Ensamtid.

Min mamma har ett jobb som innebär att hon ständigt är omgiven av människor. Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan.
 
När jag var liten och hon kom hem från jobbet och jag genast började pladdra om ditt och datt sa hon ibland:
"Jag orkar inte just nu, jag måste få vila huvudet en stund".
Jag förstod aldrig vad hon menade med att "vila huvudet", men det gör jag idag.
 
Tidvis kan jag tendera att bli ganska osocial. Det är dock inte så för alla som jobbar med människor omkring sig, vissa orkar vara sociala dygnets alla timmar och älskar det.
Jag älskar också att socialisera, jag älskar människor, men ibland blir jag mätt.
 
8 timmar om dagen måste jag vara trevlig. Oavsett hur personen jag kommunicerar med bemöter mig eller reagerar.
Då är det ibland så att vissa dagar när jag kommer hem orkar jag inte utbyta en enda artighetsfras till. Jag vill bara sitta ensam i tystnaden som en gammal enuck.
 
Min huvudsakliga arbetsuppgift går ut på att prata, så när arbetsdagen är slut är man så jävla trött på att höra sin egen röst samt på mänsklig ordväxling att man knappt orkar öppna käften.
Detta är som sagt olika för alla, jag vet många som fungerar som mig, men i mitt fall tenderar jag att periodvis bli en aning folkskygg.
 
Dricker sällan och vill sitta ensam hemma, vilken otroligt färgstark och rolig personlighet jag verkar ha. Men å andra sidan, är jag bland människor så får de min fulla kärlek, uppmärksamhet och sällskap, då ger jag allt.
Och för att kunna det måste jag få spendera lite tid ensam då och då.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback