Barn som skaffar barn.

Jag är helt emot att tvinga en annan människa att göra abort. Det ska aldrig få ske och jag är glad att så inte är fallet i Sverige.
 
Jag valde själv att ta det beslutet när jag blev gravid alldeles för ung, jag hade klarat det, men jag hade varit helt och hållet beroende av mina föräldrar och troligen hade jag också grämat mig över att ha missat min ungdom och resandet som jag ju älskar.
 
Vissa har inte den längtan och det är ju okej, man gör som man vill.
Jag anser att har man valet, så bör man vänta till man själv är kapabel att ta hand om ett barn, d.v.s jobb och en bostad för att täcka upp de grundläggande kriterierna som krävs för att ha barn.
 
Några unga föräldrar klarar jobbet galant, andra gör det inte. Som en bloggerska vars barn numer bor hos en fosterfamilj. Är man 14 år är uppmärksamhet av all slag nästan som en drog, en graviditet ger troligen ett rus utöver det vanliga, men sedan då?
Mina varningsklockor ringde när hon skrev ett inlägg om hur mamman reglerade vad hon fick skriva och inte. Som man gör mot ett litet barn.
Troligtvis var hon långt ifrån känslomässigt kapabel att vara mamma, hennes bottenlösa bekräftelsebehov genomsyrar hela bloggen och nu har hon även skrivit en självbiografi som bland annat handlar om hur hon sålt sin kropp.
Den biografin kommer hennes dotter även bli beblandad i när hon växer upp och det tycker inte jag är rättvist.
Konsekvenstänkandet i den åldern lämnar lite att önska.
 
En annan 16 årig bloggerska väntar sitt andra barn, men en ny pappa som hon inte är tillsammans med. Det sprack en månad in i graviditeten. Tonåringsförhållande är inte kända för att vara särskilt slitstarka, än mindre tåla ett barn.
 
Ett barn är från plusset på stickan, därefter förevigt, man slutar aldrig vara förälder, och ansvaret slutar inte när ungen fyller 18, vissa behöver man stötta längre än så.
 
Det är upp till var och en när man vill skaffa barn och olyckor kan ske, men ärligt talat blir jag mörkrädd när plutläppar ynglar av sig som en avelstikar.
 
Och killarna då? Skäms på dem med, de hade oskyddat sex och sedan stack dem, de får lika mycket pisk som tjejerna av mig i det här fallet.
Någonstans får man inte glömma bort barnen, vars barndom och stabilitet hotas av en mamma som valde bort sina ungdomsår för den där rosaskimrande drömmen om att hon och den fjortisförlovade tonårsförälskelsen skulle bilda familj och vara tillsammans i all framtid.
Eller för att gravidmagar är fint. Eller för att hon då får en hållhake på killen som smådissar henne.
 
Och killarna, som i 99% av fallen bara sticker. Trots att de vet vad som kan hända om man har oskyddat sex.
Jag hoppas de ångrar sig bittert när tonårshormonerna har pyst ut och de får lite vett i skallen.
 
Har man valet tycker jag åtminstone man kan vänta till man har en inkomst och tak över huvudet, utöver det är åldern ganska irrelevant.
Däremot vet jag själv hur man var som tonåring och det var allt utom en lämplig förälder, man trodde sig veta och kunna allt men egentligen var man bara omogen och hormonstinn.
Man ska också komma ihåg att trots att det går att festa då och då så finns det inte längre utrymme för ett oansvarigt tonårsliv, som jag tror är nödvändigt för oss alla att gå igenom.
 
Jag valde abort, det gör väldigt ont ibland om jag ska vara helt ärlig. Jag försöker att inte tänka så mycket på vad det kunde ha blivit om jag lät bli.
Jag vet bara att jag hade blivit ganska bitter över att jag aldrig fick simma i korallrev, bestiga Machu Picchu, sitta i ett partytält någonstans i Smålandsskogarna och vråla med i gitarrspel 3 på natten eller för att jag aldrig hade kunnat hålla en livs levande Lamaunge i famnen, på andra sidan jordklotet.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback