Att acceptera varandras olikheter.

När det gäller relationer i stort så handlar mycket om att kunna acceptera varandras olikheter.
För det är så, man kommer aldrig bli identisk med sin bästa vän. Man kanske har samma grundvärderingar, men i övrigt är man olika.
Och hade man varit precis lika, hade man ens fått något utbyte av den vänskapen?
 
Jag kan ta mig och Anna som ett exempel.
Anna är ett sprudlande, karimatiskt yrväder, jag är något mer eftertänksam och planeringskrävande.
Om man skulle störa sig på varandras egenheter skulle man snabbt bli vansinnig.
Det kräver inte att man älskar varandra trots varandras egenheter utan på grund av dem.
 
Jag blir ständigt avbruten av Anna och ibland är det som att sitta vid ett italiensk middagsbord när vi konverserar, men det är inget som stör mig, om hon börjar prata om något annat mitt under en historia eller börjar garva åt Robin som jamar som om någon höll på att strypa honom styr jag bara tillbaka konversationen till det jag skulle säga.
 
Skulle Anna störa sig på mitt autistiska tidsplanerande så hade hon snart blivit psyksjuk, eller om hon hade blivit sur varje gång jag tackat nej till en utekväll eller vad som helst som innefattar alkohol.
Vi kompromissar, hon släpar med mig ut ibland, annars hittar vi på något som passar mig bättre.
 
Man måste ställa sig frågan, vad är viktigt? Är det viktigast med villkorslös vänskap som ger utrymme för varandras personligheter eller är det viktigare att man har identiska intressen?
 
Att acceptera saker som sårar en är inte alls detsamma som att vara förstående för andra människors personliga premisser.
Jag har en familjemedlem som ibland kan kläcka ur sig plumpa kommentarer utan att egentligen mena något illa. Då kan man tala om att man blev sårad av kommentaren, ofta är det ett missförstånd.
Jag har en annan familjemedlem som är oerhört lättstressad. Då kan man lägga en hand på axeln och säga:
"Vi har inte bråttom alls, vi tar den tid du behöver".
 
Genom att vara tydlig med sina egna behov och bemöta andras kan man lätt undvika konflikter.
 
Jag har haft vänskaper där kompisen alltid ska pin-pointa alla mina enligt dem mindre önsvärda egenskaper.
"Du är så seg, du är så virrig, du är så ditt och datt", gärna med lite negativ betonging på det hela. Det är inte kul att höra. Jag vet hur jag är och där har man ett val. Passar det inte så är man aldrig tvungen att umgås med en annan människa.
 
Men det är när man hittar en vän som älskar en för att man babblar i munnen på dem, för att man är virrig och för att man är lite smygautistisk som man har hittat äkta vänskap.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback