Får man lov att tröttna?
Ganska ofta när jag avstår från alkohol blir jag ofta ifrågasatt som pretto.
Av alla hundratals adjektiv som kan beskriva mig tror jag pretentiös är det absolut sista, det vet alla som känner mig. Ändå är det nästan något hotfullt i att inte dricka. "Tror du att du är bättre än mig din jävla nyttig-Petter?".
Grejen är att för min del handlar det inte om att jag aldrig mer kommer att inta alkohol, bli packad eller festa. Men jag har tröttnat. Jag är less och jag har haft mitt race, mer än nog.
Fler gånger än jag vill erkänna har jag stått på krogen, kollat på klockan och tänkt "Å herregud, det är fan 2 timmar kvar till stället stänger, hur ska jag döda tiden på bästa sätt?"
Eller hoppsat runt mitt i ett danssteg och tänkt "jag tycker inte ens det här är roligt, jag gillar ju inte att dansa"
Är det okej att vid blott 22-års ålder ha tröttnat på att gå ut på krogen och dricka?
"Men du måste ju leva lite!" Det är inte att leva att göra saker man inte tycker är roligt och att vakna på morgonen och känna som att man är däckad i influensa.
För mig är livskvalitet att vakna utvilad en lördagmorgon, äta en stor härlig frukost och sedan vara kapabel att njuta av hela helgen istället för att ligga gråtfärdig i sängen med en burgare och tre påsar djungelvrål.
Jag tvingar heller inte med någon i mitt saft-leverne och det faktum att jag tröttnat på alkohol och krogen har absolut ingen moralisk grund, jag njuter bara inte av berusningskänslan så som jag gjorde förut. Baksmällan är ett lidande för mig som måste vara värt det och det är det långt ifrån alla gånger.
Livsnjutning är en högst subjektiv upplevelse, jag tyckte själv förut att alla som inte drack var tråkiga pretton - tills jag själv blev en av dem. Jag tror det är viktigt att man respekterar varandras tycke och smak. Jag har inte förändrats, inte försvunnit och jag finns alltid till förfogande till allt annat än det som innebär att jag måste dansa i 4 timmar alternativt bli berusad.
Som sagt, jag har inte övergett det helt, i sommar ser jag fram emot grillkvällar i sommarnatten med kall bira, nattdopp och att bli lite på arslet, det kommer bli helt fantastiskt, men bli inte allt för ledsna om jag inte sitta bakfull på konferensen eller om jag tackar nej till en krogkväll i Stockholm.
Fundera istället på allt jag faktiskt säger ja till. Det är bra mycket mer.
One step forward.
Till flera.
Du har gått sönder och ingen vet riktigt när eller hur du gick i kras.
Nu ligger dina spillror på golvet i tusentals skärvor. Jag hade samlat ihop alla och limmat och jag kunnat, men ingen kan laga dig, ingen annan kan sätta ihop dig förutom du.
Du kan fortsätta leva i förnekelse. Jag vet att det är där du är trygg. Du kan fortsätta förbruka förtroenden som om de vore en engångsartikel, du kan fortsätta förfäras över andras oförmåga att ta tag i sitt liv istället för att öppna ögonen och faktiskt möta blicken från din spegelbild.
Saknaden av Bettis, min allra första skrothög.
Plötsligt känner jag mig strandsatt. Min bil Bettis är död, finito, avliden och skrotad.
Under tiden jag var borta lånades bilen av en familjemedlem som var med om en olycka (alla mår bra och det gick bra, det är jag glad för!)
Men Bettis blev det bara mos kvar av.
Plötsligt måste jag infinna mig bland alla snorande människor i kollektivtrafiken, plötsligt måste jag släpa min blytunga gymväska på axeln fram och tillbaka.
Plötsligt kan jag inte längre spontanåka så som jag kunde med bil, jag måste passa exakta tunnelbanetider, måste tigga om skjuts om jag vill storhandla etcetera.
Jag sitter dagligen och dregglar över bilar på blocket. Det kommer dröja innan jag har en ny. Idag ringde jag min bror.
"John! Jag har hittat en Saab blaha blaha, från 2000, har bara gått 15.000 mil"
"Vad är det för motor?"'
Motor, åh nej, måste jag veta sådant också för att köpa en ny bil? Då måste jag släpa med mig en bilexpert på varenda bil jag kollar på - det kommer ta en evighet innan jag har en ny!
Jag trodde min första bil skulle bli en nätt liten historia, när pappa glatt kom och berättade att jag har fått en bil i 20-års present blev jag lite konfunderad när han presenterade den enorma 940-kombin som dessutom innehöll två bilbarnskuddar som hade följt med förra ägaren.
Ska jag köra runt i den åbäket?
Och visst var hon stor, men så småningom började jag älska min gnisslande gamla rosthög som jag fick lägga ner en hel del pengar på. Min lilla traktor.
Det var med Bettis som jag åkte min första långtur, Stockholm - Örebro - Örebro - Vartofta (Västergötland), jag fick ligga på gasen i en kvart för att hon skulle sega sig upp till 120, men sen gick det utav bara sjuttsingen!
Sedan var hon indestructible, jag bumpade in i både stenmurar med fronten när jag skulle parkera och skrapade i sidan när jag skulle in i trånga garage - inte en repa.
37000 mil hade det gamla skrället gått och still going strong med undantag av lite småfix.
Nu är hon som sagt borta och jag ska försöka hitta en begagnad bil, denna gång en med CD-spelare och inte kasettbandspelare, kanske till och med en liten plupp på brickan som man kan låsa upp den med och inte ett lås som man måste använda våld på vintrarna för att få upp och som man kan lägga i ettan i utan att använda ren muskelkraft.
Hur som helst, första bilen är alltid något speciellt och jag måste säga att Bettan var en eminent första bil, nu börjar jakten på den andra - och samlandet på en god portion tålamod som krävs när man är billös för första gången på över ett år.
Om konsten att bara vara.
Ibland kan jag längta efter att få ligga i en öronbedövande tystnad som bara avbryts av prasslet från en tidning.
Alltid är man på väg någonstans, ibland känns det som allt bara är delmoment till nästa händelse. På väg hemifrån till gymmet är det bråttom, efter gymmet är det bråttom att göra sig i ordning för att hasta iväg till gymmet.
Hem från jobbet i ilfart för att laga matlåda till morgondagen, tvätta bort sminket och sedan stupa i säng. Man är alltid på väg någonstans, saker och ting ska alltid klämmas in. Man måste hinna till apoteket innan det stänger, måste hinna ned till tvättstugan innan ens tvättid hunnit börja, måste förbi och handla något.
Jag kan säga att det som räddat mig i alla år har varit mitt landställe. Det har inte gått ett enda år då jag inte varit där. Jag befann mig till och med där min sista tid skvalpandes i mammas mage.
Där är det så tyst att huvudet dånar när man lägger sig om kvällarna. Där finns det ingen mottagning på mobilen förutom om man åker en bit bort till närmaste affär eller lägger mobilen på brunnslocket en stund, då får man en plupp som försvinner lika kvickt som det kom.
Där hör man bara fåglarnas kvitter, prasslet från en ödla som skyndar sig från solbadandet på farstutrappen och ner i det lövfyllda diket. Om någon kommer på besök hör man det en kvart innan bilen väl är framme. Då ställer sig alla och lyssnar "kommer det någon?"
Man kliver upp precis när man känner för det, sätter sig på den solvarma stentrappan och äter frukost med solen i ögonen. Man fiskar, badar, åker i väg när man känner för det och efter lunch lägger sig alla med varsin gammal serietidning i sängen och somnar en stund.
Man går ut i skogen för att se om man hittar kantareller, gör man det inte så gör det inget. Man sätter sig i roddbåten med brorsan med varsin bärs och metar, får jag upp en fisk råkar jag alltid svinga runt den sprattlande firren runt allas huvuden och folk får värja sig i ren panik.
Åker man till stan eller till affären är det ett litet äventyr, allt är gemytligt och personligt. På kvällarna grillar man och sprejar sig full med myggspray tills man får andnöd och avnjuter middagen i den ljumna sommarnatten.
I början är man alldeles prillig. Man tar upp telefonen för att försöka kolla fäjsbukk, stoppar ner den lika kvickt när man kommer på att det inte finns någon täckning och så håller det på ett par dagar tills man vänjer sig av vid den.
Istället för att glo på TV sitter man och kör ett parti plump allesammans, eller något annat kortspel och faktiskt umgås.
Hela tiden är man på väg, och så ser ju livet ut. Ständigt är man nåbar och uppkopplad, då behöver man ibland en paus från allt. Inte bara en paus från storstaden utan också en paus från det som ständigt pockar på ens uppmärksamhet.
Man kan inte ladda upp några bilder från korvgrillningen och lägga upp på fäjsbukk direkt. Inte heller kan kan knäppa ett kort på den vackra solnedgången och omedelbart meddela omvärlden om ens vackra vy, det får helt enkelt vänta tills man är tillbaka i storstaden.
Vi är så vana att det hela tiden ska hända saker att vi ibland glömmer bort konsten att bara vara och att njuta av det som finns precis just i den här sekunden utan att för den sakens skull meddela omvärlden om våra förehavanden.
Om en vecka ska jag åka till Egypten med Anna. En kärringsemester med all inclusive. Vi kliver upp när vi vaknar, går och lägger oss när vi är trötta. Säkert finns det wi-fi på hotellet men jag har beställt en bok som jag tänkt ersätta fäjsbukkandet med.
Jag tror på riktigt att det är dessa andningshål som gör att man överhuvudtaget orkar med den fartfyllda vardagen med allt vad den innebär.
Festresor och kulturella weekendresor där man klämmer in alla sevärdheter som finns i all ära, men när jag känner mig som mest stressad längtar jag inte efter att få gå en guidad visning på Colosseum eller en tur upp i Eiffeltornet - då längtar jag efter att få läsa en maläten pondustidning i Smålandets öronbedövande tystnad.
Träning skall ha en positiv betingning.
Ibland blir jag helt ärligt ledsen när jag ser statusar på facebook eller blogginlägg där folk slår på sig själva för att de exempelvis missat en träningsdag.
"Usch vad DÅLIG jag är som inte gick till gymmet" eller "fy vad fet och äcklig jag är, nu måste jag skärpa mig".
Om träningen ska bli positivt betingad och en naturlig del av ens vardag får den inte vara ångestrelaterad. Jag började inte träna för att jag tyckte jag var fet eller ful. Jag började träna för att jag har en helt fantastisk kropp som inte mår bra av att sitta still på en kontorsstol 8 timmar om dagen och som jag vill vårda.
Jag ville ha en stark, frisk kropp och ett skönt flås, sen kommer ju de fysiska attributen på köpet så småningom, men det tar tid.
Blir man mer motiverad om man slår på sig själv? Blir man mer motiverad om man odlar fram ett självhat i sambad med träningen? I think not.
Om jag missar ett pass, så lägger jag helt enkelt om planerna. Varför missade jag träningen idag? Tidsbrist? Mensvärk? Om man analyserar dom sakerna utan att sitta och tänka att man är dålig så får man ett svar.
Mitt tips är att förlägga vilodagarna på de dagar man vet att man har ont om tid eller verkligen behöver vila. Med en god planering där man också räknar in jobbiga arbetspass eller att det kommer vara crowded på gymmet så missar man oftast inga pass.
Har man en dålig vecka, exempelvis före eller under mens, vissa har problem med svår mensvärk och även om det står överallt att mensvärken lindras av träning så är det svårt när man ligger ihopkrupen och stönar av smärta att resa sig upp och strutta iväg till gymmet - lägg en lägre ribba då.
Kanske räcker det att gå tre veckor den veckan istället för om man får fyra? Kanske kan man byta ut de pass som är mest påfrestande mot en lite lättare träning som exempelvis kondition och så vidare.
Jag vet en som hade en bild på sig själv på sitt kylskåp när h*n var som mest otränad och tjock, med en lapp satt under "så här vill jag aldrig se ut". Tror ni den personen hade en positiv betingning till sin träning?
Sluta vara så jävla elaka mot er själva, det går stick i stäv med varför man faktiskt tränar, det gör man för att man vill vårda sin fantastiska kropp.
Motion kan dessutom se ut på en miljon olika sätt, vissa har gårdar med djur att sköta, det krävs en del flås för att mocka en box kan jag meddela, andra har yrken som till exempel trädgårdsarbete där man inte sitter still en enda gång under dagen. Det måste inte vara specifikt på ett gym.
Men oavsett, om man har den inställningen till sig själv så tycker jag att man inte bara bör börja träna, utan då skall man även motionera sin självkänsla, jag har själv haft ätstörningar light. Ni vet, när man var 14 år och vägde 47 kilo, var livrädd för att äta för mycket och stod och slog på det obefintliga fettet på magen framför spegeln eller grät när skolsystern kallade in en och sa att man måste gå upp i vikt.
Jag gick upp till 51kg, jag fick beröm av både föräldrar och skolsystern på uppföljningssamtalet. Själv stod jag och bölade över resultatet. Även om det nu var väldigt light och jag vet inte ens om det kan kategoriseras som en ätstörning så är det inget jag vill uppleva igen. För det hade inte spelat någon roll hur snygg kropp jag hade haft eller hur smal jag blivit, jag hade ändå stått där med snoret och tårarna rinnandes framför spegeln.
Det kan vara värt att tänka på, älska er själva och fokusera på att berömma er själva när ni gör något bra - snarare än att bestraffa.
Grattis till dottern!
Grattis till min syssling Rebecca som imorse födde en liten flicka!
Kändes som igår det såg ut såhär:
Och nu har du blivit mamma:
<3
Too much careface.
"Bry dig inte om det där, det är inte ditt problem".
Nej jag vet att det inte är mitt problem, jag skulle lika väl kunna skita i allt. Men då gör jag precis så som jag hatar när andra gör.
Byter samtalsämne, låtsas som ingenting fastän problemet liksom finns framför näsan på dem. Det är så fruktansvärt frustrerande, jag vet liksom inte var jag ska ta vägen.
Och det värsta med ett missbruk, det absolut värsta är att det står över alla relationer i världen, det har jag förstått nu. Ingen jävel betyder något förutom det man är beroende av.
Livet som ADD-barn.
Jag har i det närmaste en fetisch för att skriva listor. Listor som jag bockar av och tillfredsställelsen av att få kryssa i en rutan är alldeles speciell.
Det beror på att jag levde i ett kaos i 18 år. Jag glömde allt. Jag gjorde mitt yttersta för att komma ihåg men alltid var det något jag glömde.
Om jag packade gympaväskan fattades alltid något, skor eller byxor. Mina hemmanycklar försvann en gång i veckan och jag fick alltid sitta i porten och vänta på att någon skulle komma hem eller gå hem till en granne.
Mina prylar fanns alltid på "upphittat", eller så gjorde de inte det och då var de borta.
Ju äldre jag blev desto mer påtaglig blev virrigheten och glömskan. Jag sov så mycket. Jag sov till fyra på förmiddagarna för att all min energi gick åt att hitta eller leta. Om jag ansträngde mig för att skriva MVG på ett prov så glömde jag bort den lilla läxan vi fått samma vecka och då var liksom provet förgäves, för det fattades alltid något viktigt som jag inte lämnat in.
"Men kan du inte bara hålla reda på grejerna?!" fick jag höra säkert en gång om dagen. Och nej, jag kunde inte göra det. För allt i världen kunde jag inte hålla reda på någonting.
Jag kom alltid försent till skolan. För det första var jag så utmattad och trött när klockan ringde att jag fortsatte sova och när jag väl vaknade och ägnat en timme åt att hitta ett par likadana strumpor och komma ihåg allt jag skulle göra gav jag liksom upp. Det spelade i alla fall ingen roll, så jag satte mig på golvet och läste en tidning istället.
Jag skulle ändå bli sen och jag hade ändå glömt 58 läxor som var nödvändiga för ett högre betyg och det spelade ingen roll att jag ansträngt mig och lämnat in en felfri uppsats. Hur jag än gjorde gick det åt helvete.
Så tillslut satt jag på kvartsamtal inför den avslutande terminen i tvåan på gymnasiet. Min närsynte mentor tittade på mig genom sina runda flaskbottnar och sa:
"Du har 9 IG-varningar Emma, jag vet inte vad vi ska göra". Jag började gråta. Jag grät och grät och grät.
Jag grät för att jag kände att jag gjort mina föräldrar besvikna, jag grät för att jag visste att jag kunde få MVG i engelska men inte kunde förmå mig att hålla allt jag skulle göra i minnet, jag grät för att jag funderade över hur jag någonsin skulle kunna klara ett jobb om jag inte ens kunde gå gymnasiet. Framförallt grät jag för att jag i min inre syn såg att jag skulle gå på socialbidrag resten av mitt liv och att detta var det som ämnat för mig.
Mamma som satt bredvid mig var helt lugn. Jag hade inte fått min diagnos ännu, men det var som att hon förstod.
Jag försökte desperat komma på lösningar, kunde jag tenta av allting? Kunde jag i ett sista försök korrigera 9 IG-varningar. Min mentor tittade medlidsamt på mig och gav mig en blick som i princip sa att det var tvärkört. Jag skulle behöva gå om.
Gå om, i min värld gick man om om man var analfabet eller ett skoltrött problembarn. Jag kunde ju inte gå om, jag var inte dum i huvudet.
Mamma sa bara lugnt "Men Emma, är det inte bättre att du ger upp här och låter dig själv vila lite. Ta några sabbatsmånader och så börjar du på en ny skola till hösten"
Det gjorde jag. Jag hoppade av till våren och jobbade som barnflicka. Ångesten över att mina kompisar skulle ta studenten nästa år men inte jag gnagde i mig, men samtidigt mådde jag så otroligt bra av att släppa allt och börja må bra igen.
Jag tränade varje dag, gick på kärringgympa och simmade. Jag hittade ett nytt gymnasium som hade en linje som hette "sam/medicin". Där började jag och det gick egentligen inte så fantastiskt mycket bättre.
Tills en dag då jag började läsa om ADD, den diagnos min bror fått något år tidigare. Allt stämde in, alla självtester fick full pott och jag ställde mig i kö för en utredning. Det kunde dröja tre år och så många år hade jag inte råd att vänta.
Mamma, som är van att strida med vården skrev ett långt, ömsom barskt ömsom medlidsamt brev till en instans om att jag måste få utredas nu.
Det fick jag. När jag var 18 började jag medicineras och helt plötsigt vändes min värld upp och ner. Plötsligt kunde jag sitta två hela timmar i streck med full fokus på en uppsats. Jag låste in mig arbetsrummet och skrev så att tangenterna smattrade, jag kunde läsa en bok utan att tappa bort vilken rad jag läste på 180 gånger och jag kunde som av magi hålla reda på det mesta jag skulle göra.
"Stör mig inte, jag pluggar!" mumlade jag och satt isolerad med min kaffekopp och njöt av att jag faktiskt kunde upprätthålla fokus. Var det så här enkelt för alla andra?
Vad hade jag kunnat åstadkomma om det här upptäcktes tidigare?
Helt plötsligt skrev jag MVG på min religionstenta som var hela kursen insmackad i ett enda prov, helt plötsligt sa min lärare att min uppsats var den bästa hon läst i hela sitt yrkesliv.
Så kan det vara, och då är det inte konstigt att man får i det närmaste en fetisch för att bocka av listor och få saker avklarade, för varje gång jag gör det påminner det mig om den underbara känslan att inneha en förmåga som man så länge saknat.
2012 summering
Jag tror aldrig jag har bölat så mycket under ett år. Och jag som nästan aldrig gråter, jag brukar istället få en tryckande, strypande ångest vilket är 111 gånger värre. Tror jag. Det hade jag förvisso också i kombination med allt bölande.
Det var helt vedervärdigt jag mådde under vissa perioder på grund av en orsak, jag har sällan tvivlat på mig själv så mycket, men jag gav mig fan på att jag skulle ta mig igenom även detta och det gjorde jag ju.
Envishet har präglat 2012. Trots ständiga backlashes har jag vägrat ge upp och tro. Samma sak gäller körkortet. Sex uppkörningar tog det och hela mitt sparkonto åts upp av körlektioner och ständiga uppkörningar, men till slut gick det - och så är det ju, men ibland kan det vara nästintill omöjligt att finna styrkan till att fortsätta.
Jag visste så väl att allting skulle ordna sig om jag bara kunde förmå mig att sätta den ena foten framför den andra och jag hade alldeles rätt.
Men 2012 har jag levt och sakta men säkert börja lyssna på mig själv, den rösten som var kraxande hes och ovan att göra sig hörd ett tag lärde sig snart att tala tydligare.
Arbetet med mig själv var viktigare än någonsin och det kommer att fortsätta även nästa år.
Här följer en summering:
Januari:
Den stora dumpmånaden! Folk blev dumpade till höger och vänster. Jag blir fast anställd för första gången i mitt liv, min hand sväller upp och jag gör min femte misslyckade uppkörning.
Jag börjar på ridskola men slutar tvärt eftersom ridläraren sög.
Blogg-highlights:
Februari:
Jag inhandlar min första egna dator, jag går på en av mina livs värsta begravningar för en person som gick bort alldeles, alldeles för tidigt. Jag blir utsatt för bedrägeri och gärningsmännen lyckas plocka ut hela min lön, fastnar på övervakningskameror men är fortfarande inte ditsatta (svensk polisverksamhet i ett nötskal)
Blogg high-lights:
Mars:
I mars tar jag äntligen mitt körkort på sjätte försöket! Lyckan är total. Jag bokade även en resa till Lissabon.
Blogg high-lights:
April:
Jag åker för första gången utomlands själv, vilket går bra trots oroliga miner från höger och vänster, möter en massa spännande människor och får liksom ett kvitto på min egen självständighet.
Blogg high-lights:
Jag och Curt Kobain
Maj:
I maj blir jag bilägare, ser Ozzy live och tar årets första dopp
Blogg high-lights:
Juni:
Jag mår ganska dåligt över lag, med firar ett regnigt midsommar i Småland och hade på kuppen sönder min trotjänare HTC.
Blogg high-lights:
Juli:
Jag har semester för första gången sedan jag började jobba efter gymnasiet. Jag åker till Småland med John och platsyrran som jag då kom närmare, hade en helt awesome kräftskiva och åkte på min första långtur med Bettan. Sträckan Stockholm-Örebro-Örebro-Falköping avverkade jag helt själv!
Spenderar mestadelen av semestern med familjen och min bror.
Jag får reda på att min älskade syssling ska få barn!
Blogg high-lights:
Augusti:
Jag har den bästa födelsedagen på länge och får dessutom spendera den med min moster.
Blogg high-lights:
September:
Får delta i en jättelyckad kräftskiva hos min plastsyster och skapar min höstlista med saker jag ser fram emot, i syftet att inte bli höstdeppig.
Blogg high-lights:
Oktober:
Jag och min älskade syster åker till Biarritz tillsammans, vilket i vanlig ordning när vi reser blir en riktigt rolig resa. Jag får öva på min ringrostiga franska.
Jag åker på mitt livs första konferens!
Blogg high-lights:
November:
Jag går på Halloweenfest för första gången sedan jag var 10, en ganska stillsam månad men jag har undsluppit en höstdepression för första gången på länge och trivs riktigt bra med livet.
Blogg high-lights:
December:
Ännu en bra månad, jag börjar träna med PT som jag gav mig själv i födelsedagspresent, jag köper alla julklappar innan den första december och kan njuta av julen utan att stressa och får spendera julen med hela familjen samlad.
Blir pruttfull på nyår men ändå lycklig.
Blogg high-lights:
Anekdot från tonåren.
Den här bilden brought a funny memory to life:
Ni vet när man var runt 15 och folk så smått började bli av med sina oskulder?
Sanningshalten kring detta var alltid högst tveksamma. Någon kille kunde påstå att han och hans flickvän pippade varje dag medan tjejen bestämt dementerade de uppgifterna och killarna sa alltid lite svävande att de legat med "någon som ni ändå inte känner" = de var lika orörda som jungfru maria själv.
Hur som haver, de som hade haft sex brölade gärna ut det högt och stolt och det var ännu häftigare om man hade gjort det utanför sängen hemma på pojkrummet.
Denna konversation utspelade sig, ordagrant, en dag.
"Jag och **** hade sex på isen igår"
Jag: "Ja men herregud, frös inte hennes röv fast?"
Han: "Ja men, vi hade ju en jacka under..."
Detta var alltså coolt, på den tiden när det begav sig. Att göka på en skridskobana, man är väl öppen för variationer men jag måste nog säga att det är en plats som inte ingår i mina våta drömmar.
Och alla kondomer i plånboken som folk mer än gärna med flit lämnade i ett synligt fack, ja kära nån, det var väl härliga tider ändå?
Kris.
Det finns inga ord som kan beskriva hur det känns att behöva smyga på tå i sitt eget hem.
Det finns inga ord för att beskriva hur obehagligt det är med en människa som aldrig är sig själv.
Jag kreverar snart, på riktigt. Jag står inte ut en sekund till, jag fixar inte att passa och vakta eller att vilja dra ifrån mitt eget hem jämt.
Ibland har lust att skicka varenda jävla vinflaska och ölburk som kommer i min åsyn åt helvete.
Fy fan för detta. Fy, jävla, fan.
Året då tomten var packad.
Såhär på dagen D tänkte jag dela med mig av en liten anekdot från barndomen, Jag var själv för liten för att minnas detta men har fått det återberättat.
Detta året hade pappa fått tag på en tomte, det var hans polare som hade riktigt tomteskägg och allt, och som var en aning svag för alkoholhaltiga drycker.
Hur som helst, snubben var skön och vad skulle lura ungarna bättre än att pappa inte försvann i samband med tomtens ankomst, utan att han faktiskt satt kvar när tomten gjorde entré?
Som tack för hjälpen bjöd pappa tomtefar på en liten förfriskning innan det var dags för uppdraget.
Och entré det gjorde han - problemet var bara att det blev lite för mycket av det goda och tomten började, mitt i sitt uppdrag, sjunga snuskvisor och svära som en sjöman.
Vi ungar hajade ingenting av vad som pågick, vi var lyckliga över våra paket och såg inte de vuxnas försök att tona ner den högljudda - men väldigt glada tomten.
Så kan det gå, så ett tips till er andra om ni hyr in en tomte är att bjussa på belöningen efter och inte innan uppdraget.
Grattis x2
Grattis i efterskott, världens bästa kisse, momimomimomimomimomimomi.
Och till min älskade vän som fyller 22 år idag.
Ett år närmare hängpattar!
Nyårslistan.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Tog körkort!
2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag tror mitt löfte var att bli mer självständig och bry mig mer om mig själv och det höll jag. Annars tycker jag nyårslöften är rätt lame.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, inte nära vänner men många bekanta
4. Dog någon som stod dig nära? Någon som jag träffat många gånger ja.
5. Vilka länder besökte du? Frankrike och Portugal.
6. Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013? Lite mindre tårar, lite mer tydliga planer
7. Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas? Inget särskilt faktiskt.
8. Vad var din största framgång 2012? Att jag satsat mycket på mig själv och blivit mycket mer positiv generellt sätt.
9. Största misstaget? En sak jag hanterade otroligt dåligt.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte mer än vanligt.
11. Bästa köpet? Mina vinterskor, Betty Boop (bilen) och båda utlandsresorna
12. Vad spenderade du mest pengar på? Betty Boop, rätt dyrt med bil insåg jag - men värt det!
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? När jag på sjätte försöket äntligen tog mitt körkort, då vrålade jag ut min glädje över hela Jakan och fick grattis av random förbipasserande.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012? Tyvärr sönderspelade låtar som "Call me maybe" och "Somebody that I used to know", usch, men också bra låtar som "Satisfied" med Aaranda, kommer alltid tänka på sommaren i Småland när jag hör "Brudar" och "Tuttar överallt"<3
15. Är du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare första delen, gladare på slutspurten.
16. Vad önskar du att du gjort mer? Rest
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Lagt mindre energi på människor som inte ger något tillbaka.
18. Hur tillbringar du nyår? Villafekke i Salem
19. Blev du kär i år? Nej
20. Favoritprogram på TV? Dokumentärer
21. Bästa boken du läste? Torka aldrig tårar utan handskar - hands down.
22. Största musikaliska upptäckten? Avenged Sevenfold
23. Något du önskade dig och fick? Ja, min julklapp till mig själv, och en underbar födelsedag.
24. Något du önskade dig men inte fick? Ja.
25. Vad gjorde du på din födelsedag 2012? Jag firade med hela familjen och moster på Nyfiken gul på söder, sedan hade jag världens roligaste utgång med syskonen och min moster, helt perfekt födelsedag.
26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Lite mindre ledsna stunder.
27. Hur skulle du beskriva din stil år 2012? Lite mer loose, men jag har inte riktigt hittat hem ännu trots att jag är 22, I'm a late bloomer.
28. Vad fick dig att må bra? Vänner och familj.
29. Vem saknade du? En person som försvann ur mitt liv ett tag.
En anekdot från min bistra barndom.
När jag var liten levde jag i en rosa bubbla och trodde gott om allt och alla.
Jag tror knappast jag besatt förmågan att ogilla människor, jag trodde att alla var goda och lyckliga, ett riktigt litet änglabarn.
Min familj var den bästa i världen och kunde varit hämtad från en merci-reklam där alla skrattade och log som om de vore på en konstant ecstasy-trip (min familj var/är fantastisk, men ni förstår vad jag menar)
Som tur var hade jag syskon som lärde mig om livets hårda baksidor på ett pedagogiskt sätt.
När jag var 11 år prenumererade jag på en djurtidning där man fick paket hem med saker till sitt djur, i mitt fall en kanin. Ni förstår ju hur änglalik jag var när jag prenumererade på något som inte ens innehöll saker till mig själv, utan enbart till mitt husdjur som jag förövrigt gav ett fat med perfekt skurna frukter och grönsaker varje kväll.
En dag var det en artikel om marsvin i tidningen som medföljde, det var bilder på marsvin, något stod på en vipbräda, en satt med ett bär i munnen och så vidare, jag noterade inte alls att de såg en aning stela ut.
Jag visade min storasyster repotaget och sa "ååh, titta så söta", eftersom vi haft marsvin när vi var mindre.
Min syster, som såg det ibland som sin uppgift att presentera verkligheten för mig i min naivt rosa fulffvärld, tittade på bilderna och sa torrt:
"Men dom är ju uppstoppade, det ser du väl?"
Hela min världsbild raserade, i min värld var marsvin älskade husdjur och om de dog skulle de begravas med pompa och ståt, absolut inte stoppas upp och än mindre fotograferas uppstoppade i olika situationer.
"Nej det är de inte alls det!", jag blev skitsur på min storasyster och tyckte hon var hemsk. Efter det följde dagar av förvirring och frågor, jag slet fram tidningen minst en gång om dag och granskade bilderna förtvivlat. Kunde det...?
Ja, efter överväganden var jag tvungen att acceptera sanningen - min syster hade rätt.
Nu kan väl diskuteras hur nödvändigt det var av min syster att överhuvudtaget säga detta, men hon har lärt mig mycket nyttigt genom åren och just det här minnet fick mig att gapskratta rakt ut på tunnelbanan så att folk runtomkring mig antagligen trodde att jag hade rymt från någon instution.
Som hon själv kommenterade - sanningen svider, och ja, det gör den sannerligen när man är 11 år och djurälskare.
Saknad.
Jag vill ha min ulltuss tillbaka.
Att växa upp med compact-living.
Jag var 15 år när jag fick mitt första egna rum.
Ibland kan folk titta på en lite medlidsamt när man berättar det, ungefär som "naw, din stackars tös, fick du inget eget rum?"
Och visst var det turbulent emellanåt, vi var 6 personer boende i fyra, två barn i varje rum. Killarnas rum med militärgröna tapeter och vaxklet på huvudändarna av sängen och strumpor över hela golvet.
Mitt och min systers rum som hade ljusrosa blomtapeter till någon gång i på 2000-talet. Ena halvan var full av leksaker och andra med smink och tonårssaker.
När man från födseln bott tillsammans med sitt syskon är det inget jobbigt, det fanns liksom inget som riktigt hette "privacy", det var kö till toaletten, en gång fick jag springa ut i buskarna och pissa när brorsan satt alldeles för länge inne på muggen och vid middagarna var det alltid någon som råkade peta till ett mjölkpaket eller en tillbringare så att bordet blev alldeles nerblött, vi var ganska snabba på att hoppa undan när det hände, det var liksom ren reflex.
Mina brorsor satt och stångades med armbågarna och anklagade varandra för att ta för mycket plats och vi tog maten från spisen likt i en skolmatsal och alla ville komma först.
En gång satt jag med mitt elektriska plastkeyboard med tillhörande mic som jag skrålade i samtidigt som jag skapade vad jag tyckte var ljuv musik genom att helt osynkat trycka på alla keyboardtangenterna. Min syster tröttnade på min konsert och bad mig sluta.
"Jag är på min sida av rummet, jag får låta om jag vill"
"Men Emma det går någonting genom rummet som kallas för ljudvågor" sa hon pedagogiskt och jag fick en lektion i fysik.
När man delade rum så var det som en magisk linje emellan som delade av rummet i två territorium, där slängde man över den andras saker, i synnerlighet om det var städning.
Jag och min syster kastade ideligen över klädesplagg eller saker som inte fick plats i ens egen garderob.
"Detta är ju din tröja! Du fick den av mig förut" och så gick den fram och tillbaka mellan den osynliga linjen likt en volleyboll.
Jag förstår inte ens hur mamma och pappa hade råd att köpa bröd, det gick åt en skogaholmslimpa om dagen, när brorsorna var i tonåren kunde de lätt klämma i sig en halv själv, till frukost, och sen skulle ju alla ha mellis med.
Det mesta jag minns av vårt compactliving är faktiskt det mysiga. De gemensamma middagarna vid 6, trots stångandet, fredagarna då man åt tunnbrödrullar eller hamburgare med pulverpommes och tittade på "Fångarna på fortet" och bäst av allt - man var aldrig, aldrig uttråkad eller kände sig ensam, det fanns alltid någon man kunde störa och det var alltid någon som var hemma, vilket var extra bra eftersom jag jämt tappade bort mina nycklar.
När jag blev tonåring kunde jag sno obegränsat med kläder ur någon av min systers två garderober, ibland var jag så ful att jag smet in på toan när jag kom hem och tog av mig plagget jag snott från henne och tog på mig något som låg i smutskorgen i badrummet istället för att sedan smuggla in det stulna plagget tillbaka i hennes garderob när hon inte såg. Ibland upptäckte hon det, hon blev lika sur varje gång och jag bara fortsatte.
Människor är otroligt anpassningsbara, jag tror absolut att vår uppväxt har gett oss väldigt mycket, framförallt flexibilitet, uppfinningsrikedom och förmågan att synka med andra människor, i efterhand hade jag inte jag ändrat på det även om jag kunnat.
Faktum är att det istället blev väldigt tomt när alla så sakteliga flyttade hemifrån. Jag tror det är därför vi uppskattar familjesammankomster så mycket och det är därför jag blir så glad när min brorsa kommer över hem till pappa och äter middag och bara kollar på TV, för det finns tillfällen då man märkligt nog längtar tillbaka till trängseln och det obefintliga privatlivet.
Vi människor är flockdjur och jag tror på ett sätt man kan dra fördelar från trångboddhet i viss mån, även om jag kan säga att jag fick eget rum precis i rättan tid och att jag i vuxen ålder har ett överdrivet behov av att kunna låsa in mig och vara själv.
Men på det stora hela ser jag bara positivt på hur vi bodde och framförallt den nära relationen till mina familjemedlemmar som jag fick utav den.
Hålla sig vaken.
Hjälp vad trött jag är. Jag satte på värmedynan och la mig för att läsa Hemligheten en stund, för jag fryser som ett as hela tiden under vintern, men nu ligger jag här och klipprar med ögonen istället så jag måste hitta något att aktivera mig med tills det är i alla fall okej tid att lägga sig (tidigast 9)
Samtidigt som det är en massa jobbiga tankar som snurrar i mitt huvud just nu.
Ska jag släppa på min stolthet eller inte? Känner jag mig själv kommer jag inte att göra det. Det är som att glida ner för en mossig berghäll när man har mist greppet. Man vet att man är på väg att glida ner men ändå försöker man krampaktigt få grepp om den hala stenen.
Jag har liksom redan förberett mig på storm, jag har dragit mig tillbaka i mitt skal och redan förutsatt resten av den här historien, jag borde inte men jag förmår mig inte göra annorlunda. Jag är rädd om mig. Det är bara det.
I retreat.
Utan att vara allt för dramatisk. Jag vet, jag har alltid vetat. Jag vill bara inte veta just då.
I see where this is going. Nowhere.