra när det gällde.
Min syster spöade upp en kille på ungdomsgården som trakasserade min ena brorsa, han blev ganska chockad över att ha fått stryk av en tjej, men sedan vågade han aldrig mer komma nära min brorsa.
Jag och två utav mina älskade syskon.
Jag har alltid varit av åsikten att när mobbing pågår och inte upphör trots samtal med exempelvis lärare och kuratorer på skolan så måste någon kliva in och ryta ifrån.
I en perfekt värld ska man inte behöva hota barn men jag anser faktiskt att det ibland är befogat, de behöver veta att barnet som mobbas inte är ensamt och att det finns folk runtomkring som inte tolererar detta.
Med mig behövde aldrig någon ryta ifrån lyckligtvis. Jag slapp alla former av mobbing under min barndom, möjligen några gliringar i 7:an men det var inte mer än att man kunde fnysa åt.
Detta tackar jag min familj för. Jag har svårt att förstå familjer där man inte står upp för och skyddar varandra, det anser jag borde vara grundpelaren och ibland räcker det inte med att sitta hemma och bli arg över vad som sker i skolan, ibland måste man kliva in och se till att det upphör.
Fan.
02:26, ensam på vägarna och hoppades att bandit på högsta skulle tysta alla jobbiga tankar som malde just då.
Jag vet att min idé var världssämst. Kanske den sämsta jag kommit på hittils, men det var liksom inget överlagt. Som en fluga mot en altanlampa, ingenting annat.
Jag nästan hoppades att jag skulle gråta. Att tårarna för ovanlighetens skull kunde strömma ner för kinderna, men som vanligt kom inget.
Jag gråter sällan. Det är bara en hård ångestklump som sitter långt därinne och skaver.
Idag växte den klumpen, den nästan ströp mig och det kändes som elstötar som gick genom kroppen. En fysisk, obarmhärtigt verklig känsla som fick mig att vilja kliva ur min kropp och fly.
Problemet är, att Jag och Mig själv inte varit vänner på många år. Anledningen är därför att Jag svek Mig själv, jag behandlade Mig själv på ett sätt som man inte skulle behandla någon vän. Knappast ens en fiende.
När Jag egentligen borde ha räddat Mig själv, släpat Mig själv någon annanstans och fört Mig i säkerhet så stod Jag liksom bara där, förstenad av skräck och såg på.
Det är som om man stumt skulle se på när ens bästa vän blev brutalt misshandlad, utan att ens hest kraxa ur sig minsta protest. Den finns inget värre man kan göra. Det gjorde Jag mot Mig själv, det förbannade jag mig för och en avsky out of proportions började gro.
Men Jag kommer aldrig ifrån Mig själv. Aldrig någonsin, hur mycket man än hade velat så är man ett.
Jag var rädd. Väldigt, väldigt rädd.
Idag funderade jag på om jag hade kunnat radera mitt eget minne, hade jag gjort det då?
Om jag haft kontrollen i min hand i denna stund - ja. Om några år kommer svaret troligen bli nej, försvarat med klyschor som "Det som inte dödar, det härdar". Det är en sanning med modifikation, för ibland har jag känt mig mer eller mindre död.
Inte levande åtminstone.
Jag kan ge folk 80, kanske 90%, men resten 10% får de aldrig se röken av. Det är så skört därinne att det ligger väl bevarat innanför en tjock, ogenomtränglig mur.
Mina irrationella beteenden har till största del berott på att jag måste skydda dessa resterande procent från att bli exponerade.
Lite som när prinsen får syn på Snövit när hon är iklädd i trasor och hon gömmer sig fast hon egentligen inget hellre vill att gå till honom.
Jag har duckat, sprungit, backat för att slippa riskera att någon börjar plocka sönder den muren. Skulle någon ta sig in där och sedan riva sönder det jag så hjälpligt försökt ordna skulle fallet bli så hårt att jag är tveksam på om jag någonsin igen skulle orka resa mig.
Den här känslan är temporär. Det vet jag. Den är fruktansvärd på alla sätt och vis, men den går över.
Jag önskar att jag legat här och gråtit just nu. Jag lyckas inte ens få fram en rynka i pannan.
Nu ska jag sova. Inga mardrömmar i världen kan vara värre än just den här känslan. Jag hoppas att mitt sinne låter skona mig inatt åtminstone.
Flickdrömmar.
Åh, ibland längtar jag så efter att förlova mig och skaffa barn. Även om det är långt kvar tills dess, men tänk den dagen. Underbart kommer det bli.
Statist eller slav?
Nu måste jag sova. Men först vill jag dela med mig av min mindre positiva upplevelse som statist.
Att vara statist är en rätt häftig upplevelse, man får vara där, man får se hur en filminspelning går till.
Man gör det gratis, vilket i och för sig är förståeligt, eftersom man är oerfaren och bara kan skymtas i bakgrunden - men, det är ändå ens tid man lägger på att göra detta.
Idag blev jag uppriktigt förbannad. Inspelningen skulle var från 16:30-23:00, vilket innebar att man i princip inte kunde lämna lokalen för man skulle vara beredd på att filmandet när som helst kunde sätta igång.
Vilket det typ aldrig gjorde. 90% av tiden gick åt till att vänta. Och vänta. Och vänta.
Vid 21:00-tiden var man ganska hungrig. Inte så överraskande med tanke på att man då inte hade ätit på minst 4,5 timmar.
Det som bjöds på var kakor och vatten, vid baren stod det några tjejer och som såg ut att servera smörgåsar. Ett par hungriga statister, inklusive jag, gick fram och frågade om man fick ta en macka.
"Alltså neej, de är inte till er. Mackorna räcker inte".
Där gick min gräns. Jag bidar ca 7 timmar av min värdefulla tid, för att jobba gratis och jag får inte ens en sketen jävla ostmacka. Så oerhört snålt och slavlikt.
Jag har gjort mycket "volontärarbete" och uppdrag och det minsta brukar vara att man får något att äta.
Detta blev bara för mycket och helt ärligt så vände jag på klacken och gick. Jag ska ändå upp och jobba tidigt imorgon.
Om jag någonsin gör ett statistjobb igen ska jag vara noga med villkoren, för man ska fan inte bara gå runt och vara tacksam för att man får synas i bakgrunden i 30 sekunder. Statisterna utgör en viktig del i arbetet, för en klubb-scen utan människor i blir förmodligen inte så trovärdig.
Det minsta man kan förvänta sig i lön är att få bli behandlad som lite bättre än en slav.
Nåväl, jag är en nödvändig erfarenhet rikare, nu ska jag krypa ner så jag får mina fåtal timmar sömn.
Godnatt med er.
Att acceptera varandras olikheter.
När det gäller relationer i stort så handlar mycket om att kunna acceptera varandras olikheter.
För det är så, man kommer aldrig bli identisk med sin bästa vän. Man kanske har samma grundvärderingar, men i övrigt är man olika.
Och hade man varit precis lika, hade man ens fått något utbyte av den vänskapen?
Jag kan ta mig och Anna som ett exempel.
Anna är ett sprudlande, karimatiskt yrväder, jag är något mer eftertänksam och planeringskrävande.
Anna är ett sprudlande, karimatiskt yrväder, jag är något mer eftertänksam och planeringskrävande.
Om man skulle störa sig på varandras egenheter skulle man snabbt bli vansinnig.
Det kräver inte att man älskar varandra trots varandras egenheter utan på grund av dem.
Jag blir ständigt avbruten av Anna och ibland är det som att sitta vid ett italiensk middagsbord när vi konverserar, men det är inget som stör mig, om hon börjar prata om något annat mitt under en historia eller börjar garva åt Robin som jamar som om någon höll på att strypa honom styr jag bara tillbaka konversationen till det jag skulle säga.
Skulle Anna störa sig på mitt autistiska tidsplanerande så hade hon snart blivit psyksjuk, eller om hon hade blivit sur varje gång jag tackat nej till en utekväll eller vad som helst som innefattar alkohol.
Vi kompromissar, hon släpar med mig ut ibland, annars hittar vi på något som passar mig bättre.
Man måste ställa sig frågan, vad är viktigt? Är det viktigast med villkorslös vänskap som ger utrymme för varandras personligheter eller är det viktigare att man har identiska intressen?
Att acceptera saker som sårar en är inte alls detsamma som att vara förstående för andra människors personliga premisser.
Jag har en familjemedlem som ibland kan kläcka ur sig plumpa kommentarer utan att egentligen mena något illa. Då kan man tala om att man blev sårad av kommentaren, ofta är det ett missförstånd.
Jag har en annan familjemedlem som är oerhört lättstressad. Då kan man lägga en hand på axeln och säga:
"Vi har inte bråttom alls, vi tar den tid du behöver".
Genom att vara tydlig med sina egna behov och bemöta andras kan man lätt undvika konflikter.
Jag har haft vänskaper där kompisen alltid ska pin-pointa alla mina enligt dem mindre önsvärda egenskaper.
"Du är så seg, du är så virrig, du är så ditt och datt", gärna med lite negativ betonging på det hela. Det är inte kul att höra. Jag vet hur jag är och där har man ett val. Passar det inte så är man aldrig tvungen att umgås med en annan människa.
Men det är när man hittar en vän som älskar en för att man babblar i munnen på dem, för att man är virrig och för att man är lite smygautistisk som man har hittat äkta vänskap.
En ny människa.
Jag har upplevt det ett par gånger i mitt liv, och det är alltid lika fantastiskt. När en människa som normalt sett alltid är påverkad av en substans helt plötsligt kliver ur den dimman och man får träffa den verkliga personen bakom beroendet.
Det är som att lära känna en ny, mer skärpt människa.
Och om de ändå fattade själva hur stort det är, skulle de nog aldrig falla tillbaka igen.
De märker det inte, för de kan aldrig se hur de uppfattas, men vi andra runtomkring gör.
Kanske är det därför jag har blivit mer och mer anti drickat. Jag gillar inte personlighetsförändringarna som andra, men framförallt jag genomgår.
Jag fyllesmsar, öppnar mitt hjärta om saker jag sedan ångrar dagen efter. Det är liksom inte jag, det är alkoholen som twistar en.
Hur som helst, jag står här med pom pom's och hejarrop, det vore så lyckligt om detta gick vägen.
Och ni andra som tagit er ut ett lite för intensivt bruk/missbruk, ni ska vara riktigt stolta över er själva.
It's aliiive
Min döda blomma har återuppstått! Detta med kärlek och lite mer vattning. Känner att vuxenpoängen bara trillar in. Kan jag hålla krukväxter vid liv kan jag klara vad som helst.
Tidstvånget.
Idag är jag trött (ovanligt?) jag har som mål att komma i säng 22:00 varje kväll, det blir snarare 23:30, 1,5 timmes fail. Ofta blir jag distraherad av någon grym dokumentär på ettan.
Min arbetsplats göder oss som små grisar inför slakt, idag ställde dom in en hel låda med kexchoklad. Jag har närmast ett tvångsmässigt förhållande till godsaker jag gillar. Jag kan inte låta bli. Inte ens om det låg glödande kol mellan mig och det goda, finns det så äter jag.
Fyra blev det, jag kommer säkert moffa i mig fler, jag kan bara be att mina kollegor hinner äta upp dessa, tyvärr har jobbet drabbats av en nyttighetsepidemi så alla knaprar avocado och keso.
I helgen ska jag på Gröna Lund med Ana-Banana (det är mest mitt initiativ, jag har velat gå hela sommaren), därefter blir det utgång för första gången på en halv evighet. Jag får ligga nerbäddad och spela The Sims på söndagen.
Jag har märkt att jag har ett behov av att tidsberäkna allt jag gör. Allt.
Om jag till exempel ska hem, hämta bilen och lite pryttlar och sedan åka till Anna måste jag skriva ut hur lång till göromålen kommer ta och ungefär vid vilken tid vad ska vara klart.
Exempel: Slutar jobbet klockan 16, är hemma ca 17:00, är klar hemma ca 17:40, är hos Anna ca 18:10.
Det skriver jag också ut när jag svarar på sms, inte för att den jag skriver det till bryr sig, men jag måste göra så för min egen skull, det beror mycket på ADDn.
Jag har svårare att hålla reda på alla bitar och det händer att jag glömmer hälften av det jag skulle ha gjort. Har man en gröt i huvudet gäller det att sortera och skriva ner för att det ska bli så organiserat som möjligt.
Jag får halvt panik när saker grötar ihop sig och jag inte har någon kontroll.
Anna är precis tvärtom:
"Men vi drar och handlar mat och sen behöver jag en Yuccapalm till min badrumshylla, efter det möter vi upp Egon, lagar middag och sminkar oss och drar till Berns"
och jag: "MEN VÄNTA LITE! Exakt när möter vi upp Egon? Hur lång tid tar middagen att laga? Har vi verkligen tid att platta håret då? Vilken tid exakt sätter vi oss i Taxin?"
Det beror på att hon inte har någon ADD och har därför inget behov av att staka ut en exakt tidpunkt när middagen ska stå på bordet för att försäkra sig om att vi sedan hinner fixa oss.
Det finns inget som stressar mig så mycket som "Äh, det löser sig".
Å andra sidan vet hon att jag är sådan och gör ingen stor affär av mitt tvångsmässiga minut-planerande.
Stress har två effekter på mig
1. Aggressivitet "och var är det där förbannadejävlabusskortshelvetet?!"
2. Apati - jag ger upp, sätter mig i ett hörn och bara accepterar att jag blir sen eller gör saker extra långsamt.
Men att vara olika anser jag bara är en styrka i en vänskap. Är en fladdrig och spontan och den andra lite stel och planerande får det effekten att den fladdriga blir lite mer stabil och den stela slappnar av lite mer.
Som ying och yang ungefär.
Protips för att må bättre
När det handlar om förändring av sig själv så tror folk ibland att man hurtfriskt ska bli "en ny människa". Men det ska man verkligen inte, man ska vara sig själv med alla ens unika sidor. Däremot ska man bryta eventuella destruktiva mönster och beteenden som får en att må dåligt och som sätter krokben för en själv?
Hur gör man då?
Well, för det första får man vara förberedd på att det inte kommer gå över en natt. Det har gjort mig besviken under tiden jag jobbat med mig själv, jag är en otålig person och jag ville helst att allt skulle förändras igår.
Här kommer några tips för er som lever med ångest eller flaws som får er att snubbla i livet.
1. Sök hjälp.
En terapeut/psykolog kan hjälpa en att se saker ur ett mer övergripande perspektiv, man ser inte skogen för alla träd, det är extremt svårt att se sig själv utifrån många gånger. Man tror att man kan, men ofta har man helt fel.
Terapeuten har inget trollspö som hon eller han viftar med och så är du botad, däremot kan de hjälpa dig att förstå dig själv, varför du agerar samt reagerar på ett visst sätt i vissa situationer. När du förstår det är du halvvägs redan.
Hittar man rätt terapeut kan man prata om allt, av naturliga skäl undanhåller man vissa saker för folk i sin omgivning, här kan du släppa ut allt.
Note: Jag rekommenderar inte att gå till en kurator om man behöver proffessionell hjälp. De passar bra för folk med lite mindre problem som vill babbla av sig, men väldigt få har utbildning för att hantera mer avancerade problem och ångestproblematik.
2. Backlashes ingår.
Du kanske har harvat runt i samma mönster i 10 år, det vore konstigt om man inte föll tillbaka i samma spår minst en gång. Det tar tid, att falla tillbaka är helt normalt och ingen anledning att bli arg eller besviken på sig själv. Bara det faktum att man kämpar med sig själv är nog att ge en stor eloge till sig själv. Se framstegen istället för när du misslyckas.
One step forward two steps back.
Note: Det är aldrig, någonsin, ever meningslöst att jobba med sig själv, när rösten i huvudet säger "detta är meningslöst, jag kommer aldrig att bli bättre", kör in något i truten på'n. Kom ihåg att man oftast inte märker framstegen själv, eftersom det sker i smygande takt.
3. Lär dig älska dig själv.
Wooah, detta är det svåraste. Vi är så vana att hacka på oss själva för allt och inget. Ingen är hårdare mot dig själv än just du. Återigen, det kommer inte gå över en natt, det är som att lära känna en ny person. Vem är jag? Vad vill jag?
Det låter flummigt och kanske lite svårgreppat, men egentligen är det ganska enkelt.
När du lär dig älska dig själv så minskar behovet av att racka ner på andra och känslor som missunnsamhet och avundsjuka. Du är den viktigaste personen i ditt liv.
Note: Detta tar också tid, det får man räkna med. Jag har jobbat på det i snart 2 år och knappt kommit halvvägs. Medvetenheten är viktigast, att man gör sitt bästa för att hålla igen eventuella negativa röster från sitt inre, det finns också en hel drös bra böcker, själv kan jag rekommendera "Självkänsla nu" av Mia Törnblom.
4. Omge dig av fantastiska människor
Ödsla för guds skull ingen tid på människor som suger ur dig livskraften eller trycker ner dig. En riktig vän ska lyfta upp dig, i alla lägen, och du ska givetvis göra samma tillbaka.
Missunnsamma, nedlåtande vänner - ner i papperskorgen utan att passera gå. Ägna mycket tid med familjen och folk som får dig att garva så tårarna spruta.
Note: Givetvis ska du behandla dessa guldkorn till vänner lika bra tillbaka. Kvalitét före kvantitet.
5. Man behöver inte vara att urballat psykfall för att söka hjälp.
"Men, du är den mest stabila i den här familjen, ska du gå hos psykolog" sa min mamma lite skämtsamt när jag började gå i terapi för ca 2 år sedan. Själv gjorde jag det i förebyggande syfta och för att bota till synes oförklarlig ångest som behaga dyka upp lite när som.
Som mest har jag 3 olika terapiformer rullande, det tunga artilleriet som jag kallar det, men man kan aldrig satsa för mycket på sitt inre. Ingen skulle väl chilla runt med en lunginflammation och tänka "äähh, skit i det", vårda ditt inre också!
Note: Det finns massvis med olika terapiformer och psykologer. KBT-inriktad terapi är troligen den som är bäst lämpad för beteendeförändring och ångesthantering, där fokuserar man mer på det som ligger framför en, snarare än ens förflutna samt får verktyg hur man ska göra här och nu.
Det där får man känna av själv, det viktigaste är att du trivs, ibland behöver man bearbeta sitt förflutna också. Alla terapeuter går man inte ihop med, känn efter och byt tills du är nöjd, men tänk på att förändringen måste komma från dig, om du inte slutat få ångest efter 2 sessioner är det inte terapeuten det är fel på, utan återigen det tar tid.
6. Det är skillnad på personlighet och beteendemönster.
Om du är en sprallig liten spillevink betyder det inte att du ska trycka undan/ta bort det, det är ju din personlighet!
Är du däremot förhållandeberoende och får kraftig ångest av att vara ensam och kastar dig mellan relationer för att du inte klarar dig själv - då är det inte din personlighet, utan ett beteende som får dig att må dåligt.
Om du är en pladdermaja, en våghals, en lugn och filosofisk person, omfamna det, det är ju härliga du!
Men om du är konflikträdd och den konflikträdslan får dig att missa en massa en roligt i livet och sätter käppar i hjulet för ditt välmående och dina relationer, ja då är det inte ett personlighetsdrag utan snarare ett beteendemönster som går att ändra på och den förändringen kommer få dig att må bättre.
7. Hitta din egen ångestdämpning.
Som helst inte innefattar allehanda droger, alkohol eller skärsår i armarna, inte sagt utifrån ett moraliskt perspektiv utan för din egen skull.
Vissa springer, vissa lyssnar på musik, vissa ringer en vän - jag skriver! Ångest är inget farlig men fruktansvärt obehagligt, det ska man inte förringa. Ibland kan det hjälpa att bara låta ångesten flöda igenom kroppen, låta den få ha sin gång så försvinner den sedan. Ibland kan det räcka att bara berätta för någon att man mår piss.
Note: Svår ångest och panikångest är föremål för akutpsykiatrisk vård givetvis.
Till sist - slå inte så hårt på dig själv, att jobba med dig själv handlar om att förlåta dig själv för sina tillkortakommanden, lära dig älska dig själv och jobba för ett härligare liv. Det låter oerhört hurtfriskt och cheesy, men det är faktiskt sant.
Dåliga beteendemönster gör inte dig dålig, det är troligen en försvarsmekanism som du har utvecklat men som inte längre fungerar så bra utan stjälper snarare än hjälper.
Dessa ska du förändra för att du vill, för att du älskar dig själv och du vill ta hand om dig själv. Glöm för bövelen inte det.
Ensamtid.
Min mamma har ett jobb som innebär att hon ständigt är omgiven av människor. Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan.
När jag var liten och hon kom hem från jobbet och jag genast började pladdra om ditt och datt sa hon ibland:
"Jag orkar inte just nu, jag måste få vila huvudet en stund".
Jag förstod aldrig vad hon menade med att "vila huvudet", men det gör jag idag.
Tidvis kan jag tendera att bli ganska osocial. Det är dock inte så för alla som jobbar med människor omkring sig, vissa orkar vara sociala dygnets alla timmar och älskar det.
Jag älskar också att socialisera, jag älskar människor, men ibland blir jag mätt.
8 timmar om dagen måste jag vara trevlig. Oavsett hur personen jag kommunicerar med bemöter mig eller reagerar.
Då är det ibland så att vissa dagar när jag kommer hem orkar jag inte utbyta en enda artighetsfras till. Jag vill bara sitta ensam i tystnaden som en gammal enuck.
Min huvudsakliga arbetsuppgift går ut på att prata, så när arbetsdagen är slut är man så jävla trött på att höra sin egen röst samt på mänsklig ordväxling att man knappt orkar öppna käften.
Detta är som sagt olika för alla, jag vet många som fungerar som mig, men i mitt fall tenderar jag att periodvis bli en aning folkskygg.
Dricker sällan och vill sitta ensam hemma, vilken otroligt färgstark och rolig personlighet jag verkar ha. Men å andra sidan, är jag bland människor så får de min fulla kärlek, uppmärksamhet och sällskap, då ger jag allt.
Och för att kunna det måste jag få spendera lite tid ensam då och då.
Min korta luciakarriär.
När jag var 14 år gammal blev jag vald till skolans Lucia.
Jag gick på kören, vi bjöd resten av skolan på diverse halvkeffa framträdanden (jag har hört det på CD-skiva i efterhand och det lät verkligen förjävligt) hur som haver, det var kul och man fick slippa från vissa lektioner för att gå på körövningar.
Jag hade inget Lucianattlinne, och istället för att gå och köpa ett frågade jag min kompis om hon hade något Lucianattlinne jag kunde låna, och det hade hon. Smart som jag är provar jag inte nattlinnet, så när dagen då kommer, cirkus 40 minuter innan jag skulle framträda för en hel 1-9-klass skola får jag påsen, tar ut nattlinnet, provar det och...
Inser att det är en storlek för typ en 11-åring. Ärmarna slutade vid armbågarna ungefär, och klänningen slutade långt ovanför mina anklar. Detta framkallar naturligtvis full panik, till detta hör också att jag var 14 år gammal och då är precis allt pinsamt, speciellt saker som har med ens eget utseende att göra så jag springer hem (jag bodde ca 2 minuters promenad från skolan) och river ut både min egen och min storasysters garderob.
Det enda jag finner som är något så när Lucia-aktigt är en tight, vampig långkjol i vitt med lång slits och ett linne.
Eftersom mitt (dåvarande) livs kärlek skulle bevittna det hela tyckte jag det var en bra outfit.
Det tyckte inte min musiklärare.
Så jag fick ha kjolen under mitt för lilla Lucianattlinne. Jag bröt ihop fullständigt, tårarna sprutade och jag ville inte vara Lucia längre, men det var ungefär en kvart kvar, därute satt alla och väntade så det fanns inte utrymme för att banga nu.
Smäll nummer två kommer när jag ska öva på min sång i micken. Ovan att höra min egen röst och med världens sämsta självkänsla vågar jag inte sjunga. Jag tycker rösten låter konstigt vilket gör att jag sjunger falskt, vilket gör att jag verkligen inte vill sjunga.
Efter ett flertal försök med total tunghäfta, jag får inte fram ens ett litet nynnande, beslutar sig min musiklärare i all hast (och lite panik) att jag ska ha två tjejer som står bredvid mig, precis bredvid mina öron som sjunger så att jag inte hör min egen röst lika väl.
Framträdandet då? Jag minns inte så mycket av det, mest att jag ville försvinna där jag gick med ljuskrona i håret, ett för litet nattlinne med kjol under och ett par rosa ballerina.
"Du var jättefin men man hörde nästan inget" sa en kille i min klass efteråt, och tur var väl det.
Jag ville aldrig mer vara lucia efter det, däremot försökte jag en gång få igenom att få vara lussebulle. Det fick jag inte.
Men jag har i alla fall varit Lucia, så det kan jag bockat av från min "Att-göra"-lista.
Vägskäl.
Det jobbigaste med att vara vuxen är att de beslut man tar påverkar så otroligt mycket.
Dessa beslut driver mig till vansinne.
Just nu samlar jag på mig så mycket information jag kan för att vara säker på att jag tar det bästa. Jag stöter och blöter, bollar tankar och reflekterar.
Men det bästa av allt - det är mitt beslut. Äntligen har jag nått den punkten i mitt liv då det är dags att lyssna på mig och ingen annan. Det är bara jag som bestämmer över mitt liv nu. Det känns ovanligt och lite skakigt. Men det ska nog gå.