Jag har varit med om en del break-ups i mitt liv.
Några från seriösa förhållanden, några från kortare historier. Ibland har jag varit den som stuckit, andra gånger har jag blivit lämnad.

Visst gör det ont, stoltheten och förtroendet ärras. Men jag har aldrig, under mitt 21-åriga liv varit med om att någon har gjort så mycket med vilje för att såra den andra.

Trots att historien för längesedan nått sitt slut, fortsätter personen att skriva rakt igenom elaka saker. Jag är ingen ängel, men jag har åtminstone talat hövligt, visat respekt genom att inte höra av mig när jag inte borde, enbart reda ut praktiska saker när det behövts.

Vi alla vet att man kan bli ett mental wreck, ringa på fyllan och böla med mera. Men att i nyktert tillstånd, med vilje, skriva sådant som man vet sliter en annan persons hjärta i stycken.
Varför?

Vissa morgnar har jag vaknat och kollat sms-inkorgen där det stått "Du är den värsta människan i världen".
Intellektuellt sett vet jag att jag inte är den värsta människan som satt sina fötter på den här jorden, men det gör ont. Riktigt jävla ont.

När nu personen ifråga dessutom har en ny, what the fuck is the point undrar jag?
Jag orkar inte höra något mer om hur vidrig jag är, att det enda jag gör är att förstöra andra människors liv.

Jag har kämpat, stretat, gråtit, varit lugn, jag har dragit mitt lass, och när jag själv har tyckt att ett ex har varit ett arselhål har jag raderat numret och sedmera aldrig hört av mig igen.

Nu orkar jag inte mer, jag har redan tagit till "blockera uppringare"-funktionen som inte fungerar. Ändra nummer tänker jag inte göra.
"Men läs inte sms:en då"
Problemet är bara att för att kunna radera ett sms i HTC-mobiler måste man gå in på själva konversationen.
Jag är ingen jävla robot. Om någon säger sådana hemskheter till mig blir jag ledsen, så är det bara.

Som tur var har jag människor omkring mig som ständigt påminner mig om att jag faktiskt är ganska så fin ändå.
Hör man något tillräckligt ofta kan hända att man börjar tro att det är sant, det trodde jag förut. Nu vet jag bättre.

Jag är självutnämnd hobby-barnmorska i min vänskapskrets.

Jag har läst på om alla preventivmedel som finns, jag vet varenda biverkan och process i kvinnokroppen. Dels för att jag tycker det är intressant, dels för att jag själv vill gardera mig med kunskap.

Min egen väg till det perfekta skyddet har varit långt och krokigt, och det tog ett tag innan jag förstod processen hur hormonella preparat fungerar och varför det inte passade mig.

Därtill är jag också ze master of gravtester, jag har gjort ett antal själv och gör fortfarande då och då, trots att jag vet att jag är till 97% skyddad, 97% är en hög siffra, men trots detta inte 100%. Man blir lite smått paranoid när man har varit gravid, för det har jag och det är inget jag hymlar med eller på något sätt tycker är skamligt.

Jag var 16 år gammal, jag glömmer aldrig när jag tog det testet inne på min pojkväns toalett. Jag minns att jag pissade i en plastpåse för vi hade ingen burk jag kunde kissa i. Han låg kvar i sängen och halvsov och jag smög in på toan, hans familj var på väg till jobbet tror jag.

Jag doppade stickan i kisset och det tog 1 millisekund innan det var ett fett plus. Den känslan går knappt att beskriva, det var ungefär dom att blodet som forsade igenom en just då var 30 grader kallt och man började darra okontrollerat. Jag tömde ut pisspåsen, slängde den i soporna, tvättade av händerna och kutade in till min kille.

"Graviiid, jag är graviiid" väste jag. Han, som knappt var vaken förstod nog inte vad jag sa.
"Ojdå, men det ordnar sig". Sen gick vi och la oss. Tror jag.

Som ni säkert förstår eftersom jag inte har några barn gjorde jag abort. Det är något jag gärna inte gör om.
Fy i helvete säger jag bara. Förutom den psykiska smärtan av att faktiskt ta bort något som kunde ha blivit ens barn om man bara låtit det vara, så tillkommer också den fysiska och jag hittils i mitt 22 åriga liv aldrig haft så ont som jag hade då.

Jag önskade bara att någon kom in med en machete och skar halsen av mig (eftersom en abort är som en miniförlossning, dvs att livmodern krampar för att få ut det som är inuti kan ni ju tänka er).

Nämnas bör också, för alla er därute som kanske ska göra en medicinsk abort och nu blir rädda.
- Man bör få morfin och andra smärtstillande, jag fick en vetekudde, men å andra sidan fick Danderyds abortmottagning också en varning efter mitt besök. Nästan alla får morfin utan att be om det.

- Alla har inte så ont, vissa känner inget alls.

Hur som haver, jag ångrar inte mitt beslut, även om det var bland det värsta jag gjort.

Jag måste också säga att mina föräldrars reaktion var den bästa man kunde få, de sa båda:
"Emma, om du vill behålla barnet så får du det, bara så att du vet". För man kan aldrig tvinga en kvinna, hur ung hon än är till en abort.
Det ska vara ett väl genomtänkt beslut som man ger kvinnan tid och ro att fundera över.

Jag kände aldrig något tvång, och att få höra det från sina föräldrar kändes oerhört betryggande. Nu blev det så i alla fall. Många gånger funderar jag på vad det kunde ha blivit, jag försöker låta bli.

Nästa gång jag ser ett plus på testet så vet jag hur jag vill att det ska se ut;
- Jag och min kärlek ska sitta på toaletten, efter att gemensamt ha bestämt oss för att kasta kopparspiralen åt helsefyr och börja producera barn.
Det plusset ska vara ett glädefyllt, som får oss att hoppa, kramas och dansa indiandansen runt runt på toaletten.

Jag längtar så mycket dit, även om det är massa år kvar.

Jag fick smått panik när jag satt hemma och övertänkte, jag behövde komma bort. Det behövde uppenbarligen Elin med, så jag svängde förbi henne med bilen, vi köpte varsin glass och satte oss på Sköndalsbadet, snackade skit och njöt av solnedgången. Så jävla mysigt, jag älskar sådana spontangrejer som man bör göra på sommaren.

Istället för att sitta hemma framför TVn efter jobbet kan man lika väl slänga ihop en pastasallad, dra till närmsta sjö och spendera tiden till man ska sova där.

Det är så här min sommar ska vara. Jag ska ta vara på varenda liten minut och jag kände att det gjorde mig gott för jag mådde grymt bra när vi kom tillbaka.

Imorgon ska jag och pappa på Ozzy and friends, det kommer bli grymt, pappa satt och var astaggad och lyssnade på alla Black Sabbath låtar (och han kan texten utantill på varenda en, imponerande!)

Däremot känns det sjukt konstigt att gå och lägga sig en fin sommarkväll som denna, nu ska man ju sitta vid en sjö, typ lira gitarr och dricka för många öl.
Men det går inte för sig om man ska upp klockan 5 på morgonen, så nu får jag motvilligt krypa ner i sängen, det kommer fler vackra sommardagar.

Kan någon bara ta bort den här vidriga känslan?
Det här funkar fan inte.

Idag när jag körde hem på Örbyleden sprang en liten kottis över gatan, som tur var körde jag ensam på vägen och kunde väja för den, kottisen blev rädd och sprang lyckligtvis tillbaka, hoppas att den stannade där också för bakom kom ett par bilar.

Det finns fan inget sötare djur än igelkottar, ingen blir gladare än jag när dom hittar en, jag brukar, retarded som jag är ta upp dom och "kela" med dom. Det gillar dom dock inget vidare utan brukar hoppa och fräsa.

Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag råkade köra över en. Åh, kan vi inte göra övergångsställen för kottisar?


En igelkott jag hittade ute 2006 eller 2007, hur jävla söta är
dom inte?!

... Jag tror fan det!

När jag hörde Avenge Sevenfold med "Buried Alive" som sista låt innan jag svängde in på jobbparkeringen var lyckan total. Eller total är väl att överdriva, just där och då var den det åtminstone.

På fredag ska jag på Ozzy med pappa, på lördag är det strandhäng med Elin och sedan melodifestivalen. Eftersom kompisröstningen har mattats av och svenska folket är kapabla att rösta fram riktiga låtar och inte en brölande conversemupp ska det bli ganska kul att kolla.

I övrigt kämpar jag med allt det som är jobbigt just nu, försöker hålla ångesten i någorlunda schack och det går bra, bara det att min stubin inte riktigt är som den ska vara.
Jag har mycket fint att se fram emot. Igår kramade pappa om mig och sa:
"Snart är vi i Småland du och jag", han har helt rätt, det ser jag otroligt mycket fram emot.

Men så ska jag också försöka leva här och nu, det går bättre än jag trott.

Jag gick sönder och för första gången på väldigt länge så grät jag. Äntligen grät jag.

Jag grät för allt som har hänt och allt som inte fick bli.
För allt idiotiskt jag har gjort och själv blivit utsatt för.
För allt jag sagt och inte vågat säga.
För allt jag gjort och inte gjort.

Det var så jävla skönt att ligga i en hög på marken och skaka av gråt. Känslan när all ångest rinner ut ur tårkanalerna, när det gör ont i varenda cell i kroppen.

Till slut upphörde tårarna och efter det kände jag mig befriad. Gråten hade ersatt den skavande, strypande onda ångestkänslan som följt mig nu varje dag.
Den där det känns som varje andetag är en massiv kraftansträngning, som om någon sitter och klämmer åt runt halsen med sina bara händer och som om att man när som helst kommer spy eller svimma.

Det är så många gånger som man känner att man inte orkar mer.
Nu orkar jag inte ta ett enda steg till, jag orkar inte dra ett endaste andetag, låt mig bara få ligga här och ruttna bort.
När man liksom inte kan fly från smärtan, man är inlåst i en mardröm utan uppehåll. Det är så obeskrivligt vidrigt, till slut får man panik.

Man skulle kunna göra vad som helst för att bara få det att sluta.

Men det gör man aldrig. Man biter ihop och man sätter ena foten framför den andra och livet fortskrider fastän man knappt känner sig som ett levande ting. Bara en förprogrammerad robot.

När man satt foten framför den andra tillräckligt många gånger så kommer man framåt. Har man väl gått ett tag så vaknar man plötsligt och inser att man är på en helt annan plats. En mycket bättre plats, och ångesten fastnade på en trädgren längs vägen.

Det är därför man aldrig får sluta gå framåt, för hur jävla pissigt, kuksugigt livet än känns ibland så kommer man till den punkten.
Jag också så småningom.
God natt.