Skolsystemet passar inte alla.
Under min skolgång var det en enda lärare som bortsåg från min virrighet med småuppgifter och läxor och faktiskt såg mina kvalitéer.
Mitt sista inlämningsarbete var en massiv uppsats där jag hade researchat, intervjuat, analyserat och fördjupat mig i ämnet. Jag fick MVG på den och när det var dags för betygssättning sa hon:
"Du har förvisso glömt att lämna in vissa småuppgifter, men du har helt klart visat dina kunskaper och du får MVG i ämnet".
Den enda.
Jag kunde skriva MVG på proven, lämna in 10-sidiga djupanalyserade uppsatser men glömma en och annan läxa, därmed fick jag kraftigt sänkt betyg och i värsta fall IG.
Om det rörde sig om för lärandet viktiga uppgifter kan jag ha en viss förståelse, men hur kan en liten läxa få stå över betydligt mer avancerade prov på kunskap när man bedömer ett betyg?
Hur kan den icke inlämnade läxan "Describe how Nancy found her lost dog, chapter four" får rasera ett betyg från en person som påvisat utmärkta kunskaper alla kategorier som krävs för ett högsta betyg?
Det frångår enligt mig all logik som finns.
I gymnasiet hade jag en franskalärare med förkärlek till att höra sin egen röst. Jag vet inte om han blev lärare för att han gillade att prata eller om han över huvud taget hade någon passion för att lära ut.
Vid ett tillfälle påpekade jag att jag har svårt att ta till mig kunskapen när han höll sina monologer framme vid tavlan och gav förslag på andra metoder alternativt att jag kunde få andra uppgifter att göra.
"Vad bra att du ger konstruktiv kritik, jag tar den till mig och jag ska fundera på vad jag kan ändra på".
Han ändrade ingenting, skall nämnas.
Ofta var det så, att lärarens röst som tuggade på framför tavlan gjorde att man till slut tappade all fokus. "Men hallå, detta kan jag läsa igenom i boken och då får jag dessutom använda min egen hjärna för att ta till mig informationen" kände jag ofta och det slutade med att jag kluddrade blommor i mitt anteckningsblock medan det monotona informationsupplysandet blev som ett dovt bakgrundsljud.
Jag hävdar inte att ovan nämnda utlärningssätt är fel, dock hävdar jag att det inte är ett sätt som passar alla och jag tycker det är befängt att ett betyg kan stå och falla på enstaka, väldigt simpla uppgifter som ibland försvinner i röran när man studerar tiotal ämnen samtidigt.
För min del blev det en aha-upplevelse när jag efter min påbörjade medicinering fick chansen att tenta av ämnen. Jag fick tenta av religionskunskap A, jag fick ett skelett på vad som skulle ingå i tentan, några böcker och sedan var det varsågod att börja plugga.
Jag stängde in mig på rummet med mitt snabbkaffe, långt borta från uttröttade lärare och hormonstinna klasskamrater och började plugga som jag aldrig pluggat förr.
Fördelen för mig var att jag kunde anpassa plugget helt efter mina egna energinivåer. När jag var som mest speedad satte jag tänderna i böckerna, markerade, strök under, skrev ut stödord och så vidare.
När energin och fokuset började sacka kunde jag släppa pluggandet och på så sätt blev mitt studerande effektivare än det någonsin varit.
Till slut var det dags för dagen D. Jag fick sätta mig i ett litet rum, jag fick några timmar på mig, tror det var runt 2-3 och sedan var det bara att sätta igång.
För en gångs skull hade all information stannat kvar i hjärnan och jag slutförde provet med en känsla av att jag hade full kontroll över situationen och alla svar jag precis skrivit ner.
Resultatet blev MVG, full pott och det blev på ett sätt ett kvitto på att jag hade hittat den studieteknik som passade mig bäst och jag är övertygad om att om jag fått den möjligheten innan hade mina betyg varit betydligt bättre än vad de blev.
Så vart vill jag komma med allt detta? Jo, att skolans fyrkantiga sätt inte passar precis alla. Att vissa får skitbetyg inte för att de är korkade eller oengagerade, utan för att de blir oengagerade att det sättet de blir lärda på.
Jag förstår att lärarna redan axlar ett tungt ansvar som det är, jag förstår också att det kan vara knepigt att individanpassa alla undervisning. Men värt att tänka på är att det kan gynna många att det åtminstone finns något alternativ samt att vissa inte orkar lyssna på det långdragna tuggandet framför tavlan utan skulle lära sig mer av att få sitta ostört och läsa det som läraren säger istället - och det är inte särskilt svårt att erbjuda det.
Vad beträffar småuppgifter och läxor anser jag personligen att dessa mest är i vägen. Läxor, fine, men fokusera hellre på för undervisningen viktiga och relevanta uppgifter.
Har man ett tiotal ämnen som man studerar samtidigt och alla lärarna (som sällan verkar reflektera över att man faktiskt inte bara läser deras ämne) pruttar ut lite ifyllnadspapper hit och dit är det väldigt lätt hänt att de försvinner i den massiva högen av annat skolarbete, framförallt får stå bi för läsning inför prov och stora uppsatser som ska lämnas in i olika ämnen.
Jag vet inte om lärare strikt måste fylla vissa kriterier för att ge ett visst betyg eller godkänna i ett ämne, oavsett vad så måste någonting förändras på den fronten. Om inte annat så dödar man ganska effektiv lusten att lära för en elev som slitit livet ur sig inför prov och uppsatser genom att tillintetgöra allt detta för att några förbannade läxor inte blev inlämnade.
"Calle talar flytande engelska, har full pott på hörförståelsen, klarar proven med bravur och skriver MVG-uppsatser, dessvärre lämnade han inte in läxan om hur man frågar efter andra storlekar på klädaffären, därmed blir han underkänd".
Makes sense. Eller?
Nermalda näbbar - who cares?
Folk gastar alltid om att "visste du att korv innehåller all möjligt skit, dom bara mal ner hela djuret!"
Jaha, och? Kan jag känna. Ska man ta livet av en varelse för att göra mat så tycker jag det inte är mer än rätt att faktiskt använda hela, istället för att ta det "finaste" köttet och slänga bort resten.
På tallriken vill jag helst inte ha en friterad kycklingnäbb eller stekt gristryne, så länge jag slipper se äcklet så bryr jag mig i ärlighetens namn inte om exakt vilken del det är jag tuggar i mig.
Vem har förövrigt bestämt att just vissa delar är trevliga att äta och andra inte? Anticuchos, som jag åt i Peru är bland det godaste jag ätit - grillat kohjärta. Anledningen till att de började äta detta var att spanjackerna när dom invaderade landet åt upp det finaste på kon och kastade resten åt de fattiga, varvid de lärde sig att tillaga de delar som fanns kvar på ett sätt som gjorde det gott och ätbart.
Estetiken är en sak, jag köper att det man äter ska se trevligt ut - och det gör inte grisklövar inlagda i gele, men om jag äter det nermalt i form av exempelvis en korv så är det inga problem alls.
Som sagt, tar man livet av en varelse kan man likaväl ta vara på hela djuret, som våra förfäder som gjorde plädar av skinnet, smycken av hornet och smaskade i sig varenda liten sena.
Bon apetite på er.
"Vi och dom" inom feminismen.
Det finns en ganska logisk förklaring till varför jag personligen valt att ofta ställa mig utanför debatten om jämnställdhet.
Själklart är jag för jämnställdhet, självklart är jag för lika löner, lika rättigheter och rätten att få vara precis just som man är utan att behöva pressas ner i ett fack gällande vad som är "rätt" eller "fel" med att vara man respektive kvinna.
Problemet är bara att om vi någonsin ska nå jämnlikhet är det något vi alla måste jobba mot, i egenskap av människor. Jag anser generellt sett att feminismen bara separerar "vi" och "dom"-känslan ytterligare.
För hur mycket de som kallar sig feminister ofta hävdar att de absolut inte är manshatare så ser jag väldigt ofta ett agg riktat mot män som om de vore en enda stor, ond massa och inte individer som också de har strikta ramar att följa.
(Citat Lady Dahmer)
Jag köper att kvinnor generellt sett har lägre ställning ute i världen, det gör jag, men om vi läser citatet en gång noga:
"För att kvinnor fortfarande överallt i världen mördas, våldtas och torteras". Jaha, det är fortfarande så att kvinnor utsätts för detta? Det är bara kvinnor då? Män är besparade från dessa hemskheter? De torteras inte under krig eller är tvingade att bli soldater med mera?
Vad bra, då vet jag.
Alla som dessutom ifrågasatt just det här inlägget bemöts med eminenta svar så som "läs om, läs rätt". Jag torde då vara trög, jag har läst inlägget säkert fyra gånger och sitter fortfarande med rynkad panna.
Kärnan av det hela är att vi är alla människor, det handlar om att jobba från båda flanker, jämnställdhet är inget som endast är förbehållet kvinnor och om vi ska komma någon vart är det dags att vi alla kämpar för jämnställdhet - tillsammans.
Inte förringar, suckar eller hånar när någon kontrar att exempelvis män som blir våldtagna i princip blir skrattade åt, att män hamnar på kriminalvården vid psykisk ohälsa istället för i vården och så vidare.
"Ja, buhu, det är så synd om er män", hör man ofta när någon försöker flika in att det faktiskt finns orättvisor även där och att de också har snäva ramar att hålla sig inom, hur ska vi kunna uppnå jämnlikhet tillsammans om en utan grupperna står och garvar den andra gruppen i ansiktet men samtidigt upprörs över att de upplever att ingen tar dem på allvar?
Det är människor som blir våldtagna, det är idiotiska människor som våldtar. Det är människor som utsätts för orättvisor och tortyr ute i världen.
Jag hävdar inte på något sätt att kvinnors rättigheter inte är oviktiga eller att kvinnor i vissa delar av världen har status som en ägodel.
Däremot hävdar jag att jag tror vi kommer stå och stampa i lera i all evinnerlig tid om vi inte alla gaddar ihop oss, oavsett kön och jobbar från båda håll.
Vi är alla människor, vi förtjänar alla det bästa och ingens orättvisor förtjänar att förringas.
Djur är inga leksaker.
Snubblade förbi Stockholms katthem's hemsida av en slump. Läste lite om vad dem gjorde och kollade på vilka katter de hade inne för tillfället.
Jag kan bli så arg på människor som skaffar djur och sedan gör sig av med dem. "Det blev för jobbigt" "det blev för dyrt" eller om djuret har någon olat som inte passar en.
Det verkar skrämmande enkelt att avliva ett djur lite hux flux för olika, ganska obetydliga anledningar.
Eller så blir folk allergiska. Det måste komma över en dag för sedan hotas djuret med avlivning om ingen kan ta emot det omgående. Fascinerande.
Jag har haft en kanin med miljontals olater. Han pissade överallt, åt upp tapeterna, bet av otaliga laddarsladdar, krafsade på dörren medan jag försökte sova och så vidare.
Inte en enda gång övervägde jag att lämna bort honom eller ännu värre - avliva honom. Den dagen jag väl var tvungen att göra det var en av dom värsta dagarna i mitt liv.
Det var nämligen jag själv som gjorde det aktiva valet att skaffa honom. Det är ett djur, han drevs av instinkter och lusten att tugga på saker, det vet alla som skaffar ett djur, samt också hur länge de lever.
Om ungarna river ut alla kastruller ur skåpet, målar tusch på väggarna eller har sönder designvasen för 6000 spänn så är det väl ingen som överväger att adoptera bort odågorna?
Skaffar man ett djur får man fanimig ta sitt fulla ansvar fram tills det att djuret självdör. Gör man valet att skaffa ett har man ådragit sig det ansvaret.
Det finns väldigt få godtagbara ursäkter tycker jag. Och om det nu absolut inte fungerar så får man ta sig tiden att hitta ett nytt hem, inte bara avliva djuret.
Katten som vi har nu är skitjobbig. Hon bits och rivs oprovocerat, jamar och är allmänt schizo. Jag skulle aldrig, aldrig vilja att vi gav bort henne, än mindre avlivade henne. Det är vår katt och hon är just en katt med allt vad det innebär.
Jag förstår verkligen inte hur man kan gå till veterinären och avliva sin helt friska vän, som man en gång valt ut och välkomnat till sin hem.
När jag avlivade min lilla nin efter 10 år tillsammans grät jag så fönstrena skallrade inne på veterinärkliniken och mådde verkligen skit. Jag gjorde det därför att min vän mådde dåligt och hade levercancer.
Nej allvarligt nu, tänk igenom djurinskaffande noga och ett tips kan ju vara att kolla upp innan om man är allergisk genom att vara mycket bland pälsdjur. Skulle det absolut inte fungera av något skäl så är det ditt förbannade ansvar att se till att djuret får ett nytt hem, istället för att av rena lathetsskäl gå till veterinären för en spruta och sedan dumpa din gamle vän som medicinskt avfall.
Träning skall ha en positiv betingning.
Ibland blir jag helt ärligt ledsen när jag ser statusar på facebook eller blogginlägg där folk slår på sig själva för att de exempelvis missat en träningsdag.
"Usch vad DÅLIG jag är som inte gick till gymmet" eller "fy vad fet och äcklig jag är, nu måste jag skärpa mig".
Om träningen ska bli positivt betingad och en naturlig del av ens vardag får den inte vara ångestrelaterad. Jag började inte träna för att jag tyckte jag var fet eller ful. Jag började träna för att jag har en helt fantastisk kropp som inte mår bra av att sitta still på en kontorsstol 8 timmar om dagen och som jag vill vårda.
Jag ville ha en stark, frisk kropp och ett skönt flås, sen kommer ju de fysiska attributen på köpet så småningom, men det tar tid.
Blir man mer motiverad om man slår på sig själv? Blir man mer motiverad om man odlar fram ett självhat i sambad med träningen? I think not.
Om jag missar ett pass, så lägger jag helt enkelt om planerna. Varför missade jag träningen idag? Tidsbrist? Mensvärk? Om man analyserar dom sakerna utan att sitta och tänka att man är dålig så får man ett svar.
Mitt tips är att förlägga vilodagarna på de dagar man vet att man har ont om tid eller verkligen behöver vila. Med en god planering där man också räknar in jobbiga arbetspass eller att det kommer vara crowded på gymmet så missar man oftast inga pass.
Har man en dålig vecka, exempelvis före eller under mens, vissa har problem med svår mensvärk och även om det står överallt att mensvärken lindras av träning så är det svårt när man ligger ihopkrupen och stönar av smärta att resa sig upp och strutta iväg till gymmet - lägg en lägre ribba då.
Kanske räcker det att gå tre veckor den veckan istället för om man får fyra? Kanske kan man byta ut de pass som är mest påfrestande mot en lite lättare träning som exempelvis kondition och så vidare.
Jag vet en som hade en bild på sig själv på sitt kylskåp när h*n var som mest otränad och tjock, med en lapp satt under "så här vill jag aldrig se ut". Tror ni den personen hade en positiv betingning till sin träning?
Sluta vara så jävla elaka mot er själva, det går stick i stäv med varför man faktiskt tränar, det gör man för att man vill vårda sin fantastiska kropp.
Motion kan dessutom se ut på en miljon olika sätt, vissa har gårdar med djur att sköta, det krävs en del flås för att mocka en box kan jag meddela, andra har yrken som till exempel trädgårdsarbete där man inte sitter still en enda gång under dagen. Det måste inte vara specifikt på ett gym.
Men oavsett, om man har den inställningen till sig själv så tycker jag att man inte bara bör börja träna, utan då skall man även motionera sin självkänsla, jag har själv haft ätstörningar light. Ni vet, när man var 14 år och vägde 47 kilo, var livrädd för att äta för mycket och stod och slog på det obefintliga fettet på magen framför spegeln eller grät när skolsystern kallade in en och sa att man måste gå upp i vikt.
Jag gick upp till 51kg, jag fick beröm av både föräldrar och skolsystern på uppföljningssamtalet. Själv stod jag och bölade över resultatet. Även om det nu var väldigt light och jag vet inte ens om det kan kategoriseras som en ätstörning så är det inget jag vill uppleva igen. För det hade inte spelat någon roll hur snygg kropp jag hade haft eller hur smal jag blivit, jag hade ändå stått där med snoret och tårarna rinnandes framför spegeln.
Det kan vara värt att tänka på, älska er själva och fokusera på att berömma er själva när ni gör något bra - snarare än att bestraffa.
Douche eller psykopat?
Eftersom TV4-morgon inte hade börjat ännu när jag klev upp imorse (så tidigt var jag uppe) var inte tv-utbudet väldigt brett. Jag fastnade vid "Is she really going out with him?" som är en amerikansk realityserie om tjejer som är ihop med riktiga douche bags. Det finns inget egentligt syfte med serien, man bara får följa paret lite kort och i slutet blir det något slags ultimatum, antingen stannar tjejen eller så gör hon det inte.
Nu vet jag inte om serien är riggad eller inte, men eftersom jag har följt en del amerikanska program om andra saker (exempelvis Teen Mom, jag vet, shame on me) så har jag förstått att "douche bags" är en rätt vedertagen grej inom en amerikanska förhållande-kulturen.
Könsstrukturerna där, är ju som bekant bra mycket starkare än här. Det kan man se ganska lätt om man ser på filmer eller serier. Tjejerna är extremt brudiga och killarna extremt grabbiga.
Det återkommande temat är att tjejen vill prata känslor och killen dodgear eller bryr sig inte alls om det utan uppvisar en väldigt obrydd inställning till det hela.
I det här avsnittet var tjejen ihop med en kille som ägde en dansstudio. Han var så kåt på sig själv att jag inte tvekar över att han drog en handtralla till sin egen spegelbild då och då. Tjejen, typiskt tjejig "like OH MY GOOOAD". Bland annat lät han henne vänta på henne en timme på en restaurang, seriöst, 60 minuter, vem hade ens väntat? Själv hade jag dragit efter 20 minuter om det inte var något jävligt bra skäl till förseningen, efter att han slutligen anlänt fick hon en snabb puss på kinden, telefonen ringde efter 10 minuter och han var tvungen att dra.
Allt utmynnade så slutligen i kalabalik när han hade öppet hus på din dansstudio och blev grindad av en halvnaken brud som var på möhippa. Hans svar på när hon tog honom åt sidan för att förklara att hon blev ledsen var:
"Do you wanna dance? Are you upset? You're not pregnant right?"
Jag satt faktiskt och garvade mig igenom det hela, det var så bisarrt och det bisarra var att de varit ett par i två jävla år.
Vänninornas lösning på det hela var "tell him how you feel", trots att hon försökt detta upprepade gånger och han varit mer intresserad av sitt eget hår än vad hon hade att säga.
Nåväl, hon gjorde slut och han brydde sig inte nämnvärt om uppbrottet, ett halvtaffligt försök att gå efter henne var allt.
En annan gång jag sett detta var på Teen Mom. Killen, som var mer fåordig än en alkad norrlänning, lyckades ändå kläcka ur sig en hel del nedsättande saker gentemot henne. När de hade sitt "deep talk" och hon försökte prata om det hela fick han endast ur sig enstaka stavelser och löste det hela genom att säga:
"Cnn we naat fight?" och sedan var bråket löst.
Det som i folkmun kallas för douche bags skulle jag säga är angränsande till psykopati, som kortfattat innebär oförmåga till empati, känslokyla, manipulation och förmågan att trycka på rätt knappar för att få personen dit man vill.
Och dessa tjejer kämpar liven ur sig för att få sina solbrända, tribaltatuerade, vaxinkletade pojkvänner att prata ut och ändra på sig, allt de får tillbaka är "cnn we pliiz naa' fight?" och sedan är de nöjda. Jag undrar verkligen, vad det är de faller för? Jag är väl medveten om att självsäkerhet är något som attraherar tjejer, men på den nivån? Och under så lång tid?
För egen del så har jag haft en ganska tydlig standard för vad som är acceptabelt eller inte i en relation därför att jag har haft min egen far som en förebild i det sammanhanget.
Min pappa är väl vad man skulle kunna säga urtypen för en macho man, lång, muskulös, väldigt maskulin, tatuerad men han har också en mjuk sida.
Han har alltid varit en väldigt närvarande pappa, både på ett känslomässigt plan men också var det han som bakade bullar med oss, han delade lika på sysslorna i hemmet med mamma, han hittade alltid på aktiviteter med oss barn och var engagerad i våra förehavanden.
Han har alltid satt oss ungar i främsta rummet och har aldrig kunnat förstå män som skiter i sina barn.
Det har också smittat av sig på mina bröder så jag har haft mer än en manlig förebild.
Min bror har en väldigt känslig douche-radar som han kallar det och min mor är utbildad på de mentala bitarna, uppenbarligen har inte de här tjejerna något slags socialt nät, vare sig föräldrar eller kompisar som faktiskt ruskar om dem och talar om att det som pågår är helt kokobello.
Fast å andra sidan, varför skulle någon säga till om något som faktiskt är ett hyfsat normalt sätt att förhålla sig till varandra på? Vet man inget annat så, men man undrar ju hur fan de orkar.
Tillägg.
Okej, lugn nu allesammans, jag fick just reda på att mitt inlägg "Hata hurtiga hälsobloggar" missförstods ganska kraftigt på vissa bitar.
För att förtydliga:
Jag kritiserar inte den hälsosamma livsstilen, jag har ju anammat den själv!
Jag kritiserar heller inte användandet av uttrycket "att unna sig" (eller jo det kanske jag gjorde).
"Unna sig" i dess rätta bemärkelse betyder ju egentligen att man ger sig själv något litet extra, att man ger sig själv något efterlängtat, en belöning.
Jag menar inte att man inte ska unna sig saker, eller att jag är emot att vara sparsam med onyttigheter och så vidare.
Däremot tycker jag att uttrycket har blivit kraftigt "worn out" av ätstörda bloggare som "unnar sig" en bit mörk chokladkaka en gång i månaden och ligger och gråter över hur misslyckade de är när de "tappat kontrollen" och råkat mula i sig en bit födelsedagstårta på kusinbarnets kalas.
Dock kritiserar jag framställandet av den livsstilen, jag efterfrågar en mer ärlig framställning.
För visst, för de som har tränat regelbundet i över ett år är träningen säkerligen både skön och trevlig, men för oss som inte lyft mer ett mjölkpaket på tre år är sanningen en annan.
Det är jobbigt att ställa om gamla vanor, det är jobbigt att få in rutiner och faktiskt släpa sig till gymmet, speciellt de dagar när motivationen är på minus. Här är ett exempel på de frågor jag ställts inför sen jag började.
- Hur ska jag våga ta plats på gymmet och slänga ner min matta bland alla neandertalare som säkert tycker att jag är en noob och våga göra mina övningar?
- Vad ska jag äta till mellanmål om jag inte orkar koka ägg och tycker att nötter är torra?
- Hur ska jag passa in träningen så att jag har tid över till annat också?
- Vilket proteinpulver ska jag välja?
- Vilken typ av träningsskor passar mitt ändamål?
Min kille sa en gång "det är så kul, du ser verkligen träningen som något som måste bli överstökat" efter jag glatt sagt att "nu är träningen färdig för denna veckan". Då frågade jag honom om han aldrig någonsin känt så, och jo visade det sig, i begynnelsens tid hade han känt likadant, trots att han nu är väldigt erfaren med allt vad gäller träning och kost.
Det talas så sällan om sådant och jag menar verkligen inte att man ska framställa träning och hälsa enbart som jobbig, för det är den inte, den är också väldigt härlig - framförallt när man ser resultat.
Men den är som allting annat här i livet, inte endimensionell, även om det är den bilden som oftast visas i tidningar och på bloggar. Glättiga B-kändisar som med ett brett leende visar hur man gör benlyft.
"Nej men oj vad enkelt!" tänker säkert folk och undrar vad det är för fel på dem när de knappt orkar göra tre lyft.
Det jag vill få sagt är att det vore trevligt med en mer nyanserad bild av hur det är att börja träna och ändra sina vanor.
Jag säger som min PT sa till mig:
"Detta kommer att vara sjukt jobbigt - men du kommer klara det!" och så är det ju. För varje crosstrainingpass du kör orkar du någon minut längre varje gång.
Varje styrketräningspass orkar du lite tyngre och lite mer hela tiden.
Jag har hållt på att börja grina när min PT tvingade mig att göra benböj så att det kändes som mina ben, helt ärligt, skulle gå av på mitten.
De är dock helt intakta och jag mår finfint.
Det är ungefär som när man lärde sig dricka kaffe, det smakade piss i början och sedan blev man beroende av skiten, exakt så tror jag det är med träning med.
Det är bara att kämpa på, ibland är motivationen obefintlig, ibland får man mens och har alldeles för ont för att träna alla pass man hade velat den veckan.
Världen går inte under över detta, det är precis som med ridning, så fort du ramlat av så är det bara upp i sadeln igen. Vilka hinder som än passerar, låt dem göra det och på't igen bara.
Kroppen är ju fantastisk på alla sätt och vis och den vill röra sig och ha träningsvärk, bara det att hjärnan inte alltid är med på tåget.
Det är jobbigt men det går. Det blir bättre för varje gång!
Nu ska jag gå och ta en kaffe, adios!
Varför har man olika hudfärg?
Detta har jag filosoferat över denna morgon och här kommer svaret:
"Hudfärgen har också betydelse för att hjälpa kroppen hålla rätt balans mellan vitamin D och folsyra. Den mörka huden skyddar mot UV-strålning som förstör folsyran i blodet, folsyra är en mycket viktig komponent vid fostrets utveckling. Samtidigt behöver människan solens strålar för att bilda D-vitamin, när människan flyttade till områden med mindre strålning var en ljusare hud till fördel, då den mörka huden blockerade solens strålar och människor med för mörk hud fick D-vitaminbrist."
Saxat från Wikipedia
Drogen som förstör.
Jag har haft mina idiotiska moments när jag var yngre och tyckte det var spännande att bli full som en kastrull.
Jag hasplade ur min saker jag inte kunde stå för, gjorde saker jag sedan skämdes för dagen efter och så vidare.
Alkohol är en väldigt accepterad drog, jag tycker själv att det kan vara lite mysigt att bli så där fnissigt salongsberusad eller väldigt, väldigt sällan numer - mer berusad.
Men det finns en fet baksida precis som med alla andra saker som gör en artificiellt lycklig. Jag har själv levt nära folk med alkoholproblem och det är bland det obehagligaste som finns.
En person blev totalt oberäknelig, elak och kall. Jag kunde aldrig veta i vilket mode h*n skulle vara när det väl begav sig. Antingen var det himmel, total lycka och glädjefylla. Ville det sig illa var det precis tvärtom.
"Men jag bara festar och lever mitt liv". Att "leva sitt liv" genom att krossa alla nära relationer är inte direkt min livsfilosofi.
Men det var aldrig någon mer än jag som ifrågasatte detta, det var bara en helt normal partymänniska enligt alla andra som inte såg hur h*n betedde sig när ingen annan såg.
Om jag gick på toa övergav jag personen och vad jag än sa uppfattades det som negativt. Jag gick runt med en ständig oro i magen och det var ungefär då jag började tappa sugen på festandet.
Jag har sett människor i min egen ålder som absolut inte kan hantera alkohol utan blir aggressiva och blir provocerade av allt som rör sig.
Jag har sett väggar slås sönder, jag har sett folk som försökt slåss med sina egna familjemedlemmar.
Jag har suttit i en bil med en person jag inte ens visste var alkoholpåverkad som krockade rakt in i en framförvarande bil.
Jag har sett folk förstöra sina egna familjemedlemmar, skåpsupa och fått hjärnskador av långvarigt missbruk.
Är det konstigt att jag festandet inte ligger högst på min prioriteringslista längre?
Visst, jag festar ibland, de få gångerna har jag askul. Men så många gånger folk börjar böla eller bråka på fyllan, eller när man är ute och folk beter sig som apor och blir helt personlighetsförändrade.
Jag själv har bland annat fått höra att jag ibland blir dryg på fyllan, hur kul är det?
Som sagt, jag festar då och då, det är riktigt kul, det är roligt att bli berusad annars hade ingen druckit, däremot är alkoholens konsekvenser inte alltid lika roliga.
Om man blir ledsen eller arg p.g.a alkoholen är det något som är fel, om man förstör sina relationer p.g.a den är det inte värt det, det gäller oavsett hur ung eller gammal man är.
För egen del har jag och mamma kommit fram till att jag kanske är allergisk mot acetaldehyden som bildas i kroppen när alkoholen bryts ned och att det kanske är därför som jag blir så bakis.
Observera dock att detta inlägg inte är någon form av moraliska pläderingar och att jag tycker att alla ska dricka saft och spela memory på helgerna, för det tycker jag inte.
Däremot anser jag att alkohol är en drog som man ska ha viss respekt för och framförallt rannsaka sitt eget beteende man får under berusningen.
Ingen drog ska få infektera det verkliga livet och de relationer man har, det kan hända oavsett om man är alkoholist eller bara en partymänniska.
Att kunna ge andra kvinnor komplimanger.
Vi tjejer har en tendens att istället för att hålla ihop se varandra som konkurrenter och känna oss undermåliga när någon som vi upplever är snyggare än oss själva kommer i närheten.
Det är inte så konstigt, för vi blir tvångsmatade med skönhetsideal från det att vi kan läsa och uppfattar vår omvärld. Vi blir hjärntvättade med tips om hur vi ska hålla oss fräscha, vi ska "unna" oss lite mörk choklad en gång i månaden och vi ska vara snygga och välfriserade veckans alla dagar.
Inte konstigt att vi blir tävlingsinriktade och har lätt för att känna oss otillräckliga.
Detta går ut över våra relationer med våra kvinnliga artfränder. Kvinnor dömer mer än gärna ut varandra som lösaktiga, fula etc, desto svårare är det att ge någon man är vacker en komplimang för det.
Jag har flera vänner som är fantastiskt vacker och jag drar mig inte för att säga det och det är samma sak the other way around.
Det är inte meningen att man ska se sina vänner som rivaler oavsett vilka fördelar de har vad gäller fysiska attribut. Vänskap ska vara helt befriad från sådana saker och man ska alltid kunna känna sig trygg och säker runt sin vän.
Bara för att någon annan är vacker betyder det inte att man själv är ful (makes sense eller hur?) och att tycka att man själv är fin är inte ett tecken på narcissism utan det kan man tycka och faktiskt tycka att andra människor också är vackra.
Sedan kan jag tycka att man glömmer bort att ge komplimanger för det som inte innefattar yta. En vän till mig har inte bara stunning blå ögon och en perfekt pussmun utan hon är även ambitiös, generös, omtänksam, rolig.
Jag har en annan vän med stora blå ögon man drunknar i som lyser till hennes kopparröda hår. Hon är också intelligent, språkgeni, rolig och omtänksam.
Det får vi aldrig glömma bort, flickor och pojkar, vi är mer än bara ytan och det kan vara bra att påminna varandra om detta ibland.
Så vad gör man om man mår skit?
För ett par dagar sedan såg jag ett inslag på Stockholmsnytt. Det handlade om att det hade skett anmärkningsvärt många självmord i just Bromma och att det framförallt gällde unga personer.
Den yngsta var bara tretton år när hon/han valde att avsluta sitt eget liv.
En tjej var 14 år när hon efter att ha blivit dumpad av sin kille tog sitt liv. Fjorton år. Ett så otroligt onödigt spill av liv. Men det är ingen i skolan som talar om för en vad man ska göra om man mår riktigt, riktigt dåligt.
För många av oss har haft den där tryckande ångesten som är så vidrig att det känns som man inte kan andas och som att man inte kommer klara av en minut till.
Det är en högst verklig känsla som genererar i full panik och jag förstår att om man inte klarar av det ser självmord som en alternativ utväg.
Jag tror att det är viktigt att folk vet om inte bara att det finns hjälp, utan faktiskt hur man får det.
Vi får lära oss livräddning om någon har kommit till fysisk skada, men hur räddar man liv om någon mår så dåligt att denne inte längre vill leva?
För mig har det fungerat att, när det varit som allra värst, bara tala om för någon att jag mår så dåligt. Jag kan ringa upp mamma helt abropå inget och säga:
"Mamma jag mår jättedåligt", det kan räcka som lindring, bara att ha det ute i luften.
"Mamma jag mår jättedåligt", det kan räcka som lindring, bara att ha det ute i luften.
Ångesthantering är otroligt viktig att lära sig, för det kommer aldrig gå att ta bort det som generar ångest i livet, det går bara att lindra den.
Tips för att få bättre service i luren
Konflikt och konfrontationsrädsla verkar vara något genetiskt betingat hos oss människor - så länge man inte kan gömma sig bakom en skärm eller en telefon.
Jag har jobbat med service både face to face med också bakom en telefon och skillnaden är markant. Aldrig någonsin skrek någon eller hävde ur sig okvädesord rakt i ansiktet på en, oavsett om de var missnöjda eller inte.
Något som folk verkar ha missförstått är att den som sitter bakom telefonen inte är känslolös robot och väldigt sällan ensam bär ansvar för att ett problem har uppstått, i vissa fall kanske personen man pratar med inte alls har med problemet att göra utan bara förmedlar, don't shoot the messenger brukar det heta, men faktum är att the messenger oftast blir nermejad.
Problemet när man har en aggressiv framtoning och går på personangrepp med den man pratar med är flera.
Dels riskerar man faktiskt att såra den som sitter där vars hela yrke bygger på att ge dig den bästa servicen, för oavsett hur "hårdhudad" och erfaren man är så finns det faktiskt saker man inte klarar av att skydda sig emot.
Ett annat problem är också att problemen blir otroligt mycket mer svårlösta om någon ringer och vrålar ohörbara haranger snarare än någon som lugnt men sammanbitet förklarar tydligt var problemet är så man överhuvudtaget har en chans att lösa det som uppstått.
Det är helt okej att bli arg och upprörd, det blir vi alla ibland, men det är fortfarande inte okej att bete sig hur som helst oavsett hur upprörd man är och bara för att det är via telefon ger det ingen rätten att kränka personen man pratar med.
Många gånger har man en lösning på det som har uppstått och skulle kunna ordna upp problemet omgående, men blir avbruten eller får inte möjligheten därför att man är uppehållen av ta emot skit eller lyssna klart på dessa vredesutbrott.
I vissa fall lyckas man inte ens få fram vad det är som faktiskt har hänt därför att personen man talar med är onåbar i sin ilska.
Jag själv är ibland personen på andra sidan luren också och jag vet av erfarenhet att om man tydligt och sansat förmedlar det man vill ha sagt så blir det så ofantligt mycket enklare att faktiskt reda ut vad som har hänt.
Om jag är förbannad så vrålar jag färdigt innan jag ringer upp eller spöar upp min huvudkudde, men aldrig någonsin skulle jag få för mig att tala nedlåtande eller kränkande mot den personen som faktiskt finns där för att hjälpa mig.
Vi som valt serviceyrket har också valt de negativa bitarna. Jag jobbar med service just för att jag älskar att ge service, att hjälpa, att vägleda, att ordna upp och göra människor glada.
Men jag har bara så svårt att förstå hur människor totalt kan avsäga sig allt vad hyfs heter bara för att de sitter i skydd av en telefon och hur man kan gå in med en fullständigt aggressiv framtoning och på något sätt inbilla sig att det ska lösa saker.
Jag förstår att man blir galen om den man pratar med är dryg eller otrevlig, det är en annan sak, men annars
- bemöt som du själv vill bli bemött.
Personen som du skriker på sitter där för din skull, för att du ska få hjälp och hon eller han gör förhoppningsvis sitt yttersta för att det skall gå, men om du bemöter på ett otrevligt sätt drar det ner lusten - och möjligheten att ge dig den hjälp som krävs.
Och nej, du kan inte säga till telefonisten:
"Nu fixar du det här, det är ditt fel" när du inte ens vet hur bitarna hänger ihop och vem som faktiskt har det yttersta ansvaret, oftast är det fler än en iblandad och telefonister är inga trollkarlar.
Eller ringer du till din handläggare på baken och säger "Nu sänker du min ränta omedelbart annars jävlar!"
Nej, skulle inte tro det.
Sociolekt vs dialekt.
Jag har förstått att många stör sig på "ghetto"-snack, alltså folk som låter som om de pratar väldigt knackig svenska även fast de kanske är födda här eller rent av är helt etniska svenskar.
"Varför kan de inte bara lära sig svenska" eller "varför pratar man som en blatte om man är helt svensk" (ursäkta ordvalet men nu reciterade jag) och det kan man ju fråga sig.
Svaret tror jag är att "ghetto-svenska" är en sociolekt.
En sociolekt är som en dialekt fast istället för att vara geografiskt förankrad är den förankrad i den sociala grupp man umgås i.
Exempelvis är lidingö-dialekten/brat-prat en sociolekt precis som söderslang som dock är en något utdöende sådan.
De som snackar ghetto-svenska vet mycket väl om att det inte är korrekt att säga "sen jag gick till affären", precis som jag vet att det heter "beror på" och inte "brus på" som jag ju säger.
Jag gick i en klass där många pratade så, men så fort det var ett formellt sammanhang som till exempel presentationer ställde de om helt och pratade utan några grammatiska eller klassiska brytningsfel.
Vi människor är flockdjur, vi gillar gemenskap och att höra samman och vi härmar omedvetet gruppen vi umgås med. Det märker man själv när man utan att märka det anammar någon annans uttryck, till exempel hatade Anna när jag sa "gaaaanska så fett", men bara någon vecka senare använde hon samma uttryck ofrivilligt.
Det intressanta är att det som folk ofta blandar ihop med brytning i själva verket är en sociolekt och inte alls några svårigheter i att förstå eller kunna utöva språket.
Det kan vara värt att tänka på när man stör sig på denna typen av sätt att tala, det går faktiskt att likställa med bratsens nasala i:n och talesätt som exempelvis "nop notch" och "vi styyyyyr det".
Vad mår ett barn bra av?
Detta läste jag på en annan blogg:
"Tjejen har psykiska besvär, ADHD mm och verkade inte ens kunna ta hand om sig
själv, pojkvännen måste också ha en psykisk störning och hur de ska kunna ta
hand om ett barn, uppfostra det och lära pojken om allt känns så långt borta.
Dessutom har de inget socialt nätverk som kan hjälpa dem, vilket tragiskt liv
den nyfödde kommer få!"
själv, pojkvännen måste också ha en psykisk störning och hur de ska kunna ta
hand om ett barn, uppfostra det och lära pojken om allt känns så långt borta.
Dessutom har de inget socialt nätverk som kan hjälpa dem, vilket tragiskt liv
den nyfödde kommer få!"
I det här fallet blir jag förvånad över hur man kan vara så snabb att avgöra huruvida ett barns liv kommer bli "tragiskt" eller inte.
ADHD finns det mediciner för och är knappast något som gör en dålig förälder per automatik. Nu är jag inte helt insatt i situationen men "psykiska besvär" är väldigt luddigt och kan inbegripa allt möjligt.
Dessutom finns det många som faktiskt skärper till sig när de får barn och ser till att ordna upp sina liv, vad säger att dessa med säkerhet inte kommer att göra det?
Ibland kan jag bli lite chockad över folks syn på vad barn mår bra av och inte.
Enligt svennebananer lever barn i "misär" om de inte har varsitt eget rum eller får åka omkring i en buggaboovagn sitt första levnadsår.
Mitt personliga skäl till att jag vill ha barn under ordnade former är fler, dels vill jag ha levt mitt liv innan jag ägnar hela min vakna tid åt någon annan, sedan är det av rent praktiska skäl, det är bra mycket softare att ha egen bil om man har ungar, då kan man förflytta sig lättare och slipper släpa omkring med barnvagnar och matkassar på bussar, samma sak med en bostad där alla ryms, man slipper gå på varandra och kan stänga in odågorna när dom är jobbiga (skämt åsido... eller?)
Men, jag tror inte för en sekund att barn mår dåligt av att behöva dela rum eller att inte exakt allt är under ordnade former.
Vad vi glömmer ganska fort är att det är en minoritet av jordens befolkning som bor i en 2-plans villa med bil och som kan ge sina barn skaloveraller från Polarn och Pyret, det vore helt befängt att tro att alla dessa barn mår dåligt.
Den viktigaste biten, som många missar är den känslomässiga biten i uppväxten, det är det centrala i huruvida ett barns uppväxt blir trygg eller inte. Om föräldrarna är känslomässigt avståndstagande eller står och skriker okvädesord till varandra är det knappast så att barnet finner någon tröst i sitt nya barbiehus.
Jag själv växte upp trångbodd, och visst fick man tuppjuck emellanåt när man ville vara ifred, men det var absolut inget någon av oss mådde dåligt av och jag brydde mig så lite om vilka kläder jag bar att mamma faktiskt fick tvinga med mig till affären när det skulle handlas nytt.
Det som skrämmer mig är inte familjer som bor för trångt eller har det halvtaskigt ekonomiskt ställt, det som skrämmer mig mer ändå är att folk är så ytliga och materialistiska att de på riktigt tror att dessa barn är dömda till ett liv i misär på grund av dessa anledningar.
Än mer eftersom barn som mår dåligt och lever i ekonomiskt välställda hem är svårare att upptäcka p.g.a våra egna snedvridna föreställningar.
Sedan skulle man ljuga om man påstod att sociala problem och missbruksproblem går hand i hand med förorter med låg inkomst och så vidare, men man får inte glömma att även i de finaste salonger finns det barn lever i misär, möjligtvis inte materiellt, men väl i känslomässig misär.
Jag tror därför att det viktigaste är att se till att man ger sitt barn en trygg känslomässig miljö att växa upp i och det är även det man bör förmedla.
För i slutändan är det så mycket mer värt än den materiella biten och det kan göras oavsett hur trångbodda man är och/eller hur man har det ekonomiskt ställt.
Vänskap och pengar.
Ibland är man av olika anledningar helt black. Det betyder på Stockholmsslang att man inte har ett enda öre.
Jag och min bästa vän har ett väldigt avslappnat synsätt på det där med pengar och det känns så himla skönt. Jag "lånar" aldrig till en fika om det skulle vara så att hon inte har råd med en lunch just då - jag bjuder.
Samma sak om vi handlar mat, oavsett om det är mat som till större delen går till hennes eget hem och inte till middagen vi köper betalar jag ändå hela kalaset varannan gång och hon gör samma sak.
What goes around comes around är ett uttryck som stämmer ganska bra i det sammanhanget. Det finns massvis av skäl till att man ibland är utfattig i slutet på månaden. Trasiga bilar, elräkningar med mera och det känns så bra att ha den typen av symbios i en vänskapsrelation.
Man säger ju att pengar och vänskap helst inte ska beblandas, och så är det ju, men just det där att man kan bjuda och bli bjuden lite då och då känns riktigt fint, vi turas om med att vara varandras "sugar daddies" om det skulle vara så att den ene har en tom plånbok och det är liksom ingen big deal.
Jag tror starkt på att om man bjuder och är generös (med vissa begränsningar när det gäller folk man inte känner så bra, såklart) så får man det alltid tillbaka. Så är det i alla fall med oss, jag skulle aldrig drömma om att "låna ut" pengar till henne om vi går ut och äter, och ibland behöver man inte ens vara black för att man just den dagen känner för att bjuda en fin vän på en middag, det gör man enbart för att man vill det.
Så vet man.
Om ett klädföretag skriver att deras kläder är "moderiktiga" eller "fräcka" så brukar det vara precis tvärtom.
Känna sig kränkt åt någon annan
Denna cirkulerar på facebook.
Jag har, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, aldrig i mitt 22-åriga liv hört en enda person av utländsk härkomst klaga över följande;
- Vår tro, intressant eftersom typ 90% av infödda svenska är ateister "jag tror inte på nåt". Hur många känner ni som går i kyrkan på regelbunden basis?
Och hur många av utländsk härkomst som inte själva är kristna (för det är en hel del) som klagar över "vår tro?", kanske har jag dålig hörsel men jag har hittils inte hört en enda.
- Vår flagga, nej men herregud hörrni, vem fan har klagat över vår flagga och varför? Tycker de att den är ful?
- Vårt sätt att leva, fast de flesta lever ju som vi, eller? Och återigen, vem har klagat? Snälla träd fram för jag undrar verkligen vilka ni är!
Återigen - de enda som upprörs över pepparkakor och noggerglassar är Kalles Kaviar själva som tycks tro att alla som inte i flera led tillbaka är svenskar har en otroligt överkänslig karaktär i genetiken och måste därför bli kränkta å deras vägnar i hopp om någon slags duktighetsmedalj fastän ingen i själva verket gives a shit.
Ändå är det de av utländsk härkomst som anklagas för att gnälla över flaggor och seder, en newsflash för alla som inte vet - det är fler länder än vi som exempelvis firar jul och många blandar också helt sonika jular, chanukka och ramadan hejvilt och firar hela skiten.
Jag utlovar en hittelön till den som finner en enda person av utländsk härkomst som alltså motsätter sig det som är skrivet ovan, finns du därute eller är du bara en fantasifigur?
Fuck erat "pro life"
Det finns få saker som gör mig så provocerad som just konservativa amerikaner. Anledningen är egentligen inte att deras åsikter skiljer sig från mina - det kan jag köpa, det som gör mig vansinnig är att de pressar ner sina, enligt mig, ofta idiotiska och helt onyanserade åsikter i halsen på alla andra.
Vad gjorde mig arg idag då?
För att förklara lite omkring allting måste jag ta det från början.
På MTV går en serie som heter "Teen Moms", där får man följa ett gäng tjejer som blev gravida som sextonåringar. Ett av paren valde adoption, det är det paret som höjs till skyarna i serien, inte bara av fansen utan av den icke objektiva psykologen Dr. Drew som håller i uppföljningarna som är i slutet på alla säsonger.
Visst är det oerhört starkt av ett par 16-åringar att ta beslutet att adoptera bort sin barn, något många andra inte skulle klara av, av helt naturliga skäl, det är nog det absolut jobbigaste - om inte snudd på omöjliga en mor och far kan göra.
De adopterade bort barnet till en kristet (of course) välställt par som verkar ha blivit underbara föräldrar till den lilla flickan.
Det är väl jättebra?
Här kommer problemet - på deras fanpage, som läses av tusen åter tusen amerikanska ungdomar skriver de att de har attendat på en "Pro-life"-konferens. Ungefär där förlorade jag all form av respekt för det här förnumstiga paret.
Det är helt okej att tycka att abort är fel, men att skräna ut det och att faktiskt arbeta för "Pro-life" tycker jag är rent ut sagt förkastligt.
Tanken med abort är att det är individens beslut, framförallt kvinnans. Det är nämligen hon som i värsta fall mot sin vilja måste bära ett barn i 9 månader och sedan föda det. Jag tycker det är självklart att det alternativet skall finnas, sedan är det upp till var och en.
Om du är emot abort - gör inte en abort, simple as that. Sedan kan man tycka vad man vill om att det redan är ett liv men jag skulle inte vilja leva i ett samhälle där kvinnor tvingas bära och föda ett barn mot sin egen vilja. För det är just kvinnan som får ta den smällen, det är knappast någon som pekar på den blivande fadern och säger "Titta vad han ställt till med!"
Vi vet alla hur det går till i länder där abort är illegalt - de utförs i alla fall och i värsta fall med dödlig utgång av desperata kvinnor som helt enkelt måste göra det.
Men självklart ska glättiga kristna amerikaner gasta ut sina åsikter och kräva att deras subjektiva moraliska preferenser ska gälla för alla.
Ska jag vara helt frank tycker jag de kan ta sin "Pro life" och köra upp den långt upp i röven, det är bara ett bevis för deras totala avsaknad av förmåga att sätta sig in i någon annans situation.
Vad som gör mig nästan mest ledsen är vilken ångest de åsamkar de kvinnor som aldrig någonsin skulle klara att adoptera bort sitt barn men som absolut inte kan behålla det, alla de som helt enkelt varit tvugna att ta bland de svåraste besluten som finns.
Jag respekterar i allra högsta grad alla de beslut som finns att ta vad gäller en oönskad graviditet, vare sig det är att adoptera bort barnet, göra abort eller behålla, alla är de lika svåra beslut för de inblandande, men vad jag inte tål är när folk har mage att peka med pinnar åt någon annans beslut och dessutom inte inse varför det är nödvändigt att det är just det, ett personligt beslut och ingenting som samhället har rätten bestämma åt en.
Mina bästa ekonomitips.
- Öronmärk
- Om du vet att du ska till frissan och att det kommer kosta 400kr så låt inte pengarna ligga på kontot utan pytsa in dem i på ett sparkonto där du ska nå dem. Gör så med alla små och stora utgifter du till 100% säkerhet vet att du kommer ha en månad. På så sätt har du koll på hur mycket pengar som faktiskt blir kvar att röra sig med och det minskar risken för att spendera pengar man inte har.
- Casha allt som går
- Cash is king som man säger. Du vill ha en dator för 6000, istället för att ådra dig en delbeltalning på flera månader, betala hela kalaset med en gång istället, efter att alla räkningar är betalda och du vet att du har pengar över för det nödvändiga den månaden. Visst är det surt när man måste punga iväg en så stor summa på en gång, men det är så mycket varan kostar, det enda som händer är att du får snåla resten av den månaden, men du slipper allt vad räntor och avgifter heter och bäst av allt - det du köper är betalt och klart och bara ditt.
- Delbetala med dig själv
- Om du inte kan, som ovan betala en så stor klumpsumma på en gång, delbetala med dig själv istället, med det menas att om du ska köpa en dator för 6000, lägg undan 3000 ena månaden och 3000 andra, ju mindre du kan lägga undan desto längre får du vänta på att köpa det, men å andra sidan är det du som har kontroll över köpet och hur mycket pengar som faktiskt går åt och återigen - inga avgifter, ingen ränta.
- Gör en önskelista
- Du kommer att köpa onödigt skit som du egentligen inte behöver, let's face it. Skriv en lista på alla saker som du inte nödvändigtvis behöver, men vill ha. Jag har bland annat en ny träningsbag och schyssta träningskläder på min, jag måste inte köpa det den här månaden, men nästa tänker jag göra det. Successivt kan man bocka av sin önskelista och strö ut den över flera månader.
Om du t.ex har suktat efter ett par nya jeans kan du köpa det och lite annat smått på din önskelista en månad och sedan låta de andra grejerna vänta till nästa.
Önskelistan kanske aldrig tar slut, men den kortas av och förnyas och du får en översikt på vad för saker du har köpt och vilka eventuella utgifter som kommer att komma.
- Kategorisera nödvändigt/icke nödvändigt
- Du dör knappast om du inte kan köpa en ny blus denna månaden, däremot kommer du troligen förfrysa fötterna om du traskar omkring i ett par håliga vinterskor när det är 20 minus ute. Ibland får man låta mindre roliga utgifter gå före de roliga men inte lika nödvändiga kostnaderna. Tänk på att du alltid kan handla den nya blusen nästa månad och tiden går ju fort när man har roligt.
- Om problem uppstår - prata med företaget
- Om du får en räkning eller en påminnelseavgift som du med säkerhet vet att du aldrig kommer kunna paya innan sista betalningsdatum - ring företaget eller kreditbolaget direkt. Nästan alltid kan man utan vidare skjuta upp betalningen en månad om man förklarar situationen, de brukar alltid vara medgörliga och om inte annat finns det alltid möjlighet till att ordna delbeltaning.
Jag själv hade en månad utan lön när jag bytte från mitt förra jobb till mitt nuvarande, då ringde jag till alla företag dit jag hade räkningar att betala och förklarade sonika att då och då kommer min nästa lön, inte en enda motsa sig att skjuta upp räkningarna.
Är din situation mer problematisk än den beskriven ovan ska du ändå ringa och föra en dialog med företaget/kreditbolaget. De är varken elaka, fyrkantiga eller ute efter att försätta folk i personlig konkurs, tvärtom är de ofta otroligt hjälpsamma och alltid finns det någon lösning på det hela.
- Spara för bövelen
- Ett sparande kan vara litet och smått beroende på vad man kan avvara. Pytsa in alla pengar som blir utöver det du brukar leva för, så som skatteåterbäringen är egentligen ganska smart att utan vidare lägga på sparkontot. När jag blev bestulen på hela min lön i mars förra året hade jag varit ganska fucked om det inte vore så att jag faktiskt hade en hel månadslön undanstoppad.
Spara så mycket du kan spara, det kan vara alltifrån några hundra till ett par tusenlappar, men försök att inte pilla på dom pengarna om det är absolut nödvändigt (t.ex bilen går sönder eller du behöver gå till tandläkaren akut).
- Få inte panik om pengarna tar slut
- Om du haft väldigt mycket utgifter en månad och inser att du har typ en 500 kvar och det är 2 veckor kvar till löning, försök i den mån det går att inte få panik och stoppa huvudet i sanden. Försök istället räkna ut vad som faktiskt går att göra med den 500 lappen för att utnyttja den bäst. Det blir en jäkla massa nudelpaket, exempelvis. Skämt åsido, det kan till och med vara så att den räcker de två veckorna, men se till att den räcker så långt det går.
Givetvis har du ju betalat alla räkningar innan du står med 500kr kvar på kontot, har du inte det så är du tamigfan helt hopplös.
Dagens hjältar.
Jag vill härmed utdela en medalj till alla modiga personer därute som för att göra ett statement "rensar" sina vännerlistor på facebook.
Jag tror säkert att er mosters mans ingifta kusin eller den random duden ni träffade på någon lame hemmafest för 4 år sen dels upptäcker att ni tagit bort dem och dels bryr sig om erat radikala hjältedåd.
Ni förtjänar verkligen 26.000 likes och påhejningar i kommentarerna och jag är helt övertygad om att ni skulle våga agera på exakt samma sätt även i verkligheten.
Nej men allvarligt folks, jag börjar snart gråta, vad är det för fel på er?